Första fajten

Jepp, vi var där. Och i god tid. Det blev helt enkelt så. I så god tid att vi gick vårt eget lilla tåg över bron till Söderstadion. Vi bestämde oss nämligen för vårt eget superettanmaner, nämligen. Så vi visiterades, lade en slant i en tifohink, glufsade i lugn och ro i oss en superettankorv med mycket bostongurka och tog med oss superettandrycken gånger två för säkerhets skull och mötte superettansolen bakom våra superettansolglasögon stegen uppför superettantrapporna ut på superettanläktaren och med Söderstadions superettnamatta grön och skön och snudd på lika tom framför oss som läktaren runt oss. Det var vi och tjugo vakter, som stod och superettanhängde högt uppe vid vid staketet i lugnet före stormen för att få syn på det stora riktiga Bajentågen över bron. Den stora väntan, för snart vet man att det är på riktigt.

Underbart.

Sen kom alla.

Framför stod sex sköna tjejer som mobilkommunicerade med allt och alla och fnittrade som bara sköna tjejer kan, och när giffarnas målis tog plats sjöng dom "Sundsvalls målvakt ser ut som en banan", vilket vi inte hört på år och dag och sjöng med i. Och solen sjönk och stämningen steg och sen kom Kenta och det hela var mycket vackert och började superbt.

I halvlek lyckade vi spåra upp P, som passerat tusen bajenmatcher och möjligen lika många proppar, och matchen gick i mål och slutade som den skulle, mycket tack vare Rami i baljan som av någon mysko anledning ville testa sitt målvaktsöga och lät motståndarna dunka bollen i stolpen efter en så kallad fösning till utspark. Att ägna sig åt spelarkritik kändes snudd på besserwisseraktigt, för vad kunde vi säga, så det enda vi konstaterade var att Linus spetskvaliteter är otvivelaktiga. Och ställde oss såklart frågan var Simon höll hus. Petter fick vi i alla fall se typ tio och en avlossad kanon av.

Sen drack vi en löwen i en knökfull mutter innan vi tog oss hem där dumburken stått på och yngste sonen såg nöjd ut. Nästa dag hade han på sig en snygg tröja i plugget.

Och i dag skiner solen.

Det finns alltså grönvitt hopp, men det gäller att ta fajten. Spelet kanske kommer, vem vet?

Mokabryggaren kallar.

Man tappar inte en ledning två gånger om.

Sol! Just det, vi kan njuta av annat. Jycken har fått sitt runt udden, där vi njöt av ett gäng uppnosiga blåsippor. Och mokabryggaren mullrar. Men muggen vi valt är den svarta.

Nä, gårdagskvällen var väl inte riktigt det vi hoppats på. Vår i luften? Absolut! Kulan i luften? Tydligen. Eftersom vi tvångskommenderats på föräldramöte hade vi bett äldste sonen på plats framför dumburken att sms:a eventuellt fler grönvita mål för vi var såpass försenade att vi var med i bilradion tills David Johansson gjorde entré och stötte in lädret bakom en förbluffad Rami. Sedan lyssnade vi i skolbänken med ett halvt öra på fröken medan vi väntade på goda vibrationer i byxfickan. Ingenting hände. I bilen hem fick vi reda på sanningen. Om vi skiter i eventuellt lir så känns tappad ledning två gånger som rena natta.

David, som om vi inte minns fel gjort fler minnesvärda strutar i fel kasse som vi förträngt, förnekade sig alltså inte. Sportspegelbilderna av de två sista målen talar dessutom om ett ytterst stabbigt försvar på skånsk åker. Känns sådär. Linus såg bra ut eftersom han gjorde två, men motståndarförsvaret såg i ärlighetens namn rätt kasst ut det med vid de två strutarna i rätt mål. För att inte tala om keepern vid första baljan. Snacka om att böja rygg.

Eller för all del att bli tunnlad som Rami.

Sonen sade att Ängelholm var bättre.

Det hela är ganska enkelt. Kravet är att Bajen ska göra jobbet i Superettan. Varje match ska sluta 3–1 eller 4-1.

Men de senaste tretton seriematcherna för Hammarbys del har gett en seger och tolv förluster. Kan vara bra att veta.

Om Åsa och riktiga män

Sol och vårkänslor! Språkkunniga som kan allt om särskrivningar och diviser förstår att vi talar om två vitt skilda saker som med tanke på årstiden hänger intimt ihop. Den lömska jycken tog vi runt udden i koppel, för man vet aldrig vad som kan hända, är vår erfarenhet. En bit slog vi följe med favoritskådisen och hennes jycke, som än så länge är för liten, vi menar förstås för ung men han är rätt liten också och kommer inte att bli mycket större, för att haja läget. Halvvägs tillbaka vek vi av för att titta in hos vår favorithökare; en påse räkor och massor med vitlök spetsat med chili kommer att bli dagens lunch i solgasset mot den snyggt målade söderväggen nån gång om ett par timmar. Kaffe? Har vi druckit. För övrigt har vi sett tussilago med och utan solglasögon.

Och så har vi sett intervjun i htv med Åsa Sånemyr, Bajens nya vd som vi tror stenhårt på. Alla vd-ar som lyfter fram att dom har tre ungar när dom ska tala om vem dom är tror vi stenhårt på. Hon har dessutom allt det där andra som behövs, är vårt intryck. Inte bara för att allt bara kan bli bättre, utan för att hon faktiskt känns som rätt person på rätt plats.

