Vi har redan sett framåt

Nej då, vi har inte dött bloggdöden. Vi har bara försökt göra det vi tydligen måste, om man får tro alla andra som vill ha ett ord med i laget. Sånt tar alldeles för mycket tid, inget snack om saken. Så för att råda bot på eländet har vi bland annat inhandlat julklapp till oss själva, om man får tro baksidestexten av nån jeppe på en av kvällsdrakarna ”en av de tio bästa filmerna de senaste hundra åren”. Eftersom den kom typ -74, när man fortfarande kunde göra film, kanske det ligger nåt i det. Vi har haft den på vhs, fattas bara, men sen spelade nån in typ Saltkråkan över halva och typ Rapport över resten. Just det, det handlar förstås om ”Vi som älskade varandra så mycket”, av Ettore Scola och med den oförlikneliga Stefania Sandrelli som nav, och när vi gjort det vi måste ska vi glo på den så att ungarna lär sig nåt om sånt som är viktigt.

Men just nu klär vi granen. Sen måste vi göra en massa annat. Så det blir kanske först nästa år.

Vi är i alla fall åter på g.

Till dess: god jul alla hedningar, grönvita själar och alla andra.

Nu ska vi avsmaka julakvaviten. Sånt kan ta sin tid det med.

¿Que pasó?

Vad ger ni mig för det? I tre dar var vi insnöade och fick inte ens upp bilen för backen. Så man fick skotta och fick ont i ryggen. Inte fan kom vi upp för det. Och nu? Inte ett snökorn, och till råga på allt har vi satt på vinterdäcken. Sprillans nya. Solen skiner och med en tagg och koppen i näven på den gistna träbänken känns det som...mars? Jycken nickar instämmande.

Bajen har genomfört eller möjligen genomför säsongens sista träning i detta nu. Säsongen är alltså över.

Politik är att vilja

Var har vi våra politiska preferenser, egentligen? Vet andra nåt som inte vi vet? I dag slog vi oss till exempel igenom ett stort köpcenter för att tjacka finmiddag kvinnan och jag för vi tänker fira litegrann om ett tag när mörkret faller och kidsen ramlat in från alla håll och kanter genom ytterdörren, och okej, jag erkänner, jag trängde mig lite mellan tre kundvagnar som inte ville nånstans, provsmakning pågick och sånt kan ta tid, men det intressanta med den manövern var att en ung kvinna som kom från andra hållet och som ansåg sig ha förkörsrätt tyckte att jag var boven i dramat och kallade mig för ”jävla sosse”. Kvinnan vid min sida tyckte naturligtvis det var oemotståndligt roligt.

Kan det ha varit palestinasjalen som jag fått i present av dottern som lockade fram detta tillmäle?

Just nu sjunker solen på andra sidan sjön ett i brinnande rött. Det är kallt. Vi har druckit kaffe. Jycken har fått sitt.

Sju tår kort

Jess box ålrajt, vi har druckit kaffe. Den löpska jycken? Tog matten hand om i den väldigt påtagliga årstiden med ett tillhörande lågt stående orkeslöst solsken, konstaterade vi där vi stod i bajenbrillor och morgonrock med tillhörade tagg och för små träskor i fruset gräs som när morgonkvisten sakteliga övergick i långt framskriden förmiddag sakteliga tinades upp.

Att dra strån till stacken har sina avigsidor. Man glömmer lätt varför man lever. Så i dag presenterar vi en rapsodisk ihågkomst av dagarna som gått då vi övrig tid dragit strån.
• fredag: Inget att rapportera. Kaffe dock.
• lördag: Tömde platt tak på vatten i fel pjuck. Tårna russin. Vi fick lägga dem i kaffet.
• söndag: Frös av resterande tår i älsklingsskorna (-93:or, modell het sommar, hade sin storhetstid nästkommande sommar) medan yngste sonen lirade träningsmatch (7–1) i ottan i dyngvätan på en konstgräsplan en bit bort.
• måndag: Sov illa. (För lite kaffe?)
• tisdag: Konstaterade vi en dag för sent att nigerianen och OS-silvermedaljören Monday är Bajenlirare åtminstone våren ut. Och att vi drömt konstiga grejer som kan bli ett inlägg här vad det lider. Och att det platta taket ska bli ett riktigt, och det inom en snar framtid, om man får tro kvinnans sms om saken mitt i strådragandet.
• onsdag: Fortsatt mysko drömmar. Åt enbart hemmagjorda köttbullsmackor hela dagen. Valde Spanien–Chile på hemmaburken framför mesvikingar mot tulpankillar som vi kunde ha glott på hos den enögda grannen bortibacken. Vilket fick oss att konstatera att det finns en diskrepans mellan låt säga Ljungskiles eller för all del svensk landslagsfotbolls sätt att slå en frispark var som helst på planen och de spanska matadorernas. Eller inkasten. Eller passningsspelet.
• i morgon: Lär det vara nåt slags musikfri dag i universum, läste vi till första koppen, vilket vi ska försöka leva upp till. Dessutom ska vi avhandla en bemärkelsedag som gick spårlöst förbi för ett tag sen eftersom vi haft fullt sjå med allt det andra, och alla andra också för den delen.

Av allt detta kan man lära sig att livet kan vara så mycket mer.

• i dag? I dag kan fortfarande allt hända. Dessutom har vi redan bränt igenom en veckas mejl. Men först…

Apropå ”musik”: Eftersom vår schweiziska nia glatt meddelat i sitt månadsbrev att hon ska på konsert vad det lider där nere i tobleronens förlovade land med just denna snubbe och stans filmfestival drar i gång kom vi på att vi kunde bjuda på två flugor i en smäll.

