Aaah, vi har alldeles nyssens låtit mokabryggaren jobba dubbla pass, och sugit på karamellen lite extra har vi också tagit oss för (både före, efter och till och med under morgonpromenaden med jycken där vi så sakteliga upptinade av tilltagande vårsol njöt av en tagg och den grönvita armén av vitsippor som med expressfart tar över längs vägen mot udden), för holmgångar mot lag i trakten är alltid något litet extra bedövande ångestframkallande, det är ett oomkullrunkeligt faktum, och vinner man – ja, då få man suga på karamellen lite extra, flera dagar faktiskt, det är tillåtet. Inte ens ännu en domares försök att på olika sätt stoppa årets Bajen fungerade, fast vi hade unnat Nathan Paulse att komma med i målprotokollet för det var han värd, och 4–1 speglade matchen bra mycket bättre än 3–1.
I går kväll domnade vi under det idoga karamellsugandet bort en stund framför dumburken eftersom vi på vägen till yngste sonens trumlektion lyssnade på bilradion och en ”toppmatch” i allsvenskan, och hemma tänkte vi att vi skulle kasta det berömda getögat en stund på andra halvlek ifråga medan vi passade på att ta igen oss på sofflocket, för det behöver vi. Vad som är en ”toppmatch” är därmed inte oomkullrunkeligt, blev vi snart varse. Ellos mot de himmelsblå var enligt vår mening och så länge vi var med en fullständigt värdelös, genomusel historia. Så det så. Bara så ni vet.
När vi sedan vaknade när domaren blåste av pinan bytte vi kanal och gick i gång på Barça mot Sevilla till den grad att vi blev tvungna att gå på Staropramenjakt i skafferiet, och vi vill inte gör några jämförelser i övrigt men vi har nog bestämt oss för att tjacka en Iniestatröja att bära när vi om ett par veckor är på plats för att med grönvit halsduk hålla upp vår ”Det finns bara en Sebastian Eguren”-skylt.
För övrigt måste det vara skönt att basa över ett lag där den med god marginal absolut sämsta spelaren i startelvan heter Thierry Henry.
Riktigt där är ännu inte Tony Gustavsson med sitt lagbygge, och vi har så smått börjat förstå att det så kan förbli. Efter derbytriumfen är det väl inte mycket att orda om. Men ska vi lyfta fram någon enskild prestation får det bli Lolos sköna 30-meters kalasmacka till Charlie som bytt kant och som med näsan mot målet tog emot den med känsla och gjorde det han skulle: utmanade stenstodsfyndet till ytterback från Örebro och dunkade in den i bortre. Förra gången Charlie gjorde det han nu gjorde (och nu talar vi om 2–0-derbyt förra säsongen) gjorde han det på andra kanten och avslutade distinkt med högern. Nu lät han alltså vänstern tala. Vilket vi njuter av ännu mer.
Att vi fortfarande suger på karamellen kan ha att göra med att vi ska till Söderstadion i kväll. Visserligen har Bajen haft det hyggligt lätt på senare på hemmaplan mot de så kallade änglarna från rikets baksida, och vi minns särskilt en första halvlek för ett par år sedan som slutade 3–0 och då vi faktiskt på fullt allvar trodde att Barça och Bajen bytt Uniceftröjor med varandra för så bra var det innan brötgänget fick matchen dit dom ville genom att börja skyffla upp bollen i luften och armbåga sig fram och hyfsade slutsiffrorna till 3–1.
Men det var då det.
Vi suger som sagt fortfarande på karamellen men vågar inte dra några som helst slutsatser av derbyvinsten eller besvara frågan om hur bra årets allsvenska är eller om Bajen redan mött seriens sämsta lag. Eller i premiären det bästa.
Däremot är vi glada över att de grönvita heroerna visar något som vi vill kalla karaktär. För att inte tala om Mikkel.
Nu talar mokabryggaren till oss.
torsdag, april 23, 2009
onsdag, april 15, 2009
Så är det
Här ute pågår våren. Kaffe, en tagg, jycken snarkar. Än håller den gistna träbänken. Därinne står radion på. Det pågår nåt slags ekonomisk debatt.
tisdag, april 14, 2009
I morgon...
Vi håller i vanlig ordning på att ta oss samman. Eftersom Gefle inte kom över mittlinjen de första tio minuterna i den allsvenska hemmapremiären på Söderstadion mot ett energifyllt framochtillbakapassande Bajen förstod vi att det kunde gå åt helvete. En 38-årig Hasse Berggren är kanske vad Bajen behöver. Det här kan ju bli en säsong där Bajen bara måste vinna vissa matcher. Men man var inte beredd att göra jobbet i första hemmamatchen, trots solindränkt och röststark inramning och Sulan på planen i halvtid. Nummer 12 var bäst, så är det, och Sulan. Vi skulle gilla om de andra elva är bättre på att göra jobbet.
lördag, april 11, 2009
Krattat
Hur vet man att det är vår? Enkelt. Våra bärfisar vid trädgårdsdörren har lockats fram av värmen, kopplat ihop sig och ägnar sig ohämmat åt orgier i solen. Själva har vi druckit kaffe på den gistna träbänken. Och jycken, som fick sig morgonduvningen runt udden av dottern? Befinner sig inomhus för att finna svalka.
I natt vaknade vi mitt i (hade drömt något mysko om allsvenskan och ÖSK, fråga mig inte varför, fråga mig inte vad, allt är ett töcken) och blev tvungna att tassa ut i månskenet och tända en tagg innan vi kunde fånga sovtåget på nytt. Vackert var det.
Våren är glädjens tid, på olika sätt, och det går att njuta av den, på olika sätt. Just nu leder ett bröt- och benknäckargäng från Sveriges baksida över ett onämnbart gäng från trakten med 4–0, och det är bara halvtid. Sånt gläder naturligtvis. Annars laddar vi naturligtvis för morgondagens äkta vårstartskott. Möjligen kommer vi inte att knalla med den stora sköna grönvita massan över bron till undersköna Söderstadion för vi har bestämt träff med en kumpan i muttern för att ladda på sedvanligt sätt. Det vill säga som sig bör när vi inte har kidsen med, för de fick inga biljetter.
Vad känner vi? En naturlig oro. En viss ångest. En stor glädje. Och en massa tillförsikt. Man är ju inte mer än människa.
I natt vaknade vi mitt i (hade drömt något mysko om allsvenskan och ÖSK, fråga mig inte varför, fråga mig inte vad, allt är ett töcken) och blev tvungna att tassa ut i månskenet och tända en tagg innan vi kunde fånga sovtåget på nytt. Vackert var det.
Våren är glädjens tid, på olika sätt, och det går att njuta av den, på olika sätt. Just nu leder ett bröt- och benknäckargäng från Sveriges baksida över ett onämnbart gäng från trakten med 4–0, och det är bara halvtid. Sånt gläder naturligtvis. Annars laddar vi naturligtvis för morgondagens äkta vårstartskott. Möjligen kommer vi inte att knalla med den stora sköna grönvita massan över bron till undersköna Söderstadion för vi har bestämt träff med en kumpan i muttern för att ladda på sedvanligt sätt. Det vill säga som sig bör när vi inte har kidsen med, för de fick inga biljetter.
Vad känner vi? En naturlig oro. En viss ångest. En stor glädje. Och en massa tillförsikt. Man är ju inte mer än människa.
torsdag, april 09, 2009
Uppladdning
I dag är det kalasdag i familjen, så vi har inte tid att sitta här och knacka ner några sanningar. Lustigt nog får dottern numera övningsköra legalt.
Men vi tänkte bara tala om att…
Sicket mål! Messis, Eto’os, Sennas, Tevez och Adebayors i all ära, men veckans pärla (och årets mål?) var Emils mot Ellos och som fick vårkänslorna att löpa amok. I övrigt går det bra att konstatera att allsvenska resultat tycks handla om vem som får en straff och varför. Inget lag tycks ha kunskap nog att göra vanliga hederliga spelmål utan får enbart lita på att någon kan spela döende svanen i straffområdet för att kunna sätta dit den. Eller ta med sig bollen med handen och inte bli avblåst. Och få tre poäng.
Ja, förutom Gais, som pytsade in fem, och Örgryte, som inte hade mycket för det.
Och Bajen. Som dock fick två straffar mot sig eftersom man nu ledde med 1–0, och det får man inte göra ostraffat.
Med tanke på spelbilden var kanske en poäng bra nere i Borås. Med tanke på den undersköna inramningen får vi hoppas att alla andra klubbar inser värdet av grönvit skönsång på läktaren och kommer överens med Hammarby om hur kostnaderna för bortasupportrarna ska fördelas.
Vi har kastat ett halvt getöga på vissa premiärdrabbningar för att kunna utläsa tendenser. På Råsunda utspelades ett sömnpiller mellan tjugotvå träben. På Stadion var det ännu värre. På Olympia såg det emellanåt riktigt underhållande ut på några fötter. På Gamla Ullevi var det rätt mycket fart och fläkt men med högst oklar kvalitet. Och på Borås arena blev vi understundom trots allt glatt överraskade. Vi erkänner: vi var en smula oroliga. Därmed inte sagt att vi inte längre är oroliga, för det är vi, men vi är inte längre enbart oroliga.
Mellan tårtor och presenter och påtåren laddar vi för fullt för Söderstadion på söndag. En sak till: Att yra nåt om att aldrig glömma Gefle känns i år mest patetiskt. För årets Bajen vet nog vad som gäller.