Bajentruppen lär vara komplett, är också något vi hört. Så länge Paulse gör… succé på annat håll har vi inget att erinra. Läget är som det är. Vi sätter vårt hopp till att Holmqvist eller Hallenius eller varför inte bägge kliver fram och… levererar.

Vi kom inte på något bättre än… levererar. I år måste nämligen Bajen… leverera.

Med Furuseth tillbaka känns mittfältet tillräckligt stabilt och bollkunnigt för att få fart på spelet och hygglig precision på inläggen och med tillräcklig konkurrens för att någon inte ska behöva spela mer än nödvändigt.

Därbak är vi fortfarande sjukt nyfikna på att få se vilka kvaliteter Monday besitter mer än en match då och då. Och drömmer om en hel Rami en hel säsong. Viss valuta för pengarna, alltså.

Annars har vi njutit av det faktum att ”Salle” är tillbaka. Fotbollskanalens intervju med suppleanten i fotbollsföreningens styrelse Alexander ”Jesus” Östlund är faktiskt ett måste. Om jag förstått det hela rätt kommer polaren Zlatan att ha ett finger med i spelet, på planen och bredvid, om ”Jesus” får som han vill. Han, Zlatan alltså, lär för övrigt ha hus nånstans i närområdet, bara en sån sak. Precis som Majstorovic. Och Mellberg…

”Salle” tycks för övrigt gilla riktiga män.

Lagerbäck är däremot inte ”Salles” likör, framkom med all önskvärd tydlighet.

Alla som läst Sture Dahlströms ”Den galopperande svensken” vet att innan det svenska popundret och Pagrotsky drabbade världen var export av nationalhymner till alla nya afrikanska stater en viktig inkomstkälla för vårt kära fosterland, eller i alla fall för Bergman-Wasa. Numera tycks exporten av landslagstränare till den kolossala kontinenten vara vårt lands postindustriella framtid (här hemma sätter som alla vet alliansen sitt hopp till den skattesubventionerade pigans återkomst). Om ”Svennis” följer Lagerbäcken i spåren och tar över Elfenbenskusten på den sköna VM-bänken blir beslutet att allsvenskan ska ha två månaders uppehåll när gräset är som grönast och skönast lättare att förstå. Det känns lite futtigt annars med ett speluppehåll där allt beror på att Danmarks tredjemålvakt ska till Sydafrika och göra litegrann som Lagerbäck.

Men vi som vet var årets bästa fotboll spelas skiter högaktningsfullt i det hela. Sköna Söderstadion och Superettan, bara namnet säger allt!

Filosofi i Guldhatt

Bandyguldet är alltså hemma!

Som vanligt när vi är tårögda av förtjusning ägnar vi oss åt hobbyfilosoferande, ett visst mått av Kaffe och drabbas dessutom av Versalsjukan. Typ Lyckan, Vägen, Meningen och Målet.

Dagens citat får "Salle" bidra med: "Ingenting är gott nog nu, så enkelt är det. Det är hög tid att visa vilka vi är."

Alexander Östlund är alltså tillbaka i Bajen. Som suppleant i fotbollsföreningens styrelse. Vi läser intervjun på Bajens hemsida. Det är bra. Vi tror på en kombination av hårt arbete och klacksparkar. Grönvita heroer och Gamänger i en och samma båt. Det tredje G:et heter Glädjen.

Vi har alltså druckit kaffe. Vi har sett till att yngste sonen är i skolan om än något försenad. Vi har sugit på gårdagens bandykaramell gång på gång. Symtomatiskt nog skiner Solen. Jycken? Fick matten ta hand om.

Gårdagen var knökfull och genomfördes i ett moln av Kaffe, men vi hade radion på och lyckades se första tjugo minuterna av sista kvarten på Studenternas på dumburken och två herostratiskt snygga Bajenmål innan vi var tvungna att kasta oss i bilen för att forsla yngste sonen till en snöyrematch i Snöbollscupen (det är sant, och aldrig har ett namn på en turnering varit mer adekvat!) på nån IP i Långtbortihelvete. Halvvägs var Bandyguldet bärgat, och vi tutade av bara helvete. Sen gick Sonen ut och tog plats mellan stolparna och gjorde den ena fantomräddningen efter den andra och var klart bäst på planen och fick en björnkram av den nye tränaren som ska ha en eloge för att han känner igen jobbig ung nervositet innan och lättnaden efteråt när allt gått bra och man vunnit och man vet att man gjort allt man kan och gjort det rätt och spänningen släpper och munnen går och man under bilresan hem går igenom den ena räddningen efter den andra även under den toksena middagen med en pappa som ler och höjer glaset med…kaffe.

"Man skall veta att man måste ut på planen under hård press och veta vad det innebär att spela för Hammarby. Där måste man helt klart skilja mellan pojkar och män." Säger Östlund.

Tolvåringar är fortfarande pojkar, och laget ifråga som sonen står vakt mellan stolparna i är inte Bajen. Vi anser att tre träningar i veckan och ibland två matcher är åt helvete. Så vi säger nej ibland; du får inte. Vi bestämmer alltså fortfarande: Svensk fotbolls verklighet är sex månader på en Grusplan i bästa fall omgiven av upplogade Snöhögar. Och livet är så mycket mer. Hur många Messi finns det i jämmerdalen? Ändå får krönikörer och de fyra miljoner som vet bättre än landslagstränaren hur laget ska formeras Tuppjuck när denna sibiriska avkrok inte lyckas ta sig förbi VM- och EM-kvartar stup i kvarten.

