Karaktärsdrag

Vi är misstänksamma. Men vi är inte omöjliga, vilket vi är stolta över. En vänlig läsare – ”Rätt ska vara rätt” – har påpekat att vi i senaste drapan missat ett ”i”, vilket vi har åtgärdat och det med emfas, för rätt ska vara rätt, en paroll minst lika god som någon annan, särskilt när man fått sitt morgonkaffe och man hunnit med en tagg längst ute på udden medan jycken sniffade runt i buskagen med svansen stolt i vädret och det fortfarande halvt om halvt är vår i luften.

Fast ser man sig om in världen tycks det inte vara just den parollen som är i ropet. Därav misstänksamheten.

”Heath Ledger bara den senaste i raden av döda kändisar”, läser vi till exempel som rubrik på ett pressmeddelande som Newsdesk vänligt nog skickat oss och som fortsätter: ”Psykiatrin har tagit livet av hundratals.” Curt Kobain, Vivien Leigh, Elvis så klart (är han verkligen död?) samt Hemingway räknas upp som exempel på döda kändisar som psykiatrin ligger bakom. Avsändare? Kommittén för mänskliga rättigheter. Det låter ju fint. Vilka står bakom den? Jo, scientologerna, ni vet dom där jepparna som åtminstone förr i tiden stod på Drottninggatan här i Tjockhult och frågade förbipasserande ”Ska’ru med på en test” och som en svensk präst för ett antal år sen kallade för världens farligaste sekt och som fortfarande, efter en snabbtitt på hemsidan, alltså fortfarande inte vet att det heter ”ett test”.

Just det kanske har att göra med The Wall of Fire som enligt dom här jepparna påstås ha ägt rum för 75 miljoner år sedan. Den onde Xenu, härskare över den Galaktiska Konfederationen, och nu låter vi wikipedian föra ordet, ”fraktade miljarder utomjordingar till jorden och dödade dem i vulkaner med hjälp av vätebomber. Efter detta åkte deras odödliga själar, thetaner, upp i atmosfären där de tillfångatogs och placerades i 3D-biografer där de hjärntvättades med hjälp av filmer (det så kallade R6-implantatet). Sedan släpptes thetanerna ut och har därefter klamrat sig fast vid människorna som ett slags andliga parasiter (kroppsthetaner) och orsakar olika problem.”

Hur blir man av med dem? Jo, genom auditering, som kan ha diverse betydelser i diverse sammanhang men som i just detta fall sköts genom denna manick.

Att vi är misstänksamma i största allmänhet kan alltså ha naturliga orsaker. Man behöver alltså knappt se sig om i världen.

Ett annat karaktärsdrag som vi klamrar oss fast vid är att vi måste erkänna vissa saker. Vi kan helt enkelt inte låta bli. Vi erkänner alltså att vi en gång i tiden var svaga för The Eagles. Vad ger ni mig för det, va! Erkänn att ni tappade hakan, ni som trodde annat. Men va fan, det var vissa fruntimmer, det var bilresor genom landet när sommarsolen gick upp och kassetten gick varm, det var sjysta stämmor och så vidare. Vi är inte så svaga numera att vi kommer att vara på plats på nån konsert i Globen, en ”konsertbyggnad” som vi ibland misstänker tondöva utomjordingar för att ligga bakom, men vi känner att vi nånstans ändå var rätt ute och kan stå för det när vi läser en intervju med Don Henley i DN apropå nästa amerikanska president och att han är nöjd med vilken demokratisk kandidat som helst – ”en fucking chimpanzee skulle vara en förändring till det bättre.”

Nu tycker tydligen jycken att vi ska glassa en stund i solen på den gistna träbänken. Så vi sätter på oss bajenbrickorna, slår oss ner, tänder en tagg och funderar på hur man formerar två Bajen som i morgon ska spela två matcher på raken. Ett A- och ett lite mindre A-lag?

Trekanter då och nu

I dag kommer vi att festa till och från – och det med besked. För hundra år sen fick nämligen herr Tobler en bit utan för Bern i gökurets förlovade land till det – och det med besked. Just det – tobleronen såg dagens ljus. Vi kommer följaktligen att ta oss några trekanter under dagens lopp – som just nu – och varför inte en liten espresso som ackompanjemang till och från.

Annars har vi varit i gång mest hela dagen – och det med besked. Årets hittills kortaste morgonpromenad fick en förvånad jycke vara med om innan en annan drog, och sedan dess har man har hunnit med att bli intervjuad, ta sig ett bad, skriva en massa bludder, ränna runt udden med jycken på riktigt samt klämma en cappuccino (godkänd) på Söder följt av en caffe latte på Mazzarini (väl godkänd). Att det blev just en latte berodde inom parentes på att Expressens löp hos hökarn bredvid talade om att man kunde bli smal av just denna kombination, vilket vi nu väntar på.

Vänta, vi är inte klara: vi har talat med försäkringsbolag, vi har talat med lönekontor, vi har postat brev, vi har dragit vårt feministiska strå till stacken (diskat koppen vi använde det första vi gjorde), vi har bytt skjorta, vi har läst två morgontidningar samt lika många tunnelbanevarianter, vi har gett två spänn till en som frågade om vi hade en spänn, vi har slängt käft med en idiot som till varje pris skulle in i samma tunnelbanevagn som vi skulle ut ur, vi har studerat Slussen av vissa bestämda orsaker som vi någon gång ska komma tillbaka till, vi har på köpet sett något som fick tankarna att vandra till ett av italiensk teves viktigaste programledar- och bisittarkännetecken – nämligen tette – och vi har skickat en radda mejl av lika många skäl.

Och vi har betalat en räkning något i efterhand.