After all... tomorrow is another day

Vi har sedan en tid både i vaket tillstånd och i bingen drömt om att lägga årets allsvenska bakom oss – och vi gjorde en gång för alla ett tappert försök till exempel i går – men vi kan inte låta bli att konstatera att det finns andra lag i nejden som lägger beslag på medieutrymmet – med råge. Det kryllar av folk som kallas ”lögnare, ”oärliga” eller lär vara på väg att gå i konken.

Men vad bryr vi oss om det…

Enligt den mindre kvällsdraken söker Sulan en klubb i utlandet.

Vi har druckit kaffe. Vi hade tänkt att så småningom göra detsamma i stan och byta ett par ord här och var. Men nu blev vi plötsligt trötta. Vi kanske behöver sova ut?

Mitch har förresten kilat vidare.

Borgerliga vill se fler krispaket, meddelar bladet.

Jycken ser ut att vilja nåt.

Vi håller med

Aaaah, en sån morgon… Upp i ottan för att kidsen ska det och för att kvinnan i huset skulle i väg ännu tidigare, och den fortfarande löpska och därför hårt kopplade jycken tog oss med på en rekordsnabb runda runt udden, i först höstligt solglitter, sedan i drivor av vinande regn och hela tiden under en regnbåge som inte gick av för hackor. Inget att rapportera om förutom att jycken hade så ruskigt bråttom att vi fick håll och inte ens hann tända en tagg. Väl hemma satte vi fart på mokabryggaren medan vi bolmade på utanför i jolmet och funderade på det faktum att gårdagens ”dystra” prognos från kaffekedjan Starbucks fått New York-börserna att falla. Anledningen lär ha varit att den planerade expansionen av kaffeställen i kedjans namn får vänta ett tag, vilket fick investerarna att grymta missnöjt. Vi fortsatte att fundera på detta medan vi med glädje lyssnade till den andra malningen av små fina zapatistbönor.

Somt gläder oss här i jämmerdalen och får oss att tro på framtiden.

Och vi är oerhört glada över den åtgärdslista som Bajengruppen samt mordors representanter järnkaminerna och aikalliansen gemensamt presenterat och åtminstone fått delar av mediernas gehör för. Om inte fansen fanns, vem skulle då bry sig om det på de flesta håll allt annat än vackra bolltjongandet i jämmerdalen? ”Produkten” Lagrell, för att ta ett exempel? Tjo flöjt, hur många årskort har han pröjsat de senaste tio åren? Hur många timmar har han lagt ned på att arra tifon de senaste tio åren? Hur många gånger har han slagit en drill i pissrännan på kortsidorna på exempelvis råsunda de senaste tio åren? Vem som är svensk fotboll är nämligen en intressant fråga. Det finns snart inte längre en enda styrelse från Trelleborg till Boden som inte pratar om att siktet är inställt på Champions League. Fansen, som i tio års tid fått vissa medier att hellre sätta betyg på tifoarrangemang än på själva spelet och fått andra fans att åtminstone försöka sätta färg på sina tillställningar, står tämligen trofast kvar och förundras. Det ska svensk fotboll i allmänhet och allsvenskan i synnerhet vara glada över.

Från det ena till det andra. Vi är fortfarande tagna av det faktum att Obama ska bli president för imperiet. Hör gud bön? Sarah Palin håller dörren öppen för att just gud ska hålla dörren öppen för henne om fyra år. En video på internet lär visa hur hon under en pingstkyrkogudstjänst i Alaska 2005 blev välsignad av en kenyansk häxjägare, läser vi förundrat i bladet.

Okej vi biter i det sura äpplet: Ska vi lägga årets upplaga till handlingarna?

• Ljungskile var förutom allt annat allsvenskans i särklass varningstätaste lag. Bajen fyra.

• Martin Hansson utdömde flest straffar, bara så ni vet.

• Peking–Bajen (som vi redan försökt lägga till handlingarna…) drog 2.380 klassiska gnällspikar som drömt om Champions League till Idrottsparken. Fjorton matcher hade sämre publiksiffra, och om inte Ljungskile eller Trelleborg spelade då, så spelade… bland andra Ljungskile och Trelleborg.

• Bajens publiksnitt, som inte var nåt att direkt skriva hem om i ett korttidsperspektiv, var allsvenskans näst bästa. Publiksnittet i det hela föll trots toppar och dalar jämt och stadigt under hela året, vilket under tidigare år inte alltid varit ett faktum.

• Charlie (14 strutar varav några kommer att ihågkommas med välbehag) och David lirade 27 matcher, och i Charlies fall är det intressant med tanke på att han tillbringade en del av sin säsong på Pongping-OS, där han bland annat rammade ribban med en skön nick. Rami och Dadomo spelade lika många matcher innan det på olika sätt gick som det gick, nämligen åtta.

• Erkan drog på sig flest varningar av de grönvita heroerna, sex stycken, av vilka några får sägas vara korrekta.

• Maic hann på tre matcher fixa tre varningar, av vilka två följde med från tidigare klubb.

• Petter (snyft) hann på 19 fajter avlossa kanonen nästan lika många gånger som Charlie och pricka rätt sex minnesvärda gånger.

• Vi har njutit av en och annan frispark signerade Lolo.

• Och, ja just det: Sulan gjorde årets mål!

Men då hade vi hunnit gå eftersom vi inte orkade med ännu en match som fick avbrytas.

Annars vetifan.