Ska prestationen få gå före Glädjen? Vi är övertygade om det inte ens går att prestera utan Glädjen. Det är helt enkelt en förutsättning för Prestationen.

SÅ är det.

En strålande glad tolvåring hade naturligtvis bajenhalsduken om halsen när vi för ett par timmar sen släppte av honom vid skolan.

Lustigt nog känns det som att vi är en bit på väg mot vår tre G. Vi vet inte, men det känns så.

Av resonemanget kan man i alla fall med säkerhet säga att vi inte blivit klokare.

Dagens youtubeklipp sitter såhär i vårdagjämningstider naturligtvis som en smäck!! Vet inte om Sophie Marceau är bajare, men omöjligt är det inte.

Mokabryggaren kallar.

Saken är Oscar!!

Alltså, vi kunde inte låta bli, vi hade hinkat kaffe, kliat jycken, njutit av vårkänslor, det var en sån dag, vi kom hem, vi satte på dumburken för att glo lite på La Liga, vi såg att en kanal visade allsvenskan och vi såg sista tolv mellan ajk och Brommapojkarna för vi kunde inte låta bli. Vilken underhållning! Vilken åker! Vilket dravvel! Alltså, vi ska lämna eländet åt sitt öde, men fortsätter Eguren såhär är allt förlåtet!

Återkommande grönvita tecken

Solen tittar fram då och då. Vi anar den även i dag och hör snön droppa. Dessutom har vi druckit kaffe. Jycken? Har fått kuska runt sjön med matten på skidor. Fotboll? Vi anar nåt i luften. Och att 40 centimeter snö kanske har blivit 37.

Att Petter Furuseth är tillbaka som grönvit kantspringargamäng gläder oss alldeles oerhört. Att Petter vinglat hit och dit hör till, livet är sånt (och vem vet, det kan ju varit fruntimmer inblandat), och vi ska väl lustigt nog vara tacksamma för att förra säsongens kval till allsvenskan slutade som det gjorde, för annars hade han nog inte varit grönvit han heller utan troligare assyrisk folkhjälte.

Att Sebastián Eguren, som inte kunde sätta ord på hur det kändes att springa in på Nou Camp inför 90.000 åskådare och där först se en och sedan en annan grönvit flagga i det katalanska publikhavet, väljer att sparka boll några månader i Mordors maskineri är naturligtvis deprimerande. Fast inte lika deprimerande som att femton pellejönsar genom att avbryta en träning än en gång lyckats sätta grönvit töntstämpel på alltsammans. Tror dom verkligen att det är dom, eller för den delen Eguren, som är Hammarby?

Tyvärr missade vi att vara på plats på Zinken under Bajens urladdning mot Sirius i veckan eftersom annat pockade på uppmärksamhet. Tanken var att vi skulle fira med vår gode vän P som enligt uppgift gjorde sin tusende Bajenmatch på plats. Vi har ännu inte lyckats konfirmera att han lyckades ta sig ur tältet innan Bajen ledde med 6–0. För övrigt är vi övertygade om att bucklan äntligen får följa med rätt lag hem från Studenternas.

Så nu vet ni vad vi är övertygade om.

För övrigt är det alldeles åt helvete för lite Serge nu för tiden. (För att inte tala om France Gall, vilket vi tänker göra något åt...) Allt är naturligtvis borgarnas fel. Den här länkar vi för P och hans tusen matcher.

Jepp!

Jepp, massor av kaffe, sol, jycken runt udden. Hela programmet. Hela helgen. Sen kom hela basset hem från sportlovsskidkullen i Dalarna. Och jepp, vi avrundade det hela med konsert med Rickie Lee Jones. Rostar gammal kärlek? So what. Rickie Lee Jones är... Ricke Lee Jones.

En nyhet i OS-stormen

Visst, bragdguld i curling och skrällbrons i slalom i all ära men DN:s toppnyhet till morgonkaffet måste väl ändå vara "Jimi Hendrix släpper ny skiva i mars".

Jycken ser för övrigt förväntansfull ut hon med och vill ut i snögloppet. Här i civilisationens yttre utkanter är det en halvmeter snö att hoppa omkring i ute på udden och leta efter exempelvis pinnar i trots det möjligtvis tillfälliga mildvädret. Vi har för övrigt sett asfalt på nytt. Utanför favorithökaren. Det var ett tag sedan.

Lugnet är förstås som alltid bedrägligt, men vi njuter likafullt. Övriga familjen har nämligen dagen till ära packat in sig i kärran och är på sportlovsresa norrut. Och här sitter vi. Dricker kaffe. Läser tidningen. Väntar in mokabryggarens andra varv.

Vilken helg. Vi missade Torvalla, men fem ett mot Väsby låter bra. Vi missade Zinken men avgörande strut på tilläggstid mot Sirius låter bra. Och vi missade Hovet, men fem tusen bajare på läktaren låter bra. Man är lite grann som Helena Jonsson, man siktar men lite för högt och skjuter lite grann bredvid målet. Men det är inställningen som räknas. Apropå OS, vi måste ändå kommentera det faktum att vi med äldste sonen har suttit framför dumburken och kommit fram till att curling handlar om 100 procent skicklighet och inget annat…

Helt sjukt, vi har sett mer curling än något annat. Vi har blivit helt förhäxade av stenarnas gång över isen och tänkt: "Varför gör dom på detta viset?" Vi har suttit där med tappad haka och trott att det inte är sant.

