Filosofi i Guldhatt

Bandyguldet är alltså hemma!

Som vanligt när vi är tårögda av förtjusning ägnar vi oss åt hobbyfilosoferande, ett visst mått av Kaffe och drabbas dessutom av Versalsjukan. Typ Lyckan, Vägen, Meningen och Målet.

Dagens citat får "Salle" bidra med: "Ingenting är gott nog nu, så enkelt är det. Det är hög tid att visa vilka vi är."

Alexander Östlund är alltså tillbaka i Bajen. Som suppleant i fotbollsföreningens styrelse. Vi läser intervjun på Bajens hemsida. Det är bra. Vi tror på en kombination av hårt arbete och klacksparkar. Grönvita heroer och Gamänger i en och samma båt. Det tredje G:et heter Glädjen.

Vi har alltså druckit kaffe. Vi har sett till att yngste sonen är i skolan om än något försenad. Vi har sugit på gårdagens bandykaramell gång på gång. Symtomatiskt nog skiner Solen. Jycken? Fick matten ta hand om.

Gårdagen var knökfull och genomfördes i ett moln av Kaffe, men vi hade radion på och lyckades se första tjugo minuterna av sista kvarten på Studenternas på dumburken och två herostratiskt snygga Bajenmål innan vi var tvungna att kasta oss i bilen för att forsla yngste sonen till en snöyrematch i Snöbollscupen (det är sant, och aldrig har ett namn på en turnering varit mer adekvat!) på nån IP i Långtbortihelvete. Halvvägs var Bandyguldet bärgat, och vi tutade av bara helvete. Sen gick Sonen ut och tog plats mellan stolparna och gjorde den ena fantomräddningen efter den andra och var klart bäst på planen och fick en björnkram av den nye tränaren som ska ha en eloge för att han känner igen jobbig ung nervositet innan och lättnaden efteråt när allt gått bra och man vunnit och man vet att man gjort allt man kan och gjort det rätt och spänningen släpper och munnen går och man under bilresan hem går igenom den ena räddningen efter den andra även under den toksena middagen med en pappa som ler och höjer glaset med…kaffe.

"Man skall veta att man måste ut på planen under hård press och veta vad det innebär att spela för Hammarby. Där måste man helt klart skilja mellan pojkar och män." Säger Östlund.

Tolvåringar är fortfarande pojkar, och laget ifråga som sonen står vakt mellan stolparna i är inte Bajen. Vi anser att tre träningar i veckan och ibland två matcher är åt helvete. Så vi säger nej ibland; du får inte. Vi bestämmer alltså fortfarande: Svensk fotbolls verklighet är sex månader på en Grusplan i bästa fall omgiven av upplogade Snöhögar. Och livet är så mycket mer. Hur många Messi finns det i jämmerdalen? Ändå får krönikörer och de fyra miljoner som vet bättre än landslagstränaren hur laget ska formeras Tuppjuck när denna sibiriska avkrok inte lyckas ta sig förbi VM- och EM-kvartar stup i kvarten.

Ska prestationen få gå före Glädjen? Vi är övertygade om det inte ens går att prestera utan Glädjen. Det är helt enkelt en förutsättning för Prestationen.

SÅ är det.

En strålande glad tolvåring hade naturligtvis bajenhalsduken om halsen när vi för ett par timmar sen släppte av honom vid skolan.

Lustigt nog känns det som att vi är en bit på väg mot vår tre G. Vi vet inte, men det känns så.

Av resonemanget kan man i alla fall med säkerhet säga att vi inte blivit klokare.

Dagens youtubeklipp sitter såhär i vårdagjämningstider naturligtvis som en smäck!! Vet inte om Sophie Marceau är bajare, men omöjligt är det inte.

Mokabryggaren kallar.