Jycken är i skärgården och lever livet. Alla andra är också utflugna för att lägga nät eller åka tåg eller nåt annat höstlovsaktigt. Själv smuttar jag på en misslyckad cappuccino och puffar på en tagg i oktobersolen som flödar över den gistna träbänken och glor på alla löven och konstaterar att Sveriges baksida fått ännu ett lag i allsvenskan. Enough is enough. Men är det nåt av lagen från den vindpinade och saltstänkta byn som jag har en svaghet för nånstans långt in i reptilhjärnans dunkel är det jojolaget Gais. Det kan vara de grönsvarta tröjorna. Det kan vara att jag gillar makrill i tomat på burk. Eller att Janne Olsson och Sten Pålsson och Hasse Johansson och vad dom nu hette satte sina spår när man lade veckopengen på fotbollsbilder för att sätta in i album (det var på den tiden när det var viktigare för fotbollsspelare att ha polisonger än benskydd). Nåt är det. Om, jag säger om, jag fötts på baksidan hade jag nog varit gaisare. Eller för all del Roma-, Barça-, Santos- eller Boca Junior-fan. Om jag hade varit född där.
Men en dag hade jag kommit till Söderstadion*...
I Skåne verkar fotbollen vara på deken. Alltid något.
Trodde faktiskt före säsongen att Bois skulle åka ur direkt. Nästan rätt, alltså, ungefär som jag brukar ha på stryktipset. Ska vi tro att vi får se en bois-spelare i Bajen nästa säsong? Det kan i värsta fall behövas en i varje lagdel. Men så illa ska det väl inte behöva gå? I alla fall inte längst fram?
* Den som vill hålla sig à jour med planerna för Söderstadion och dess eventuella framtid rekommenderas varmt att besöka grönvita sidan upp.
måndag, oktober 31, 2005
söndag, oktober 30, 2005
Höstlov
För den som inte vet: nu är sommaren historia. (Ställde väckarklockan på 03.00, vaknade och ställde om fanskapet.) Trots en bonustimme fick jag hålla jyckens promenad snorkort. Men vad gjorde det: hela basset samt ett halvt ton packning skulle köras till en waxholmsbåt för vidare transport ut i skärgården, förutom äldsta slyngeln som lirar handboll i Småland – men som sen kommer hem snorsent i natt för att snortidigt på morgonen köras till tåget till Helsingborg för att bli ompysslad av farmor ett par dagar.
Sen är jag är verkligen på fri fot. Ensam, själv, på egen hand. Just me.
Inte riktigt: en kanin, en katt och en undulat ska tas om hand. Men ändå. Fyra dagar av... Ja, vadå?
Ögonblicket innan fri fot-tiden börjar ticka på är minst sagt hisnande eftersom jag inte kan låta bli att tänka på att om bara en liten liten stund finns tillfälle att kunna förverkliga ett oändligt antal möjligheter, drömmar och dumheter, en del av dem en gång för alla och en del mer eller mindre civiliserade. Existentiellt värre, alltså, och snudd på lyckoångest. När tio minuter har gått av fri fot-tiden och jag som bäst funderar på att göra en espresso nu eller senare har antalet tänkbara utfall av den utmätta tiden minskat dramatiskt och rör sig i spannet mellan att dammsuga bokhyllan en gång för alla och att lura ut nån gammal bekant på krogen. Jag har ju inte ens nåt hembiträde att spela bort på poker. Och den nya Wallace & Gromit-rullen tänkte jag se med dottern.
Allvarligt talat, vad gjorde jag den första kvarten av frihetens dygn, när jag kört hem alldeles ensam och på egen hand från waxholmsbåten? Krattade löv.
Men jag tänker fanimig inte dammsuga bokhyllan.
Sån är jag: ansvarslös – men med måtta.
Sen är jag är verkligen på fri fot. Ensam, själv, på egen hand. Just me.
Inte riktigt: en kanin, en katt och en undulat ska tas om hand. Men ändå. Fyra dagar av... Ja, vadå?
Ögonblicket innan fri fot-tiden börjar ticka på är minst sagt hisnande eftersom jag inte kan låta bli att tänka på att om bara en liten liten stund finns tillfälle att kunna förverkliga ett oändligt antal möjligheter, drömmar och dumheter, en del av dem en gång för alla och en del mer eller mindre civiliserade. Existentiellt värre, alltså, och snudd på lyckoångest. När tio minuter har gått av fri fot-tiden och jag som bäst funderar på att göra en espresso nu eller senare har antalet tänkbara utfall av den utmätta tiden minskat dramatiskt och rör sig i spannet mellan att dammsuga bokhyllan en gång för alla och att lura ut nån gammal bekant på krogen. Jag har ju inte ens nåt hembiträde att spela bort på poker. Och den nya Wallace & Gromit-rullen tänkte jag se med dottern.
Allvarligt talat, vad gjorde jag den första kvarten av frihetens dygn, när jag kört hem alldeles ensam och på egen hand från waxholmsbåten? Krattade löv.
Men jag tänker fanimig inte dammsuga bokhyllan.
Sån är jag: ansvarslös – men med måtta.
lördag, oktober 29, 2005
Barnets far, sonen och den heliga svärmorn?
Än går det vågor på Hammarby sjö, det är jag fullständigt övertygad om en dag som denna. Jycken och jag stretar på i motvinden och vi tar en paus på favoritfiket och ser vågorna slå mot strand och delar på en vaniljbulle och ett par hundgodisar i lä av en gran.
När jag går in för att fylla på det rättvisemärkta kaffet glor jag en stund på konsten på väggarna och hamnar framför kaféets gästbok där någon för ett par dar sen har skrivit följande: "Sitter här med en idiot, en dampunge och en riktigt senildement jävel, annars kul!"
Det kanske inte låter så kul men det är det roligaste jag läst på länge.
När jag går in för att fylla på det rättvisemärkta kaffet glor jag en stund på konsten på väggarna och hamnar framför kaféets gästbok där någon för ett par dar sen har skrivit följande: "Sitter här med en idiot, en dampunge och en riktigt senildement jävel, annars kul!"
Det kanske inte låter så kul men det är det roligaste jag läst på länge.
fredag, oktober 28, 2005
Mekaniken bakom besluten
Tre saker som jag tänkt på under jyckens morgonpromenad (där vi bland annat mötte ett yrväder till portugisisk vattenhund):
• Jaha, ingen har ringt om att jag är på listan över viktiga personer som får vaccin mot en eventuell flyttfågelspandemi. Jycken och jag stirrar på himlen och alla gråvädermoln men himlen ser tom ut. Lustigt nog sjunger nån liten bevingad krabat inne i snåren som vore det värsta våren. Och det är det definitivt inte.