Mycket av det vi sysslat med har vi gjort med bajenbrillorna på. Solen är just i dag nämligen på vår sida. Som nu, på den gistna träbänken, där våren är ett faktum. I alla fall i dag.

Vi har naturligtvis glömt hälften av det vi gjort – för att inte tala om det vi skulle göra.

Appropå dagens festande till och från: vår schweiziska nia, som fortfarande klämmer lagg med familjen på nån dalkulle, påstår bestämt att gökuret är en österrikisk historia varje gång vi drar upp den som exempel på, tja allt möjligt. Ingenting kommer att ta oss ur den eventuella villfarelsen om hur det ligger till med den saken. Men det är klart, hade den varit svensk, hade vi nog sagt att den var norsk.

Vadå queer?

Man kan få för sig att Bajens spelare inte gör annat än sätter barn till världen (ja, när dom inte är på ”lyxläger” eller ”festar med Paris” förstås). Vi hade bespetsat oss på att kolla in Rami in action på lördag, och Sulan såklart, men tillökning i familjen väntar alltså i ena fallet och lär enligt uppgift ha skett i det andra! Vi hoppas hur som helst att allt går bra.

Sånt får för övrigt gå före det mesta, jag lovar. En annan som har dragit några strån till stacken tycker annars att två matcher med Bajen samma dag är rena bingon, svältfödd som man är på riktig hederlig jämmerdalsjota. Att inte dra några växlar på resultaten har vi redan bestämt oss för att göra. Att Gröndal står för ett av motstånden är naturligtvis av visst grönvitt intresse; där finns ju en och annan som passerat Bajen under resans gång. Och man frågar sig: Är ”Danken” kvar? I så fall hoppas vi för en gångs skull på ett frisparksläge för motståndarna från sisådär 28 meter. Om "Poppen" limmar den i krysset är vi mer än nöjda.

IK Brage har väl kanske rosat klart på högsta nivån, men man vet ju aldrig. Det kanske dyker upp nån rysk oligark med en säck med allt annat än surt förvärvade stålar som vill ta upp kampen om Champions League-bucklan, det är ju såna tider. Vi kommer på rak arm på Rolf Zetterlund som gemensam historisk nämnare, mannen som lyckades byta in fyra spelare i ett minnesvärt derby, men annars? Var inte Brage ett sånt där lag som ingen ville veta av? I alla fall utanför kommungränsen?

Kanske Sulan drar på sig skorna på lördag? Och hinner man klämma en pilsner på närmaste lokal mellan de två varven?

Många frågor blir det. Jycken? Morgonpromenad i grådask och snålblåst, men det kan ju vara sånt som en gång i tiden danade oss till vikingar. Man undrar ju: Hade vi blivit vikingar om vi till exempel stått och glott nånstans längst ut på en udde vid Medelhavet med en byracka i bougainvillesnåren, en fortuna i näven och strax skulle vända hemåt för att sätta på kaffemaskinen? Men det skiter jycken i; hon ångar i väg på äventyr medan en annan tar sig en tagg och funderar på saken – just det – längst ut på udden.

Måsten och annat på tapeten

Konstigt. Man vill inte. Ändå gör man det. Man glor i den tomma plånkan och tänker: Hjälp! Muspekaren rör sig obönhörligt. Och plötsligt är det för sent. Man hinner inte mer än klicka på skickatangenten förrän dom vill att man ska komma lubbande. Det hjälper alltså inte att vara för sent ute. Man gör vad man kan, men sen kommer den: ”När kan du börja?” Är det för att man är så bra på att dra en vals?

Jyckens morgonpromenad, som alltså helt och hållet faller på ens lott såhär i klämmalaggtider men aldrig före första omgången kaffe, gick bra. Ett antal pinnar kastades hej vilt, så urtörstig jycke passade naturligtvis på att längst ut på udden på köpet få sig ett bad i vassen eftersom hon dricker allt som går att dricka när hon lämnat hemmet eftersom kranvatten inte riktigt håller hundmåttet. Jycken, som är bra på att spåra, spårar man säkrast efter alla torrlagda dypölar, bara så ni vet.

Själva tog vi oss en funderare och en rök.

Vad säger ni om Kuba? Vi säger bara en sak: vi köpte en engångständare på plats för åtta år sen – just i dag faktiskt – och den fungerar fortfarande.

Många tusen fångar hålls i supermaximal säkerhetsförvaring. Mer än tusen personer har dömts till döden de senaste trettio åren. De senaste sex åren har 230 personer i fängsligt förvar dött av elchockpistoler, varav 70 enbart förra året. Sexuella förödmjukelser, våldtäkter, simulerad drunkning, låtsasavrättningar, fleråriga isoleringar. Tvångsarbete ihopkedjade med andra fångar. Tusentals hålls i fängsligt förvar utan rättegång och möjlighet att få hjälp. Fångindustrin är den stora arbetsgivaren i landet och växer så det knakar. Mer än två miljoner av invånarna är i fängelse, och jag ger mig fan på att dom tillverkar engångständare. Nära fem miljoner går omkring med villkorliga domar som begränsar deras frihet. Och här sitter kubaner i fängelse på livstid för sin politiska övertygelse och som spioner. För att inte tala om de hundratals internerade på obestämd tid och utan några rättigheter alls på Kuba.

Nej, nej, nej, vi talar inte om Kuba. Vi talar om USA.

En sak är säker: Amnesty har häcken full överallt.

I dag ska vi bland mycket annat syssla med en klassiker. Nämligen skriva brev. Ni vet papper, penna, kuvert och frimärke. Och på utrikiska, vilket kräver sin man. Jycken, som ännu inte är helt torr men förhoppningsvis otörstig, följer intresserat mina förehavanden: ”Ska han ta vägen förbi kaffemaskinen?”