Men vi tänkte bara tala om att…
Sicket mål! Messis, Eto’os, Sennas, Tevez och Adebayors i all ära, men veckans pärla (och årets mål?) var Emils mot Ellos och som fick vårkänslorna att löpa amok. I övrigt går det bra att konstatera att allsvenska resultat tycks handla om vem som får en straff och varför. Inget lag tycks ha kunskap nog att göra vanliga hederliga spelmål utan får enbart lita på att någon kan spela döende svanen i straffområdet för att kunna sätta dit den. Eller ta med sig bollen med handen och inte bli avblåst. Och få tre poäng.
Ja, förutom Gais, som pytsade in fem, och Örgryte, som inte hade mycket för det.
Och Bajen. Som dock fick två straffar mot sig eftersom man nu ledde med 1–0, och det får man inte göra ostraffat.
Med tanke på spelbilden var kanske en poäng bra nere i Borås. Med tanke på den undersköna inramningen får vi hoppas att alla andra klubbar inser värdet av grönvit skönsång på läktaren och kommer överens med Hammarby om hur kostnaderna för bortasupportrarna ska fördelas.
Vi har kastat ett halvt getöga på vissa premiärdrabbningar för att kunna utläsa tendenser. På Råsunda utspelades ett sömnpiller mellan tjugotvå träben. På Stadion var det ännu värre. På Olympia såg det emellanåt riktigt underhållande ut på några fötter. På Gamla Ullevi var det rätt mycket fart och fläkt men med högst oklar kvalitet. Och på Borås arena blev vi understundom trots allt glatt överraskade. Vi erkänner: vi var en smula oroliga. Därmed inte sagt att vi inte längre är oroliga, för det är vi, men vi är inte längre enbart oroliga.
Mellan tårtor och presenter och påtåren laddar vi för fullt för Söderstadion på söndag. En sak till: Att yra nåt om att aldrig glömma Gefle känns i år mest patetiskt. För årets Bajen vet nog vad som gäller.
lördag, april 04, 2009
Först ut!
Äntligen! Elitserien drar i gång!
Nä vad är detta, vi menar förstås allsvenskan.
Det är någonting i luften i dag igen. Otroligt! Kaffemuggen gick i grönt och vitt! Och den gistna träbänken tycks hålla för ännu en säsong smekt av sol och vinden som kommer in från sydväst.
Jycken snarkar. Ungarna är satta på tidigt morgontåg till farmorn och ordentligt avvinkade, och det var faktiskt en och annan grönvit själ på plats runt om som skulle med tågen till Ellosland och som matchade yngste sonens fina halsduk. Alldeles strax ska vi snarka vi med en stund innan vi ska dra strån till stacken. När vi gör det ska vi låta dumburken stå på. Möjligen får vi anledning att jubla. I värsta fall kan det gå som vi misstänker.
Vad misstänker vi? Nä, vi tar inte ut något i förskott. Vi tar en match i taget.
Nä vad är detta, vi menar förstås allsvenskan.
Det är någonting i luften i dag igen. Otroligt! Kaffemuggen gick i grönt och vitt! Och den gistna träbänken tycks hålla för ännu en säsong smekt av sol och vinden som kommer in från sydväst.
Jycken snarkar. Ungarna är satta på tidigt morgontåg till farmorn och ordentligt avvinkade, och det var faktiskt en och annan grönvit själ på plats runt om som skulle med tågen till Ellosland och som matchade yngste sonens fina halsduk. Alldeles strax ska vi snarka vi med en stund innan vi ska dra strån till stacken. När vi gör det ska vi låta dumburken stå på. Möjligen får vi anledning att jubla. I värsta fall kan det gå som vi misstänker.
Vad misstänker vi? Nä, vi tar inte ut något i förskott. Vi tar en match i taget.
torsdag, april 02, 2009
Åter ljuset i tunneln
Nyss hemkommen från begynnande månskenspromenix med jycken kan vi inte annat än konstatera att det luktade vår. Och att ljuset hängde i så gott det kunde rätt länge. Och att vi ler en smula.
Från udden luktade det naturligtvis rök: över noll grader så går tonårsgrillarna igång. Fast skränet är det tydligen för kallt för.
Har det hänt nåt annars, såhär en torsdag mitt i allt? Äldste sonen blev arg som ett bi när dom ändrade hans knegarschema till enbart omöjligt snortidig uppgång och sa att då får det vara när dom inte ville lyssna på honom utan istället sa att det är sådana tider och det är många som vill ha jobb, vilket vi anser att han gjorde rätt i; Dottern jobbar och står i med pluggandet och allt annat och fick skjuts i morse för att vara i god tid till matteprovet men fick lämna mamma och bil stående mitt i livligt trafikerad korsning med soppatorsk och hitta en lämplig buss och kom en halvtimme försent men hann bli klar i tid med provet och med allt annat som hon ska göra, vilket gläder oss alldeles förbannat; Yngste sonen har under dagen haft tre trumkonserter i AB fd kommunala musikskolans regi från tio i morse till åtta på kvällen och dessutom hunnit med veckans lektion i piano och följt med oss till stan och tillbaka och lyssnar nu på hög volle halvvägs ur kläderna ner i bingen på ”Skönast är ändå gamla Hammarby”, vilket får oss att taktfast nynna med; Jycken tycks fullständigt skita i att hon skar sig i tassen, för på något annat sätt kan vi inte tolka hennes bångstyriga rännande under promenixen i det begynnande månskenet och andra under dagens soliga lopp, vilket vi njutit av; Matten lyckades få hem sig själv och bil efter en runda till närmaste mack med dunken och har sedan dess som vanligt haft fullt upp, vilket som vanligt inte förvånar oss.
Och vad har vi gjort? Förutom att upprätthålla könsmaktsoordningen? Försökt koncentrera oss på att få snurr på det hela, naturligtvis bälgat i oss kaffe och alldeles nyss en, okej två, starobno och samtidigt lyckats räkna ut att vi missar Bajens uppläxning av Kalmar på Söderstadion, för då är vi inte här. Då är vi på väg till Camp Nou för att se Eguren försöka ta bollen från Messi.
Från udden luktade det naturligtvis rök: över noll grader så går tonårsgrillarna igång. Fast skränet är det tydligen för kallt för.
Har det hänt nåt annars, såhär en torsdag mitt i allt? Äldste sonen blev arg som ett bi när dom ändrade hans knegarschema till enbart omöjligt snortidig uppgång och sa att då får det vara när dom inte ville lyssna på honom utan istället sa att det är sådana tider och det är många som vill ha jobb, vilket vi anser att han gjorde rätt i; Dottern jobbar och står i med pluggandet och allt annat och fick skjuts i morse för att vara i god tid till matteprovet men fick lämna mamma och bil stående mitt i livligt trafikerad korsning med soppatorsk och hitta en lämplig buss och kom en halvtimme försent men hann bli klar i tid med provet och med allt annat som hon ska göra, vilket gläder oss alldeles förbannat; Yngste sonen har under dagen haft tre trumkonserter i AB fd kommunala musikskolans regi från tio i morse till åtta på kvällen och dessutom hunnit med veckans lektion i piano och följt med oss till stan och tillbaka och lyssnar nu på hög volle halvvägs ur kläderna ner i bingen på ”Skönast är ändå gamla Hammarby”, vilket får oss att taktfast nynna med; Jycken tycks fullständigt skita i att hon skar sig i tassen, för på något annat sätt kan vi inte tolka hennes bångstyriga rännande under promenixen i det begynnande månskenet och andra under dagens soliga lopp, vilket vi njutit av; Matten lyckades få hem sig själv och bil efter en runda till närmaste mack med dunken och har sedan dess som vanligt haft fullt upp, vilket som vanligt inte förvånar oss.
Och vad har vi gjort? Förutom att upprätthålla könsmaktsoordningen? Försökt koncentrera oss på att få snurr på det hela, naturligtvis bälgat i oss kaffe och alldeles nyss en, okej två, starobno och samtidigt lyckats räkna ut att vi missar Bajens uppläxning av Kalmar på Söderstadion, för då är vi inte här. Då är vi på väg till Camp Nou för att se Eguren försöka ta bollen från Messi.
onsdag, april 01, 2009
Oomkullrunkeligt nog
Det är någonting därute som påminner om vår. Jycken, till exempel, har skurit sig i tassen under sina berusande irrfärder genom doftrika snår och rådjurs- och ölflasksbuskage och har den fint förbandad i väntan på att vi ska införskaffa en ny tratt att ha runt skallen för att tassen ska få luft och inte ständigt bli slickad. Så fort matten använt bilen färdigt ska vi ta tag i saken. Under tiden dricker vi naturligtvis kaffe och funderar och lyssnar på diverse bevingade krabater som tränger igenom Europavägsbruset. Vilket vi ändå tar till oss eftersom det betyder att vinden kommer in från sydväst…
Genrepet i söndags på Söderstadion gav, för att vara explicit, inga svar alls. Är vår ståndpunkt. Möjligen var det en hygglig match av Bajen, om nu motståndet verkligen var något att räkna med eftersom det hade en gammal landslagshjälte och granitkäke där framme (som dock såg ut att ta det lilla lugna eller nåt), men vi erkänner att vi numera tycks ha tappat all känsla för vad som är bra och vad som inte är det på en fotbollsplan med grönvitt intresse. Vi efterlyser något, frågan är bara vad.
Vågar vi sätta det på pränt?
Kanske är det så enkelt som att vi behöver ett par nya bajenglasögon, eftersom dom andra fortsatt är bortssupna? Eller nåt.
