Snart är det dags igen

Hummern är på tining och alsacen i frysen. Vi räknar ned och vänder ännu en gång blad och ser i vanlig ordning tiden an med visst nostalgiskt grepp om tillvaron såhär timmarna innan vi är där på andra, säkra sidan där allt fortfarande kan ske – exempelvis ett SM-guld som alla vet inte är någon omöjlighet om bara världen blir lite mer rättvis. Vad mer är vi säkra på? Tja, tio fotbollsspelare har kontrakt som går ut 2007 vilket leder till febril aktivitet både här och annorstädes varav ett och annat namn kommer att få en annan att fälla en tår. Som vanligt alltså, och det är vi alldeles bombsäkra på. Själva har vi gett oss själva den på att inte ge några löften, men det är klart; när man står där vid själva bladvändningen runt tolvbläcket och håller för öronen och rycks med i alla andras tjo och glam kanske man åker dit. I så fall ska all kraft ägnas åt att lägga till ett ”kanske”.

Årets grönvita bokslut innehåller allt. En del hade man naturligtvis velat vara förutan. Men det gäller förstås även allt annat man fått vara med om, så på den punkten finns ingen skillnad.

Till slut en bild från året som gått. Observera det hemmagjorda hammarbytrollet i näven i bildens mitt. Även om slutresultatet i just denna match gav den fullständigt obegripliga orättvisan som då och då drabbar Bajen ännu ett ansikte, finns det bara en sak att tillägga: Snart är det dags igen.

In i det sista

Att hänga folk är om man får tro USA:s president en viktig milstolpe på vägen mot demokrati.

Jycken sitter på förstukvisten och glor frågande på regnet. Mokabryggaren ska alldeles strax leverera dagens första omgång java. Enligt uppgift är det årets sista dag, och gärna för mig. Runt sex miljarder människor firar för övrigt nyår vid en annan tidpunkt. I vanlig ordning ska vi ta oss an vår tids järpe, nämligen hummern, gratinerad enligt konstens alla regler. Samt ekobiff, levererad av en relativt sett glad ko.

Torvalla IP lär bli en av nästa års viktigare platser för den som är intresserad av nyheter värda namnet.

67-årig kvinna födde tvillingar efter provrörsbefruktning. Det gör den spanska kvinnan till världens äldsta tvillingmamma, meddelar den något mindre kvällsdraken.

Fler årtal: Efter 362 år kommer världens äldsta tidning, Post- och Inrikes Tidningar, att upphöra på papper och ta steget ut i sajberrymden, får jag mig meddelat.

Mer sajber: Nån fd allsångsledare lär enligt en numera raderad blogg förd av någon som fått förtroendet att representera folket i Maria-Gamla stan ha tvättat bilen och möjligen konsumerat mackens porr, vilket fick den något större kvällsdraken att göra löp på den aktuella bloggarens sambo.

Mer kärlek: "Hon kunde inte sluta ta på honom", säger ett ögonvittne om vår ledande kronpretendent som nu lär visa sin kärlek öppet, meddelar samma kvällsdraken.

Kaffet är klart.

Knaster

Åter från udden och en mindre kvällspromenad i dimman. Jycken hittade tack och lov hem. I dag åt vi för övrigt vår första måltid (lunch) på ett tag utan svärmors in spe skinka på programmet. Nu är även den finito. Dock lyckades vi hitta ett paket bacon. Grabbkäk alltså, med mycket makaroner. Vi diskuterade snygga självmål medan mörkret smög sig på.

Husets kvinnliga inslag har varit borta mest hela dagen och typ tokshoppat upp julklappspresentkorten till dottern och passat på att ännu en gång glo på utställningen med Alberto och Bror. Alla vi andra har i princip inte gjort nånting av värde.

Fast det har vi visst, kom jag just på glömsk som jag är. Fyra miljoner löv togs omhand i vårsolen. Alltså flyttades från ett ställe till ett annat.

Joe Strummer har kilat vidare, läste jag när jag var ute på grönvit bloggrunda. Jag är inte bara glömsk; vissa dagar går spårlöst förbi. Typ "jaså, har Beatles gått skilda vägar? Tja, den 16 april 1970 vet jag inte vad som hände." Det får bli ett varv förbi vinylsamlingen och en starobno. Sonen lär komma viftande med sin ipod, men det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Hela bilden

Tillbringade större delen av förra natten med del två av en snygg dubbel-dvd tillsammans med äldste sonen som fick den i julklapp eftersom han inte var i jämmerdalen när det begav sig och följaktligen inte hade möjlighet att vara på plats Råsunda nine twentysix, och det som slog mig var vad som inte framgick: nämligen hur fullständigt överlägset Bajen var Aik på alla plan. Alltså, det framgick att de var överlägsna, till och med hela expertkadern på plats i rutan, från Tommy Svensson till numera avpolletterade tränaren för länets möjligen tredje bästa lag, var rörande överens om just den saken, men teveutsnittet ljuger alltid, bara så ni vet om ni händelsevis tror på allt som sker i rutan. Det pågår nämligen ständigt något utanför bilden som förmedlas, såväl i fotboll som i krig om ni nu tror på precisionsbomber. Den som var på plats just denna magiska kväll har hela bilden: överlägsenheten var, tja, varför inte monumental.