• Madeleine Albright, utrikesminister när det begav sig, ansåg på en direkt fråga i en intervju att det var värt en halv miljon döda barn, fler än alla döda i Hiroshima och Nagasaki, för att upprätthålla sanktionerna mot Irak. Sen började folk tjabbla om sanktionerna så långt (1996) verkligen krävt så många döda barn. Vem vet, det kanske var enbart hundra tusen döda barn? Men Madeleine – som statsmannalikt tänkte efter några sekunder – tyckte att det var värt en halv miljon döda barn. Så långt.
• Moderaternas vill ha avgiftsfri förskola för alla treåringar och uppåt där målet är att minst tre timmar om dagen sysselsätta småttingarna och deras hjärnor med undervisning och inlärning, för att de sedan ska få ägna sig åt pedagogisk lek resten av förskoledagen. ”Socialism”, utbrister kristdemokraterna. Det vet jag inte så noga, men idén måste moderaternas politiska familjegrupp ha fått från Albanien. Jycken och jag går hem och i dörren möter vi någon som borde veta. Precis så var det där, bekräftar jyckens matte som rest en del i världen och nu är på väg till konsum.
Jycken somnar sött. Man sover gott om man fått leka med en portugisisk vattenhund. För egen del är det dags för en java. Nån måste ju göra jobbet.
• Jaha, ingen har ringt om att jag är på listan över viktiga personer som får vaccin mot en eventuell flyttfågelspandemi. Jycken och jag stirrar på himlen och alla gråvädermoln men himlen ser tom ut. Lustigt nog sjunger nån liten bevingad krabat inne i snåren som vore det värsta våren. Och det är det definitivt inte.
• Madeleine Albright, utrikesminister när det begav sig, ansåg på en direkt fråga i en intervju att det var värt en halv miljon döda barn, fler än alla döda i Hiroshima och Nagasaki, för att upprätthålla sanktionerna mot Irak. Sen började folk tjabbla om sanktionerna så långt (1996) verkligen krävt så många döda barn. Vem vet, det kanske var enbart hundra tusen döda barn? Men Madeleine – som statsmannalikt tänkte efter några sekunder – tyckte att det var värt en halv miljon döda barn. Så långt.
• Moderaternas vill ha avgiftsfri förskola för alla treåringar och uppåt där målet är att minst tre timmar om dagen sysselsätta småttingarna och deras hjärnor med undervisning och inlärning, för att de sedan ska få ägna sig åt pedagogisk lek resten av förskoledagen. ”Socialism”, utbrister kristdemokraterna. Det vet jag inte så noga, men idén måste moderaternas politiska familjegrupp ha fått från Albanien. Jycken och jag går hem och i dörren möter vi någon som borde veta. Precis så var det där, bekräftar jyckens matte som rest en del i världen och nu är på väg till konsum.
Jycken somnar sött. Man sover gott om man fått leka med en portugisisk vattenhund. För egen del är det dags för en java. Nån måste ju göra jobbet.
torsdag, oktober 27, 2005
Tanken svindlar
Det finns en uppgift som får mig att känna mig berörd ända in i hjärterötterna vad gäller upplägget i en eventuell femhundratjugofemmiljonersaffär i MFF. Inte att det dessutom handlar om två hundra miljoner bagare att köpa spelare för. Vem bryr sig om sånt? Nej nej nej. Utan det faktum att de ljusblå pågarna ska spela i tröjor utan reklam.
Karl-Alfred
Så fort jag går fram till kylskåpet är jycken där och ser förväntansfullt svårmodig ut, som om hon inte fått mat på en vecka. Glöm det, säger jag och går ut i hallen. Då är hon där och ser ut som om hon inte fått gå ut på en vecka. Glöm det, säger jag. Och går tillbaka till kylskåpet.
Bara ben på Glenn Hysén är en halvkomisk kollektivblogg i faggorna av Kållered som gillar Björn Runström. Anledningen är naturligtvis att det är få spelare i allsvenskan som jobbar lika mycket som han. Och dessutom gör mål. Problemet är att dom inte riktigt vågar komma ut med det. Kärleken kan vara sådan.
Själv har vi inga problem med att komma ut. I just detta fall vet vi vad tycker: Det är dags att skriva på nytt kontrakt.
Bara ben på Glenn Hysén är en halvkomisk kollektivblogg i faggorna av Kållered som gillar Björn Runström. Anledningen är naturligtvis att det är få spelare i allsvenskan som jobbar lika mycket som han. Och dessutom gör mål. Problemet är att dom inte riktigt vågar komma ut med det. Kärleken kan vara sådan.
Själv har vi inga problem med att komma ut. I just detta fall vet vi vad tycker: Det är dags att skriva på nytt kontrakt.
Pengar och pussel
Är det inte underbart! Den här månaden kommer de stekta sparvarna flygande från alla håll, förra gången från Spanien, denna gång över Nordsjön från Holland: jag har ännu en gång vunnit på min mejladress. Nu blev det en miljon euro att stoppa i madrassen. Och jag som just konstaterat att jag hade ett rätt på mina sen femton år stående rader på svenska statens onsdagsdragning på lotto. Ungefär som det brukar vara, alltså.
Jycken och jag firar lite extra under morgonpromenaden; hon får leta reda på ett märgbensgodis som jag gömmer under några brunblöta löv medan jag tar en tagg uppe på kullen och pustar ut och värmer mig i oktobersolen och ägnar några sekunder av evigheten åt att konstatera att Thom Åhlund förlängt kontraktet två år med Bajen. "Vi har höga ambitioner och har väl inte riktigt vuxit i den kostymen", konstaterar han på Hammarbys hemsida. Helt riktigt. "Vi måste bli jämnare för att kunna vara med och slåss allra högst upp, och det har vi kapacitet att klara av." Huvudet på spiken.
Frågan är om han är kvar när Anders Linderoth lämna skutan efter nästa säsong. Det tror jag. Hammarby börjar få nåt som liknar tro på kontinuitet. Men den främsta anledningen är att det kommer att gå riktigt bra nästa säsong.
Vad får mig att tro det?
Glöm stadionfrågan, den eventuella riskkapitalistbiten och alla andra avgörande frågor för att Bajen på sikt ska tuffa på längst framme, vi koncentrerar oss på en säsong i taget (i alla fall ett lite längre perspektiv än en match i taget): Helt enkelt för att nästan alla pusselbitar ligger med rätt sida upp och kategoriserade efter färg och form och klara att läggas ut: Kontinuitet; kvalificerat spel under vintern; insikten om vad som gick snett i år; avslutningen på årets säsong; truppen där årets nyförvärv får tid att komma helt rätt; och att "ynglingarna" faktiskt fått växa till sig. Vissa bitar ligger fortfarande fel eller är inte synade, även om det går att känna igen några av dem på formen: Runström och Micke A naturligtvis. Alla får ha en åsikt: min är att bägge behövs.