Hur som helst, det känns som om det finns sex sju lag i allsvenskan som Bajen ska kunna slå eller spela oavgjort mot – om inga grönvita misstag begås och vi får typ en frispark i schyst läge och Lolo tar den och ingen annan. De övriga lagen gör det ont att ens spekulera över ett resultat mot. Möjligen är det mot dem som Charlie ska sätta fart och komma till skott – och med dem och med näsan åt rätt håll också få snurr på Maic och Simon och till och med Haris eftersom vi behöver få snurr på mitten och framför allt på kanterna.
Så är det: Vi saknar farten.
På lördag kan dock Bajen koppla ett litet men dock grepp om Lennart Johanssons pokal. Det kan också vara så att motståndarna gör detsamma. Ellos väntar nämligen på bortaplan för de grönvita heroerna, och motståndarna är tämligen unisont utsedda till guldfavoriter av alla allsvenska tränare, inklusive vår egen Tony (och nästan av alla andra medietyckare, som iofs aldrig brukar ha ett rätt när det är dags att summera). Man kan alltså se det som att guldstriden i allsvenskan kan avgöras redan i säsongens första match. Snacka om planering av matchprogrammet.
Första målet? Igor Armas knoppar in säsongens första hörna efter 3.26.
Allvarligt talat: det är ett oomkullrunkeligt faktum att det är ett slags vår därute, men att vi dricker kaffe och inte riktigt vet vad vi ska tro om Bajen.
Och bara så ni vet: Vi har utsett ordet ”oomkullrunkeligt” till vårens vackraste ledstjärna i språket och ett sätt att ta strid mot förflackningen, bonushysterin, anglicismerna, depressionen, alliansen och vår grönvita oro över sakerna tillstånd.
Och om ni inte visste det redan innan: "...och det får man göra om man inte kan vinna på annat sätt."
Genrepet i söndags på Söderstadion gav, för att vara explicit, inga svar alls. Är vår ståndpunkt. Möjligen var det en hygglig match av Bajen, om nu motståndet verkligen var något att räkna med eftersom det hade en gammal landslagshjälte och granitkäke där framme (som dock såg ut att ta det lilla lugna eller nåt), men vi erkänner att vi numera tycks ha tappat all känsla för vad som är bra och vad som inte är det på en fotbollsplan med grönvitt intresse. Vi efterlyser något, frågan är bara vad.
Vågar vi sätta det på pränt?
Kanske är det så enkelt som att vi behöver ett par nya bajenglasögon, eftersom dom andra fortsatt är bortssupna? Eller nåt.
Hur som helst, det känns som om det finns sex sju lag i allsvenskan som Bajen ska kunna slå eller spela oavgjort mot – om inga grönvita misstag begås och vi får typ en frispark i schyst läge och Lolo tar den och ingen annan. De övriga lagen gör det ont att ens spekulera över ett resultat mot. Möjligen är det mot dem som Charlie ska sätta fart och komma till skott – och med dem och med näsan åt rätt håll också få snurr på Maic och Simon och till och med Haris eftersom vi behöver få snurr på mitten och framför allt på kanterna.
Så är det: Vi saknar farten.
På lördag kan dock Bajen koppla ett litet men dock grepp om Lennart Johanssons pokal. Det kan också vara så att motståndarna gör detsamma. Ellos väntar nämligen på bortaplan för de grönvita heroerna, och motståndarna är tämligen unisont utsedda till guldfavoriter av alla allsvenska tränare, inklusive vår egen Tony (och nästan av alla andra medietyckare, som iofs aldrig brukar ha ett rätt när det är dags att summera). Man kan alltså se det som att guldstriden i allsvenskan kan avgöras redan i säsongens första match. Snacka om planering av matchprogrammet.
Första målet? Igor Armas knoppar in säsongens första hörna efter 3.26.
Allvarligt talat: det är ett oomkullrunkeligt faktum att det är ett slags vår därute, men att vi dricker kaffe och inte riktigt vet vad vi ska tro om Bajen.
Och bara så ni vet: Vi har utsett ordet ”oomkullrunkeligt” till vårens vackraste ledstjärna i språket och ett sätt att ta strid mot förflackningen, bonushysterin, anglicismerna, depressionen, alliansen och vår grönvita oro över sakerna tillstånd.
Och om ni inte visste det redan innan: "...och det får man göra om man inte kan vinna på annat sätt."
torsdag, mars 26, 2009
”Jag vill fundera på det här”
Det kanske är vår i luften.
Om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….
Vi har hällt i oss kaffe. En sak till: att gå ut med jycken kan ha sina sidor. Fråga matten, som gjorde det i kylan i går kväll. På vägen försvann mobilen. Ingen vet hur. Så i morse klev runt i samma spår, och bortanför äppellundarna satt en man och glassade i den begynnande solen och sa när han såg oss och jycken vilset ströva omkring och glo i backen: ”Har ni tappat en telefon?”
Sen åkte vi med äldsta sonen för att reklamera dotterns sedan en vecka införskaffade mobil, vars skärm fått spel. Närå, den ska skickas in och kollas och gud vet allt som kan ha hänt som gör att garantin inte gäller och räkna med tre veckor och sen får vi se. Att äldste sonen tar hand om dylika diskussioner med pulloverklädda typer bakom disken beror på att han kan allt om konsumentköpslagen. Det kan behövas: den här nissen tycks inte ha insett att han och elektronikkedjan är på väg att missa några presumtiva kunder för alltid. Jag menar, en kedja som vi sen ett tag bojkottar har just gått i konken, så…
Sen körde vi sonen till kneget och tog oss hem för att ta igen oss och sitta på den gistna träbänken och glassa i solen. Otroligt. En tagg. Och kaffe därtill. Glasvegas på spelarn. Ännu en kaffe. Vi blundade.
Vi passade naturligtvis på att fundera över det här med att ”om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….
Mer kan man inte göra än att fundera på saken.
Bajenbrickorna? Fortfarande spårlöst försvunna. Vi kanske ska ta en ny promenad med jycken och vilset ströva omkring och glo i backen. Det kan ju dyka upp nån lirare som säger ”Haru tappat ett par schysta bajenbrillor?”
Annars har vi ett bra tag inte gjort annat än dragit strån till stacken. Vi är rätt så körda i botten. Trött är bara förnamnet. Snudd på less. Vi orkar inte ens reta upp oss på till exempel dom som skor sig på försvunna AMF-pensioner eller tömda bankkonton som den naturligaste sak i världen. Det är ju inget nytt under solen direkt, det är ju alltid samma gäng, och det är ju ändå ingen som är intresserad av att göra revolution. Nä, vi skulle behöva en kickstart i jämmerdalen. Vi hoppas naturligtvis på snabba ryck, men i värsta fall: Kan Söderstadion på söndag ge oss vad vi behöver?
Till dess passar vi på att sitta en stund i solen och blunda.
Om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….
Vi har hällt i oss kaffe. En sak till: att gå ut med jycken kan ha sina sidor. Fråga matten, som gjorde det i kylan i går kväll. På vägen försvann mobilen. Ingen vet hur. Så i morse klev runt i samma spår, och bortanför äppellundarna satt en man och glassade i den begynnande solen och sa när han såg oss och jycken vilset ströva omkring och glo i backen: ”Har ni tappat en telefon?”
Sen åkte vi med äldsta sonen för att reklamera dotterns sedan en vecka införskaffade mobil, vars skärm fått spel. Närå, den ska skickas in och kollas och gud vet allt som kan ha hänt som gör att garantin inte gäller och räkna med tre veckor och sen får vi se. Att äldste sonen tar hand om dylika diskussioner med pulloverklädda typer bakom disken beror på att han kan allt om konsumentköpslagen. Det kan behövas: den här nissen tycks inte ha insett att han och elektronikkedjan är på väg att missa några presumtiva kunder för alltid. Jag menar, en kedja som vi sen ett tag bojkottar har just gått i konken, så…
Sen körde vi sonen till kneget och tog oss hem för att ta igen oss och sitta på den gistna träbänken och glassa i solen. Otroligt. En tagg. Och kaffe därtill. Glasvegas på spelarn. Ännu en kaffe. Vi blundade.
Vi passade naturligtvis på att fundera över det här med att ”om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….
Mer kan man inte göra än att fundera på saken.
Bajenbrickorna? Fortfarande spårlöst försvunna. Vi kanske ska ta en ny promenad med jycken och vilset ströva omkring och glo i backen. Det kan ju dyka upp nån lirare som säger ”Haru tappat ett par schysta bajenbrillor?”
Annars har vi ett bra tag inte gjort annat än dragit strån till stacken. Vi är rätt så körda i botten. Trött är bara förnamnet. Snudd på less. Vi orkar inte ens reta upp oss på till exempel dom som skor sig på försvunna AMF-pensioner eller tömda bankkonton som den naturligaste sak i världen. Det är ju inget nytt under solen direkt, det är ju alltid samma gäng, och det är ju ändå ingen som är intresserad av att göra revolution. Nä, vi skulle behöva en kickstart i jämmerdalen. Vi hoppas naturligtvis på snabba ryck, men i värsta fall: Kan Söderstadion på söndag ge oss vad vi behöver?
Till dess passar vi på att sitta en stund i solen och blunda.
söndag, mars 15, 2009
Ett i minne
I går öppnade vi väl hemma från utflykten till Torvalla IP en dunk rödtjut och tuggade välhängd biff från ekologisk rättvisemärkt och glad ko med svarta bönröran till med imixat chilifrön och rödlök samt diverse andra tillbehör, som att såsen får sig en försvarlig skvätt kubarom som bas och vars distinkta smak det sedan handlar om att kalibrera med hjälp av kryddor, salt, socker, vinäger, smör, grönpeppar, senap, lingonsylt und so weiter för att få den rätta tatchen och ett himmelskt aaaah från alla munnar när allt är på plats på tallriken. Och hela familjen på plats runt bordet en lördagskväll, bara en sån sak. Lite kd-varning, om man ska vara ärlig. Vi drog nåt gayskämt, ovanför barnens huvud förstås, för att vara på den säkra sidan.