Halva inne

Vi läser tidningen som fan läser…, ja ni vet. Och letar symboler. Men så kan det gå när man såhär när våren lär vara ett meteorologiskt faktum tar av sig bajenbrillorna och kisar i solgasset på den gistna träbänken, sippar lite nicaraguajava, fimpar taggen för att tända en ny och försöker vara kulturell.

Anledningen är förstås att snudd på 66,7 procent av familjen klämmer sportlovslagg på annan ort och en annan och äldste sonen, som förstås passar på att sova som om han aldrig gjort något annat, håller ställningarna på hemmaplan.

Jovisst, jycken ligger bland löven i gräset och glor sorgesamt på mig. Vi har förvisso morgonpromenerat, men det är aldrig nog.

”Vi får inte ha fest på Spy Bar, buuuhuuuhuuhuhuhuhuhu…”, läser vi till exempel. Det är som jag alltid har sagt: feminister och alla prefixberoende sexuella varelser vill bara vara som alla andra. Dom vill också vara med i svängen, hänga vid en bardisk och känna sig utvalda.

Kan det vara så enkelt att dom vill att kön ska stå utanför, vilja komma in men inte få?

Själva har vi satt i system att lämna in diverse ansökningar när tiden är ute. Vi har fått för oss att då tycker dom nog att man är ”intressant” och ”har nåt att komma med”.

Man vill ju så gärna kunna gå förbi kön bara för att man är den man är.

Allvarligt talat: det här med att tala om att man är intresserad när det redan är för sent har vi med tiden förstått är ett karaktärsdrag som vi inte vet vad vi ska göra åt. Visst, knepet med listor på allt som ska göras i all ära, men vad hjälper det när man ändå aldrig läser listan – som man dessutom inte vet var den är. Och knappt vet vilket årtusende det är.

För tydlighets skull: vi syftar inte enbart på alla forntida fruntimmer.

Vi befinner oss som vanligt i gränslandet mellan omnipotens och dåligt samvete. Vad vi bör och vad vi inte kan. Vad vi kan och vad vi inte bör.

Och så vidare.

Människan är inte en politisk varelse utan bara sig själv, är sedan länge parollen i valda delar av jämmerdalen. Alla andra bör vackert titta på och stå till marknadens tjänst.

”Men först en kaffe”, hann vi tänka innan vi kom på bättre tankar. Plötsligt har vi nått ett slags insikt. Jycken ser förväntansfullt på när vi reser oss upp, tar några osäkra steg och sedan sätter full fart runt hörnet.

Äntligen!

Fan som vi har längtat. Vi har sett oss svikna av kvällspressen, dom som vill ge oss vad vi vill ha. Och då, då när man undrar om man missat nåt eller om dom missförstått sitt uppdrag, "dom är ju för f-n utbildade, typ fem komma noll på min tid", då finns någon att lita på, nån som hittar rätta kroken. Till slut. Och vi kan andas ut.

”Festade med Paris” utropar Aftonbladet om Bajenspelarna som är på ”lyxläger” i USA i stället för att som alla hederliga allsvenskar såhär års frysa om tårna. Inte nog med det, snubben med hagelbössan som ”stoppade” en av Bajens träningar mellan lyxshoppingen, strandfotbollen, Las Vegas-tripper och alla golftävlingar visade sig bära på en attrapp, men då fixade spelarna en gokarttävling i stället.

Vad gjorde ledarstaben? Jo, ”hängde på en strand späckad av droger och plastikopererade människor” – och, som grädde på moset, trivdes i haschångorna.

”Som vanligt bryter Hammarby mönstret”, meddelas det.

Själva har vi suttit i solgasset och motstått yngste sonens försök att övertala oss om att skjuta på honom. Med fotbollen alltså. Vi har liksom inte kunnat.

Jycken? Sniffar runt för att hitta nåt intressant. Svansen går och går och går.

Vi tar ett djupt andetag.

I'm only sleeping

Natt. Och här sitter man vid köksbordet och glor kontemplativt ut i mörkret innan det är dags att slagga in eftersom vi inte haft möjlighet tidigare. Huset är nämligen fullt av folk, tillfälligt gästspel från Ume samt Skåne – och tidigare i veckan från Noreg av alla ställen – och det har redan som om det inte vore nog börjats packa prylar för att inte tala om att tvätta. Sportlov hägrar på nån förhoppningsvis snöklädd kulle i Dalarna, som vi förklarat för vår schweiziska nia är ett slags nedskavd alp som ligger ungefär en mil under trädgränsen, och bilen, som tvättats så till den milda grad att jag inte kände igen den på parkeringen vid favorithökar’n i eftermiddags när jag inhandlat ett ton måsten till tuffa dagar i skidbacken utan vilset fick irra runt en stund, är redan trekvartsfull. Plus utrustad med en sån där inlånad boxmanick på taket. Och dom åker inte förrän på söndag.

En annan håller alltså ställningarna på hemmaplan. Samt förstås äldsta sonen.

Och jycken.

Vi kommer att rapportera om morgonpromenaderna, som helt naturligt faller på vår lott eftersom den sportlovsbefriade sonen lär slumra så gott han kan, var så säkra.

Möjligen kommer vi också att försöka ta igen en del av den varan, som vi slarvat med sen nån gång i åttan.

Möjligen kommer jycken att stå en stund utanför sovrumsdörren och skälla innan det är dags.

"Please don't spoil my day..."

Konstruktiv kommunikation

Motståndets lag måste man övervinna var dag. Vi, till exempel, har satt i system att utbrista ”Men först en kaffe”.

Sagt och gjort.

Jycken väntar tålmodigt på nästa steg.