En pusselbit är viktig att få kläm på. Numera har Bajen mest bollinnehav procentuellt i allsvenskan. Guldåret 2001 hade vi troligen minst bollinnehav. Vad betyder det? Antagligen att backarna numera lirar bollen till varandra fram och tillbaka fler gånger. Det är väl det som kallas att vara det spelförande laget. Men det har aldrig varit nog för att vinna.
Man blir lätt filosofisk när man står på en kulle sent i oktober och ser solen glittra i vattnet nedanför medan jycken letar märgbensgodis i snåren. Tänk om hela universum är ett pussel? Hur många bitar kan det då handla om? Hur ser locket ut på lådan? Och framför allt: hur ser kontraktet ut för den som ska lägga det?
PS. Det är ett litet helvete med stående lottorader. Är det nåt jag kan utantill så är det just dem: Är man inte med kan man räkna med att den gången smäller det till. Tror jag i alla fall.
Jycken och jag firar lite extra under morgonpromenaden; hon får leta reda på ett märgbensgodis som jag gömmer under några brunblöta löv medan jag tar en tagg uppe på kullen och pustar ut och värmer mig i oktobersolen och ägnar några sekunder av evigheten åt att konstatera att Thom Åhlund förlängt kontraktet två år med Bajen. "Vi har höga ambitioner och har väl inte riktigt vuxit i den kostymen", konstaterar han på Hammarbys hemsida. Helt riktigt. "Vi måste bli jämnare för att kunna vara med och slåss allra högst upp, och det har vi kapacitet att klara av." Huvudet på spiken.
Frågan är om han är kvar när Anders Linderoth lämna skutan efter nästa säsong. Det tror jag. Hammarby börjar få nåt som liknar tro på kontinuitet. Men den främsta anledningen är att det kommer att gå riktigt bra nästa säsong.
Vad får mig att tro det?
Glöm stadionfrågan, den eventuella riskkapitalistbiten och alla andra avgörande frågor för att Bajen på sikt ska tuffa på längst framme, vi koncentrerar oss på en säsong i taget (i alla fall ett lite längre perspektiv än en match i taget): Helt enkelt för att nästan alla pusselbitar ligger med rätt sida upp och kategoriserade efter färg och form och klara att läggas ut: Kontinuitet; kvalificerat spel under vintern; insikten om vad som gick snett i år; avslutningen på årets säsong; truppen där årets nyförvärv får tid att komma helt rätt; och att "ynglingarna" faktiskt fått växa till sig. Vissa bitar ligger fortfarande fel eller är inte synade, även om det går att känna igen några av dem på formen: Runström och Micke A naturligtvis. Alla får ha en åsikt: min är att bägge behövs.
En pusselbit är viktig att få kläm på. Numera har Bajen mest bollinnehav procentuellt i allsvenskan. Guldåret 2001 hade vi troligen minst bollinnehav. Vad betyder det? Antagligen att backarna numera lirar bollen till varandra fram och tillbaka fler gånger. Det är väl det som kallas att vara det spelförande laget. Men det har aldrig varit nog för att vinna.
Man blir lätt filosofisk när man står på en kulle sent i oktober och ser solen glittra i vattnet nedanför medan jycken letar märgbensgodis i snåren. Tänk om hela universum är ett pussel? Hur många bitar kan det då handla om? Hur ser locket ut på lådan? Och framför allt: hur ser kontraktet ut för den som ska lägga det?
PS. Det är ett litet helvete med stående lottorader. Är det nåt jag kan utantill så är det just dem: Är man inte med kan man räkna med att den gången smäller det till. Tror jag i alla fall.
onsdag, oktober 26, 2005
Forever young
Milt men grinigt väder. Jycken försvinner in i en buske och jag lyckas tända en tagg trots blåsten.
I går blev jag kvar framför burken efter sporten. Debattprogram på SVT. Bland annat lärde jag mig att Bert Karlsson inte har någon dator. Men sen kom åtta representativa representanter för vårt politiska system – gatekeepers, självutnämnda sanningssägare varav en tydligen känd från Farmen och en ”ungdomlig” politiker och några andra ihopklumpade politiker i försvarsposition med en journalistisk tungviktare – för att tillsammans med programledaren munhuggas om en kommande realitysåpa där, är tanken, sex unga samhällsengagerade människor ska tävla i att driva opinion och argumentera för sina åsikter – och till slut kan någon vinna rätt mycket pengar på sin bedrift (möjligen ska pengarna gå till att avskaffa momsen, pröva dödsstraff, stoppa invandringen, införa fria studiemedel eller höja kommunalskatten eller vad den presumtive vinnaren har som hjärtefråga). Samhällsredaktionen står som avsändare till såpan. Om någon tror att det kommande programmet är en originalidé från SVT så glöm det: det finns inga originalidéer längre i televisionens värld. Alla gör som alla andra: köper rättigheterna till ett så kallat format från ett bolag som har som affärsidé att lansera doku-, reality- och infotainmentsåpor som ska ge de eventuella annonsörerna tillräckligt många tittare och därmed klirr i kassan (vi glor alltså mer eller mindre på samma fort, samma lökar och samma så kallat mänskliga beteende överallt i den civiliserade världen – och suger på samma magnumglass och dricker samma läsk och går omkring i samma unika femspännsskor tillverkade i Långtbortistan).
Hur kan någon tro att man ökar ungdomars politiska intresse genom en dokusåpa där sex ungdomar (glöm inte att en måste vara feminist!) som redaktionen för teveprogrammet valt ut och silat fram får möjlighet att att föra fram just sina välsilade åsikter? De ansvariga på SVT:s samhällsredaktion tror tydligen det – och de i debattpanelen som sade sig företräda ungdomarna.
Varför inte? Alla ungdomar är ju numera en potentiell idol. Tänk om vi får ringlande köer av ungdomar runt om i landet till antagningen av potentiella… politiker? Och jublande publik i studion när det ska avgöras vem som vunnit? Och att vi får de politiker vi verkligen förtjänar?
Fan trot.
Även nöjesprogram på teve kan vara politik. Men klart är att samhällsredaktionen på SVT inte tänkt till: den bara gör som alla andra.