Annars älskar vi Kalla! Och Haag! Vilka tjejer! För att inte tala om tjejhockeyfinalen! Raka rör, full careta och pang på rödbetan!

Annars gillar vi att grabbarna far fram i skidspåren de med och med Södergren i spetsen. Vi gillade bisittare Olofssons tårar efter den svenska kollektiva uppvisningen i dubbeljakten. Såna är vi nämligen, och vi hymlar inte med det: vi gillar killarna men älskar tjejerna!

Nu reser vi på oss. Jycken ser förväntansfull ut. Allt kan hända. Men först en kaffe.

Treans växel

Mokabryggaren bubblar av ren och skär lust. I dag har vi nämligen helt enkelt bestämt oss att stödja Bajens sak genom ett antal armhävningar med mera och sedan fortsätta framåt med kolossal fokusering på uppgiften och inte se oss om (och till exempel reta oss på att Emil Johansson snodde platsen som 00-talets vänsterback, vilket måste ha föregåtts av ett slags moderat värvningskampanj). En liten bit av oss påstår att fokuseringen på uppgiften har med Projekt Beach 2010 att göra, men det stämmer inte mer än högst delvis och i så fall omedvetet och i reptilhjärnan. Vi har helt enkelt insett att det är dags att sluta snacka. Ska man igenom superettan kräver det hårt jobb, och vi ska göra vad vi kan för att också nå toppen.

Möjligen klämmer vi även lagg som grädde på moset. Snön omöjliggör tester av vår förmåga att klara av tvåans och treans växel per långfärdsskridskor, som en hyllning till våra absoluta OS-älsklingar Haag och Kalla, så det får bli diagonalåkning eller nåt. Dessutom är sjön slät, om än vindpiskad.

Yngste sonen är förresten hemma och snorar och räknar 50-öringar och laddar för sportlov. Mamman bokför eller nåt och har tagit på sig jyckens tur. Vi har dessutom sällskap av A, som inte vill gå i skolan. Mokabryggaren bubblar, men det har vi redan konstaterat.

Okej, så här är det: Att Sebastián Eguren väljer Mordor framför evig kärlek är hans ensak. Eguren är en riktigt professionell fotbollsspelare. Riktigt professionella fotbollsspelare kysser klubbmärken i parti och minut. Man kan bli deprimerad för mindre.

Frågan är om man blir mindre deprimerad om man går på bio för att se "Det vita bandet", vilket vi planerar att göra framåt kvällen innan filmen försvinner ut i dvd-döden. Vi minns fortfarande med visst mått av illamående österrikarens "Funny Games" för drygt tio år sedan. Otäck var bara förnamnet. Jänkarna fick visst till en remake av rullen för några år sen, lustigt nog även den med Michael Haneke som regissör, men den har vi inte sett och tänker inte se. Filmer för amerikansk publik gör oss ofta också illamående, men av helt andra skäl.

Dottern har förresten film på schemat några veckor. Varje dag en ny film, vilket gläder en gammal filmvetare. "Nosferatu", "De 400 slagen" – och i går "Amarcord", bara en sån sak. Vi väntar med spänning på dagens rapport. Kanske "Borgarklassens diskreta charm"?

Nu ska vi göra armhävningar.

Men först en kaffe.

Den enögda grannen blir säkert glad

Snön faller. Och mörkret. Ska hälla i mig en balja kaffe. Men först ska jag kanske lämna fejsbokgruppen "Det finns bara en Sebastian Eguren"...

Årets första Torvalla

Häromkvällen var vi superkulturella och lyssnade på vår gamla jättefavvo James Ellroy på Kulturhuset. Ellroy passade på att dra världens roligaste vits. Men det var inte det vi skulle berätta.

Jepp, sladdade ut till Torvalla med sönerna, käkade en hamburgare grillad svart som synden på ena sidan och kompensationsrå på den andra, frös mest om tårna innan vi kom på att vi skulle ha dem i luften och hela tiden hålla dem i rörelse – och studerade under ett par minuters upptining i pausen konståkning i den närliggande ishallen där vi konstaterade att vi alltid haft sjukt svårt med vår lust att se tjejerna sätta sig på rumpan och samtidigt vilja att det ska gå bra med dubbelsalchoven för vi är otroligt empatiska och vill ju egentligen allas väl. Och världsfred. Men det var inte dit vi ville komma den här gången.

BP började möjligen bäst, och vi saknade Mikkel och till och med Pinones, som såg kralligare ut än vi mindes. Men till slut var det faktiskt inget snack om saken. Efteråt såg Bajen ut att ligga en division högre än motståndarna. Vi drar inga växlar på resultatet, men vi gladdes åt godkända insatser på rätt många fötter och en seger är alltid en seger. Det såg, hör och häpna, rätt bra ut i snöyran. Det var för en gångs skull förvånansvärt få träben på planen. Pigga HTTF:are har dessutom en vinnarkultur med sig, och vågar därmed. Och Mikkel? Han tröttnade.