Vissa frågor är knepiga att svara på. Helst ska de sakna frågetecken. Det ger mer schvung åt det hela. Är på det hela taget snyggare. Är ett tecken på stilistik och möjlig tankeverksamhet. Om ni vill: motsatsen till ”Hur känns det?” Bajens infodirre Rybrink kan ibland dra slipstenen:
”Det finns ju dock en problematik i att vi investerat väldigt mycket pengar i en målvakt, men att han inte får göra nåt.”

Tony Gustavsson blir naturligtvis inte svaret skyldig. Tony skulle till och med kunna svara på frågan hur det känns.

Bajen har alltså vunnit årets första match där borta i LA, konstaterar vi efter ett besök på hemsidan. Rami höll nollan. Rami har alltså nollan intakt. Sånt imponerar. Så länge Rami håller nollan har de andra bara en uppgift: att göra mål. 3–0 blev det denna gång. Vilket vi härmed sätter upp som mål för årets alla matcher.

Vad målvakter vill är också en bra fråga. Inbillning eller ej, men riktigt bra målvakter bör vara lata av naturen, är min hypotes. De vill helt enkelt inte ha något att göra. En anledning till att de är målvakter är att de fuskar sig igenom idioten. I den bästa av världar skulle de smälla upp en hängmatta mellan stolparna, väckas av nån mittback i halvlek, slå en drill i omklädningsrummet, kolla frillan i spegeln och sedan slagga ytterligare en trekvart och därefter ge klacken en sång.

Det kräver naturligtvis att de andra tio spelarna i laget gör det de ska.

I den absolut bästa av världar skulle Bajen i princip inte behöva ha någon målis.

Till dess är vi absolut glada för den vi har.

Att Castro-Tello får beröm för sin insats gör oss också glada. Säga vad man vill om överflödets förbannelse, men hela mittfältet kryllar av ynglingar som kan göra oss lyckliga, trots att en håller ställningarna på hemmaplan och en fick stå vid sidan av.

Nu drar vi inte alltför långtgående växlar på en match i dårpippins land mot ett MLS-lag, vad nu det är för något. Men vi är av den uppfattningen att goda resultat under försäsongen betyder något även i det långa loppet. Visst, att det är vägen dit som ger mening åt det hela skriver vi under på. Men att det till slut är målen som räknas.

För att inte tala om konsten att hålla nollan.

Jycken talar högt och tydligt om att den vill något. Vi vet vad som gäller. Men först en kaffe.

I stället för kaffe

Föräldramöte. En annan är hemma och håller ställningarna. Ungarna? En skajpar med nån i tobleronens förlovade land, en tvättar håret, en sover och en simmar på annan plats. Jycken? Slaggar som en sten. Och kaffe har man druckit med råge.

Så vad gör man? Omvärldsorienterar sig via drakarna på nätet. Vi tar en ur högen.

Peter Stormare har sett Bergman som fågel. Och det har – äntligen! – varit en strypattack på en schlagerfest. Jorå: en artist attackerade en ljudtekniker för att tejpa fast sig vid Carola. I Västerås av alla ställen. Eller kanske just därför. Och Britney Spears har snattat – just det – igen.

Annars vetifan.

Kan man inte dra nån växel på det här med genus? Man kanske ska anmäla sig själv för diskriminering? ”Man” diskriminerar sig själv? Jag menar, rubben sitter ju där redan.

Orkar inte.

Fotbollen? Vi bidar vår tid även i denna centrala fråga och låter allt falla på plats där borta i Bajenland i LA. Vi är helt enkelt fortfarande en smula tagna av att målvaktandet såhär långt ser ut att gå som tåget. Vi drar inga växlar på eventuella tvåstrutstorskar där borta. Att Dadomo tycks platsa är dock av intresse – och att han kan göra mål oavsett hur de kommer till.

Nåt på dumburken? Dum fråga.

Så man fnular vidare. Och hittar en tråd när man efter en tagg i mörket kopplar greppet om guran. Dickey var en höjdare, men Duane var väl ändå strået tyngre? Den där dubbellajvlpn från Fillmore borde väl kunna ta sig in på en alla tiders tioitopplista?



Som vanligt när vi väl är i gång slänger vi in en bonus. Det var ju nånstans där vi började när vi första gången fick tag på ett plektrum.

Det kan vara nåt i luften…

...så till den milda grad att vi fick för oss att ta hand om jyckens morgonpromenad när alla ungarna lyckligt och väl försvunnit till Jan Björklunds flumskola, men vi kom inte längre än till förstukvisten med en kopp och en tagg för en stunds kontemplation innan det skulle bli allvar av förrän kvinnans i huset väninna med dom två jyckarna högljutt skällande dök upp i backen, och så försvann dom ut på äventyr bortifårhagen medan en annan stod kvar och blossade en stund i solgasset och funderade. Tro’t eller ej, men vi går mot ljusare tider.

Apropå kvinnor, detta oumbärliga salt i jämmerdalen, så blev kvinnans i huset syster häromdagen på utflykt i parken med förskolegruppen som hon håller i tilltalad av en, tja person som såg ut som en man men det kan man ju numera inte vara riktigt säker på att det är för det kan, jag säger kan, vara kränkande eller diskriminerande att över huvud taget tro det. Personen i fråga ville veta vad vi envisas med att kalla för systern hade för genusperspektiv på skötseln av barngruppen eftersom det var dags att söka sig till en sådan. Personen i fråga sade sig nämligen ha barn (vilket, med perspektiv på saken, föranleder frågorna: Hur gick det till? och Heter det barn?), en (eller ett?) hen, sade personen för tydlighets skull när systern fick en syl i vädret och undrade om det var en pojke eller flicka. Hennen (hennet?) hette för säkerhets skull något i stil med Maj-Björn, framkom det under förhöret med kvinnans syster, som något förvirrad (och det behöver alltså inte alls vara ett kvinnligt särdrag, som ni kanske förstått) försökte hålla liv i något slags social konstruktion. Ni vet dom där spelreglerna som gör att saker och ting och interaktionen oss emellan någotsånär fungerar. Eller inte fungerar.