Farsdagtankar

Aaah, i dag befinner vi oss åter i kontemplationsstadiet, vilket vi emellanåt behöver och alltför sällan upplever numera eftersom det går i ett. Så i dag tänker vi inte, vi bara är. Och gör. Mest ingenting. Kidsen fixade frukosten och, hör och häpna, delade på disken. Mokabryggaren mullrar förstås, som sig bör, och kvarnen maler glatt små mexikanska zapatistbönor mellan varven. Helgen har dessutom gått i kulturens tecken, bara en sån sak, så vi behöver ta igen oss. Redan i fredags tog dottern oss i hand för att gå på teater (den där Tjechov verkar vara en svår jävel) och i går tog yngste sonen oss på handboll i Eriksdalshallen där dom grönvita heroerna hade det en aning för tufft mot slovenska Celje, vars tolva var på planen mest hela tiden och var en ruggig jävel han med. Det kändes som om motståndarna, som faktiskt vunnit Champions League för inte så många år sen, typ fyra, hade en växel kvar att ta till, och framför allt lyckades inte Bajen hålla jämna steg i första halvlek när chanserna gavs, nämligen i spel sex mot fem, vilket det då mest var hela tiden, upplevde vi det som.

Okej, fysiken skilde lagen åt, men framför allt de snabba fötterna.

Men det var en okej grönvit insats, trots allt. Fyra baljor är ju inte hela världen. Och det är alltid kul att få se ”Nollan” live.

Sen glodde vi storögt på Barça-show mot Valladolid på burken frampå nattkvisten. Fotboll är ju egentligen enkelt att spela, eller hur? Varför göra det krångligare än det är? Och den där Messi, kan han inte falla pladask för nån Söderböna?

Vintern är i antågande. Jycken, som är löpsk, fick sig en strängt hållen runda runt udden, men där ägde fortfarande hösten. Hur vet vi då att det snart är vinter? Jo, Kallas rivaler lär ha klätt ut sig till prostituerade, enligt den större kvällsdraken. Och Camelerna har fått stordäng i hockeyns division fyra. Och i dag går allsvenskan i mål. Bajen avslutar i Idrottsparken där ett sedan länge avhängt Peking står på menyn, och det är väl egentligen bara att göra som Barça, eller?

Eller?

Change...

Aaah, vi låter mokabryggaren mullra om och om igen. Kvinnan väckte oss genom att köra upp oss och påstod att vi redan i förtid fått en farsdagspresent som väntade därnere. Det stämde, förstod vi när vi till slut fått igång maskineriet medelst ett gäng snytningar, harklingar och ihärdigt ögongnuggande. (Våra förkylningar är inte att leka med ens när dom sjunger på refrängen.) Och? Jo, kaffebönor från ”små mexikanska zapatistbönder” vars distributör i jämmerdalen är nån som brukar komma förbi favvoaffären då och då ”med varorna på en gammal barnvagn”. Så i dag är vi jävligt pk. Inte nog med det det: Vi njuter. Små fina feta bönor mals gång på gång. Till och med mokabryggaren sjunger tacksamt bönornas lov. I bakgrunden Amadou et Mariam följt av Kidjo och nu Manu Chao. Cd-växlaren som hittades i ett soprum för några år sen och som vi fick i present gör jobbet. Inte nog med det: Åtta år av fullständigt korrekt paranoid antiamerikanism kan ha nåt vägs ände. Vi gläds åt det entydiga valresultatet häromdagen i myternas land (jo, den vite mannens röst – typ 51–49 – fick förstås McPain och hon med limpan i frillan vars klädkonto lyckats bära konsumtionsindex genom finanskrisen och som säger att det aldrig funnits några dinosaurier och att jorden är max tolv tusen år gammal). Det finns alltså hopp. Eller? När det gäller jänkarna kan man aldrig vara säker. Men med Obamas entré kan vi åtminstone ägna viss tid åt att omdefiniera fienden.

Marknaden, kanske?

Som den som kan läsa mellan raderna förstår ska här inte dras några strån till stacken i dag. I stället ska dottern ta oss i hand för att få oss en smula kulturella. Onkel Vanja är väl i så fall ett måste? frågar ”Orolig för sitt rykte”. Hur som helst, så fort hon får chansen är hon på teaterns nationella slagskepp och praoar. Vi gläds åt det. På vägen ska vi passa på att käka också.

Vi kan dock inte helt lämna jotan åt sitt öde, för såna är vi. Vi har liksom inte velat tänka på det tidigare av olika anledningar för det har varit en underlig säsong som vi fortfarande inte vet hur vi ska förhålla oss till, och dessutom låg vi nedbäddade de sista två gångerna när chansen gavs, men är det så illa att vi sett Sulan för sista gången i de underbaraste av klubbfärger beträda Söderstadions undersköna matta?



Ps. Cd-växlaren innehöll också lite Clash, visar det sig...

Dubbelfel

Århundradets förkylning slog i år till något tidigare än väntat, vilket resulterade i att vi förutom ett visst dragande av strån till stacken missade två fajter på Söderstadion varav den ena såhär i efterhand hade varit nåt att fira på plats och den andra hade varit nåt… att bita i. Oss veterligt (inte för att vi direkt brytt oss om saken) har inte Abynn gjort något väsen av sig under säsongen – förrän nu. Det kanske ligger nåt i det här med Voldemort…

Nio mål och en och annan stolp- och ribbträff bjöds den förnämliga publiken på, förstod vi av webbradion som vi satt i bingen omgiven av ett berg snytpapper och lyssnade till genom att glo på skärmen på den bärbara i knäet med höjda ögonbryn. Årets två målrikaste tillställningar i allsvenskan har för övrigt haft Bajen som ena part, och bägge har spelats på Söderstadion. Charmigt värre.