Sen var det förstås melodifestivalen som hägrade. Vi ställde upp, sjasade ner jycken och tog plats i soffan.
För en gångs skull vann rätt låt. Inte nog med det: låt nummer 2 kom dessutom tvåa. Övriga familjen höll inte med. Kvinnan gjorde sig dessutom lustig över att en annan tyckte att tvåan ”hade något att berätta”.
Sen letade vi upp plektrumet och kopplade in guran och mikrofonen och sedan ipoden till stereon, och yngste sonen, som fick välja repertoar helt enligt eget tycke och smak, tog ton. Med tanke på att dunken blivit åtskilligt lättare under resans gång höll vi tämligen god takt och så nära man kan komma rätt tonart. Det blev Hey hey my my, 800 grader, Staten och kapitalet (i den där moderna 80-talsversionen), Johnossis Man must dance, Rock the Casbah, Stay Free (där gick det åt helvete med besked, vi skyllde naturligtvis på plektrumet) och slutligen Imagine, där vi slutade att föra oväsen och tillsammans plinkade oss fram på pianot (Lite kd-varning igen. Eller friggebodito kanske).
Slutsats: yngste sonens musiksmak går från klarhet till klarhet och snart är melodifestivalens saga all.
Och i morse vaknade vi alldeles för tidigt av att någon efter bästa förmåga lirade Imagine på pianot.
Har man barn för att de ska förverkliga ens egna, något kantstötta drömmar? Inte omöjligt. Äldste sonen ska bli minst mångmiljonär och statsminister, dottern minst konstnär och statsminister och yngste sonen ska forfarande bli fotbollsproffs, rockmusiker och minst statsminister. Om vi får bestämma alltså.
Om utflykten till Torvalla IP när Gefle kom på besök kan man säga följande: Bajens anfallsspel ser minst sagt trubbigt ut. Det blev iofs bättre fart på fler fötter i andra halvlek, när en minst sagt osynlig Charlie lämnade plats åt en ovanligt aktiv och stark i bollmottagningen Nathan, men sistapassen tycks vara ett kapitel för sig, och på alla fötter: ska den smekas fram fem meter blir det en tvåhundrameterskanon; ska den slås med kraft blir det en tvåmeterspetning. Varför?
Vi stod så till eftersom vi flyttade på oss att vi att i bägge halvlekarna hade Igor Armas så långt bort från oss man kan tänka sig eftersom vi ville avnjuta alla tänkta mål på nära håll, men vi tyckte allt att han fortsätter att göra rätt. Försvarsspelet var över lag stabilt, och ska man tro något av vad vi hittills sett så kan det bli rätt många 0–0-fajter så länge ingen gör något individuellt misstag.
Om sen Lolo får ett frisparksläge per match vinner vi. Som på Torvalla i går.
Kul? Tja…
Tiden går, för övrigt. Men att man glömmer allt är inte sant. Var en stund på kalas häromveckan, en god kumpan från tidig grundskola som vi tyvärr ser alltför sällan (typ i tioårscykler) fyllde jämnt. Om det finns mycket att säga, som att vi fortfarande kan telefonnumren till alla kumpaner när man gick i klass 2 men i princip inga andra nummer, men vi nöjer oss med det faktum att vi diggade loss en stund över gamla vax där varenda töjning fortfarande sitter som berget dom med.
Sen var det förstås melodifestivalen som hägrade. Vi ställde upp, sjasade ner jycken och tog plats i soffan.
För en gångs skull vann rätt låt. Inte nog med det: låt nummer 2 kom dessutom tvåa. Övriga familjen höll inte med. Kvinnan gjorde sig dessutom lustig över att en annan tyckte att tvåan ”hade något att berätta”.
Sen letade vi upp plektrumet och kopplade in guran och mikrofonen och sedan ipoden till stereon, och yngste sonen, som fick välja repertoar helt enligt eget tycke och smak, tog ton. Med tanke på att dunken blivit åtskilligt lättare under resans gång höll vi tämligen god takt och så nära man kan komma rätt tonart. Det blev Hey hey my my, 800 grader, Staten och kapitalet (i den där moderna 80-talsversionen), Johnossis Man must dance, Rock the Casbah, Stay Free (där gick det åt helvete med besked, vi skyllde naturligtvis på plektrumet) och slutligen Imagine, där vi slutade att föra oväsen och tillsammans plinkade oss fram på pianot (Lite kd-varning igen. Eller friggebodito kanske).
Slutsats: yngste sonens musiksmak går från klarhet till klarhet och snart är melodifestivalens saga all.
Och i morse vaknade vi alldeles för tidigt av att någon efter bästa förmåga lirade Imagine på pianot.
Har man barn för att de ska förverkliga ens egna, något kantstötta drömmar? Inte omöjligt. Äldste sonen ska bli minst mångmiljonär och statsminister, dottern minst konstnär och statsminister och yngste sonen ska forfarande bli fotbollsproffs, rockmusiker och minst statsminister. Om vi får bestämma alltså.
Om utflykten till Torvalla IP när Gefle kom på besök kan man säga följande: Bajens anfallsspel ser minst sagt trubbigt ut. Det blev iofs bättre fart på fler fötter i andra halvlek, när en minst sagt osynlig Charlie lämnade plats åt en ovanligt aktiv och stark i bollmottagningen Nathan, men sistapassen tycks vara ett kapitel för sig, och på alla fötter: ska den smekas fram fem meter blir det en tvåhundrameterskanon; ska den slås med kraft blir det en tvåmeterspetning. Varför?
Vi stod så till eftersom vi flyttade på oss att vi att i bägge halvlekarna hade Igor Armas så långt bort från oss man kan tänka sig eftersom vi ville avnjuta alla tänkta mål på nära håll, men vi tyckte allt att han fortsätter att göra rätt. Försvarsspelet var över lag stabilt, och ska man tro något av vad vi hittills sett så kan det bli rätt många 0–0-fajter så länge ingen gör något individuellt misstag.
Om sen Lolo får ett frisparksläge per match vinner vi. Som på Torvalla i går.
Kul? Tja…
Tiden går, för övrigt. Men att man glömmer allt är inte sant. Var en stund på kalas häromveckan, en god kumpan från tidig grundskola som vi tyvärr ser alltför sällan (typ i tioårscykler) fyllde jämnt. Om det finns mycket att säga, som att vi fortfarande kan telefonnumren till alla kumpaner när man gick i klass 2 men i princip inga andra nummer, men vi nöjer oss med det faktum att vi diggade loss en stund över gamla vax där varenda töjning fortfarande sitter som berget dom med.
tisdag, mars 10, 2009
Svenskt värre
Lite på g. Desto mer snö. Jämmerdalen är sig lik. Närmare bestämt: svensk vit blasksnö. Dock: Vi är en smula lediga, mokabryggaren har mullrat, matten tog jycken på promenad och vi har till tretåren efter första taggen i det största morgonbladet läst att partiledare Åkesson tycker att Jackie Arklöv utan tvivel är svensk men att Maciej Zaremba enligt samma partiledare inte riktigt hör hemma i den kategorin. Alltså ”svensk”.
Är partiledare Åkesson i sin tur riktigt ”svensk”? Vi är inte säkra på det.
Ryggen som sade ifrån har tagit sig. Vi har naturligtvis hängt med i tidens gång, men inte riktigt kunnat stå upp för saken som för dagen varit aktuell. Internationella kvinnodagen, för att ta ett exempel, firade vi genom att sova en timme extra. Mellan varven har vi till råga på allt dragit strån till stacken. Mellan varven har vi dessutom ansett att tennismatchen mot Israel skulle ha stoppats, eftersom politik och idrott hör ihop, särskilt med tanke på hur matchen slutade.
I vår summariska genomgång av tidens gång sedan sist har vi kommit fram till att vi faktiskt har gjort årets hutterdebut på läktaren, när Bajen besegrade Örebro på Stadshagen. Vi såg nu inte hela tillställningen eftersom vi sista kvarten var tvungna att efter bästa förmåga rusa iväg för att dra strån till stacken, men vi säger bara: Igor Armas! Killen, eller om man så vill ”fyrtornet”*, visade klass på alla punkter: Koncist passningsspel, läcker räddande bizikleta på mållinjen, kalasmålnick på hörna och offensiv tjurrusning efter bolluslingen som fick publiken att äntligen jubla.
Annars var det inte mycket bevänt med offensiven på de fötter (läs ”för dagen träben”) som ska tillhandahålla den. Men det är klart, det utmynnade trots allt i två fasta situationer som gav mål. Lolos patenterade frisparksbalja var för övrigt intressant att följa, särskilt förspelet. Ett par av kexjepparna höll på att mixtra med avstånd, boll, knuffande, vad ni vill i all oändlighet, men vad hjälpte det? Alvbåge stod staty när bollen singlade ner i hans vänstra hörn.
Drar vi några växlar på det vi såg? Inte många. Att Davies snackade till sig rött kort kanske beror på att han numera är svensk nog för att tala klarspråk på hjältarnas språk? Och ordentligt svenskt vinternedtränad?
Sen lär ett slags Bajen 2 lirat en match direkt efteråt, men den har vi redan förträngt. Eller nåt.