Sånt kan man alltså ägna ett viss mått av tankeverksamhet åt medan man sitter på den gistna träbänken i solen bakom sina bajenglasögon och funderar på om man ska låta kaffemaskinen göra sitt förnämliga jobb ännu en gång. Och det faktum att man börjar dra i en annan; man vill att man ska höra av sig. Man vill att man, hujedamig, ska jobba. Att man ska jobba är en social konstruktion om någon, om man frågar mig. Man drar ju gärna sitt strå till stacken, men kan inte dom stekta sparvarna bara komma flygande utan vidare?



För att undvika kränkande eller diskriminerande tillmälen hänger vi på den här, för tydlighets skull.

Presskonferens alltså

Vi är alltså uppkopplade. Tiden är typ tre minuter i. Finlux låter lite mysko, men så länge det inte står kaffeknappen på tröjorna är det okej, säger äldsta sonen. Så då är det väl det.

Vi har druckit kaffe. Jycken slaggar efter en holmgång bortifårhagen. Om nån minut tar Rami scenen i besittning.

Dagen till ära ska vi smälla i oss en semla.

Som alla vet….

Ingenting är klart förrän det står på hammarbyfotboll.se, bara så ni vet. Att spika igen målet tar den tid det tar.

I dag har vi startat om, eftersom vi inte längre gitter vänta på bättre tider. Kaffet har smakat himmelskt. Vi borde skriva manifest, men vi har betalat räkningar. Och krattat löv. Vad ger ni mig för det? Jycken, till exempel, skäller som besatt, men får vackert vänta på sin tur.

Ett oåterkalleligt bevis på att vi startat om är att granen är väck. Alltså, den ligger på gräsmattan, men det gör inget för det fanns inte ett barr kvar när den under helgen väl släpades ut med våld. Vi åt och drack och dansade en sväng genom huset i goda vänners lag. Vår schweiziska nia försökte dokumentera Små grodorna med kameran men fick vackert finna sig i att hoppa med.

Erkan Zengin stannar i jämmerdalen i stället för att ge oss sköna reportage från LA och Bajens träningscamp. Flygrädsla är inte att leka med. Min teori är att det bara är en slump att flygplan kan flyga. Att en hel drös kommer upp och, framför allt, kommer ner är alltså en statistisk tillfällighet. Tänk efter: är inte hela universum enbart en tillfällighet? Att Sulan stannar hemma är heller inget att säga om: barn är definitivt inget att leka med.

Viktigt att veta

Vill ni få tillbaka en slant tjugoen gånger om? Så mycket är ett spelbolag villigt att hosta upp om Bajen vinner årets allsvenska.

I går tog vi oss igenom en bra bit av Doris Lessing liggande på sofflocket och kanske fortsätter vi ännu ett varv i kväll. För att vara en tjejbok är den rätt bra.

I dag ska vi låta kaffemaskinen gå varm för vi har massor att göra. Jycken är ute med matten och två gamla klasspolare till henne, och sen ska dom väl käka lunch och kackla lite minnen, vilket innebär ett visst utrymme för annat. Äldste sonen är fortfarande hemma och tar det piano efter att i fyra veckor enbart sysslat med att sätta upp en pjäs och till slut spela den för utsålda hus, för sånt gör dom i hans skola som han ska tillbaka till vad det lider under dagen. Alla andra inklusive vår schweiziska nia är dock på plats i respektive skolbänk.

Hon är för övrigt inte bara på god väg att lära sig hjältarnas ärorika tungomål utan är även en fena på trummor och klaviatur och håller ledigt takt och ton medan en annan tar gitarren på utflykt i diverse bluestolvor. Inte nog med det: ”Oh, this is one of my favourites”, sade hon till exempel när originalversionen av Come together dundrade genom äldste sonens stängda dörr och väggar och golvet ner till oss där vi läste vår respektive bok, varav i alla fall en alltså får karaktäriseras som tjejbok.

Eftersom vi tagit på oss att lära henne de rätta sederna och bruken i jämmerdalen åt vi innan vi försjönk i litteraturen ugnstekt falukorv och potatismos och berättade livfullt på svengelsk tyska om hur de utarbetade hästarna i gruvan fick sätta livet till i form av korv för att hålla liv i arbetarna.

Kvar att äta oss igenom är räkost, blodpudding, pölsa, torskrom, jansson samt lapskojs, som alla vet betyder mat för hårdingar.

För att inte tala om denna dags ursprung och mening, känd redan i bibeln som stora läspedagen, efter slaget vid det snötäckta berget Mandelmasse 312 f.Kr, nämligen semlan.

Hennes musiksmak känner vi dock att vi inte behöver göra något åt. Möjligen ska vi bredda den något. Inte framåt. Eller åt sidan. Utan bakåt. Back to the roots.

Hur var det nu: Var det inte i dag vi hade massor att göra?



Vafan, vi slänger in den här i potten. Den ska vi ge oss på nån kväll.

Varken kaffe eller jycke

Ibland är det bara så: man bara ruttnar på allt. Det är okej, man är inte mer än människa.

Sen upptäcker man att man går omkring och gnolar på nån stump, och innan man vet ordet av måste man bestämma sig för om man ska fortsätta att ruttna på allt eller gnola på.