De ljusblå pågarna och de grönvita heroerna har för övrigt spelat tio-tio mot varandra i årets tre matcher.

Var det straff? Svårt att vara tvärsäker på saken med hjälp av enbart öronen, men vi har våra misstankar.

Fyra av de fem säkraste korten har försvunnit under säsongen, varav en långtidsskadad som förhoppningsvis är på rätt väg, nämligen tillbaka och med spik och hammare. Lolo har hållit ställningarna och Davies har visat sig, och som vi hela tiden trott, vara esset i leken. Men det är alltså inte underligt att den tänkbara resan mot solen visade sig bli pannkaka – eller möjligen nånting mittemellan. Inget allsvenskt lag, ja egentligen inget i hela världen, inte ens Barça, hade fixat att ta sig hela vägen till solen med de förutsättningarna.

Det har trots det producerats mål där framme.

Det har dessvärre också inte direkt varit igenspikat där bak.

På senare år har med jämna mellanrum större delen av Bajens backlinje tagit stegen ut i den stora fotbollsvärlden med den något större plånkan – om så bara till Norge eller det där utskitna äppelmoset – eller för all del återvänt till Island (snyft). Sulan är visserligen kvar från fornstora års upplagor men det säger något om årets Bajen att det inte är den bakre regionen som får spelaragenterna och världens alla Enchede att slicka sig om munnen.

Det är alltså dag att täppa till därbak inför kommande säsong. Det räcker inte med att fråga sig om Törnstrand kommer att vara en av dem som kliver fram.

(Sen vet vi förstås att även på von Schlebrugges tid hände det att pågarna pillade in sex baljor. Dock inte på Söderstadion…)

Sen vet vi att om inte om fanns, så skulle det sett helt annorlunda ut även i årets allsvenska tabell. Eller rättare sagt, det är vad vi tror, för veta kan vi ju inte.

Och slaget om mittfältet? Det är ju där striden avgörs?

Tja, det är väl inte riktigt vad det varit det heller. Kan nån snyta fram en ny Eguren och en ny Petter?

Mokabryggaren kallar.

Vad gör vi här?

Vi har lärt oss att kroppen består av runt 70 procent vatten. Vi tror också att kroppen består av runt 20 procent snor. Och ibland 7 procent feber.

Sen är det inte mycket kvar.

Vi snorar och lyssnar på webbradio, årets sista fajt på Söderstadion. Det är smått surrealistiskt. Så mycket feber har vi väl inte? Och det är fortfarande första halvlek…

Resonansbotten

”Förslagsvis torde Bajentruppen hämta inspiration från mötet på Söderstadion i våras”, skriver Bajens hemsida inför söndagens fajt. Tror vi det! Det har gått upp och ner sen dess, say no more – och redan innan om man ska vara ärlig, men den matchen vill man verkligen bli påmind om även vid sidan av planen. Vi njuter av filmklippet, av Erkans macka till Charlie och hans excellenta nedtagning i rörelse och pang i mål och Petters inspel till Dadomo (minns ni honom) som i sin tur pangar upp den i nättaket i 93:e! Ni har väl inte glömt den tillställningen! Och allt blir så mycket enklare när man kört över jurgårn igen, eller hur! Och eftersom vi som sagt gjorde det redan förra gången kanske vi kan få en upprepning i helgen även mot Gefle!

Okej, solen skiner måttligt, nu när vi äntligen är uppe och springer runt i könsmaktsoordningen efter vår dagliga dos sömn – och en halv miljard löv som vi krattat ihop har spritts för vindarna igen – men kaffet smakade himmelskt. Och redan nu bubblar mokabryggaren åter av glädje! Det känns som vi är på g! Eller hur!

Jycken nickar instämmande.

Vi är annars i full gång med att dra strån till stacken, vi håller alltså marknaden på gott humör efter förmåga men inte efter behov, och sånt kan påverka. Men i dag är vi inte bara starka, vi ska inventera skafferiet på jakt efter en, okej typ sju, starobno och sen ska vi umgås med valda delar av gamla klassen, om vi förstår det rätt två och ett halvt stenkast från Söderstadion, ett av Stockholms fem underverk. Vi tokladdar inte, vi har ju trots allt nått en viss grad av insikt, men av erfarenhet vet vi att man aldrig vet vad som kan hända. Så vi har att göra.

Simon Helg har förresten förlängt kontraktet fyra år. Det gillar vi.

Och så har vi lyckats ta oss ur Clashträsket som vi trampat omkring i ett tag. Ja, ja, ja, vi skämtar naturligtvis, vad vi vill ha sagt är att vi åter har börjat inventera vaxhögen. Och man kan ju alltid återvända när man gått varvet runt.

Dags för en runda förbi den gistna träbänken.

Att vi är det visste vi ju iofs redan innan

Aaah, det är höst. Solen lyser tankspritt över jämmerdalsnejden när den väl vaknat, men morgnarna när den gäspande tar sig samman och svarta natten får vika är skarpa och biter ifrån i de sneda strålarna som skär igenom de spretande, alltmer tömda grenverken där årets sista äpple har lämnat in i gårdagsblåsten. Jycken gillar tillståndet, viftar på svansen och tar matten på promenad ut på udden. Vi dricker kaffe. En tagg. Alltid något.