Men en sak stämde till punkt och pricka. Sju tusen bajare varav ett par tusen utspridda här och var lät bra mycket mer än tjugotvå tusen andra.

Och nu är det natt igen. Kalasjulölen är slut för denna gång.

Första dvd:n sparar vi till en annat tillfälle. Vi ska nämligen göra det som jycken redan gör och, hör och häpna, äldste sonen: slagga.

Som en annan dag

Jycken och jag är på väg mot udden och småfilosiferar bäst vi kan. Det är snortidig urtimme, mörkt som attan som sig bör såhär års när allt sjunger på sista versen, till skillnad från väderleken alltså som numera är mer av obestämdbar art även om jycken varit fästingfri ett tag, och det har tydligen varit jul, men vi känner oss tämligen oberörda av detta faktum trots ett väl inslaget märgben eller för all del ett par röda yllesockor som hittade ett par nya lyckliga ägare och som är med på promenaden.

Inte så att vi inte har kört vårt fulla race för att upprätthålla traditionerna, men det var nåt som saknades. Eller gick oss förbi. Delvis tindrande barnaögon till trots. Eller trots en ovanligt schvungfull tomte på grannvisit hela vägen från Dalarna med förhållningsorder att inte bli bjuden på starkt. Eller granen som är huggen alldeles i trakten. Eller för all del en förträfflig jansson som jag provsmakade natten innan nyss hemkommen från lönefabriken. För att inte tala om ett antal kalasjulöl från Nils Oscar.

Fast ska vi vara riktigt ärliga? Vi konsumerade kanske inte riktigt så mycket som krävs för att få hjulen att snurra allt fortare. Till allas båtnad.

Vi drog bara ett litet strå till stacken.

Vi trampar på längs upptrampade stigar och funderar på året som gått och det som skall varda. Med tanke på hur det ser ut i världen, årets erfarenheter av liv och död, minnet av stickande brandrök, hur det gick för Bajen och hur det kommer att gå etc för att inte tala om eventuell kvarskatt, sopberget och vår nya tids politiska egenintresse, så tillhör man nog arten kallblodigt lättsinniga.

Och det är väl tur det, med tanke på hur det ser ut i världen.

Vem vet, det kanske ljusnar. Det finns tecken som tyder på det. Snart har vi alla slutat tänka på saken (om man så vill, småfilosifera utan vinstintresse) och äntligen blivit konkurrensutsatta med samma mål i sikte. Folkpartiet, till exempel, har ju en gång för alla bestämt sig för att rensa upp i det pedagogiska träsket enligt parollen Det finns bara en väg att gå och det spelar ingen roll varför du skulle vara av en annan åsikt och redan från tre års ålder ska du veta om det. Kristdemokraterna å sin sida ska införa obligatorisk daglig mässa för att få a-kassa och där prästen kommer att få ett icke obetydligt ansvar för svavelosande predikningar över latmaskar, krumma och icke godkända i vandel, ordning och uppförande. Väl utanför kyrkporten väntar centern för att leda de förtappade i örat till bättre bemedlades städhinkar, walmartcentra och swimmingpooler som behöver rensas på löv.

Moderaterna, å sin sida, bidar sin tid.

Vad göra socialdemokraterna? Ingen aning. Förutom att hänga på tåget. Problemformuleringsprivilegiet (ett jävla skönt ord att skriva) har nämligen rusat dem förbi.

Den lede Fi är för tillfället neutraliserad.

Och då har vi inte ens ägnat en tanke åt Bush.

Nä, det är tur att det finns annat här i världen. Jycken snusar runt i buskarna, hittar en talgboll och smäller i sig den innan nån får för sig att hon inte får det och jag tänder en tagg. Vi är nämligen längst ute på udden och når i samma ögonblick ett slags insikt. Så är det nämligen ibland: syntesen av så kallad frisk luft och tankeverksamhet av nästan vilket slag som helst kan ge de mest häpnadsväckande självklara resultat. Vi har bestämt oss; vi höll konstigt nog på att gå vilse men har hittat hem: snus, fruntimmer och brännvin. För att inte tala om Bajen. Och att få upp på land styrpulpeten innan vädrets makter slår om. Femtio armhävningar och sen väcka ungarna.

Men först en rejäl balja kaffe.

Lite Football Manager över det hela

Sonen är hemma efter tre månader i landet där barnen går klädda i gardintyg och sjunger så in i vassen bra och tog jycken på promenad under de karga svenska stjärnorna. Själv hamnade jag på den här länken och undrade försynt: vem är spelaren i allsvenskan som eventuellt har högre lön än Charlie Davies?

Och så ska det bli en ny arena. Eventuellt det med, förstås.

Vi ska käka fisk, delvis för att bli intelligentare men också för att vi om ett par dar går in i skinkans tecken. Det visste ni inte, men däruppe finns faktiskt en sån stjärnbild. Själv är man född i grisens tecken. Det är ett tecken om något.