Då är det för sent, man har gjort något åtminstone för tillfället oåterkalleligt; man har börjat tänka på saken.

Då kan man ställa sig framför en spegel och träna på att få upp ena mungipan. Den andra ska man förstås få att peka nedåt.

När man står där framför spegeln ser man plötsligt någon som ruttnat på allt och sen av någon anledning börjat gnola och som nu står framför en spegel.

”Spegel”, vad är det för jävla ord, tänker man.

Det finns bara en från en dag till en annan

Jycken har fått sitt denna morgon med hjälp av matten. För en annan knäppte på kaffemaskinen, tog sig en tagg och funderade vidare.

Som att man låg på sofflocket med bongen i näven och slöglodde på dumburken i går kväll och undrade varför man alltid satsar på fel häst när äldste sonen kom med sin bärbara och sa ”kolla in” och man läste på Villarreals hemsida. Villarreal är som bekant i de riktigt stora fotbollssammanhangen allt annat än peanuts, vilket lånet av Sebastian Eguren inte heller ska ge på sikt, är min fromma förhoppning, nu såhär efteråt när det stora vemodet sätter in och man sovit på saken och tar sig samman.

Bajens nio mittfältare är numera åtta. Att det blev just Eguren som försvann har sina i fotbollsvärlden naturliga skäl, vilket dessutom indikationerna talat för, för att tala med infochefen Rybrink, ni vet de ekonomiska incitamenten för affärsverksamheten i allsvenska lag i allmänhet och i Bajen i synnerhet. Stålar. Men ändå. I den bästa av världar. Så hade vi velat ha honom på planen. I Bajen ska inte alla vara utbytbara. Inte på planen. Inte på läktaren.

Några spelare är alltid lagets ryggrad mer än andra. En del slår till och blir det snudd på studs när de dyker upp som oskrivna kort. Bajen har förvisso åtta mittfältare, men inte längre Eguren, den som det visade sig bara finns en av och som till och med den enögda grannen bortibacken tokhyllade. Dör vi av sorg, lägger oss ner i fosterställning, ger upp, drar den sista sucken, byter ståndpunkt? Inte alls. Vi knyter näven, tar oss samman och förväntar oss att något tar hans plats. Någon som det en gång för alla visar sig bara finns en av där ute på planen.

Om Eguren hade försvunnit om så bara för tolv allsvenska omgångar till något av kontinentens alla Enchede ”för att bli en bättre fotbollsspelare” hade vi blivit förbannade. Nu är vi bara en smula småbittra men överjävligt stolta.

”Jag måste hitta ett sätt att ha båda på planen”, sade Tony Gustavsson för nån dag sen apropå Sebastian och Petter. Ett delikat problem som fått en åtminstone tillfällig lösning.

På köpet förutsätter vi att rollerna i lagledningen är glasklara och saknar överraskningsmoment.

Under några timmar kommer vi att fundera vidare: Vad kan det kosta att spika igen ett mål?

Ett par kulor i granen

Ute blåser allt annat än sommarvind. Och Paris nya hångel attackerade Leto, meddelar den mindre kvällsdraken, som också lockar med att Paolo Roberto under kvällen blir pungsparkad i en tv-kanal. Själv funderar jag på att dräpa den sista, okej, de sista, julölen för att liksom dra ett streck nånstans att vi går mot ljusare tider även om det är obegripligt när man såhär på kvällskvisten står på förstukvisten och glor ut i mörkret och envetet försöker få fyr på taggen. Granen? Den står sammanbiten och jävligt torr och surar i hörnet och väntar på att få bli utburen i kretsloppet. Den har i och för sig inte haft det lätt eftersom jycken föredrar att dricka ur dess fot vilket påskyndat den nakna processen, som inte är klar förrän vi dansat runt den och sånt har vi inte tid med. Dessutom hänger ett par snygga grönvita kulor kvar och lyser upp eländet. Jycken? Är i Järna med alla andra för att hälsa på, så den kan man inte gå ut med som omväxling.

Vilket är det roligaste svenska ordet hittills? Smör, enligt vår för terminen inneboende tysktalande som inte kan så många ännu på hjältarnas språk men som innan man vet ordet av och om jag känner henne rätt kommer att veta skillnaden på adjektiv och adverbial och att vårda infinitivmärket ömt och tydligt, vilket får ses som en bedrift med tanke på alla profana uttryck och däremellan lösryckta mumlanden samt i och för sig insiktsfulla analyser som hon får sig till livs när hon lyssnar till våra samtal runt köksbordet om, tja Bush och feminism och Petter.

För att inte tala om hur det kan låta i skolan där hon tillbringar dagarna.

Allvarligt talat, det är kanske så att Petter Andersson inte längre är en talang räknat i fotbollsår, och att han kanhända får räkna med att hamna i Midtjylland av universums alla lag (som dock som den minnesgode erinrar sig har cheerleaders, ”danseglade ulvepiger”, som går under namnet Wolfpack) om han ska bli ”proffs”, men vi tror oss fortfarande se potentialen. Att det kryllar av ”talanger” och hårt arbetande lirare i sina bästa år på Bajens mittfält är ju en lisa för laget om han nu försvinner. Dessutom räknar vi kallt med Charlie Davis stora genombrott, i år alltså, och konstaterar att det ser en aning ljusare ut där framme nu när även Freddy är med i startelvskampen. Men ändå. Och man vet ju aldrig. Och vi har ju liksom inte sett Petter den riktigt store än.

Fast numera byggs lag med pengar, och helst ska det egna målet spikas igen. Vilket vi håller en tumme för ska ske.

Så vi är delvis kluvna i sak.

Annars tycks den grönvita inställningen vara frisk över lag. Inte en dag när Bajen tränar utan rapporter om axlar ur led, hjärnskakningar och diverse blodsutgjutelser.