Vi har haft glädjen att le en smula åt annat. Schweiziska nian har varit på återbesök i sportlovstider för att fraternisera en smula med diverse goda vänner som håller igång kontakten efter bästa förmåga. Det gläder oss. Svenskan sitter dessutom fortfarande som en smäck, med diverse intressanta mysko böjningar och betoningar här och var. Vi ska försöka få in ”på momenten” i nästa Saol, för att ta ett exempel. Eftersom vi är med vår tid bjöd vi bland annat på köttbullar med fårost i.
Yngste sonen står bland mycket annat numera även för musiken. Mikrofonen går glödhet till Johnossis Man must dance och, tack och lov, Stay Free. Ett musikval som för övrigt föll nian i smaken. Trummor, piano, fiol och fotboll i all ära: ”partiet” har tagit allt fastare form. Vi har registrerat en domän där manifestet med tiden ska presenteras. Partikassan fylls på med tomburkar. En demo (på Medborgarplatsen) är på g. Partistyrelsen (fem klasskamrater) kör hårt. Vad månde bliva?
Hela detta blogginlägg genomsyras som ni ser av ”svensk” kultur, tro inte annat. Och snart är det dags för allas vår hollywoodska Che att åter ta våra biografer i besittning. Del två är på ingång alltså, och Steven Soederberghs rulle i all ära, men vem kan nånsin slå Omar Sharifs rolltolkning av ”The Most Controversial Rebel Of Our Time! With a dream of justice, he created a nightmare of violence!” (eller för all del Jack Palance som Fidel…) i rullen från -69, som tagit plats i "The Fifty Worst Films of All Time (and how they got that way)" där den får samsas med storheter som ”Godzilla vs. the Smog Monster” , ”Dick Tracy vs. Cueball” och ”Santa Claus Conquers the Martians”, för att nämna några.
Vi reser oss, ser ut, går ut – och ser att snön fortsätter falla. Men en rosslig svensk koltrast tar upp kampen.
*Dansk högkultur, kom vi på, och ska vi vara ärliga så kändes Armas ”mer svensk”.
Är partiledare Åkesson i sin tur riktigt ”svensk”? Vi är inte säkra på det.
Ryggen som sade ifrån har tagit sig. Vi har naturligtvis hängt med i tidens gång, men inte riktigt kunnat stå upp för saken som för dagen varit aktuell. Internationella kvinnodagen, för att ta ett exempel, firade vi genom att sova en timme extra. Mellan varven har vi till råga på allt dragit strån till stacken. Mellan varven har vi dessutom ansett att tennismatchen mot Israel skulle ha stoppats, eftersom politik och idrott hör ihop, särskilt med tanke på hur matchen slutade.
I vår summariska genomgång av tidens gång sedan sist har vi kommit fram till att vi faktiskt har gjort årets hutterdebut på läktaren, när Bajen besegrade Örebro på Stadshagen. Vi såg nu inte hela tillställningen eftersom vi sista kvarten var tvungna att efter bästa förmåga rusa iväg för att dra strån till stacken, men vi säger bara: Igor Armas! Killen, eller om man så vill ”fyrtornet”*, visade klass på alla punkter: Koncist passningsspel, läcker räddande bizikleta på mållinjen, kalasmålnick på hörna och offensiv tjurrusning efter bolluslingen som fick publiken att äntligen jubla.
Annars var det inte mycket bevänt med offensiven på de fötter (läs ”för dagen träben”) som ska tillhandahålla den. Men det är klart, det utmynnade trots allt i två fasta situationer som gav mål. Lolos patenterade frisparksbalja var för övrigt intressant att följa, särskilt förspelet. Ett par av kexjepparna höll på att mixtra med avstånd, boll, knuffande, vad ni vill i all oändlighet, men vad hjälpte det? Alvbåge stod staty när bollen singlade ner i hans vänstra hörn.
Drar vi några växlar på det vi såg? Inte många. Att Davies snackade till sig rött kort kanske beror på att han numera är svensk nog för att tala klarspråk på hjältarnas språk? Och ordentligt svenskt vinternedtränad?
Sen lär ett slags Bajen 2 lirat en match direkt efteråt, men den har vi redan förträngt. Eller nåt.
Vi har haft glädjen att le en smula åt annat. Schweiziska nian har varit på återbesök i sportlovstider för att fraternisera en smula med diverse goda vänner som håller igång kontakten efter bästa förmåga. Det gläder oss. Svenskan sitter dessutom fortfarande som en smäck, med diverse intressanta mysko böjningar och betoningar här och var. Vi ska försöka få in ”på momenten” i nästa Saol, för att ta ett exempel. Eftersom vi är med vår tid bjöd vi bland annat på köttbullar med fårost i.
Yngste sonen står bland mycket annat numera även för musiken. Mikrofonen går glödhet till Johnossis Man must dance och, tack och lov, Stay Free. Ett musikval som för övrigt föll nian i smaken. Trummor, piano, fiol och fotboll i all ära: ”partiet” har tagit allt fastare form. Vi har registrerat en domän där manifestet med tiden ska presenteras. Partikassan fylls på med tomburkar. En demo (på Medborgarplatsen) är på g. Partistyrelsen (fem klasskamrater) kör hårt. Vad månde bliva?
Hela detta blogginlägg genomsyras som ni ser av ”svensk” kultur, tro inte annat. Och snart är det dags för allas vår hollywoodska Che att åter ta våra biografer i besittning. Del två är på ingång alltså, och Steven Soederberghs rulle i all ära, men vem kan nånsin slå Omar Sharifs rolltolkning av ”The Most Controversial Rebel Of Our Time! With a dream of justice, he created a nightmare of violence!” (eller för all del Jack Palance som Fidel…) i rullen från -69, som tagit plats i "The Fifty Worst Films of All Time (and how they got that way)" där den får samsas med storheter som ”Godzilla vs. the Smog Monster” , ”Dick Tracy vs. Cueball” och ”Santa Claus Conquers the Martians”, för att nämna några.
Vi reser oss, ser ut, går ut – och ser att snön fortsätter falla. Men en rosslig svensk koltrast tar upp kampen.
*Dansk högkultur, kom vi på, och ska vi vara ärliga så kändes Armas ”mer svensk”.
lördag, februari 28, 2009
Om intet
Jaha, snön faller – och vi med den? Tja, ryggen fri eller så det vet vi inte, men vi känner av den. Dock tog vi en liten promenad, och det var på tiden. Vi överlevde och lyckades parera ett och anat snedsteg på isiga promenadstigar utan att falla omkull eller skrika högt.
Alltid något.
Vi kom alltså aldrig till Stadshagen. Däremot pröjsade vi en slant för att se Bajen lira boll mot Peking på nåt som heter S24 på nätet. Kvaliteten på sändningen var emellanåt bedrövlig. Första kvarten, till exempel, såg vi ingenting alls, om man nu inte tror på att svart är alla färger på en gång. Till andra halvlek hade man lyckats ställa in något slags vitbalans eller vrida på nån spak så att det åtminstone såg ljust ut på bildskärmen, dessutom fungerade ljudet – kommentatorn var för övrigt helt okej – och kameramannen hade insett vad man insåg ungefär 1911 i filmens värld: att man kan låta kameran följa skeendet åtminstone någorlunda. Av vår idé att vara först med en skarpsinnig analys av årets första fajt i jämmerdalen blev med andra ord inget.
Av vad vi till slut såg såg Peking ut att vara minst lika bra, och dom gjorde en snygg strut sedan Emil tappat boll (Charlies får ni läsa om någon annanstans). Men Monday kommer att bli en tillgång. Tyckte vi det såg ut som.
1–1 alltså.
Just nu lirar Bajen match 2. Äldste sonen tog med sig en gnagarvän för att kolla övriga läget i truppen. Om hans eventuella analys är tillför något, kommer vi att meddela detta.
Vänta, här kommer senaste nytt i form av en sms-analys: ”0–0 i halvlek. Vi fryser och går.”
Jaha.
Vi konstaterar att Hamas – som alltså vann valet för ett par år sedan och som sedan dess fått palestinierna att veta vad omvärlden anser om palestinier – kan få vara med på ett hörn av eventuella samtal och EU-stöd till palestinierna – om organisationen erkänner en tvåstatslösning. Lustigt nog har Israel också haft val, och deras regim erkänner inte en tvåstatslösning.
En man har erhållits för ”Mord i Mellerud”, läser vi. Det är nu inget att skämta om men vart tog dom där kioskdeckarna vägen som dom gjorde reklam för på tuben förr i tiden?
Vad gjorde vi i natt? Slaggade. Det var dumt. I natt höll kungen tal för alla, läser vi. Det serverades champagne i vackra kristallglas från silverfat, läser vi vidare. För i natt var det dags för familjen att känna på förlovningsglädjen. När det står kaffe och avec – konjak, calvados, likör eller Bailey's – på programmet brukar kungen vara i högform, meddelar en säker källa i den något mindre kvällsdraken.
Nu mullrar mokabryggaren uppmuntrande.
Alltid något.
Vi kom alltså aldrig till Stadshagen. Däremot pröjsade vi en slant för att se Bajen lira boll mot Peking på nåt som heter S24 på nätet. Kvaliteten på sändningen var emellanåt bedrövlig. Första kvarten, till exempel, såg vi ingenting alls, om man nu inte tror på att svart är alla färger på en gång. Till andra halvlek hade man lyckats ställa in något slags vitbalans eller vrida på nån spak så att det åtminstone såg ljust ut på bildskärmen, dessutom fungerade ljudet – kommentatorn var för övrigt helt okej – och kameramannen hade insett vad man insåg ungefär 1911 i filmens värld: att man kan låta kameran följa skeendet åtminstone någorlunda. Av vår idé att vara först med en skarpsinnig analys av årets första fajt i jämmerdalen blev med andra ord inget.