Nästan som Pelé

"Thats why Hammarby gave him such a horrible contract offer that he turned it down ... Charlie Davies var den som de flesta hade tänkt skulle bli ligans nya ..."

Sånt får man läsa när man är ute och googlar. Riktigt vad det betyder vet jag inte.

Sen får man heller inte köra sitt vanliga bloggrejs utan ska uppdatera och konfirmera och nya lösenord och hela programmet.

Som om det inte räckte som det är.

Tiden går. Saker händer. Möjligen är man inte odödlig, men det återstår trots allt att se. Uppleva. Konstatera. Vara med om. Göra något åt.

Hemma igen tog vi ett varv runt huset jycken och jag i stjärnljus och viss kyla efter ett antal på Carmen och surr med gammal polare om livet och döden och som det ibland kan bli och inte minst varför. Nödvändigt helt enkelt att ibland surra på och med besked. Jycken däremot fick upp ett spår, och jag lät henne få sin vilja fram. Vi hamnade i ett buskage av sällsynt buskigt slag. Eftersom jycken var kopplad. Sen stod vi där och glodde.

Vi håller alltså på att avsluta ännu ett av dessa sällsynta år som man får vara med om. Vi sträcker försynt på ryggen och laddar om.

...och undrar om det är klart nu...

Absolut klart

Jaha, så slutade allt lyckligt på alla sätt och vis om man tänker på allt nattsvart som kunde ha inträffat ända in i det sista på alla håll och kanter om bollen studsat fel både här och där eller domarn haft pipan i munnen.

Lilla silvret, hur stort är det egentligen? Det kan väl bara vara Svenska fotbollförbundet som kan komma på nåt så dumt. Vad säger Riksidrottsnämnden?

Nhleko fick målet, va? I så fall: proppen är ur. Det måste betyda nåt inför nästa säsong.

Att Pablo gjorde ännu en klasstrut så här på upploppet förvånar i alla fall inte mig. Jag anser att det också borde betyda nåt inför nästa säsong, som måste ha börjat så fort slutsignalen löd på Värendsvallen. Tog Tony kommandot redan på spelarbussen hem?

Nu ska vi göra annat ett tag.

En riktig lirare

Jobbiga årstiden är här. Nu talar jag inte om alla löv som hann drunkna i snödreven, bilen som har sommardäck, kylan i största allmänhet, gräsklipparen som frusit fast, kalla fingrar och domnade tår när man framhärdar i gympaskor och alla svordomar när man viker av runt ett gathörn och tårarna som nordan piskar fram. Eller mörkret. Och allt annat elände. Rullgardinen går ner och man undrar om den nånsin går att få upp igen.

Det är uppbrottens tid. El del har redan bestämt sig, andra hoppas ännu på ett under. Och Petur flyttar hem till Island.

Det skulle naturligtvis ske nån gång, men är lika fullt sorgligt. Han har satt sina spår. Yngste sonen vägrade en gång i tiden att klippa sig för att han ville se ut som Petur, och trots att jag tydligt och pedagogiskt visat och förklarat att Petur har klippt sig sen dess hjälper det inte. Bara som ett exempel.

Petur var inte bara en backklippa. Han var också spindelmannen med oslagbar förmåga att vinna bollarna som spelades upp på motståndarnas targetplayer. För att välja ett annat exempel.

Han var här, han försvann ett tag, och sen kom han tillbaka till Söderstadion. Och nu försvinner han på riktigt.

Fast det är förstås inte sant. Han finns kvar som en av de stora grönvita eftersom han satte sitt avtryck på och samtidigt präglades av vad som Bajen står för.

Snart sätter Tony sin stämpel på Hammarby. Och rullgardinen släpper trots allt in lite ljus. Blir det Royal League-spel får man hoppas att mannen vid rodret har den goda smaken att låta karln med det stora grönvita hjärtat spela åtminstone sista kvarten i nån av matcherna på Söderstadion.

Sagan om Anders

Fan, här går man som en annan Nalle Puh i snöblasket som en del envisas med att kalla snöstorm. Dock utan jycke eftersom den tog med sig hela familjen ut i skärgårn i ottan för årets höstlovssejour bland de snorhala klipporna – om dom nu hann med båten. Om dom nu hann med båten har en annan tre dagar framför sig av ohejdbart sunk; redan nu, efter dagens första kaffebalja, och efter att ha lämnat av hela basset vid tunnelbanan, är diskberget astronomiskt högt.

I natt letade en annan runt på nätet efter svaren på Sagan om Anders. Vad tyckte Svenskan? Med risk för att bli stämd återges här hela texten inklusive rubrik:

Rubrik: Linderoth steg av som vinnare

Text: Anders Linderoths sista hemmamatch som Hammarbytränare blev ingen klang- och jubelföreställning.

Avrad: Stockholm TT

Kort och koncist – men möjligen något rumphugget.