Alltså, vi är inte säkra på saken, men det var väl Filip Bergman som klev in med kvarten kvar efter gott dagsverke av Traore på mitten? Om det var han så såg han stor, tung, väldig och dominant ut. Och det kändes bra att ha en sån lirare att ta till om det behövs och när Bajen jagar ett eventuellt två två-mål.

Castro ska naturligtvis fortsätta slå straffar. Inte Dahl. Elaka tungor lär påstå att Castro är världsbäst i slowmotion, men vi tycker att han har andra kvaliteter också.

Att herr Söderström blev utbytt såg vi som ett slags tecken. På vad vet vi däremot inte riktigt.

Efteråt var vi upplyfta. Det var med grönvita ögon sett faktiskt alldeles för länge sen. Vi lät våra nya favoriter gå varma i spelarn och fortsatte att sakteliga tina upp.

Ser vi ljuset? Kanske.

Mokabryggaren kallar. Jycken? Får ett av kidsen ta hand om. Vi har annat för oss.

Rupa & the April Fishes - LIVE at Babel Med from Cumbancha on Vimeo.

Sorry I'm late Jim...

"De senaste veckorna har vi jobbat ganska mycket med defensiven", säger tränare Borgqvist efter 4–3-segern över Degerfors i årets första träningsmatch för Bajen. Vi vet inte om resultatet speglar detta slit, en anledning är att vi inte var på plats, men omöjligt är det ju inte. När offensiven är på schemat kanske matchen slutar 12–3. Fast troligen inte. Fast det är ju ett tag sen Bajen gjorde fyra baljor. Släppa in tre är vi däremot mer vana vid.

Annars konstaterar vi att det åter är mörkt. Dagen bara försvann. Fast vi pallrade oss runt isen på grillorna för några timmar sen, där vi hälsade på blomma och jycke varav den ena hasade runt på skidor, så nåt vettigt har vi i alla fall åstadkommit.

Och kaffe har vi druckit. Bara kaffe.

Svänger

Rysligt kall morgonpromenad över isen. Jycken levde rövare och mådde som en kung. Snart mullrar mokabryggaren som vi satte på medan computern varvade upp... Vi är inte längre kompis med Igor på fejsbok. Så kan det gå.

Men det vi tänkte berätta är att vi är kulturella mest varje dag och därför trampar omkring i snömassorna med ett fånigt leende. Fishtank, till exempel, ett måste för en kulturknutte, är en lysande engelsk film i bästa diskbänksrealismtradition. Katie Jarvis är kanon som 15-åriga Mia. Alla fördomar om England uppfylls! Se den!

Och vi springer på konserter i parti och minut! På onsdag är det dags igen. Men vi har redan fått en ny favorit alla kategorier. Rupa & the April Fishes gick vi i gång på och med besked. Men nästa gång får dom lira på ett ställe där man kan svänga sina lurviga.

Oboy, nu mullrar mokabryggaren orgiastiskt!

Vem lurar vem på Facebook?

Är man på fejsbok, vilket man är för det är rätt schysst sätt att hålla reda på kreti och pleti och en och annan lirare från förr har man stött på (är för övrigt ”vän” med Igor Armas), tar det tid att med högt ställda ögonbryn och tappad haka botanisera runt bland alla tappra själar. Man klickar på nåt namn. Och hamnar någonstans. Till exempel hos Göran Hägglund. Finns han på riktigt? På Facebook vet man nämligen aldrig. Det är han på bilden. På riktigt vet man faktiskt inte heller.

”14.30 invigs Medstop Apotek Påfågeln på Kungsholmen. Ett av 62 som Medstop köpt.” Söndag 10.32 meddelas detta via Iphone av Hägglund som är nåt slags driftkucku, läs ansvarig, för utförsäljningen av just denna produkt i jämmerdalen och hoppas väl på så sätt lyckas hålla näsan över fyraprocentsspärren vid höstens val.

På natten 00.22 kommenterar George Holmer detta faktum. ”Min fru och jag (min fru är från England, och vi har bott i fyra länder) såg lite Ipren etc på Statoil härmodagen och tänkte och sade båda att nu känns det ju som om man bor i ett normalt land.”

Skönt för George, som visar sig vara nåt slags kd-pelle på Gotland med fem barn. En annan av Görans fans är Lena Salva. Om henne får man inte veta mycket mer än att hon ligger behagfullt utsträckt i en tämligen minimal baddräkt. En av Lenas vänner är Nisse Hult som enligt uppgift är Rik & Vacker och vars stora intressen är Poker, Brudar, Party, Resor, Tattoo. Nisse stoltserar också med sin utbildning, som enligt honom själv är Porno gym, Analt, Buttman´s högre utb magister.

Nisse har 76 vänner (Göran har 779 fans...), merparten är vad man skulle kunna definiera som snygga brudar, alltså gärna lätt klädda och helst inte alls. Eller varför inte Burusera Usedunderwear, som paketerar och skickar följade om du händelsevis är intresserad: "We have a lot of Europeans Girls from differents countries that want sell you their personal used underwear. All girls are 18 older."

Nisse är också medlem i "Vi som dragit upp burkan till midjan och haft sex med en muslim”, som man kan hitta under Facebookgrupp-parollen ”Hushållstjänster”.