Okej, vi är sist ut, men vi har naturligtvis bearbetat säsongens sista derby med emfas, fattas bara. Slutsats: Det var bara ett lag på planen, som sig bör. Ingen av de grönvita heroerna föll igenom, anser en annan. Äldste sonen, som var på plats, tyckte dock att Nathan är ett träben. Det kanske han är, men varför klaga när utfallet var så entydigt och glasklart. Killen jobbade och stod i med emfas han med.

Att vi inte var på plats har att göra med att vi drog strån till stacken. Vi slapp ta diskussionen med oss själva om huruvida vi skulle gå på fler derbyn. Vi gör inte tio tusen pers som saknades för att det ska vara anständigt, men visst är det en smula eländigt att det inte är mer än tolv tusen på ett derby där äran står på spel. Fascisterna som gillar att slänga in smällare och att slåss är såklart nöjda: Bajen förlorar miljonbelopp.

Så vi hade nog gått ändå.

Och vi vill också se derbyn på dagtid på söndagar. Vi vill fan alltid se fotboll på söndagar… Fulla omgångar…

Hur som helst var det ett okej derby på planen, om man får tro vad vi såg på dumburken med ett kvarts öga medan vi drog strån. Och Lolos frispark en världsklassdelikatess. Vinst är naturligtvis ett måste för att det ska vara okej, men det går inte att klaga på inställningen. Och emellanåt uppfattade vi det som att det trillades boll med ackuratess. Faktum är att på varje punkt var Bajen bättre.

Bäst var alltså Lolo. Och Erkan. Och Davies. Målskyttar är av naturen alltid bra. Och Törnstrand. Vänta, Törnstrand var nog ändå bäst eftersom vi ser honom som oskriven innan. Alla andra var bra. Och Poppen var tusen gånger bättre än han på andra sidan.

Att Tony kan snacka det vet vi – och så gillar vi att Tony alltid och i alla väder i dumburksintervjuer ställer upp för supportrarna.

Hände det nåt på den avstängda läktarsektionen? Tja, en par bajenflaggor brann upp. Det gladde säkert en och annan framför teven. Nånstans ska man ju göra av bengalerna.

Att jurgårdare saknar humor och dessutom inte kan sjunga framkom med all tydlighet när dom inte ens kunde bjuda Bajen på en sång.

Allsvenskans kris hänger såklart samman med att det är två lag från vischan som gör upp om Lennart Johanssons fula pokal. Med tanke på allsvenskans status kanske vi får lära oss att leva med det. Vi fyller på mokabryggaren, tänder en tagg och spår i sumpen: Trelleborg nästa topplag? Dom tycks ha förutsättningarna för att gå hela vägen.

Hur som helst: Bajen är bäst.

D visste vi ju iofs redan innan, men det är alltid skönt att få det bekräftat.

Apropå grönvita heroer tar vi tillfället i akt att bjuda på keltisk skönsång som kan ljuda på ett annat derby.

”No baseball tonight”

Att vi inte tagit oss för att knacka ner några sanningar här på ett tag beror på att vi fortfarande är förstummade av nyheten som slog ner som en bomb förra helgen att var fjärde britt har bajs på händerna.

Börsen går upp och börsen går ner och tar ibland ett glädjeskutt.

Rent musikaliskt har vi tagit ett steg tillbaka för att kunna ta ett steg framåt. I runda slängar tjugosex bast. Och vi har baskern på när vi förflyttar oss i tid och rum. Så tro inte för den skull att vi står stilla.

Dessutom måste vi till och från dra strån till stacken. Lönearbete är som alla vet ett kapitel i sig och tar på krafterna. Vad gör man inte för att hålla marknaden på gott humör.

Fast i dag skiner solen över jämmerdalen. Bajenbrillorna är på, mokabryggaren har mullrat och jycken fått en extra godis. Morgonpromenaden tog matten hand om.

Vi sitter för en gångs skull på den gistna träbänken och funderar. Ett och annat löv säger tack och adjö och singlar eftertänksamt ner till alla polare som väntar, trots att vi redan krattat ihop ännu en miljard och lagt på den ständigt uppdaterade högen.

Livet går vidare.

Försöker finna någon nyhet att tala om efter förra helgens bomb men det är naturligtvis kört. En docent lär anse att storleken kan påverkas en hel del av det faktum att kaffe kan ge mindre lökar. Eftersom allt är en social konstruktion kan vi inte låta bli att delta i den något större kvällsdrakens undersökning ”Kvinna, skulle du avstå från kaffe för bevarad bröststorlek?” och klicka i ”nej”.

”Vi” är i klar majoritet.

I helgen kan det vara biodags. Eftersom vi blev tagna av Shane Meadows förra rulle ska vi ta dottern i hand för att se Somers Town, yngste sonen och kvinnan i hand för att glo på Flickan och räven och på egen hand ge oss på Woody Allens senaste, om inte annat för att Barcelona tydligen har något med saken att göra.

Så vi har att göra.

”No going for burgers…”

…och nu blir det reklam!

Senaste nytt

• Fick just ett mejl om att jag vunnit en miljon euro på min mejladress. Funderar på om jag ska köpa några, muahahah, aktier.

• "Through these efforts, the world is sending an unmistakable signal. We're in this together and we'll come through this together," har jänkarnas president meddelat.

• Marknaden har käkat för mycket kinesisk välling, sade kvinnan nyktert – och det redan häromkvällen.

• Lindsay flydde till paradiset, meddelar den något större kvällsdraken.

• Kriget i Irak har kostat jänkarna 562 miljarder dollar. Förresten, när du läser det här har det troligen kostat lite mer.

• Handeln med derivat uppgår till 1.000.000 miljarder dollar. Vet du inte vad derivat är? Det vet ingen annan heller.