I går blev jag kvar framför burken efter sporten. Debattprogram på SVT. Bland annat lärde jag mig att Bert Karlsson inte har någon dator. Men sen kom åtta representativa representanter för vårt politiska system – gatekeepers, självutnämnda sanningssägare varav en tydligen känd från Farmen och en ”ungdomlig” politiker och några andra ihopklumpade politiker i försvarsposition med en journalistisk tungviktare – för att tillsammans med programledaren munhuggas om en kommande realitysåpa där, är tanken, sex unga samhällsengagerade människor ska tävla i att driva opinion och argumentera för sina åsikter – och till slut kan någon vinna rätt mycket pengar på sin bedrift (möjligen ska pengarna gå till att avskaffa momsen, pröva dödsstraff, stoppa invandringen, införa fria studiemedel eller höja kommunalskatten eller vad den presumtive vinnaren har som hjärtefråga). Samhällsredaktionen står som avsändare till såpan. Om någon tror att det kommande programmet är en originalidé från SVT så glöm det: det finns inga originalidéer längre i televisionens värld. Alla gör som alla andra: köper rättigheterna till ett så kallat format från ett bolag som har som affärsidé att lansera doku-, reality- och infotainmentsåpor som ska ge de eventuella annonsörerna tillräckligt många tittare och därmed klirr i kassan (vi glor alltså mer eller mindre på samma fort, samma lökar och samma så kallat mänskliga beteende överallt i den civiliserade världen – och suger på samma magnumglass och dricker samma läsk och går omkring i samma unika femspännsskor tillverkade i Långtbortistan).
Hur kan någon tro att man ökar ungdomars politiska intresse genom en dokusåpa där sex ungdomar (glöm inte att en måste vara feminist!) som redaktionen för teveprogrammet valt ut och silat fram får möjlighet att att föra fram just sina välsilade åsikter? De ansvariga på SVT:s samhällsredaktion tror tydligen det – och de i debattpanelen som sade sig företräda ungdomarna.
Varför inte? Alla ungdomar är ju numera en potentiell idol. Tänk om vi får ringlande köer av ungdomar runt om i landet till antagningen av potentiella… politiker? Och jublande publik i studion när det ska avgöras vem som vunnit? Och att vi får de politiker vi verkligen förtjänar?
Fan trot.
Även nöjesprogram på teve kan vara politik. Men klart är att samhällsredaktionen på SVT inte tänkt till: den bara gör som alla andra.
tisdag, oktober 25, 2005
2.Är vi nöjda?
Men snälla nån, ska det regna och storma när man går ut med jycken? Det stod det inget om i bruksanvisningen. Möjligen finstilt men vem läser sånt?
Det har funnits stunder då jag med rynkade ögonbryn vankat fram och tillbaka från hallen till köket, maniskt knäppt på, stängt av och knäppt på kaffemaskinen och sen öppnat kylskåpet och stirrat efter nåt vad som helst och oroligt tänkt att va fan, Fischbein? Och vad säger jag nu? Vad kan man säga om mannen som så fort han den här andra resan sätter en fot på planen gör Bajen oslagbart? Som så fort han får lite tid över och ska göra nåt särskilt med bollen får hjärtat att flytta sig till gamla välkända Bajentrakter (i halsgropen). Som så fort han kan flaxar runt där på mitten och resolut tar bollen från motståndarna och levererar bollen vidare. Som verkar vara en glad skit med hjärtat på rätt ställe och som hamnat i rätt lag – igen.
Man kan vara orolig – men man kan ha fel.
Jag har haft fel. Så jag kan inget annat än vara nöjd.
Fischbein har dessutom förlängt kontraktet med Bajen. Det är – kul.
Årets näst bästa lag i Stockholm tyckte också att det var så kul att spela på Söderstadion att man vill spela där igen, nu när det drar ihop sig till Royal League. Det kanske är den sköna inramningen när dom var där senast som dom tänker på och vill uppleva på nytt. Just den biten lär dom gå miste om. Vad jag tycker om saken? Det rör sig redan så mycket underligt folk i området, till exempel när det brötas och stångas på Globen under vinterhalvåret, så ur den aspekten spelar det ingen större roll. Och magin kommer dom inte åt bara för att dom beträder helig mark. Och ändå är det – fel.
Jag kan inte bara ha fel, ibland vet jag inte ens vad jag ska tycka. Just i denna fråga är jag benägen att lyssna på förnuftets röst som eventuellt kan ha ekonomiska förtecken och samtidigt och inte minst på alla känslomässiga inlägg och kraftuttryck som tänkas kan. Som att till exempel glo in i kylskåpet på jakt efter jag vet inte vad och säga att va fan.
Fast är det inte Stockholms Stadshus AB och sin tur Arenabolaget som har sista ordet i jämmerdalen?
Det har funnits stunder då jag med rynkade ögonbryn vankat fram och tillbaka från hallen till köket, maniskt knäppt på, stängt av och knäppt på kaffemaskinen och sen öppnat kylskåpet och stirrat efter nåt vad som helst och oroligt tänkt att va fan, Fischbein? Och vad säger jag nu? Vad kan man säga om mannen som så fort han den här andra resan sätter en fot på planen gör Bajen oslagbart? Som så fort han får lite tid över och ska göra nåt särskilt med bollen får hjärtat att flytta sig till gamla välkända Bajentrakter (i halsgropen). Som så fort han kan flaxar runt där på mitten och resolut tar bollen från motståndarna och levererar bollen vidare. Som verkar vara en glad skit med hjärtat på rätt ställe och som hamnat i rätt lag – igen.
Man kan vara orolig – men man kan ha fel.
Jag har haft fel. Så jag kan inget annat än vara nöjd.
Fischbein har dessutom förlängt kontraktet med Bajen. Det är – kul.
Årets näst bästa lag i Stockholm tyckte också att det var så kul att spela på Söderstadion att man vill spela där igen, nu när det drar ihop sig till Royal League. Det kanske är den sköna inramningen när dom var där senast som dom tänker på och vill uppleva på nytt. Just den biten lär dom gå miste om. Vad jag tycker om saken? Det rör sig redan så mycket underligt folk i området, till exempel när det brötas och stångas på Globen under vinterhalvåret, så ur den aspekten spelar det ingen större roll. Och magin kommer dom inte åt bara för att dom beträder helig mark. Och ändå är det – fel.
Jag kan inte bara ha fel, ibland vet jag inte ens vad jag ska tycka. Just i denna fråga är jag benägen att lyssna på förnuftets röst som eventuellt kan ha ekonomiska förtecken och samtidigt och inte minst på alla känslomässiga inlägg och kraftuttryck som tänkas kan. Som att till exempel glo in i kylskåpet på jakt efter jag vet inte vad och säga att va fan.
Fast är det inte Stockholms Stadshus AB och sin tur Arenabolaget som har sista ordet i jämmerdalen?
Nosce te ipsum
En av tre köper bok för att verka smart, läste jag i går. I en tidning, inte en bok. Och varför inte? Det tyder åtminstone på en viss självkännedom.
I går glodde jag dessutom på Kontroll, ett teveprogram där vuxna människor på fullt allvar snackar dator- och tevespel. Ett av spelen fick omdömet ”en fin kombination av tankeverksamhet och att döda”. Det kan ju också tyda på ett slags självkännedom.