Den större morgondraken koncentrerade sig på Gefle, som i andra halvlek spelade ”fortsatt bra försvarsspel” och ”pressade på rejält sista minuterna på förlängningen”. Sista skottet mot Hammarbymålet stod tydligen ”målvakten Mattias Hugosson (!) för. Han var med uppe vid Hammarbys straffområde under Gefles sista anfall och hörnor.”

Vi som var på plats tyckte nog ändå att det mest var fråga om spel mot ett mål. Det som Hugosson stod i.

Att Pablo fick sätta dit den känns alldeles rätt. Och jag är övertygad om att han borde få ett nytt kontrakt. Med Hammarby.

Nu får han möjligen inte det. Och det är synd. Han är nämligen fortfarande på väg framåt.

När Pablo är skadefri och slipper möta långa uppspel tre meter upp i luften har han en oerhört fin teknik, både vänster- och högerbössa och näsa för målet. Att han missar det är inget unikt, det är sant, men säg den som inte gör det. Annars hade matchen slutat 6–0. Ungefär.

Och om inte Petter Furuseth nöjd och glad sätter sin kråka på ett nytt kontrakt föreslår jag spöstraff för de ansvariga. Han kom för övrigt också till Bajen en gång i tiden för att göra mål i parti och minut.

Sagan om Anders? Tja, den fortsätter nog. Han har gjort sitt jobb, ett nytt väntar. Klackens uppmaning om att ge dem en sång värmde förstås, men känslopjunk har nog aldrig varit en av hans många sidor. Det går upp. Och det går ner. Och ibland är det jobbigt nog att ta farväl. Och är man farfar så är man.

Det kunde ha blivit ett par guld på vägen. Det blev inte så.

Han har i alla fall ett råd till sin efterträdare, om man får tro SvD när man väl fick den i handen: ”Med den ljudnivå det är här på Söderstadion så gäller det att ha allt förberett på träningen, sen är det ingen som hör dig.”

Ungefär som i rymden alltså, fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar.

Nu har Hammarby allt i egna händer för att knipa den där åtråvärda bronspengen som ger Royal League-spel i långkalsonger och luva, för att inte tala om hur den eventuella publiken plägar se ut. Sånt lär härda inför eventuellt framtida Europacupspel, är väl tanken med att möta norskar och danskar på tjälen. Min enda bön är: Tag lärdom. Säsongen blir lång och vi vill slippa alla skador.

Slipper vi alla skador tar vi guld. Med två Petter. Och gärna med Pablo.

Snart är jobbet Tonys. José är i hamn – som fick ett bättre bud sedan MFF visat intresse. Håll i Pétur (Island ligger där det ligger, även om ett år), Furuseth och Paulinho. Och Eguren. Och Pablo. Och...

Det finns med andra ord all anledning att återkomma i saken. Men först ska Linderoth senior ner till Växjö och Värendsvallen och det som en gång var Stigs och Tommys, Inge Ejderstedts, Peo Bilds, ”Lill-Dammas” och, just det, Anders Linderoths hemvist när det som han åstadkom på planen var så in i vassen bra att han tilldelades Guldbollen. Östers största förlust i allsvenskan genom tiderna lär för övrigt vara 0–6 mot Bajen.

Det vore en upprepning värd att avsluta fem år i Bajen med. Men då krävs att inte bara Pablo sätter sina chanser.

För övrigt tycks hela basset ha hunnit med båten, så nu sunkar vi loss.

Ibland är det dags att vända blad

Ibland är det dags att vända blad. Ibland vänds bladen ändå. Som om ens morgontidning plötsligt ser helt annorlunda ut när man häller upp dagens första kaffe och huset är tyst och man sitter där vid köksbordet och kliar jycken under hakan och mörkret ligger tätt utanför fönstren och det gör inget annat än regnar. Som om man tar ut nåt i förskott och sen är det bara som det är när man läser om det som var. Annorlunda. I morgon är vi där.

Som att i kväll är Anders Linderoths näst sista dag på jobbet men den sista på klassisk mark och den skönaste platsen på fotbollsjorden av alla. Ett tämligen nypåfunnet mantra snurrar på i bakhuvudet. Ett som hör Linderoths tid till. ”Glöm aldrig Gefle” är ju om man vill mer relevant än nånsin, just denna kväll av alla. Och på Söderstadion av alla ställen.

Det är ju förstås fortfarande samma järngäng som ska ut och kriga och göra jobbet på vad som tenderar att vilja bli en hösttrött gräsplätt, om man får tro sina ögon nu när mörkret lättar men regnet fortsätter att falla tungt. Samma järngäng men som numera alltid ser annorlunda ut som det alltid gör när de grönvita heroerna ska ut på den gröna mattan (nåja) för att göra sitt jobb. Och får Erkan chansen just denna kväll och gör det han kan kommer filmreferenserna att stå som spön i backen. De med.