Vi vet hur det kan vara. Vi gjorde för några dagar sen typ ett antal armhävningar när vi bestämde oss för att nu får det vara nog, och sen sade ryggen ifrån.

Men snart är vi åter på g. Bara så ni vet.

Computereran

Vårt förra inlägg innebar rekord i antal youtubeklipp, vilket vi är inte så lite stolta över. Nu har vi dessutom lagt i högsta växeln hittills på espressomaskinen och konstaterar till dess sköna muller att vi ser ljuset utanför vårt fönster. Solen skiner alltså. Otroligt. Alltså är vi möjligen lite på g, vilket tjugofem armhävningar det första vi gjorde (ja, efter en kopp och en tagg förstås) dagen till ära också kan tyda på, vilket i sig inte är en dag för tidigt.

Klonat kött, vad är problemet. USA:s livsmedelsmyndighet, som enbart har konsumentens bästa för ögonen, har ju gett tummen upp. Det innebär ju bara att man i princip äter samma ko om och om igen. Alla får sin ko att ha på tomten eller i cykelutrymmet som liksom förökar sig med sig själv om och om igen. Typ på Särimners säregna vis. Biff Stroganoff, biff med lök, pepparbiff, pizza med biff och bearnäs, biffsallad, tunnbröd med biff och räksallad, det är bara att hugga in. Alla andra kossor kan i lugn och ro strosa omkring med små bjällror om halsen och bli klappade av små barn och då och då få sig en omgång av nån tjur. Alla blir glada, till och med kon som vi käkar upp eftersom den år ut och år in liksom fortsätter att stå där på tomten eller i cykelutrymmet. Och köttfärsen i till exempel Icas köttdisk behöver ju knappast någon datummärkning längre, det är ju ändå samma ko som ligger i förpackningarna om och om igen. Eller har jag fel?

Lustigt nog fick jag ett erbjudande om att låna pengar av en bank som samma dag talade om att den gått typ 80 miljarder back på sina taskiga lån. Funderar på att skicka ett sms och fråga om dom behöver låna lite pengar.

Jag säger inte halleluja för vad som helst men man är inte mer än människa än att man glodde på Steve Jobs så kallade keynote häromkvällen när den sändes över webben. Det var nämligen nåt i luften. Har man en gång i forntiden förundrats över det här med Multifinder och lyckats dra ett rakt streck med MacDraw kan man helt enkelt inte låta bli (även om MacWrite inte var rätt verktyg för att ge århundradets roman den rätta touchen). Tycker ni att en dator är en dator? Det tycker inte macmänniskor. Macmänniskor är bra mycket närmare gud än andra, bara så ni vet. Och de kan dessutom just nu känna efter hur det skulle kännas att lägga sina darrande händer på världens för tillfället tunnaste bärbara med det omisskännliga tuggade äpplet.

Bara så ni vet: Steve Jobs får människor att fundera på de stora frågorna.

Vad har vi gjort mer? Vi har varit ute med jycken, fattas bara.

Vad hände med alla "skandalministrar" som nu bara får njuta frukterna av den nya regimens arbete och inte längre kan styra över det? Ni vet, dom där första i raden. Tja, kulturministern som kom först och satte hastighetsrekord i in och ut har fått nytt jobb som pr-konsult och ser fram emot att möta Göran Persson och andra gamla bekanta på pr-fältet. Handelsministern, vars tillkortakommanden när det gällde att städa, laga mat och ta hand om sina barn, eller med tanke på att hon var feminist att se till att äkta mannen hjälpte till att dra just detta strå till stacken (aj fan, särartsfeminist var det visst), var skattesystemets fel, om man får tro vår nuvarande utrikesminister, har vi ingen aning om var hon låter tjänstesamhället i all sin färgrikedom välla fram.

Lika bra det. Vi har annat att hetsa upp oss över. Och vill dessutom inte skriva krångliga meningar som den ovan. Det är förresten nåt vi jobbar med: Vi vill inte, men vi gör det ändå.

Därför tar vi oss nu själva i örat och leder oss härifrån, fyller upp muggen och sätter oss och kisar bakom bajenbrickorna på den gistna träbänken.

Spela upp

Vi blandar och ger. Vi är upp och ner – och vi väntar på inspiration. Eller jag vet inte, på att vi ska ta oss i kragen kanske? Vi till och med försöker köra med tankstreckstricket – med det hjälper föga.

Vi är alltså glada. Vi dricker kaffe i kubik och går ut med jycken trots grådasket, vilket är positivt. För David Johansson och Sebastian Castro Tello lirar boll i Bajen ett bra tag till. Båda har i olika omfattning gjort avtryck i HTFF och satt fart i A-laget. Båda är bra. Båda kan bli bättre. Båda kan få lyfta Lennart Johansson pokal.

Även i Palestina spelas det fotboll.



Jodå, vi är verkligen glada. Barnen är i plugget, trots att, om man får försöka våga tolka Jan (”den enda partiledare som jag är rädd för”, enligt Aftonbladets insiktsfulle baksideskrönikör häromdagen) Björklund, flumskolan kräver sitt pris. Förhoppningsvis lär dom sig nåt om till exempel empati, alternativ till kärnkraften och invasionen i Irak och på andra ställen. Inte nog med att barnen sitter i var sin skolbänk som små tända ljus (nåja, vi ska kanske inte överdriva): familjen har fått tillökning! Lugn i stormen: i ett halvår. Bördig från tobleronernas förlovade land ska hon gå en termin i kidsens plugg – i nian av alla klasser – och kan typ femton ord på hjältarnas språk, och inte ett enda av dessa är typ liksom ba å honba å guzzar eller swingpjatt. Om jag förstått min tyska rätt var det ett slags ”kulturell chock” första dagen som inte hade så mycket med språket att göra utan mer med allt det där… andra. Typ ordning och redan. Maten. Mörkret. Men hon tycks så smått ha kommit över det. Och vi har lovat att mörkret ska försvinna och ljuset vända åter…

Skolgång kan alltså ge lärdomar för livet:



Jag upprepar: skolgång kan ge lärdomar för livet:



Att vi är glada utesluter alltså inte att vi är pissförbannade.
Så det får bli lite musik medan vi laddar inför fortsättningen.