En av Nisses bilder i sviten ”muslimsk kvinna”, den som visar hennes bröst, har en kommentar, nämligen av Rebecka Törnqvist. ”Rätt söt ändå”, tycker Rebecka som också är medlem i burkasexgruppen. Om man får tro bilden av Rebecka så är det den Rebecka som kan sjunga. Hon är också med i "Terrornätverket Alliansen" som den 23 december kl 11.06 meddelar ”gräver klyftor som andra skottar snö. Svettigt!” nämnda allians tycks bestå av, om man får tro gruppbilden, tidigare nämnda Göran samt Maud, Fredrik och han som vill att man ska börja skolan senast vid ett års ålder. För alliansen ”tycker egentligen att mellanstadiet är lite väl sent att välja yrke, men okejdå. Helst ser vi ju att man väljer rätt föräldrar redan från början.”

Nisse är inte bara kompis med lättklädda damer och exempelvis Rebecka, utan även med Thorsten Av Föring, Svenne Apfjärth, Berit Klinga och kocken Jamie Oliver. Oliver har många järn i elden. I går fick han en present: "Jamie got a Butt Plug from Amanda Hansson using Sex Toys!”

Jamie Oliver kommenterade detta kl 10:34: ”kan su hjölpa mig att föra in den? jag lyckas då inte =(”

Grefve Rutger Von Pinkenstrååhle svarade tämligen omedelbart: ”Vilja, våld och vaselin ;)”

Grefven är förresten kompis med Kronprinsessan Victoria, som har 182 vänner. Är det Kronprinsessan, som påstår sig vara ”En glad kvinna eller tjej i sina bästa år?” Tja, hon är på bild och uppger som sina föräldrar Silvia Bernadotte och Carl XVI Gustaf Bernadotte "Pappsen". Andra vänner till Kronprinsessan är Hans Scheike, Helge Fossmo, Alexander Rybak (med fiol) samt Leif Silbersky, som har rätt många mysko grejer för sig. Jamie Oliver är också vän med Therese Danielsson, precis som Ronald Roppe Flödderberg, vars favoritcitat är "’One down, a million to go’ - Random amerikan efter ett negermord för en herrans massa år sedan.”
Therese, som syns på bild, står bakom gruppen 2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti som i skrivande stund har över 211.000 medlemmar. Det kan man ju förstå; det är minst sagt behjärtansvärt. ”Vi har precis förhandlat klart med våra sponsorer och kommer för varje medlem som går med skänka 2 kronor.
Vi klarar för tillfället att ta med 200 000 medlemmar men kommer förmodligen kunna ta in fler senare!
Enligt avtalet träder sponsorerna fram när donationen är klar.” Skriver Therese.

Hennes senaste logginlägg lyder: Pengarna kommer överföras ikväll. Vi kommer då publicera vem det är. Och en direkt länk till banköverförningen.”

Kul, och man tänker kanske "vad bra!" Eller nåt.

Just när jag skriver detta har just denna grupp, och Therese, gått upp i rök...

”Macks på Flashback och hans vänner kommer även ta en liten bit av pengarna och åka på en jordenrunt resa och köpa stora mängder kokain och minderåriga prostituerade för pengarna som vi samlat ihop.” Meddelas det.

Är det verkligen kul?

Nej. Men de drygt 211.000 personerna kan ju skicka en hundring till Läkare utan gränser i stället. Eller Rädda Barnen.

Nu ska jag dricka kaffe.

Uppdatering.

1) Gruppen är putz veg. Men den som vill kan hitta miljoner liknande grupper.

2) Skön journalistik?

"Blir det några Facebookpengar till Haiti?
Av Jonas Nyrén
Publicerad 19 januari 2010 11.32
Den omdiskuterade Facebookgruppen "2 kronor per medlem till jordbävningsoffren i Haiti" har nu nått 200 000 medlemmar.
Nu väntar alla på att gruppens skapare ska ge sig till känna - och berätta hur donationen ska gå till.
Som Sydsvenskan tidigare berättat lovar Facebookgruppen att skänka 2 kronor för varje person som anmäler sig på gruppens hemsida...."

Gilla läget

Jepp, vi har varit på kasta pinn-tur med jycken över isen, druckit kaffe och insupit kall luft plus vackra vyer. Det är nytt år, till råga på allt. Att det dessutom är vinter skriver vi under på, men vi njuter lika fullt och hoppas på att få knäppa på oss skridskorna när mörkret lagt sig.

Tids nog sparkar superettan i gång.

Bajens eventuella tillkortakommanden den här säsongen eller spikraka väg tillbaka mot eventuellt framtida Champions League-spel hängde inte på vad Emil Johansson eventuellt skulle ha för sig (Molde är säkert bra så länge vi har en norsk förbundskapten, även om vi faktiskt tror att kapaciteten inte finns där). De bakre regionerna borde inte vara problemet. Däremot tror vi stenhårt på att någon, några eller många måste göra de sköna grönvita målen. Nathan Paulse lär förresten fortfarande tillhöra truppen, men superettan är inte rätt nivå för honom, om jag vill minnas vad han tyckte om saken.

Haahahahaa…

Fadi Malke, däremot, kanske kan axla något av ansvaret.

Kanske Sulan är intresserad av att spela på topp…?

En annan skön grej med Bajen är säsongkortspriserna. Det kostar att ligga i topp.