Av vad vi till slut såg såg Peking ut att vara minst lika bra, och dom gjorde en snygg strut sedan Emil tappat boll (Charlies får ni läsa om någon annanstans). Men Monday kommer att bli en tillgång. Tyckte vi det såg ut som.
1–1 alltså.
Just nu lirar Bajen match 2. Äldste sonen tog med sig en gnagarvän för att kolla övriga läget i truppen. Om hans eventuella analys är tillför något, kommer vi att meddela detta.
Vänta, här kommer senaste nytt i form av en sms-analys: ”0–0 i halvlek. Vi fryser och går.”
Jaha.
Vi konstaterar att Hamas – som alltså vann valet för ett par år sedan och som sedan dess fått palestinierna att veta vad omvärlden anser om palestinier – kan få vara med på ett hörn av eventuella samtal och EU-stöd till palestinierna – om organisationen erkänner en tvåstatslösning. Lustigt nog har Israel också haft val, och deras regim erkänner inte en tvåstatslösning.
En man har erhållits för ”Mord i Mellerud”, läser vi. Det är nu inget att skämta om men vart tog dom där kioskdeckarna vägen som dom gjorde reklam för på tuben förr i tiden?
Vad gjorde vi i natt? Slaggade. Det var dumt. I natt höll kungen tal för alla, läser vi. Det serverades champagne i vackra kristallglas från silverfat, läser vi vidare. För i natt var det dags för familjen att känna på förlovningsglädjen. När det står kaffe och avec – konjak, calvados, likör eller Bailey's – på programmet brukar kungen vara i högform, meddelar en säker källa i den något mindre kvällsdraken.
Nu mullrar mokabryggaren uppmuntrande.
fredag, februari 27, 2009
Tomt
Hade allt gått som vi vill hade vi inte suttit här och knackat ner detta. Ryggen sade ifrån. I stället för staropramen paraflex. Och så vidare. Inget kul alls. Ett straff för att vi ett ögonblick trodde vi var på g? Vem vet.
Tack Sulan, förresten. Sista guldhjälten försvinner från planen. Om vi inte var så deprimerade skulle vi brista ut i skönsång för att han varit Bajen trogen.
Jycken är lika deprimerad hon med.
Tack Sulan, förresten. Sista guldhjälten försvinner från planen. Om vi inte var så deprimerade skulle vi brista ut i skönsång för att han varit Bajen trogen.
Jycken är lika deprimerad hon med.
onsdag, februari 25, 2009
Oss kungar emellan ("Cheat you fair")
I går låg vi på sofflocket en stund på förmiddagen för att ta igen oss och för att se svenska vikingar härja runt i skidspåren, eftersom vi sedan Wassbergs och Mietos glansdagar har ett visst känslomässigt intresse för såna bravader och gärna med norrmän som vurpar, kolliderar med träd eller vad som helst bara dom hamnar bakom i spåren. Medan vi låg där och tänkte att fan var det ändå inte bättre på Wassbergs tid blev vi hela tiden påminda om att Rapport i den andra kanalen hade extrasändningar 10.30, 10.45, 11.00, 11.15, 11.30 und so weiter. Vi drog slutsatsen att antingen har tredje världskriget utbrutit eller så lever Palme i all välmåga på någon hittintills okänd helt igenom socialistisk Söderhavsö och numera internationellt efterlyst som bigamist. Vi blev helt enkelt tvungna att ta reda på vilket.
Det tog ett par extra nyhetssändningar innan vi förstod att nyheten var att två jeppar förlovar sig.
Som vanligt är vi efter vår tid, oftast minst en dag. Vi klämde alltså i oss årets första semla i dag, ”Stora fetonsdagen”, samtidigt som vi smälte gårdagens stora nyhet, som vi i och för sig, liksom semlan, funderade på redan under gårdagen – allt detta samtidigt som vi med gräddkladdig tumme fick bläddra sammanlagt trettio sidor i de bägge nyhetstidningar som vi håller oss med för att komma fram till eventuella tredjevärldskrigs- eller Palme lever-notiser.
Nada. Inte ens nåt om till exempel Gaza.
Något som vi också med grädde på näsan kom fram till är att vi aldrig sett maken till underdånighet. Vi fick i alla fall tillfälle att emellanåt skratta högt, vilket är en konst med mycket grädde i käften och runtomkring.
Medan vi, inspirerade av jycken, försökte slicka näsan kom vi fram till att somt, som monarkin, hör hemma på historiens skräphög.
Sedan fick jycken slicka våra fingrar. Inte av nåder utan för att vi är liksom kompisar.
För övrigt är vi lediga ett gäng dagar. Vi behöver det. Vi ska passa på att leva som kungar: slappa då och då, ta en tagg eller lägga på en fis när vi vill, gräva i skafferiet efter eventuella staropramen, pilla lite i naveln, lura ut nån gammal kumpan på krogen, sova lite extra, bälga i oss kaffe som aldrig förr. Och på lördag gå på två gånger riktig fotboll.
Att vi är lediga och håller ställningarna på hemmaplan samtidigt som i stort sett hela familjen är sportlovsaktiva upp och ner bland Dalarnas kullar känns på något sätt… rätt och riktigt.
Möjligen kommer vi också att mellan skridskovarven runt sjön koppla in guran för några så kallade licks.
Den kungliga disken?
Vi återkommer i frågan.
En sak till: Köp aldrig musik eller nåt annat från Warner Music Group, som inte vill att vi ska kunna se eller lyssna på gammalt mög på till exempel Youtube. Eller sjunga Happy Birthday när nån fyller år, för då vill dom ha lite kulor för det.
Det tog ett par extra nyhetssändningar innan vi förstod att nyheten var att två jeppar förlovar sig.
Som vanligt är vi efter vår tid, oftast minst en dag. Vi klämde alltså i oss årets första semla i dag, ”Stora fetonsdagen”, samtidigt som vi smälte gårdagens stora nyhet, som vi i och för sig, liksom semlan, funderade på redan under gårdagen – allt detta samtidigt som vi med gräddkladdig tumme fick bläddra sammanlagt trettio sidor i de bägge nyhetstidningar som vi håller oss med för att komma fram till eventuella tredjevärldskrigs- eller Palme lever-notiser.
Nada. Inte ens nåt om till exempel Gaza.
Något som vi också med grädde på näsan kom fram till är att vi aldrig sett maken till underdånighet. Vi fick i alla fall tillfälle att emellanåt skratta högt, vilket är en konst med mycket grädde i käften och runtomkring.
Medan vi, inspirerade av jycken, försökte slicka näsan kom vi fram till att somt, som monarkin, hör hemma på historiens skräphög.
Sedan fick jycken slicka våra fingrar. Inte av nåder utan för att vi är liksom kompisar.
För övrigt är vi lediga ett gäng dagar. Vi behöver det. Vi ska passa på att leva som kungar: slappa då och då, ta en tagg eller lägga på en fis när vi vill, gräva i skafferiet efter eventuella staropramen, pilla lite i naveln, lura ut nån gammal kumpan på krogen, sova lite extra, bälga i oss kaffe som aldrig förr. Och på lördag gå på två gånger riktig fotboll.
Att vi är lediga och håller ställningarna på hemmaplan samtidigt som i stort sett hela familjen är sportlovsaktiva upp och ner bland Dalarnas kullar känns på något sätt… rätt och riktigt.
Möjligen kommer vi också att mellan skridskovarven runt sjön koppla in guran för några så kallade licks.
Den kungliga disken?
Vi återkommer i frågan.
En sak till: Köp aldrig musik eller nåt annat från Warner Music Group, som inte vill att vi ska kunna se eller lyssna på gammalt mög på till exempel Youtube. Eller sjunga Happy Birthday när nån fyller år, för då vill dom ha lite kulor för det.
onsdag, februari 18, 2009
Dream on
Käkat räkor i röd curry och pasta. Kollat mejl. Konstaterat att Bajen fortfarande är obesegrat i år. Handbollen tar sig. Bandyn osäkert kort. Tagg på förstutrappen. Bingen väntar.
It's just a silly phase I'm going through
Fan, vi drömmer så det knakar om nätterna. Sent i säng, tror inte man nånsin ska somna – och så plötsligt vaknar man mitt i. Jämt och ständigt. Och det är inte ens fullmåne, som brukar ställa till det.
Det hälsosamma mullret från mokabryggaren talar om att vi är lite på g. Särskilt med tanke på att vi tämligen tidigt tog jycken och matten på en skridskotur över sjön i ett lågt stående underskönt solgass som fick oss att blinka. En viss motvind i kylan lyckades inte lägga sordin på hemfärden, men tårade ögonen.
Att vi blinkade och kisade oss fram beror på att vi fortfarande inte lyckats lokalisera våra bajenbrillor. Det är nu ingen riktig katastrof. Bara nästan.
Yngste sonen tog med sig mik och stativ och mixer och sladdar inklusive min gitarrdito till skolan för att repa inför morgondagens maskerad (”60-tal”). Vi pluggade in kopplingscheman för att klasspolaren ska kunna lira gura samtidigt. Om jag förstått det rätt står ”Help” på programmet, för det är den han sjungit ihärdigast de senaste dagarna. Mamman har dessutom hittat ett par schysta Lennonbrillor, runda, och en snygg tidsenlig kepa i manchester i gömmorna. Dotterns klass (”70-tal”) tar sig an Life on mars, om jag förstått saken rätt, och vår teaterintresserade granne har bidragit med lite outfit för att styra upp det hela (vi var båda för övrigt en gång i tiden på Zappa på Skansen, där halva menageriet lär ha fått missfall av ljudmassan, om jag minns dåtidens rubriker rätt.…).