Jycken och jag är på långpromenad med fickan full av hundgodis och vi lämnar de upptrampade spåren och banar oss fram genom snåren. Vi vill ha nya upplevelser, men det är mest likadana träd och buskar här som där. Inga indianer. Inga pälsjägare. Ingenting utom motorvägens malande bakom udden. På avstånd ser vi stavgångarna mekaniskt beta av meter efter meter. Då händer det. En ekorre korsar oberörd vår lövbeströdda stig, som sprungen ur en Tove Jansson-bok. Jycken har fullt upp med alla sköna dofter ur myllan och ser inte faran. Fara och fara: hade det varit ett spel kunde jag ha blåst hjärnan ur krabaten med den långa ludna svansen och en viss tankeverksamhet.
Homo ludens, den lekande människan, är snart historia: Att tro att vi leker är inte samma sak som att göra det. Homo mecanicum tar vid: Att tro att vi tänker är inte samma sak som att göra det.
Hemma igen, fika och en tagg. Jycken ser uppgivet på mig. Hon vet vad de djupa fårorna i pannan kan betyda. En dag fylld av tungsinta djupsinnigheter och jag vet bäst-suckar över sakernas tillstånd.
Nu börjas det, tänker jycken, lägger huvudet på sned, söker min blick och spetsar öronen: ”Det är inte fråga om vad vi gör med spelen, utan vad spelen gör med oss.”
Sen får hon en godis.
I går glodde jag dessutom på Kontroll, ett teveprogram där vuxna människor på fullt allvar snackar dator- och tevespel. Ett av spelen fick omdömet ”en fin kombination av tankeverksamhet och att döda”. Det kan ju också tyda på ett slags självkännedom.
Jycken och jag är på långpromenad med fickan full av hundgodis och vi lämnar de upptrampade spåren och banar oss fram genom snåren. Vi vill ha nya upplevelser, men det är mest likadana träd och buskar här som där. Inga indianer. Inga pälsjägare. Ingenting utom motorvägens malande bakom udden. På avstånd ser vi stavgångarna mekaniskt beta av meter efter meter. Då händer det. En ekorre korsar oberörd vår lövbeströdda stig, som sprungen ur en Tove Jansson-bok. Jycken har fullt upp med alla sköna dofter ur myllan och ser inte faran. Fara och fara: hade det varit ett spel kunde jag ha blåst hjärnan ur krabaten med den långa ludna svansen och en viss tankeverksamhet.
Homo ludens, den lekande människan, är snart historia: Att tro att vi leker är inte samma sak som att göra det. Homo mecanicum tar vid: Att tro att vi tänker är inte samma sak som att göra det.
Hemma igen, fika och en tagg. Jycken ser uppgivet på mig. Hon vet vad de djupa fårorna i pannan kan betyda. En dag fylld av tungsinta djupsinnigheter och jag vet bäst-suckar över sakernas tillstånd.
Nu börjas det, tänker jycken, lägger huvudet på sned, söker min blick och spetsar öronen: ”Det är inte fråga om vad vi gör med spelen, utan vad spelen gör med oss.”
Sen får hon en godis.
måndag, oktober 24, 2005
1.Är vi nöjda?
Är vi nöjda? (För den okunnige: pluralis majestatis är alltid på sin plats när vi talar om Bajen.) Jycken och jag går på promenad i höstkylan med Hellahalsduken på svaj och vi passar på att fundera skarpt på saken utan att för den skull försöka oss på djupsinnigheter eller penetrera saken alltför vidlyftigt.
Djurgårn på Söderstadion blev till en höjdare med bara ett lag på planen. Regnmatchen mot Helsingborg slutade i ren poesi. Sista hemmamatchen mot Sveriges baksida visade på viljan och vad det handlar om när en allt annat än nöjd Petter A med fem minuter kvar hämtade ut kvitteringsbollen till 2–2 och att det bara var seger som räknades. Och med tanke på ett antal 0–0-matcher på Söderstadion och en del andra underliga resultat på bortaplan mot diverse skojarlag är fjärdeplatsen i allsvenskan och därmed Royal League-spel snudd på bonus. Så är vi nöjda? Säg så här: Kan vi inte få vara lagom nöjda? Vi befinner oss ju ändå i Sverige, och lagom är väl ändå alltid bäst och eftersträvansvärt? Ja, det är frågan.
Förra året blev Kalmar i sista omgången den så kallade spiken i kistan på en höstsäsong som saknade allt. Den här gången blev Kalmarmatchen en väckarklocka inför de sista två, blytunga omgångarna. Efter förra säsongen kunde allt bara bli bättre. Efter denna säsong kan vi konstatera att det redan blivit bättre innan det hela var över. Och vägen dit har som sagt haft sina stunder av rus. Dessutom: ska vi vara allvarliga har årets två derbymatcher visat att vi är bäst i stan. Det går bra att suga på den.
Okej. Vi är nöjda. Men vi kan bättre.
En parentes: ingen bajare är nominerad till Fotbollsgalan. Den kvällen kan vi alltså syssla med annat som är skoj (det hade vi nog gjort ändå).
Djurgårn på Söderstadion blev till en höjdare med bara ett lag på planen. Regnmatchen mot Helsingborg slutade i ren poesi. Sista hemmamatchen mot Sveriges baksida visade på viljan och vad det handlar om när en allt annat än nöjd Petter A med fem minuter kvar hämtade ut kvitteringsbollen till 2–2 och att det bara var seger som räknades. Och med tanke på ett antal 0–0-matcher på Söderstadion och en del andra underliga resultat på bortaplan mot diverse skojarlag är fjärdeplatsen i allsvenskan och därmed Royal League-spel snudd på bonus. Så är vi nöjda? Säg så här: Kan vi inte få vara lagom nöjda? Vi befinner oss ju ändå i Sverige, och lagom är väl ändå alltid bäst och eftersträvansvärt? Ja, det är frågan.
Förra året blev Kalmar i sista omgången den så kallade spiken i kistan på en höstsäsong som saknade allt. Den här gången blev Kalmarmatchen en väckarklocka inför de sista två, blytunga omgångarna. Efter förra säsongen kunde allt bara bli bättre. Efter denna säsong kan vi konstatera att det redan blivit bättre innan det hela var över. Och vägen dit har som sagt haft sina stunder av rus. Dessutom: ska vi vara allvarliga har årets två derbymatcher visat att vi är bäst i stan. Det går bra att suga på den.
Okej. Vi är nöjda. Men vi kan bättre.
En parentes: ingen bajare är nominerad till Fotbollsgalan. Den kvällen kan vi alltså syssla med annat som är skoj (det hade vi nog gjort ändå).
söndag, oktober 23, 2005
Fan det är över
Bajen fyra.
Man får be att återkomma med analysen etc. Fast tjacka nya långfillingar är i alla fall ett måste.