• Klar seger för Barack i svenska riksdagen, meddelar tidningarna.

• Rafael Edholm har sparkat sönder en monter.

• Vad höll Rhapsody in Rock-gänget på med sommaren -99? Förutom att sjunga falskt? Tito, och då menar vi inte den där alliansfria gamle juggen som Slas byggde järnvägar åt, blir nio år senare finkad eftersom hovrätten sätter utomordentligt stor tilltro till samma utsagor om vad som hänt barnflickan, inklusive i ett senare skede det då sexåriga barnets berättelse, som tingsrätten underkände helt.

• Hjälp! (”Carola gör comeback”)

• Band med vänsterhänt gura eller bas har oftast nåt som andra inte har, uppger en säker på saken källa.

Dags att hitta baskern och annat smått och gott

I dag har vi som vanligt förlagt vår agenda. En del måsten är naturligtvis avklarade: vi har vaknat, kaffe har vi druckit (mokabryggaren gör jobbet och är redan åter på g!), jycken har fått sina behov tillgodosedda runt udden (där vi fick bekräftat att det är höst och att det inte finns någon återvändo), och vi har borstat tänderna. Allt annat som vi skulle göra, tja vad gör man är man inte vet vad man ska göra? Så vi funderar på saken. Fast vi ska till vår tobakist för att lägga lite krut på spel och dobbel. Vi tror inte på börsen. I stället helgarderar vi Zlatan & kompani mot de portugisiska bollartisterna i kvällens drabbning, inte för att de stoltaste av vikingar (just det, islänningarna är helt ute ur leken, man kan tydligen lägga ett bud på landet på Ebay) ska ha någon reell chans men som alla rättrogna vet så kan vad som helst hända i fotboll.

Däremot inte i ett system som hela tiden snackar om marknaden.

Vi är fortfarande tagna av räknandet av årsringar på den nedtagna almen, ett drama som vi följde på plats; runt 175 kommer vi ledigt upp till.

Jörg Haider har till slut kört ihjäl sig.

Och världens fetaste man har dött, meddelar den något mindre kvällsdraken.

Mona Sahlin har tagit DN:s ledarredaktions testuggeri om den enda vägen för att visa regeringsduglighet till sitt hjärta. Det vill säga göra samma sak som alliansen. Fast sen skulle visst Ohly få vara med kanske, eller nåt, när hon kanske insåg att det inte var ledarredaktionen som sitter inne med eventuella svar.

Vem tror han att han är, kanske ni undrar med anledning av att vi satt som limmade vid telefonen häromdagen och väntade på att få höra Horaces röst från andra sidan. Men det var helt enkelt så att någon hade läckt (möjligen nummer 7, det var liite svårt att höra liraren som ringde dan innan). Okej, vi kan ha hört fel, det kan ha varit nästa års pris det gällde…

Men okej, årets snubbe verkar sympatisk och inte bara grodlårsätare och med vidare vyer än så. Dessutom har ingen jänkare läst honom, vilket gör att han står utanför allt slags kulturskymning.

Nu kallar mokabryggaren.

Bit för bit förstår vi mer och mer

Hörde på radio nån expertpelle förklara att G7-mötet nu i helgen kan ”ge tröst åt marknaden”. Jo, det är sant: marknaden är ledsen och reagerar ”irrationellt”. Som alla vet är det som pågår ett gigantiskt falsarium. Marknaden lever inte sitt eget liv; det är en mängd psykfall, jo det är sant, det är inte jag som hittar på det, psykologiska mekanismer lär vara boven i dramat, som bestämmer över våra tillgångar. Nån vill få oss att tro att ekonomi och politik inte hör ihop, som om riksbankens ”objektiva” ”experter” som tillsattes i början av nittiotalet inte är politiskt tillsatta eller att dina pensionsfondspengar inte tillförts systemet som bränsle för att maximera vinsten och konkurrensutsätta arbetsmarknaden för att kunna flytta jobben till billigare länder för att hålla konsumtionen i gång. Det är kapitalismens idé att hamna i psykchock. Finanskris innebär nämligen att man privatiserar vinsten och socialiserar förlusten. När det gäller att rädda kapitalet finns inget statligt utgiftstak nämligen, varken här eller för all del i Iran. Utgiftstaket finns för att psykfallen ska dra av kostnaderna för att till exempel tjänstesektorn ska kunna välla fram i all sin färgrikedom. Till slut måste alla konkurrensutsatta stackare ha två jobb för att ha råd att låna till sin konsumtion och stödja marknadens expansion. Låna på – Jobblinjen upphöjt till två.

Vänta bara tills chocken har lagt sig.

Kaffe och bullar runt köksbordet. Det är sorgligt men trevligt. Tre arborister från Nya Zeeland, dreadlocks, mössa på inomhus, ringar i öronen, och som reser världen runt allt efter behov och nu i vinter drar till Tyskland, tar ner vårt stora fina kolossalt gamla almträd som i våras plötsligt tappade alla löv och dog i almsjukan och som nu bit för bit försvinner. Trettio meter upp i luften kliver dom runt i grenverket med motorsågen hängande från midjan i ett rep. Det är inget jobb för ett psykfall, jag lovar. Dessutom vet dom vad dom gör. I pausen häller vi i oss kaffe och pratar träd. Nyzeeländska är ballt. Killen med dreadlocks är alldeles lyrisk över våra träd. Killen med ringar i öronen blir tårögd när han beskriver linden upp i backen. Killen med mössa på inomhus är mest tyst men gillar våra ”bulls” och tar för sig.