Hållen tumme mellan varven

Solen skiner, jycken har fått löpa amok bortihagarna med matten, mattens väninna och hennes två polare av samma skrot och korn som jycken, och vi har redan låtit kaffemaskinen gå för högtryck för här gäller det att passa på, men man får aldrig vara riktigt nöjd. För så är det: Lagerbäcks landslag i all ära, men om priset för att ställa upp i jippomatcher på andra sidan Atlanten mot typ svenskdödarlag är att bli knäskadad och därmed få säsongen rubbad från start och man vet att man står väldigt långt bak i kön till sommarens EM i mozartkulornas och tobleronernas förlovade länder tycker jag att man ska säga tack, men nej tack, jag har min egen säsong att tänka på. För den kan bli hur bra som helst.

Vi orkar inte forska i saken, men om presskonferensen senare i dag innehåller illavarslande fakta om Sulans knä går solen i moln. Att han inte deltar mer i den pågående landslagsturnén tycks stå utom allt tvivel.

För nu börjar vi förutom det sedvanliga brottandet med listan på allt som ska åstadkommas på det personliga planet så smått koncentrera oss på Bajen. Att Claudio Dadomo förstärker ett redan starkt mittfält med uruguayansk spetskvalitet är såklart vår förhoppning – och att han visar sig var sådär riktigt bra som man vill att han ska vara men inte tillräckligt bra för att alla kontinentens Enchede ska börja vifta med plånkan för att få hans namnteckning efter sommaren. Överflödets förbannelse på mitten överlämnar vi med varmt hjärta till Tony Gustavsson att klura ut lösningar på. Någon eller kanske två kommer nog att få ta steget upp och ge Davies, och Freddy, en match (och vill det sig nu illa kanske Dadomo får ta steget ner). En sak till: att Nhleko till slut inte blev nån tokvärvning bevisade Nhleko himself genom sin egen insiktsfullhet när han bröt kontraktet. Vi kunde för övrigt liksom inte annat än älska honom när vi såg hur han sittande i vi tror det var Klaksviks straffområde efter ett försök till bissokleta som inte föll så väl ut sträckte ut handen och fick hjälp att resa sig av en god stark grönvit kamrat.

Vad mer kan hända som inte får hända? Tja, Lollo sliter sönder ett ledband och Rami kastar in handskarna. Fast Rami kanske sitter fast på bänken under en sån här försäsongsturné. Det vore ju trist om han går sönder.

Vi måste återgå till listan, vi vet det, för sånt är livet. Vi försöker hitta nåt existentiellt men litet som vi kan åtgärda och därmed bocka av. ”Frisk luft” kanske? Och till det en tagg på den gistna träbänken medan vi funderar på vad vi menade med det.

Tämja naturen

Ett sätt att bevisa att genus enbart är en konstruktion är att alltid slå en drill på ”fel” mugg.

Jycken och jag genomförde morgonpromenaden med sedvanlig bravur men också under idogt kastande av pinnar av diverse standard att jaga efter eftersom en ytlig veterinärbekant häromdagen vid ett kort möte på promenaden framkastade att jycken var ”en smula tjock”. En annan funderade under taggen längst ut på udden om man kan få jycken att också kasta pinnar för att vi liksom ska hamna i fas med varandra, men gav upp idén. Vi misstänker alltså veterinärbekantingen för att säga en sak men mena två. Vi är av naturen konspiratoriskt lagda, vilket det ibland finns fog att vara. Jag säger bara: Se er om i världen.

När vi väl stod där och funderade kom vi på att vi också kan slå två flugor på smällen. Vi har nämligen återigen börjat intressera oss för feminismens svar på våra frågor. Rörelsen Bara bröst har rönt framgång i badhus i norr och i söder, men här, i jämmerdalens mittpunkt, tycks rörelsens väg till målet beklagligt eftersatt. Vår utgångspunkt är att forska vidare i saken, ”för såhär kan vi inte ha det”, och samtidigt dra det där andra stråt till stacken medelst ett antal trista bassänglängder och därmed slå jycken på fingrarna på vågen. Det tycks vara den bistra sanningen att ibland får man göra en massa trista saker för att få göra allt det där andra som man vill uppleva.

Så vi skyndade hem till kaffemaskinens putter och fyllde på vår lista.

Vi lyckades nämligen trots tappra försök inte överleva nyårsnatten utan att halvlova oss själva att lista allt som behöver åtgärdas dagligen och på sikt, typ fler armhävningar och att ta i den där biten med att det är hög tid att göra typ revolution, i vilken könsmaktsoordningen och problemformuleringsprivilegiet bara är en liten del, tro mig. För att inte tala om att gå till lönefabriken. Och numera ”att regelbundet simma för ökat välbefinnande”.

Och nu sitter vi här och glor på listan, som med dagarnas gång har en tendens att bli allt längre.

Och nu tittar solen fram. Jag säger bara: Inte en dag för tidigt.

Vi funderar vidare på saken över en påtår på den gistna träbänken. Och på den där jämra råttan som innan vi hann blinka bet av diskmaskinsslangen.