Jycken har i alla fall fått sin morgonpromenad.
fredag, oktober 21, 2005
104-omgångarsfirande
Halv sex i morse har vi fixat sista massäckstunnbrödrullen med ost, skinka och salladsblad och sätter oss i bilen och jag kör äldsta grabben till bögringen eller spottkoppen eller vad man numera kallar samlingspunkten på Centralstation för klassen ska samlas där för att åka på skolresa till Danmark för att glo på Matisse och Chagall, och när jag lämpat av honom och vänder fronten hemåt och mot bingen kommer jag att tänka på mina egna skolresor till Köpenhamn, och jävlar anamma vad det hände grejer, och då slår det mig: Klassresa till Köpenhamn… Hjälp! Stoppa tåget!
Fast numera får slynglarna skriva på en försäkran om att allt ska gå rätt till, till och med parenteserna ska skriva under på att de är införstådda med att allt ska gå rätt till.
Sen höll jycken och jag på att blåsa bort på morgonpromenaden, men vad gjorde det: en grönvit flagga vajar stolt utanför sonens fönster. Dagens datum är nämligen ett ärorikt och historiskt datum sedan fyra år och värt en bira och till det små gröna oliver med ansjovis i kväll för den som är intresserad av att fira. En som var med om upplevelsen var Jeffrey Aubynn, fast han gjorde förstås mål åt fel håll. Så kan det gå. Men nånting säger mig att nästa år vid den här tiden är det dags igen: i 25:e omgången sätter Jeffrey baljan som gör att guldet hamnar där det hör hemma.
Tro mig eller ej: jag tippade faktiskt 6-2 mot Helsingborg.
Självklart vet alla vad det är för dag i dag. Tja, inte alla tydligen. Tidningarna ägnar tid åt att skriva om rena stupiditeter när borde skriva om väsentligheter. Dessutom: alla vill utse en egen dag för att få tillfälle att fira nåt vad som helst. England vill till exempel stoppa fetmaepidemi med mejlfri dag, skriver Aftonbladet, och det just denna ärorika dag. Känner du nån engelsman? Mejla! Svarar han eller hon kan du mejla tillbaka: “Tycker du verkligen att du ska mejla i dag?” Om du inte får svar på ditt första mejl är din nästa fråga i stället: “Varför svarar du inte?”
Fast egentligen handlar det om internmejl. Engelska vita medelklassmän rör sig helt enkelt för lite på kontoret. Men det är väl bra att ännu en dag i jämmerdalen få anledning att fira. Därvidlag finns det beröringspunkter mellan våra folk, och inte bara om lilla maggen. Och tänk om eposten är boven? Dags att ställa in mejlprogrammet. ”Autoreply: Långlunch, anyone?”
Fast numera får slynglarna skriva på en försäkran om att allt ska gå rätt till, till och med parenteserna ska skriva under på att de är införstådda med att allt ska gå rätt till.
Sen höll jycken och jag på att blåsa bort på morgonpromenaden, men vad gjorde det: en grönvit flagga vajar stolt utanför sonens fönster. Dagens datum är nämligen ett ärorikt och historiskt datum sedan fyra år och värt en bira och till det små gröna oliver med ansjovis i kväll för den som är intresserad av att fira. En som var med om upplevelsen var Jeffrey Aubynn, fast han gjorde förstås mål åt fel håll. Så kan det gå. Men nånting säger mig att nästa år vid den här tiden är det dags igen: i 25:e omgången sätter Jeffrey baljan som gör att guldet hamnar där det hör hemma.
Tro mig eller ej: jag tippade faktiskt 6-2 mot Helsingborg.
Självklart vet alla vad det är för dag i dag. Tja, inte alla tydligen. Tidningarna ägnar tid åt att skriva om rena stupiditeter när borde skriva om väsentligheter. Dessutom: alla vill utse en egen dag för att få tillfälle att fira nåt vad som helst. England vill till exempel stoppa fetmaepidemi med mejlfri dag, skriver Aftonbladet, och det just denna ärorika dag. Känner du nån engelsman? Mejla! Svarar han eller hon kan du mejla tillbaka: “Tycker du verkligen att du ska mejla i dag?” Om du inte får svar på ditt första mejl är din nästa fråga i stället: “Varför svarar du inte?”
Fast egentligen handlar det om internmejl. Engelska vita medelklassmän rör sig helt enkelt för lite på kontoret. Men det är väl bra att ännu en dag i jämmerdalen få anledning att fira. Därvidlag finns det beröringspunkter mellan våra folk, och inte bara om lilla maggen. Och tänk om eposten är boven? Dags att ställa in mejlprogrammet. ”Autoreply: Långlunch, anyone?”
torsdag, oktober 20, 2005
Pysventilera
Solen står lågt. Sjön ryker. Jycken och jag ångar runt och ryker. Allt ryker. Jag tänder en tagg. Definition på fina oktobermornar: prasslande löv i sol och rök.
Om man inte aktar sig kan det börja ryka om hjärnan. Oavsett om man vill eller ej så lär man sig alltid något nytt. Samtidigt måste nåt annat försvinna om det inte ska börja pysa ur öronen. Barmflickan Hillevi, förlåt barnflickan, har beretts utrymme i nån hjärnvindling eftersom vissa saker inte går att undvika om man vill hålla sig det lilla minsta à jour med verkligheten. Tack och lov har hjärnan en pysventil för att undvika kortslutning. Nån gammal filosofs utsaga om vad verkligheten är fick lämna plats för Hillevis skull. Och det är ju inte bra om man har en tenta i idéhistoria om nån vecka.
Annars kan man tycka att Hillevis nya snubbe har åldern inne för att komma till insikt om att han, likt Diogenes, inte behöver nåt mer än att bo i en tunna och njuta av solen. Han har ju dessutom råd med en ganska stor tunna.
Fast var det inte nån gammal filosof som sa att man inte ska tro på allt man läser? Tyvärr har jag glömt hans namn.
Annars gillar jag Expressens nyhet på webben: EXTRA. Lyssna på de senaste nyheterna. Som om det inte var nog som det är.
Med andra ord: dags att ta itu med verkligheten. Jag tar min dagliga bloggrunda innan allvaret börjar: Grönvitasidanupp, Stillbild, Tigerrandigt, Junivallen, Knullbloggen och Kaffenjutning.
Och sen en kaffe på det.
Om man inte aktar sig kan det börja ryka om hjärnan. Oavsett om man vill eller ej så lär man sig alltid något nytt. Samtidigt måste nåt annat försvinna om det inte ska börja pysa ur öronen. Barmflickan Hillevi, förlåt barnflickan, har beretts utrymme i nån hjärnvindling eftersom vissa saker inte går att undvika om man vill hålla sig det lilla minsta à jour med verkligheten. Tack och lov har hjärnan en pysventil för att undvika kortslutning. Nån gammal filosofs utsaga om vad verkligheten är fick lämna plats för Hillevis skull. Och det är ju inte bra om man har en tenta i idéhistoria om nån vecka.