Jag misstänker att det filas på grönvita bokslut över Linderothepoken här och var i den grönvita stratosfären. Själv nöjer jag mig med att än så länge konstatera att jag redan saknar hans truliga uppsyn och korthuggna svar på presskonferenserna efter matcherna. Konsumtionen av naturligt bubbelvatten kommer hur som helst att gå ned radikalt. Om nu inte Tony…

Tids nog får vi veta. Innan dess finns det gott om tid att sia, ta ut segrarna i förskott, drömma om pokaler och ära, misströsta över alltings överjävlighet. Men i kväll är det Gefle som gäller. Söderstadion kallar. Laget ska göra jobbet, men det är Linderoth som sätter en punkt. Och det finns bara en sak att göra. Vara där.

Sen vänder vi blad. Vi har redan sadlat om, det är dags för ny kostym. I morgon bitti sitter vi här med en balja kaffe och morgontidningen och ser ut i mörkret och funderar. Det ser annorlunda ut, men det är i stort samma sak.

Och jyckens morgonpromenad ser fortfarande ut att bli blöt. Vi måste ut.

En bit på väg, trots alla idioter

Sveriges bästa fotbollslag heter Hammarby. Det är inte omöjligt att Elfsborg är näst bäst, men osvuret är bäst.

När man har en computer som abrupt tar sig själv av daga, slocknar, lämnar in, och emellanåt med andra ord mitt i just det som man tänkt och som just ska bli till för evigheten och som man redan filat lite på, då gäller det att hasta över tangenterna. Vi skiter alltså i analysen, när som helst släcker fanskapet ner sig själv, Bajen är bäst ändå.

Jag hinner dessutom få hem några mejl medan fingrarna löper amok, kastar dit ett öga och tänker: Kan vi inte bara skjuta av alla idioter?

”Vi genomfor prisdragningar for vora kara kunder”, mejlar mig Nordea Bank. Det låter ju oerhört spännande. Bland annat är det ”en unik möjlighet att vinna en bil”. Klicka på länken bla bla bla.

Dumjävlar, kan ingen bara skjuta av dom? Jag knattrar på. Fingrarna glöder. När som helst…

Och inte en dag utan en björn i pressen, hinner jag uppfatta. Blir dom inte skjutna på fyllan av nån kung får dom som den senaste idioten för sig att anfalla en travhäst och som tack för initiativet få benet avsparkat.

En sak till. Men av vikt. Bajen i Globen gick inte heller av för hackor. Även en bra bit uppifrån såg spanjorerna ut ungefär 20 kilo tyngre och 15 centimeter längre. Inte tillsammans utan var och en för sig. Bajen stod upp och matchade giganterna i 57.30 av 60 minuter, men så fort det blev det minsta slarv, så straffades man. Och, om man får sura lite, några idiotiska domslut verkade vara lätt bortabetonade, eller om man så vill på känt manér gå i storlagets favör. I alla fall om man får tro vad man såg på sextio meters håll.

Hur som helst var publiken med på noterna = 7.500 bajare i Globen kan inte ha fel.

Men okej, vi hinner inte knyta ihop resonemanget innan computern fallerar på nytt, det är jag säker på, men så här ligger det till. Omständigheterna gjorde att jag var på Arlanda och inte mig emot, men jag hann bara se sista tjugo av Bajen–Elfsborg och det via dumburken hos den enögda grannen, som för en gångs skull jublade när han fick se ett riktigt klassmål. Och det var verkligen inget att orda om: ett lag på planen, Chanko såg ut om han börjat röra på sig – och Pablo? Jag är av den bestämda uppfattningen att han ska vara kvar.

Det såg kul ut. Både på planen och på läktaren. Men vad annat kan man vänta sig när Sveriges bästa fotbollslag spelar jota.

Tjugo minuter sade allt.

Förväntansfull

Jag kan inte lämna ämnet ”Disneys figurer i falsk sexorgie på Disneyland” i fred. Just ”falsk sexorgie” är påtagligt lockande, eller hur? Eller är det bara jag som blir nyfiken på hur sådant går till rent explicit? Och plötsligt fanns länken där igen. Upplevelsen är naturligtvis fullständigt bisarr av den enkla anledningen att man inte har en aning om vad som ska ske.

Och, tja, det hände väl inget. Fast den skönt skakiga dogmakänslan gav ändå upplevelsen en karaktär av autenticitet. Eller nåt sånt.

Eller också är man lurad igen. Kvällspressen gjorde sitt jobb.

Fast det mest bisarra är att det tydligen också är ett jobb vilket som helst att gå utklädd till Långben.

Fast det var inte det jag skulle ägna mig åt när jag knäppte på computern. Utan det faktum att det i dag blir Globen och Bajen–Barça. Storfrämmande, alltså. Olssons handbollsgrabbar kom alltså först till skott ute i den i den stora världen att möta motstånd av katalansk kaliber (Villarreal gick ju inte av för hackor, om man tänker på saken och spelarnamnen, men ändå). Obotlig optimist som man är tror man ju att mister X:s fotbollsgrabbar gör om bravaden om ett par år. Hur som helst, såg bortafajten via dumburken, och visserligen var Barcelona numret större och tycktes ha kontroll på tillställningen, men det fanns ändå snudd på kontakt ibland och med lite mindre respekt, full fart och 110 procent kan det gå att rubba motståndarna i kväll. Men det kan ju och för sig också gå åt helvete. Därvidlag är handbollen ungefär som fotbollen.