Inga träd växer till himmelen, jag vet, men ändå. Det är en smula sorgligt och vi har lovat att hämta yngste sonen lite tidigare så att han ska få vara med.

Tremetersbitar av trädet vinschas ned med millimeterprecision och så småningom ska vi såga till dem – hur det nu ska gå till – med andra ord ännu ett av alla projekt som samlas på hög.

För att inte tala om alla pinnar som får jycken att gå i spinn.

Man vet aldrig

I dag är vi overksamma. Anledningen är att vi sitter och väntar på något slags erkännande. Om vi ska vara ärliga: Man vet aldrig. När som helst kan Horace ringa. För att få tiden att gå har vi till och från lirat lite gura. Sexmånadersrycket (se tidigare drapor) har gått i stå. Dock består könsmaktsoordningen.

Vi vaknade snortidigt. Jyckens nos rörde sig oroligt när vi tassade förbi. Sen mullrade mokabryggaren. Funderade ett svagt ögonblick på det här med morgondopp, men kom på bättre tankar. Sen vaknade jycken och kom brummande med en försvunnen homerstrumpa i käften. Sen kom alla andra mer eller mindre sömndruckna nerför trappan innan dom försvann åt alla håll.

Och nu sitter vi här och väntar på att något ska hända.

I kväll ska vi lyssna på Greider på ett bibliotek. Chockdoktrinen står på dagordningen. Vi tror i alla fall att vi ska göra det.

Om en stund vet vi…

Rensar upp

Emellanåt lirade Bajen klart bättre boll än änglarna på Ullevi. Som under första kvarten av andra halvlek. Men när det verkligen gällde var lirarna tvåa på bollen.

Från att utan vidare ha gjort två baljor per match gör vi nu numera inga.

Vi har numera också lärt oss att ett skott i krysset, alltså där ribba möter stolpe, inte räknas som skott på mål, alltså explicit Erkans senaste kanon, om man får tro matchstatistik och experter på frågan. Det stod nämligen noll i Bajens kolumn över dylika. Och då gör man inga mål.

Och som grädde på moset: vi vet inte om vi sett så många skitmål trilla in under en säsong under det här årtusendet. Det ska väl möjligen vara under Linderoths första säsong.

Annars lutar vi oss starkt mot åsikten att årets upplaga av allsvenskan faktiskt är samma årtusendes tristaste i mannaminne. Så det så.

Hur som helst kan Bajen inte längre åka ur. Nej vänta, dom har inte avskaffat kvalet…

Faktum är dock att Bajen är enda laget i länet som vunnit en derbymatch i år, om vi nu ska lyfta fram något fint i jämmerdalen. Det vore förnämligt om det håller i sig.

Förutom att sura har vi sysslat med fortsatt rengöring på hemmaplan, det så kallade sexmånadersrycket som vi beskrev redan i gårdagens drapa. I dag stod köket på tur. Kvinnan visade vägen. Vi lade naturligtvis på en tupplur mitt i.

Däremellan har mokabryggaren jobbat på. Solen har som bekant behagat lysa även denna dag över den gistna träbänken.

Utvecklingen rusar i väg, och vi planerar redan nu morgondagens tunga insats, nu när köket börjar likna nåt. Vi har nämligen införskaffat plattskärm och bestämt oss för att kånka i väg med två diskbråcksframkallande åbäken till skärmar, gamla präktiga G3:an och tre bärbara reliker varav en med färgskärm från förra årtusendet till nån lämplig insamling. Samt en miljon gamla sladdar och laddare och adaptrar, scusikontakter, ett hysteriskt antal tangentbord och historiska musar och zipdrajvern som samlat damm i åtta år (”för man vet ju aldrig…”). Classicen däremot får bo kvar där den står under bordet, för den lägger vi då och då upp fötterna på när vi tänker stora tankar och den var liksom med från början när vi blev med computer och väckte pc-nollornas avund med multifinder och en megabajt internminne. Att vi behåller denna vackra pjäs beror på att vi trots allt då och då drabbas av åsikten att det var bättre förr och inte vill klippa banden helt med forntiden. Ni vet tiden innan till exempel den där amerikanske professorn Francis Fukuyama meddelade att historien är slut.

Vi trodde inte på det. Vi tror inte på det nu heller.

Däremot undrar vi varför inte revolutionen står för dörren. Hur ska vänstern kunna ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet från dem som gärna ruinerar alla som måste betala kapitalets kalasande; från dem som vill sälja ut allt, idéer, grödor, gener, patent, arbete, luft, och vi menar verkligen allt; från dem som lyckats sätta likhetstecken mellan frihet och att låna och som fått oss att tro att det är samma sak som att äga? Är det någon som lagt beslag på makten över folkets förmåga att tänka efter och att handla därefter? Vem har fått oss att tro att egenintresset handlar om något annat än att låna? Vem har fått oss att tro att det alltid är någon annan som ska betala?

Räkna rätt

Det är inte så att vi försöker härma en storhet på just denna planhalva, men vi passade på att lägga på en slapp mitt på blanka förmiddan eftersom vi plötsligt blev tvungna (aaah, det är minst sagt…underbart…) eftersom vi för att säkerställa könsmaktsoordningen sedan tidig morgon kollektivstädar huset tillsammans med ledig kvinna (det sk sexmånadersrycket, en del ungdomliga badattiraljer har äntligen hittats, och det är ju så dags nu) – och det just en dag som denna när man måste ha bajenbrillorna på under de små pauser som uppstår i det för årstiden kolossala solgnistrandet på den gistna träbänken till mokabryggarens idoga mullrande, för den får ligga i den med. Hur som helst, vi knoppade resolut in, för det behöver man när man kört dammsugare, och vi vaknade till slut utvilade och på hugget med
But as the wind changed direction
The temple band took five
The crowd caught a wiff
Of that crazy casbah jive
i skallen.