Annars kan man tycka att Hillevis nya snubbe har åldern inne för att komma till insikt om att han, likt Diogenes, inte behöver nåt mer än att bo i en tunna och njuta av solen. Han har ju dessutom råd med en ganska stor tunna.
Fast var det inte nån gammal filosof som sa att man inte ska tro på allt man läser? Tyvärr har jag glömt hans namn.
Annars gillar jag Expressens nyhet på webben: EXTRA. Lyssna på de senaste nyheterna. Som om det inte var nog som det är.
Med andra ord: dags att ta itu med verkligheten. Jag tar min dagliga bloggrunda innan allvaret börjar: Grönvitasidanupp, Stillbild, Tigerrandigt, Junivallen, Knullbloggen och Kaffenjutning.
Och sen en kaffe på det.
onsdag, oktober 19, 2005
Peking nästa?
Ska Micke Andersson hamna i samma lag som sett bröderna Nordahl, Ove Kindvall, Bo la Fleur, Benny Wendt och Alexander Östlund komma och gå? Kanske, enligt NT-sporten.
Jag tycker Bajen ska hålla i honom.
Jag tycker Bajen ska hålla i honom.
Grekiska låneord
"Shit, vi vann allsvenskan. Kasta in tårgas på planen!"
Jyckens morgonpromenad har matten tagit på sin lott. Inget morgondopp för egen del på grund av dimma: hittade helt enkelt inte vattnet.
Det är skönt med ursäkter som man själv tror på.
Äldsta slyngeln ligger och sover i stället för att lära sig veta hut i skolan. Har använt en megafon för att få upp honom, men icke, och nånstans går gränsen: det är hårt jobb att klä på och bära en person till skolan om han eller hon väger lika mycket som en själv. Och dessutom vägrar att visa någon form av liv mer än rent vegeterande.
I går kväll, däremot, då var han och vår inneboende så till den grad vakna att jag blev nedröstad i god demokratisk ordning. Jag som brett ut mig i tevesoffan i väntan på en Almodóvar-rulle fick finna mig i att det blev Paradise Hotel. Det är möjligt att jag sitter på problemformuleringsprivilegiet i huset, men jag är en dumsnäll mes som inte vill ställa till med besvär när ungdomen vill utöva demokrati: jag som dessutom redan hade fått nog i min strävan att hålla mig à jour med teveutbudet och numera inte har något emot själva idén att gå i ide. Åtminstone inte de tider när Kommissionen går.
Sen sov jag sött.
Annars är det bra att veta att hybris inte är att leka med. En viss tränarstab har med minst två omgångar kvar av serien låtit sig plåtas av en kvällsdrake i Stockholmsmiljö med segercigarrer i käften. Finns det någon rättvisa i världen kommer detta tilltag att straffas hårt och skoningslöst och utan pardon – och det redan nästa säsong.
Till dess går det ju bra att tala om handboll och läsa tabellen högt och tydligt.
Jyckens morgonpromenad har matten tagit på sin lott. Inget morgondopp för egen del på grund av dimma: hittade helt enkelt inte vattnet.
Det är skönt med ursäkter som man själv tror på.
Äldsta slyngeln ligger och sover i stället för att lära sig veta hut i skolan. Har använt en megafon för att få upp honom, men icke, och nånstans går gränsen: det är hårt jobb att klä på och bära en person till skolan om han eller hon väger lika mycket som en själv. Och dessutom vägrar att visa någon form av liv mer än rent vegeterande.
I går kväll, däremot, då var han och vår inneboende så till den grad vakna att jag blev nedröstad i god demokratisk ordning. Jag som brett ut mig i tevesoffan i väntan på en Almodóvar-rulle fick finna mig i att det blev Paradise Hotel. Det är möjligt att jag sitter på problemformuleringsprivilegiet i huset, men jag är en dumsnäll mes som inte vill ställa till med besvär när ungdomen vill utöva demokrati: jag som dessutom redan hade fått nog i min strävan att hålla mig à jour med teveutbudet och numera inte har något emot själva idén att gå i ide. Åtminstone inte de tider när Kommissionen går.
Sen sov jag sött.
Annars är det bra att veta att hybris inte är att leka med. En viss tränarstab har med minst två omgångar kvar av serien låtit sig plåtas av en kvällsdrake i Stockholmsmiljö med segercigarrer i käften. Finns det någon rättvisa i världen kommer detta tilltag att straffas hårt och skoningslöst och utan pardon – och det redan nästa säsong.
Till dess går det ju bra att tala om handboll och läsa tabellen högt och tydligt.
tisdag, oktober 18, 2005
En väl regisserad holmgång
Inget morgondopp. Men vad gör väl det en morgon som denna. Jycken är med matten på promenad. Själv ska jag unna mig en god cappuccino och suga på gårdagen en liten stund till.
Holmgången på Söderstadion mot Änglarna slutade som den skulle. Men det är vägen dit som räknas.
Efter en halvtimme, och när vi fått se en frisparksvariant som avslutades med en kanon från Schleebrügge i Glenn Andersson vänstra kryss, började Glenn Alexandersson och Glenn Mild och Glenn Wendt vinna 50–50-bollarna på mittfältet, dom som Bajen så långt fått med sig och kämpat bäst om. Kvitteringen strax före pausvilan var möjligen inte helt orättvis men ändå snopen.
När Glenn Alexandersson för andra gången fick in bollen bakom Covic, efter att ha använt Haris eller möjligen David som stege och mitt i Tidaholmsnedräkningen som kommit till ”noll”, så kunde vem som helst börja misströsta. Och börja tänka på Aubynns frilägesskott efter fyrtiofem sekunder, Pablos strumprullare utanför från två meter, Petters rundning av målvakten som slutade med ett snubbelskott i burgaveln… Med mera.
Men icke. Inte denna kylslagna afton när Söderstadion dessutom hyllade Hella för att ha spelat 23 år i det enda laget som räknas. Där stod jag i ny fin Hellahalsduk och konstaterade att det handlade om kurage, jävlar anamma – och rättvisa. Att Bajen gick för seger var klart från början, och det blev tydligare ju längre matchen led. Tre byten gjorde sitt, inte för att Runström, Aubynn och Fischbein var kassa utan för att det behövdes för att ta hem tre poäng.
Och på vilket sätt! Petter ”bäst på planen” kvitterade med fem minuter kvar, och sen var Samba på rätt plats i sista spelminuten när Petter på väg igenom tacklades omkull och kunde behärskat slå in bollen. Till och med Dylan som med raspig stämma höll hov på Globen för dom tondöva slutade mitt i Like a Rolling Stone när han hörde sången från Söderstadion – ”what’s happening, man?” – och det var precis så kul som det ska vara på Söderstadion
Och nu är det slut för i år.