Fast just nu är följande skönt att nyktert konstatera (och så småningom gärna applicera på jotan): Säga vad man vill om svensk handboll – men om Bajen ska få något motstånd att tala om måste laget ut i Europa…

Vi blir tre. Yngsta sonen och dottern följer med. Nån gång ska ju vara första gången i Globen. Jag har svårt att tänka mig ett bättre tillfälle. Manu Chao möjligen. Eller när Bajen är i Champions League-final så klart.

Grannfrun tog med sig jycken på morgonpromenaden. Det som är mest anmärkningsvärt är att hon fann sig nödsakad att i förbifarten meddela att hon hoppade i sjön häromdagen. Nu ligger bevisbördan åter på mig för att bringa klarhet i vem som tog sista morgondoppet.

Och jag som hade hoppats att jag lämnat ämnet för året.

Tuta och köra

Halleluja, och pris ske den nya regimen! Det blir billigare (ny momssats) att åka skidlift!

Men då måste jag ju förstås göra som Ingemar. Tjacka skidor. Hmm.

Annars är det trevligt att Stockholms nya styre (som till skillnad från riket har nån som tar tag i de här bitarna) fått ett kultur- och idrottsborgarråd som lärt sig prioritera och redan som första punkt på första dagordningen tog sig an arenafrågan för Tjockhults fotbollslag, av vilka ett går i första hand. Och även i andra, faktiskt.

Att Hammarby behöver en ny arena kommer borgarrådet att själv få uppleva på plats, eftersom hon vikt måndagen till Hammarby–Elfsborg, så snacka om smak. Inte nog med det: hjärtat klappar på rätt ställe.

Hon tillhör för övrigt den generation som växt upp med Ingemar och Björn på burken, är hon noga med att påtala i intervjun med henne i huvudstadens andra morgontidning som dessa livgivande fakta är hämtade ifrån. Så hon bör med andra ord ha en viss distans till all pseudohysteri runt nutida idrottsbroilers. Att hon en gång i tiden bott i Gubbängen gör ju inte saken sämre.

Men visst, det blir inte bara hon som blir besviken om inte första spadtaget är taget under de närmaste fyra åren.

Första spadtaget?

Jyckens morgonpromenad gick undan. Vi stötte på två våldsamt uppspelta bestar och en matte och en husse där de som höll i kopplet hade viktigare saker för sig (nämligen tala högt och ljudligt i telefon om, lät det som, ingenting) och vände ryggen till och lämnade uppgiften att få isär ihopsnodda koppel till en annan. Jycken och hennes för tillfället bekantskap har nämligen den egenheten att så fort de är kopplade ge sig fan på att trassla till det hela.

Hemma igen slog mig tanken att lägga på en slapp, men sen påminde jag mig själv om att jag snudd på lovat mig själv att börja typ ett nytt liv.

Så jag tankade mokabryggaren på nytt.

Louay Chanko visar god självinsikt när han säger att han har en bit kvar. En man för framtiden, alltså, och vi stöder den teorin. Vi tror till och med stenhårt på den. Vi i positiva klubben som ser nästa års guld som klappat och klart.

Spanske kungen lär ha skjutit en full björn. Ja, den var tydligen så full att ”den inte kunde försvara sig”.

Och ”Tjock-Steffe” lär ha dömts i morse i Beach Boys och Schwarzeneggers förlovade land. Han var tydligen också på lyset.

Nä, ska man börja typ ett nytt liv ska man göra något åt det.

Bolaget nästa!

Vadå Dinkelspiel?

Favorit i repris: Ingenting är klart, säger Henrik Appelqvist, så då är det väl inte det. Varken här eller där.

Jag har inte en susning om vem det är, säger Thom Åhlund om det just nu aktuellaste namnet som torgförs med bestämdhet i medierna.

Snart vet vi vem det är. På söndag kväll?

Vart Anders Linderoth tar vägen är ju inte heller helt ointressant.

Det går inte att komma ifrån att sista derbyt på Söderstadion innebar ett visst mått av tappade mungipor och förtida pannrynkor (nja, det kan ju iofs beror på andra omständigheter av mer naturlig art, som kvällspress och könsmaktsordning). Hursom: Vi sonkade ihop, det satt i, och det finns fortfarande tendenser till håglöshet i arbetet med att få tillvaron att gå ihop.

Inte nog med det: det är höst. Tydligt illustrerat i Hamstad.

Jyckens morgonpromenad handlade mest om att rulla sig i löv och annat som är på väg att förmultna. Väl längst ute på udden såg allt så himla dystert ut att vi ägnade oss åt att lova oss själva att starta typ ett nytt liv. Allt förmörkat av att vi glömt rökverken hemma.

Så vi gick hem med raska steg.