Varför?

Ingen aning. Det är inte mycket man vet, faktiskt. När vi rattade dammsugaren som den värsta Jacky Ickx nynnade vi på Julia (…So I sing a song of love, Julia…), och varför vi gjorde det har vi inte heller nån aning om.

Så nu sitter vi åter på den gistna träbänken, har slutat gäspa, har brickorna på och väntar på mokabryggarens vackra sång. Vi laddar nämligen för full mugg, den vita med världens snyggaste emblem, och kliar jycken i nacken under tiden. Ifk skattefusk, änglarna, glennarna, kalla´rom vad ni vill, väntar de grönvita heroerna i kväll där nere på rikets baksida. Vi har läst att Tony G varit däckad men tar tåget för att han inte vill missa matchen, som han kommer att se från läktaren iförd typ headset för att inte smitta ned truppen. Vi håller tummarna för de rätta direktiven. Och vi håller samma tummar för att se Castro-Tello på planen. Vi tycker att han hör hemma där.

Fredrik Söderström stannar för övrigt hemma.

Förra årets tillställning där nere väcker ett visst obehag, när vi tänker närmare på saken. Den gången gjorde Bajen det väl enkelt för älgarnas, förlåt, änglarnas kantspringare att komma runt och hiva in bollen i boxen. Årets säsong väcker förvisso (nu låter vi som Kalle Bildt men så är det) också ett visst mått av eftertänksamhet, men vi har inte gett upp. Det är arton poäng kvar att plocka hem och Bajen kan… bli fyra.

Allvarligt talat: just nu nöjer vi oss med en seger.

Mokabryggaren har sjungit färdigt. Dammsugaren har tystnat. Och nu kom yngste sonen hem från plugget iklädd snygg mössa käckt på svaj.

Apropå den finansiella härdsmältan kunde vi redan för hundra år sedan tala om att det skulle gå åt helvete. Och vem som skulle få betala kalaset.

Ännu ett av alla perspektiv på tillvaron

Är det eller är det inte årtusendets tristaste allsvenska? Bra fråga, eller hur? Bajens första halvlek mot Trelleborg bar i alla fall syn för sägen. För att inte tala om publiksiffran. Andra halvlek var något helt annat och ingav hopp – och förtvivlan. Men ändå. Frågan kvarstår – och vi fruktar ett av svarsalternativen.

Men först lyfter vi på hatten för Mikkel: han var bäst på Söderstadion på bästa lördagstid som gjord för att gå på fotboll, tillsammans med nummer 12. Lolo var såklart bra. Mittlåset i försvaret höll ställningarna. Poppen gjorde en klassräddning, vill vi påstå. Men vi undrar ändå…

Rätt många har en del att bevisa.

Varför inte Erkan spelar från start måste ha något att göra med inställningen på träningarna. Eller nåt. Har han gett Tony onda ögat för att han måste hämta konerna? Annars kan vi inte begripa vad Fredrik Söderström gör på planen. Faktiskt. Eller det faktum att vi äntligen fick se lite grann av Castro-Tello. Gäspade han under någon taktisk genomgång för ett halvår sedan? Eller vem som ska fylla hålet bredvid Charlie. Sitter Freddy längst fram och nickar instämmande åt magnetförflyttningarna på whiteboardtavlan? Nog gråter vi över Petter, men frågan är om inte Paulinho saknas minst lika mycket. Som det är nu borde minst träben spela. Eller varför inte göra slag i saken? Upp med Sulan på topp.

Vi kommer aldrig att bli kloka på vad vi tycker om David. Inte ens under en och samma match. Äpplen eller päron. Svart eller vitt. Nära döden-upplevelse eller the sky is the limit. Fan vet.

Emil höll ställningarna. Bra så.

Hammarby här under rätt många omgångar i princip inte tagit några poäng – två på sju matcher och en vinst på de senaste tio – och är fortfarande femma. Fråga mig inte hur det kan komma sig men så är det. Än är det för tidigt att pusta ut: sex matcher kvar och Bajen kan fortfarande åka ut, om vi räknat rätt. Och tyvärr – vi kan inte längre bli etta. En och annan torsk på hemmaplan blir det alltid, av olika anledningar. Däremot är fem oavgjorda såhär långt några för många. Som matchen mot Trelleborg.

Men man har ju, suck, varit med förr. Och okej: ibland är det faktiskt tillåtet att skylla på domaren. Ibland ska det vara straff och ibland ska det inte vara det.

Och just i dag – då vi låtit mokabryggaren mullra och druckit vårt kaffe i solen bakom bajenbrillorna på den gistna träbänken i höstsolen och nästan lyckats inbilla oss att det här med mera mörker och så småningom modd och isfläckar och kalla taggar i snöglop inte är så farligt – är det en månad till nästa match på Söderstadion.

Eller får vi ännu ett derby på Söderstadion?

En annan fråga som vi ställt oss, som när vi häromkvällen tillsammans med äldste sonen och under livfulla diskussioner glodde på Milan–Inter på dumburken, är vilken Bajenelva som beträtt planen samtidigt som är årtusendets bästa.

Det tål att fundera på om man är på humör att sätta perspektiv på saker, och vi lutade åt någon 2003:a, med Mikkel på planen. Eller vänta, någon 2001:a kanske? Ni vet: tråkiga Bajen.