Just 70-talet får naturligtvis alla rättrådiga musiktalibaner att orera om olika dåtida potenta band och vad som kännetecknade det decenniet ”på riktigt”. ”Typ punken”. Jorå, erkänn! (10cc, anyone!)
I kväll är det två viktiga Bajenfajter och en något mindre. Både bandyn och handbollen har en hel del att spela för – samtidigt. Schemateknik är inte att leka med, men det slaget av krockar är enbart korkade, särskilt när det det ska avgöras vem som får leka med vem i respektive kvartsfinal. Ekonomiskt och publikt kan det bli ett kännbart bortfall, inte bara i dag utan om platsen blir fjärde eller femte i respektive serie och en avgörande match hemma) och det är dessutom onödigt att alla rättrådiga denna sköna grönvita dag ska behöva välja ett av två goda.
I haschångornas regniga LA väntar ikväll vikingatid dessutom ett amerikanskt Dynamolag (med jättelånga brallor?) på de grönvita heroerna. Följer man Söderstadions och Bajens hemsidas teverapporter (All heder! Bara saker man är intresserad av!) från lägret slås man av ett slags avslappnad koncentration på uppgiften. Lugnet för stormen. Det är ju inte riktigt nu som det ska produceras. Ingen i hela välden slår heller Janne Mian på fingrarna när det gäller god medieträning. Eller vänta, han kanske helt enkelt är sådär?
För övrigt vill vi bara meddela att vi såhär i FRA-, Ipred- och Pirate Bay-tider beslutat oss för att allt vi säger och skriver betyder nånting helt annat. Ingen kommer trots massiv genomlysning och datorkörning av vad vi säger att kunna beslå oss med att vi faktiskt har sagt det vi sagt. Vi ljuger inte, men allt vi säger betyder något helt annat, bara så ni vet.
Att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza behöver inte nödvändigtvis vara terrorism, lär vi oss dagen till ära av Malmö tingsrätt, som bland annat skriver om det faktum ”att det kan vara svårt att få fram handfasta bevis i denna typ av mål medför inte, som åklagaren antytt, att tingsrätten kan sänka beviskraven”. Inte heller det faktum att den som åtalats för att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza haft en bild av en död Hamasledare på kylskåpsdörren har något bevisvärde, om man får tro tingsrätten.
Säpo och åklagaren vill alltså vara med och leka med dom stora grabbarna. Vänta bara…
Det hälsosamma mullret från mokabryggaren talar om att vi är lite på g. Särskilt med tanke på att vi tämligen tidigt tog jycken och matten på en skridskotur över sjön i ett lågt stående underskönt solgass som fick oss att blinka. En viss motvind i kylan lyckades inte lägga sordin på hemfärden, men tårade ögonen.
Att vi blinkade och kisade oss fram beror på att vi fortfarande inte lyckats lokalisera våra bajenbrillor. Det är nu ingen riktig katastrof. Bara nästan.
Yngste sonen tog med sig mik och stativ och mixer och sladdar inklusive min gitarrdito till skolan för att repa inför morgondagens maskerad (”60-tal”). Vi pluggade in kopplingscheman för att klasspolaren ska kunna lira gura samtidigt. Om jag förstått det rätt står ”Help” på programmet, för det är den han sjungit ihärdigast de senaste dagarna. Mamman har dessutom hittat ett par schysta Lennonbrillor, runda, och en snygg tidsenlig kepa i manchester i gömmorna. Dotterns klass (”70-tal”) tar sig an Life on mars, om jag förstått saken rätt, och vår teaterintresserade granne har bidragit med lite outfit för att styra upp det hela (vi var båda för övrigt en gång i tiden på Zappa på Skansen, där halva menageriet lär ha fått missfall av ljudmassan, om jag minns dåtidens rubriker rätt.…).
Just 70-talet får naturligtvis alla rättrådiga musiktalibaner att orera om olika dåtida potenta band och vad som kännetecknade det decenniet ”på riktigt”. ”Typ punken”. Jorå, erkänn! (10cc, anyone!)
I kväll är det två viktiga Bajenfajter och en något mindre. Både bandyn och handbollen har en hel del att spela för – samtidigt. Schemateknik är inte att leka med, men det slaget av krockar är enbart korkade, särskilt när det det ska avgöras vem som får leka med vem i respektive kvartsfinal. Ekonomiskt och publikt kan det bli ett kännbart bortfall, inte bara i dag utan om platsen blir fjärde eller femte i respektive serie och en avgörande match hemma) och det är dessutom onödigt att alla rättrådiga denna sköna grönvita dag ska behöva välja ett av två goda.
I haschångornas regniga LA väntar ikväll vikingatid dessutom ett amerikanskt Dynamolag (med jättelånga brallor?) på de grönvita heroerna. Följer man Söderstadions och Bajens hemsidas teverapporter (All heder! Bara saker man är intresserad av!) från lägret slås man av ett slags avslappnad koncentration på uppgiften. Lugnet för stormen. Det är ju inte riktigt nu som det ska produceras. Ingen i hela välden slår heller Janne Mian på fingrarna när det gäller god medieträning. Eller vänta, han kanske helt enkelt är sådär?
För övrigt vill vi bara meddela att vi såhär i FRA-, Ipred- och Pirate Bay-tider beslutat oss för att allt vi säger och skriver betyder nånting helt annat. Ingen kommer trots massiv genomlysning och datorkörning av vad vi säger att kunna beslå oss med att vi faktiskt har sagt det vi sagt. Vi ljuger inte, men allt vi säger betyder något helt annat, bara så ni vet.
Att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza behöver inte nödvändigtvis vara terrorism, lär vi oss dagen till ära av Malmö tingsrätt, som bland annat skriver om det faktum ”att det kan vara svårt att få fram handfasta bevis i denna typ av mål medför inte, som åklagaren antytt, att tingsrätten kan sänka beviskraven”. Inte heller det faktum att den som åtalats för att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza haft en bild av en död Hamasledare på kylskåpsdörren har något bevisvärde, om man får tro tingsrätten.
Säpo och åklagaren vill alltså vara med och leka med dom stora grabbarna. Vänta bara…
lördag, februari 14, 2009
”Ever been to Wyoming?”
I dag har vi redan fått ett geléhallonhjärta – kravmärkt – men det var inte det vi skulle skriva om.
”Bajens rensningar håller 2001-klass – når över halva plan”, berättar Bajens hemsida i den 28:e minuten i sin direktrapportering från årets första träningsmatch, mot makrillarna av alla lag i änglarnas stad där ”haschångorna” hänger tunga bland alla silikonopererade lirare på beachen. Vi ser det som positivt med den typen av rensningar, även om det kanske inte är det, men 2001 gick det ju som det gick.
Annars tycks det ha varit hygglig fart på matchen. Vi hade naturligtvis drömt om cirka 7–0, men våra drömmar har alltför ofta inget med verkligheten att göra.
Tyvärr.
Eller vänta förresten, vadå tyvärr, i natt drömde vi om att vi blev jagade av en tiger. Varför? Ingen aning, trots att vi låg vakna en stund och funderade på saken.
Vi har för övrigt druckit kaffe och tagit jycken på dagens första promenad redan för ett bra tag sedan. Som vanligt hade den på vägen upplockade och och hit och dit-kastade pinnen pulveriserats när vi åter landade på fast mark efter att ha sträckt ut över isen.
Vi har för övrigt så ofta vi kunnat inte bara knallat på den utan också farit runt sjön på grillor. Gärna på kvällskvisten och i månsken. Gärna med dottern som sällskap och ibland jycken och matten. Och i princip alltid när vi inte jobbar.
Snart ska vi ut på den igen.
Jag antar att också du, kära bloggläsare, inte heller hinner uppdatera dig i verkligheten. Det är ju som bekant mycket nu. Här är allt du behöver veta för att få vatten på kvarnen:
• Let’s Dance-Irving har utsatts för en homoattack av en före detta boxare.
• Bagge blev skräckslagen när hon såg sin bakdel på löpen.
• Flera polischefer lär ha hånat död transsexuell. Just det, i Skåne.
• President Obama är naturligtvis vänsterhänt.
• Två satelliter har krockat. Ingen trodde, just det, att det kunde hända.
• Bråding is back.
• En gränsö har försvunnit utanför Mexiko, till amerikanska oljeintressens fromma förmodar man här och var.
• Gaza?
• Bajen är obesegrat i år.
”Bajens rensningar håller 2001-klass – når över halva plan”, berättar Bajens hemsida i den 28:e minuten i sin direktrapportering från årets första träningsmatch, mot makrillarna av alla lag i änglarnas stad där ”haschångorna” hänger tunga bland alla silikonopererade lirare på beachen. Vi ser det som positivt med den typen av rensningar, även om det kanske inte är det, men 2001 gick det ju som det gick.
Annars tycks det ha varit hygglig fart på matchen. Vi hade naturligtvis drömt om cirka 7–0, men våra drömmar har alltför ofta inget med verkligheten att göra.
Tyvärr.
Eller vänta förresten, vadå tyvärr, i natt drömde vi om att vi blev jagade av en tiger. Varför? Ingen aning, trots att vi låg vakna en stund och funderade på saken.
Vi har för övrigt druckit kaffe och tagit jycken på dagens första promenad redan för ett bra tag sedan. Som vanligt hade den på vägen upplockade och och hit och dit-kastade pinnen pulveriserats när vi åter landade på fast mark efter att ha sträckt ut över isen.