Gunnar Thor vill tillbaka till startelvan, säger han själv. Det är ytterst lovvärt men också, får man hoppas, självklart att man vill tillhöra den eftersom det måste vara den springande punkten på den här nivån. Hursom: så länge han var på planen gick det ju dessutom skapligt för laget.

Och tabellen vara alltid lika uppdaterad och upptejpad på kylskåpsdörren.

Men iofs gick det ju också länge rätt bra när det begav sig med Fischbein i centrum.

Sådär kan man hålla på att fundera när man har sonkat ihop.

Så vi ska alltså typ starta ett nytt liv.

För att sätta fart på systemet knäppte vi på computern (som också har sonkat ihop) och mokabryggaren (fortsätter att leverera) för att bygga upp oss.

En fråga vi omedelbart ställde oss när omvärlden öppnade sig för oss är följande: Har vi alltid undrat vad Långben säger innan han kopplar skamgrepp på Walt Disneys kända mus?

Fast sen försvann visst kvällspresslänken i ämnet.

"Smekform av Antonia m.fl."

Morgonpromenad med jycken. Inte en käft nånstans. En tagg längst ut på udden. Löven gulnar, en del är rent av riktigt röda, lönnens har svarta fläckar. Tystnad. En skarv blåser på en bit över mörka vattenytan där nere. Jag skickar i väg en rökring mot himlen som går i grå till blå. Jycken sitter tålmodigt på stenbumlingen bredvid och väntar på sin godis. Hennes matte sitter på ett plan till Wien som äldsta sonen gör mellan varven i skolbänken för att hälsa på och krama om och kolla läget. Och fler börjar röra på sig. Nu tycks det som om dom äntligen ska skicka upp den där följetongsastronautsvensken i rymden. Alltid något.

Fast sen ska det väl skrivas spaltmil om den ende svensk som varit där ute och som kommer att sitta i alla tevesoffor och underhållningsprogram som tänkas kan.

Vi går hem till mokabryggaren som står klar och färdig att leverera. På vägen funderar vi ännu ett varv på hur det blir om Tony leder de grönvita heroerna från och med måndag. Om än lite grann från ovan.

Om Mikkel blir hel och Sebastian blir kvar, om Petter blir hel och om Petter blir kvar, om Erkan och Jeffrey når nya lägstanivåer, ja då kan tränaren snudd på heta vad som helst. Det går nämligen inte att satsa på att slå långa bollar över ett sådant mittfält.

Om sen Paulinho precis som mokabryggaren ständigt levererar och backlinjen står obruten och hel med José i gänget, ja då är saken klar om ett år. Då finns det gott om tid för styrelsen att fundera på i vilket glasskåp Johanssons pokal ska stå. Då behövs det bara en ny Björn. Och kanske en målvakt.

Och som vanligt någon mer eller ytterligare tre. Eftersom det aldrig blir som man tänkt sig. Åtminstone i fotboll. Och, kanske någon vill tillägga, i politiken.

Fast man kan ju inte låta bli att undra: Är det sant att där ute kan ingen höra dig skrika?

Resumén och framtiden

(söndag. Datorn dog mitt i.)

Har jag på nåt adekvat vis helgat helgdagen? Tja, jag knoppade en stund mitt på dagen.

Handelsministern är i London, enligt någon källa, möjligen för att tröstshoppa. Jag menar förstås fd handelsministern. Är hon fortfarande sjukskriven, förresten?

Gårdagens sjumannafotbollsturnering för yngsta sonen, från samling kvart över åtta till femton och fyrtio (tack och lov, dom gick inte till slutspel för då hade vi väl fortfarande varit kvar) var en lång dag. Fyra raka förluster, mer än två timmars effektivt bollsparkande och springande, tre sönderkokta varmkorvmedbröd mellan varven, senap på mina, och det var inte lättare att stå bredvid och se på. Under en av matcherna, mot ett våldsamt springande rödsvartrandigt gäng, kom en av Sveriges mest kända så kallade sångerskor och ställde sig bredvid undertecknad med ansiktet dolt under kepsen och tjoade högt och ljudligt som om hon aldrig gjort något annat och skrek ”Come on, babe” när sonen hennes kom springande med bollen och slog en passning som gick fram. Sen såg hon upp på mig under kepsen, sökte min blick och sade: ”Visst var det en bra passning?”

”Det var en bra passning”, sade jag uppmuntrande.

Sen åkte jag in till stan för att ännu en gång dricka öl med samma göteborgare som dan innan, den här gången med vår gode vän omvärldsanalytikern, som inom parentes cyklar året om. Vi var så tidigt ute att Carmen inte öppnat än. Vi surrade i vanlig ordning på om film, fruntimmer och framtida planer.

Jycken har fått sina promenader. Och i morgon bitti kan det bli ett morgondopp. Anledningen är förstås att grannfrun hoppade i just denna dag, när en annan låg och knoppade, har jag fått mig berättat.

Men det kan ha sina poänger att vakna ordentligt för det blir en oerhört intressant Bajenvecka.

(måndag. Fick liv i datorn som ännu inte har dött igen.)