Det är ju förresten valår. Ingen kan väl ha undgått att det finns nån som modigt står upp för arbetslinjen: Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard (jepp, tunga moderater bär ofta namn som får ögonbrynen att åka upp) nämligen. Vår gamla favorit från förra valet Christer ”Ja nu har vi inte så mycket pooler i detta landet men annars den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal-Mart. Tack vare att man har en låglönesektor kan ju företagen anställa folk på en mycket, mycket lägre nivå. Sköter man sig jättebra när man packar kassarna på Wal-Mart, hamnar man kanske på lagret och sen packar man kanske upp varor i butiken och till sist kanske man hamnar i delikatessen” Wallin i Lund av alla ställen har alltså fått allvarlig konkurrens inom partiet. Någon måste naturligtvis torka upp när någon lägger en kabel i en trappuppgång, men idén att ge arbetslinjen credd för ”en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb" känns påtagligt… ärligt. Det är vad det handlar om, nämligen.

Unsgaard står i alla fall upp för arbetslinjen: ”Det finns de som tolkat det jag skrev som att invandrare bara ska torka bajs. Inget kan vara mer fel.” om man får tro SvD.

Okej, det var min kursivering.

Vågar vi tro att fru Borelius, ”sommarhus” i Vellinge, bara en sån sak, gör comeback och tar upp kampen om förstaplatsen?

Eller vänta: Vad är det här för filur? Han kanske kan bli nåt!


Nä, nu ska vi göra nytta. Vi drar alldeles för få strån till stacken. Men det är inte bara vårt fel. Det är liksom så mycket som vi tycker att vi borde göra i stället.

Bara därför det mullrar mokabryggaren.

Jepp!

Jepp, vi kan ha länkat till den här förut, men det ger vi själva f*n. Vi har druckit kaffe, vi har inte gott ut med jycken. Men vi har badat och rakat oss för det var hög tid. I kväll blir det fransk cirkus på besök i de södra förorterna. Familjejulklapp. Nu ska vi dricka kaffe. Lila mokabryggare, det är det inte många som har! Sen ska vi koppla in guran.

Kanske det absolut sista inlägget?

Julen? Tomten kände vartåt vindarna blåser och fick som tack för besväret värsta finkonjaken när han tittade in. Årets julklappar blev utan konkurrens en get, en cykel och typ tio kilo gröt, alltsammans till andra som behöver det mer än vi, även om det skulle vara kul med en get. Yngste sonen, som dessutom fick ett PS-jotaspel som nu går varmt, gav oss ett snyggt ölglas med Bajenlogga, som vi testat så klart, så alla blev nöjda. På julbordet rodde currysillen hem segern med en fingerlängd före jansson och den vitlöksgravade strömmingen. Marsipanen tog slut redan på själva julafton, otroligt nog. Allt avrundades med att alla plus goda vänner på annandagen tog sig till Zinken och såg de grönvita heroerna inför ögonen på drygt sex tusen grönvita lirare med knapp nöd fixa sex sex mot Haparanda medan termoschokladen plus tillbehör höll oss varma och glada, om man nu inte bryr sig om vad tårna tyckte. Bajen var naturligtvis bättre, borde ha knutit till säcken, och kunde ha gjort det flera gånger, så det var med andra ord ett stilenligt slut på det grönvita året med en andra halvlek som fick oss att gapa som frågetecken. Om man säger.

Vi har dessutom fått en ny mokabryggare, höll vi på att glömma att meddela omvärlden. Lila. Äldste sonen, som numera har en egen flådig gitarr, ansåg att vi behövde en vackert lila, och varför inte. Om en liten stund ska vi under passande former inviga den.

Men först vill jycken, som varit med förr, ut.

Då ska vi testa dotterns egenhändigt, vackert smidda skohorn, som också låg i tomtesäcken.

Sen kanske vi ska testa ölglaset på nytt.

Sen fortsätter vi räkna ned.

Årets sista?

Vilket år. Snart är det över. Men först är det jul, och vi tillönskar traditionsenligt alla hedningar, agnostiker och alla andra en riktigt grönvit sådan. Currysillen är klar, jansson är i ugnen och vi har testat julknappen medan Django snurrar på spelarn och mellan varven Sundström som just nu färdas litegrann liksom i loopar på gamla hederliga 54:an. Det är lite hitchcockskt julrys över det hela: tre koltrastar sitter utanför i snöträdet och glor envetet in på oss och vi funderar på att släppa ut jycken för att se vad som händer. Vad som händer med den här halvdöda bloggen näst år är också oklart. Kanske dags att sätta. Ingen behöver ju läsa skiten, det är inte det, men något ska ju ändå gå att utläsa mellan raderna, i alla fall för den som randar ner dem. Numera är det mest tomt.

Vi får se.

Alla till Ängelholm

Tränarfrågan är alltså besvarad. Borgqvist och Blomqvist ska ratta Bajen tillbaka till allsvenskan och, på sikt, Champions League.

Bägge har vunnit allsvenskan med fel klubbar. Det lägger vi dem inte i fatet, även om vi vet att om det går åt helvete kommer det att vara ett faktum. En av dem har vunnit olika serier som rattare. En av dem har dessutom vunnit en massa annat nonsens på planen, och då menar vi inte allsvenskan: typ Premier League. Det är för övrigt få lag som har en Champions League-mästare vid en av rattarna. (Jag menar: har ens Pep Guardiola en sån buckla hemma i hyllan från sin tid på fältet? Japp. Kollade: Mästarcupen -92.) Det känns som om en av dem kan konsten att glidtackla och att en av dem kan ta sig förbi dylika.

