Nionde gången

Just i dag är det lustigt nog två år sedan första babblet på denna blogg. Vi firar självklart med att låta mokabryggaren mullra.

Vi var naturligtvis på plats i går, yngsta sonen, hammarbytrollet i hatten och jag, när svenska mästarna kom på besök och fick chansen att sparka boll på och bita i riktigt gräs. Eftersom sonens tidigare besök i år på Söderstadion slutat tre noll och fyra noll kom han med glasklar logik fram till att Bajen skulle vinna med fem noll. Det var dessutom hans nionde match sammanlagt och han är nio år, räknade han ut på pluskontot. Jag var inte fullt lika övertygad. Med åren har jag börjat se inte bara möjligheterna. Även om jag gärna hoppas på tillfälligheterna.

Även om just dom tillfälligheter som hör ihop med att sparka boll på Söderstadion brukar tarva åt helvete, om man säger.

Men vafan, efter trettio minuters fullständig utskåpning tänkte man trots allt och trots att inget utom den intakta nollan talade för saken: Än finns det hopp. Bara dom kommer över halva planen nån gång.

I halvtid pustade vi ut. Lustigt nog tycktes Bajen stått för 57 procent av bollinnehavet.

Därefter var det en annan match. Jag säger inte att den blev bättre, men det var en annan match.

Som att Sulan vann nickdueller med den där blonda jätten som därmed sjönk ihop och försvann – och byttes ut.

Som att den där av delar av publiken kärleksfullt benämnde solnatattaren på kanten neutraliserades – och byttes ut.

Som att Bajen vann åtminstone en och annan 50–50-duell. Dom numera så populära så kallade motläggssituationerna som det gäller att vinna och som andra halvlek tycktes handla om att hamna i.

Men att det också var just en sådan förlorad som fick Holménpojken, som enligt statistiken sprang en kilometer längre än alla andra och som tidigare under matchen även fått bita i reklamen runt gräsmattan, att vända spelet över ett tomt mittfält och driva bolluslingen framför ett fallande försvar. Det var första gången det hände. Och enda gången.

Och att en av de inbytta avslutade distinkt. Han som ersatte den så kärleksfullt benämnde på kanten.

När Bajen åter var med i rejset och började bita sig fast kom alltså en sån där tillfällighet som med facit i hand kanske inte var någon tillfällighet. Med tanke på hur det såg ut på planen.

En sak som var sig lik från tidigare matcher var att motståndarnas målis fick bäras ut på bår.

Annars var motståndet denna gång av en helt annan kaliber.

Det slets och det kämpades. En eloge för det. Och gnälldes. Bajen fick nämligen ingenting gratis. Det får man inte när man väl ofta är tvåa på bollen

Vi surade naturligtvis på vägen hem. Spelet var inget att skriva hem om. Men vi skyller inte på någon. Möjligen kvaliteten på motståndet.

Det var kanske inte straff när Heidar Geir gick omkull. Men om det hänt i motsatt straffområde i nittifemte minuten med Bajen i 1–0-ledning hade en och annan domare nog gärna visat vem som bestämmer på planen. Att man inte låter sig påverkas av trycket. Sånt kan alltså ta sig uttryck på olika sätt.

Och nu försöker jycken påverka mig till en lunchpromenad.