Tji morgondopp. Vet inte vad jag ska skylla på. Trött har man ju varit förr. Kan det vara den nya regimens budget som redan börjat spöka?

I dag står Halmstad på menyn. De grönvita heroerna ska ner till västkustens södra regioner och kämpa till sig tre poäng. Matchen på Söderstadion i våras var inget annat än kamp, ja, snudd på kramp. Vi tror på tre poäng, men vi tar inte ut något i förskott.

”När Hammarby är som bäst så rår ingen allsvensk konkurrent på laget”, tycker fotbolldirekt.com som därmed håller med Anders Linderoth, och jag är inte sämre än att jag instämmer. Frågan är förstås om Bajen är som bäst just nu. Furuseth får stanna hemma, och detsamma gäller förstås, förutom alla skadade, Erkan – om jag räknat rätt.

Och sen händer det förstås en massa annat också. Fast kanske inte just i dag.

Fem matcher kvar för Linderoth. Det är bara att tuta och köra. Själv ska jag hälla upp en stadig kaffe och ta med mig jycken ut på udden för en tagg.

Omvärldsananalys

Jycken tog med sig matten och försvann i morgondimman.

Jag vet att dom gör allt för att jag ska glo på Fotbollsgalan, men inte ens en klassisk "bröstchock" kommer att få mig att sätta på dumburken.

Handelsministern går från klarhet till klarhet.

Generaler och advokater har jag aldrig gett mycket för.

Engelsmännen, ständigt bäst i världen på fotboll, går som alltid på en mina. Alla andra vet att det finns minst 28 landslag som är bättre. Fråga Svennis.

Trodde i min enfald att dimman skulle lätta framåt förmiddagen, men när jag glor ut genom fönstret ser det ut som om någon hällt lättmjölk över hela jämmerdalen.

Men vad gör det om hundra år?

I dag ska jag på eftermiddagen möta en halvgo göteborgare vid bögringen på Centralen för att under ett par timmar konsumera bira, snacka film och fruntimmer och smida planer för framtiden. Att han är halvgo beror på att han inte är någon äkta Kålle, utan lämnade Tjockhult för, just det, kärleken. Han är med andra ord med tiden bliven lite ambivalent i en av de viktigaste frågorna här i livet, alltså i hans fall -vitt eller -svart, men en av hans döttrar håller stenhårt på Gais.

Men i morgon blir det fotboll för hela slanten. Yngsta sonens första sjumannaturnering, samling i ottan.

Så jag hinner nog inte med något morgondopp då heller.

"det är dags att tänka nytt"

Nå vecka har gått sen tjänstesamhället skulle börja välla fram i all sin färgrikedom och snart har alla i regeringen rökt braj, skitit i tv-licensen, kört på fyllan, fått dubbla löner och hållit sig med filippinska hembiträden och barnpigor som jobbat svart och därmed saknat normalsvenskt skyddsnät.

Det lustiga är att om dom inte varit så kåta på att få Göran att permanent flytta till sin herrgård skulle dom ha kunnat fortsätta med det dom sysslat med tidigare i all oändlighet.

Men så är det: mycket vill ha mer.

Morgondoppen har avklingat. Men jag säger som Horace: Man vet aldrig.

Vad tror ni är troligast att vår kulturmininster sade när hon hörde vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur: ”Äntligen” eller ”Vem, sa dom?”

Jycken har just återvänt från en schysst promenad på egen hand med favoritkompisen och hennes husse, som för övrigt har ett stort grönvitt hjärta och ännu inte gett upp hoppet om SM-guld. Därmed försvann ett av dagens dåliga samveten eftersom det mest blivit kortaste sträckan till närmaste buskage och tillbaka, och sånt är inte jyckens likör.

Apropå dryckesvanor, och det faktum att mattens jycke är ute på galej, under tiden har vi käkat tortelloni med färsk grovriven parmesan och kört några varv med pepparkvarnen, och en annan korkade upp en sydafrikan som nån mindre vetande gömt längst inne i skafferiet. Inte är det jag, så mycket vet jag, för sen jag slutade hälla i mig Beyaz en gång i tiden köper jag aldrig vin från söder om Spanien. Eller för all del Italien.

Avrundningen bestod av en bit gorgonzola. Och ett glas vin.

Dagen till ära länkar vi till en text av Orhan Pamuk.

Sulan

Mitt i natten. Om det är nån som mot förmodan tror att det är några av skojarna i regeringen som föranleder detta faktum – alltså att jag sitter här och ugglar – så glöm det. Jag menar, är det verkligen nån som är förvånad?

Alla sover. Åtminstone jycken snarkar. Själv har jag en halv Gambrinus kvar att att få bukt med – och det är inga problem, jag lovar. Möjligen hinner jag med en tagg och att glo en stund på månen innan det är dags för bingen.

Nog var det snygga strutar på Island. Kims frispark, och Chipsets vänster vid första stolpen, går inte av för hackor. Men Sulan tycks skriva på för ännu en säsong i Bajen.

Sånt är värt en räd i skafferiet. Där stod en ensam Gambrinus och väntade.