Vi har för övrigt så ofta vi kunnat inte bara knallat på den utan också farit runt sjön på grillor. Gärna på kvällskvisten och i månsken. Gärna med dottern som sällskap och ibland jycken och matten. Och i princip alltid när vi inte jobbar.
Snart ska vi ut på den igen.
Jag antar att också du, kära bloggläsare, inte heller hinner uppdatera dig i verkligheten. Det är ju som bekant mycket nu. Här är allt du behöver veta för att få vatten på kvarnen:
• Let’s Dance-Irving har utsatts för en homoattack av en före detta boxare.
• Bagge blev skräckslagen när hon såg sin bakdel på löpen.
• Flera polischefer lär ha hånat död transsexuell. Just det, i Skåne.
• President Obama är naturligtvis vänsterhänt.
• Två satelliter har krockat. Ingen trodde, just det, att det kunde hända.
• Bråding is back.
• En gränsö har försvunnit utanför Mexiko, till amerikanska oljeintressens fromma förmodar man här och var.
• Gaza?
• Bajen är obesegrat i år.
fredag, februari 06, 2009
Vi kalibrerar för fulla muggar
Om man får tro Tony Gustavsson är det ”materialarna” som delar ut tröjnumren i Bajen, om man nu funderat på att Carlos fått Sulans gamla nummer. Så mycket för alla konspirationsteorier.
Eller vänta, vad ligger bakom materialarnas plötsliga makt över tanken? Som vanligt anar vi en konspiration…
Och brasilianska provspelare? Kan dyka upp hipp som happ, troligen för att materialarna…
I dag är det för övrigt Royal League-väder. Tyvärr hittade vi ingen boll att sparka på i snöregnet så vi tog jycken och en redan vältuggad pinne ut på udden. Begreppet blöt hund har nått en ny, rent av formidabel nivå, upptäckte vi väl hemma igen där vi naturligtvis satte fjutt på mokabryggaren det första vi gjorde.
Medan vi väntar på att den ska puttra klart läser vi i ekonominyheterna att oxfilén blir billigare till grillsäsongen.
Vill man istället läsa en blogg som såhär långt håller högsta klass så kan man gå hit. Hammarbys nya arena känns faktiskt i allra högsta grad påtaglig. Färgsättning är dessutom ingen lek, vet alla som sysslat med sånt via kassa eller ännu kassare bildskärmar. Visst vore det snyggt med stolar i de rätta grönvita färgerna...
Eller vänta, vad ligger bakom materialarnas plötsliga makt över tanken? Som vanligt anar vi en konspiration…
Och brasilianska provspelare? Kan dyka upp hipp som happ, troligen för att materialarna…
I dag är det för övrigt Royal League-väder. Tyvärr hittade vi ingen boll att sparka på i snöregnet så vi tog jycken och en redan vältuggad pinne ut på udden. Begreppet blöt hund har nått en ny, rent av formidabel nivå, upptäckte vi väl hemma igen där vi naturligtvis satte fjutt på mokabryggaren det första vi gjorde.
Medan vi väntar på att den ska puttra klart läser vi i ekonominyheterna att oxfilén blir billigare till grillsäsongen.
Vill man istället läsa en blogg som såhär långt håller högsta klass så kan man gå hit. Hammarbys nya arena känns faktiskt i allra högsta grad påtaglig. Färgsättning är dessutom ingen lek, vet alla som sysslat med sånt via kassa eller ännu kassare bildskärmar. Visst vore det snyggt med stolar i de rätta grönvita färgerna...
torsdag, februari 05, 2009
65000 ton uran från en miljövänlig del av världen
Drömde. Händer att det handlar om den sociala konstruktion som en del envisas med att kalla för kvinnor. Inte denna gång. Började skriva en bok. Titel: Män utan kaffe.
Vaknade – och kastade oss över mokabryggaren.
Och nu åter från en tur över isen med jycken och matten. Ett visst snöfall ackompanjerade det hela och konstigt nog både fram och tillbaka bakifrån.
Vi håller på att betala räkningar till förbannelse. Anledningen stavas plötslig insikt om vad som döljde sig bakom ett berg av allt möjligt på skrivbordet och som fick oss att ställa frågan: Lever vi för att betala räkningar eller betalar vi räkningar för att leva?
Har det hänt nåt annars? Tja, Alliansen har som bekant slängt all ideologi över bord sedan dag 1, men det är iofs inget nytt: det finns ju bara en väg. Samtidigt som dottern ägnar denna skoldag och många andra åt nationella prov (det stämmer, för att förenkla tillvaron har man också hivat alla eventuella frågor om pedagogik och annat tjafs över bord) omfamnar de fyras gäng tillsammans kärnkraften. Kärnkraft är nämligen en underbar uppfinning: visst, den kan få oss allihop att gå upp i rök en gång för alla, men så länge den inte gör det är allt annat som har med den att göra något som man kan skjuta på framtiden. Halveringstiden för Maud Olofsson? Kanske väl lång, tycker en del som gärna vill ha en kontrollstation även i den frågan eftersom vi och framför allt kommande generationer får leva med resultatet ett bra tag – troligen resten av livet – men halveringstiden för vad vi kort och gott kan kalla för kärnkraften? Tja, det är ju liksom inte riktigt vårt problem. För om man nån gång i framtiden går upp i rök är det ju liksom inte vårt problem, eller hur? Då är vi ju ändå döda. Eller hur?
Hägglund hoppas naturligtvis på att gud hör bön: ”Det är viktigt att vi målar upp en vision för Sverige med tydliga mål över vart vi ska.”
Inte en krona ska gå till att subventionera kärnkraften, hör vi också. Vem ska då betala?
Vaknade – och kastade oss över mokabryggaren.
Och nu åter från en tur över isen med jycken och matten. Ett visst snöfall ackompanjerade det hela och konstigt nog både fram och tillbaka bakifrån.
Vi håller på att betala räkningar till förbannelse. Anledningen stavas plötslig insikt om vad som döljde sig bakom ett berg av allt möjligt på skrivbordet och som fick oss att ställa frågan: Lever vi för att betala räkningar eller betalar vi räkningar för att leva?
Har det hänt nåt annars? Tja, Alliansen har som bekant slängt all ideologi över bord sedan dag 1, men det är iofs inget nytt: det finns ju bara en väg. Samtidigt som dottern ägnar denna skoldag och många andra åt nationella prov (det stämmer, för att förenkla tillvaron har man också hivat alla eventuella frågor om pedagogik och annat tjafs över bord) omfamnar de fyras gäng tillsammans kärnkraften. Kärnkraft är nämligen en underbar uppfinning: visst, den kan få oss allihop att gå upp i rök en gång för alla, men så länge den inte gör det är allt annat som har med den att göra något som man kan skjuta på framtiden. Halveringstiden för Maud Olofsson? Kanske väl lång, tycker en del som gärna vill ha en kontrollstation även i den frågan eftersom vi och framför allt kommande generationer får leva med resultatet ett bra tag – troligen resten av livet – men halveringstiden för vad vi kort och gott kan kalla för kärnkraften? Tja, det är ju liksom inte riktigt vårt problem. För om man nån gång i framtiden går upp i rök är det ju liksom inte vårt problem, eller hur? Då är vi ju ändå döda. Eller hur?
Hägglund hoppas naturligtvis på att gud hör bön: ”Det är viktigt att vi målar upp en vision för Sverige med tydliga mål över vart vi ska.”
Inte en krona ska gå till att subventionera kärnkraften, hör vi också. Vem ska då betala?
tisdag, februari 03, 2009
Sparar på krutet
Vi är stolta att meddela att ryktet om bloggdöden är betydligt överdrivet: en favvo är på banan igen, vilket gläder oss alldeles oerhört. Insiktsfulla analyser av tröjnummer är alltid en av årets höjdpunkter. Nummer 7 är som bekant bara det värt ett eget kapitel.
Vi har också återigen tagit oss över isen med jycken. Solen sken något alldeles oerhört, särskilt som vi förlagt våra bajenbrillor nån gång när det var som mörkast och herr dysterkvist regerade, och den en gång så stolta pinnen som vi slogs med jycken om och däremellan kastade hit och dit till jyckens fromma blev alltmer söndertuggad och återförd till kretsloppet. Eller nåt. Den försvann helt enkelt i atomer. Vilket vi nu känner av i kasta pinn-armen.
Sen drack vi naturligtvis kaffe. En balja. Och lyssnade till en talgoxe eller nåt dito som vårkvittrade i en buske medan vi tände en tagg och kände oss en smula mogna för stordåd av nästan vilket slag som helst.
Fast snart ska vi iväg för att dra strån till stacken. Vi sparar såklart stordåden men tar med oss känslan av att det rör på sig...
Vi har också återigen tagit oss över isen med jycken. Solen sken något alldeles oerhört, särskilt som vi förlagt våra bajenbrillor nån gång när det var som mörkast och herr dysterkvist regerade, och den en gång så stolta pinnen som vi slogs med jycken om och däremellan kastade hit och dit till jyckens fromma blev alltmer söndertuggad och återförd till kretsloppet. Eller nåt. Den försvann helt enkelt i atomer. Vilket vi nu känner av i kasta pinn-armen.
Sen drack vi naturligtvis kaffe. En balja. Och lyssnade till en talgoxe eller nåt dito som vårkvittrade i en buske medan vi tände en tagg och kände oss en smula mogna för stordåd av nästan vilket slag som helst.
Fast snart ska vi iväg för att dra strån till stacken. Vi sparar såklart stordåden men tar med oss känslan av att det rör på sig...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