Det kan nog bli bra. Om man vill vara enögd kan allt bara bli bättre än det som varit. Att det numera ska vara två vid spakarna tycks vara en lokal trend i Tjockhult, men det känns ändå klart med ansvarsfördelningen, vilket vi ser som en fördel.

Man undrar förstås vilket spännande namn som sätter sig i vd-stolen. Vi hoppas naturligtvis på Sulan.

Den 10 april premiärsmäller det borta mot Ängelholm. Om vi kommer att vara där? Inte omöjligt.

Jycken? Ingen aning. Kaffe? Muggen står halvfull, eller halvtom, här bredvid. Kidsen? Två på plats i diverse plugg, medan en fick vara hemma för att fylla på energi och den fjärde precis vaknat. Nu ska vi lira en gammal favorit. Fråga oss inte varför, men vi älskar den. Nåt slags kärlek alltså. Ungefär som snubben som skriker besinningslöst mitt i två gånger om.

Blir det värre framåt natten?

Visst, jag vet, man ska inte ha frågetecken i en rubbe men är det någon som vill ha ett svar så är det nu så en gång för alla. Vi har varit i selen och dragit strån till stacken hela helgen, vilket vi i ungdomligt oförstånd även räknar in fredagen i, och den här gången blev det alltså så. Varenda kväll blev det värre.

Och i dag har vi fått massage. Vi behövde det. Vi behöver det. Så vi ska dit igen. Vi rev av en lapp med telefonnummer, för hon som var på bilden såg rekorderlig ut – och var det också. För att tala klarspråk: Ryggen som behövde det fick sig en duvning som heter duga.

Vi håller på att tömma alla fickorna i garderoberna för vi tänkte faktiskt tjacka plåtar till Bajen nästa säsong. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss. Vi har säkert hittat fyra hundra femtiöringar, men vad har vi för det för dom ligger nu i en anklagande hög på skrivbordet. För i ett annat, tidigare ögonblick bestämde vi oss för att ge'rom till vår lokala rödakorstant som talade om för oss att hon ville ha'rom.

Så får det bli.

Vår gamla schweiziska nia (Tja, så gammal är hon vid närmare eftertanke förstås inte, det ska nog vara "vår schweiziska gamla nia". Tror vi. "Före detta" låter också mysko. Fan, vad svårt det blev.), alltså hon som bodde här för att känna på hur det är att leva med vikingar och som tyckte att "smör" var ett otroligt roligt ord, har gått med i fejsbokgrupp, såg vi alldeles nyssens när vi skulle kolla av fejsbokläget, en som vill riva upp besluten att förbjuda minareter i och tillåta vapenexport från gökklockornas förlovade land. Det hedrar henne.

Vi hade i och för sig inte väntat något annat.

Problemet med demokrati, och folkomröstningar, är att det kräver ett folk som har något i huvudet. (Det räcker liksom inte med att ett bysnille i ett land kommit på något så revolutionerande som till exempel toblerone för att landet i sig ska vara gott, för det säger ingenting om alla idioter i byn som utan känsla vräker i sig toblerone.) I det stora hela tycks demokrati som vi känner den så fort det är val dela folket i ungefär två lika stora grupper: dom som har något i huvudet och dom som inte har det.

Det är svårt att bestämma sig för om det är lustigt eller inte.

Dessutom: När det är fråga om överväldigande majoritet i nåt viktigt spörsmål brukar det handla om att av ungefär tio personer vill sex och fyra inte. (Vi höll på att skriva "vill ha sex och fyra inte", men det säger mer om oss än om demokratin.)

Hur som helst. I Schweiz tycks alltså en majoritet inte ha något i huvudet.

Fast va fan, religion är ju ändå ett opium för folket.

Fast då borde man ju ha tagit med kyrktorn.

Såna är vi: "Å ena sidan", och "Å andra sidan".

Tiger, Robin och – tack, gode gud – Zlatan. Det var alltså en sån helg. Dom stora elefanternas – även om Federer fick däng han med, om än inte med golfklubba. Men Bajen? Inte ett knäpp. Förutom att det blir Kling på årskortet, vilket vi, apropå demokratins alla sidor, röstade ja till. Just det: på fejsbok.

Jycken har tagit med oss ut i Geggiga skogen med jämna mellanrum när vi funnits till handa. (Fjorton timmar sol i november, läste vi. Inte en chans; möjligen tolv.) Och mokabryggaren har vi fått fart på till och från. Och säga vad man vill om att dra strån till stacken in på nattkröken en hel jämra helg: vi hade inte en chans att ta på oss ett vansinnespass på skolans julmarknad. Alltså dotterns som hon började på i höstas. Nästa helg är det yngste sonens. Där kommer vi inte undan. Som vanligt kommer vi att få stå i ur och skur och dila glögg utanför och dra på oss Stora snuvan. Man liksom räknar med det. Att vi står där och håller värmen med, och hur kul låter det, om jag får fråga, alkoholfri glögg.

Men vi köper det. Trots att vi kunde säga nej. För när vi är riktigt djupa ser vi det som priset för att leva i en demokrati. Vi kan säga nej. Men vi kan också säga ja.

Förresten, är det inte i dag som tokstollarna brukar säga hej till Kalle dussin?