Fast ändå inte. En omgång återstår, och det är fortfarande en öppen historia vilket lag som är Sveriges näst bästa. När alla lag spelat två matcher utom Malmö, som tar emot Bajen hemma på söndag, ser den riktiga tabellen nämligen ut så här, och som ni förstår handlar det om respektive lags insatser mot Bajen:
2. Elfsborg 4–1 4
3. Kalmar 3–0 4
4. Örgryte 3–2 4
5. Sundsvall 2–1 4
6. Gefle 2–1 4
7. IFK G 3–3 3
8. H-borg 4–7 3
9. Malmö 1–1 1
10. Djurgårn 3–4 1
11. HBK 2–4 0
12. Häcken 2–6 0
13. Assyriska 1–5 0
14. Landskrona 0–7 0
Sträck på er, knallebygdsbor!
Dags för en tagg och en fundering på Royal League. Vill jag förfrysa tårna på levande fotboll typ den 3 februari mot exempelvis Molde? Bra fråga. Bandy är ju liksom en annan sak.
Med samma inställning i sista matchen för i år som Bajen visade i går så får jag lite mer tid att fundera på saken.
Holmgången på Söderstadion mot Änglarna slutade som den skulle. Men det är vägen dit som räknas.
Efter en halvtimme, och när vi fått se en frisparksvariant som avslutades med en kanon från Schleebrügge i Glenn Andersson vänstra kryss, började Glenn Alexandersson och Glenn Mild och Glenn Wendt vinna 50–50-bollarna på mittfältet, dom som Bajen så långt fått med sig och kämpat bäst om. Kvitteringen strax före pausvilan var möjligen inte helt orättvis men ändå snopen.
När Glenn Alexandersson för andra gången fick in bollen bakom Covic, efter att ha använt Haris eller möjligen David som stege och mitt i Tidaholmsnedräkningen som kommit till ”noll”, så kunde vem som helst börja misströsta. Och börja tänka på Aubynns frilägesskott efter fyrtiofem sekunder, Pablos strumprullare utanför från två meter, Petters rundning av målvakten som slutade med ett snubbelskott i burgaveln… Med mera.
Men icke. Inte denna kylslagna afton när Söderstadion dessutom hyllade Hella för att ha spelat 23 år i det enda laget som räknas. Där stod jag i ny fin Hellahalsduk och konstaterade att det handlade om kurage, jävlar anamma – och rättvisa. Att Bajen gick för seger var klart från början, och det blev tydligare ju längre matchen led. Tre byten gjorde sitt, inte för att Runström, Aubynn och Fischbein var kassa utan för att det behövdes för att ta hem tre poäng.
Och på vilket sätt! Petter ”bäst på planen” kvitterade med fem minuter kvar, och sen var Samba på rätt plats i sista spelminuten när Petter på väg igenom tacklades omkull och kunde behärskat slå in bollen. Till och med Dylan som med raspig stämma höll hov på Globen för dom tondöva slutade mitt i Like a Rolling Stone när han hörde sången från Söderstadion – ”what’s happening, man?” – och det var precis så kul som det ska vara på Söderstadion
Och nu är det slut för i år.
Fast ändå inte. En omgång återstår, och det är fortfarande en öppen historia vilket lag som är Sveriges näst bästa. När alla lag spelat två matcher utom Malmö, som tar emot Bajen hemma på söndag, ser den riktiga tabellen nämligen ut så här, och som ni förstår handlar det om respektive lags insatser mot Bajen:
2. Elfsborg 4–1 4
3. Kalmar 3–0 4
4. Örgryte 3–2 4
5. Sundsvall 2–1 4
6. Gefle 2–1 4
7. IFK G 3–3 3
8. H-borg 4–7 3
9. Malmö 1–1 1
10. Djurgårn 3–4 1
11. HBK 2–4 0
12. Häcken 2–6 0
13. Assyriska 1–5 0
14. Landskrona 0–7 0
Sträck på er, knallebygdsbor!
Dags för en tagg och en fundering på Royal League. Vill jag förfrysa tårna på levande fotboll typ den 3 februari mot exempelvis Molde? Bra fråga. Bandy är ju liksom en annan sak.
Med samma inställning i sista matchen för i år som Bajen visade i går så får jag lite mer tid att fundera på saken.
måndag, oktober 17, 2005
Elva spelare och lika många ärevarv
Skönt att för en gångs skull försova sig. Hade ingen aning om att hela familjen kunde rusa upp, klämma i sig en stående frukost och försvinna åt olika håll så snabbt. Fantastiskt. Så morgondoppet, och tandborstningen på sina håll, föll bort av denna enkla anledning. Fast disken stod ju kvar.
Tog jycken på promenad i stället för att diska. Inget att rapportera förutom fyra stavgångare i bredd med en sammanlagd ålder på sidådär 420 år. Undan gick det också. Jycken och jag stod stilla och såg på med hakan vid knäna respektive tassarna.
Annars är det mest en transportsträcka till matchen i kväll på Söderstadion. Förslagsvis spelar Covic, Sulan, Schleebrügge, Jensen, Stoor, Aubynn, Petter, Micke J, Furuseth, Runaldo och Paulinho och på bänken Rytterbro, David, Erkan, Micke A och Samba. Sulan lägger alla frisparkar. Varav två i mål. Och Hella får springa ärevarv så gott han kan under hela matchen.
Hur det än går råder inget tvivel om att Bajen är bäst i stan.
Nu ska jag diska.
Tog jycken på promenad i stället för att diska. Inget att rapportera förutom fyra stavgångare i bredd med en sammanlagd ålder på sidådär 420 år. Undan gick det också. Jycken och jag stod stilla och såg på med hakan vid knäna respektive tassarna.
Annars är det mest en transportsträcka till matchen i kväll på Söderstadion. Förslagsvis spelar Covic, Sulan, Schleebrügge, Jensen, Stoor, Aubynn, Petter, Micke J, Furuseth, Runaldo och Paulinho och på bänken Rytterbro, David, Erkan, Micke A och Samba. Sulan lägger alla frisparkar. Varav två i mål. Och Hella får springa ärevarv så gott han kan under hela matchen.
Hur det än går råder inget tvivel om att Bajen är bäst i stan.
Nu ska jag diska.
söndag, oktober 16, 2005
Churchills alla efterföljare
Winston Churchill tackade de få för allt de gjort för de många. Det var snyggt gjort, på många sätt, inte bara stilistiskt, och värt att applådera. Alla kan åstadkomma sin egen variant på temat. ”Aldrig har så få förstört för så många”, är ett exempel. Just denna allusion på den cigarrökande statsmannen och Nobelpristagaren i litteratur är intressant och öppen för tolkningar: de få som förstör kan lika gärna vara avsändarna. Frågan är förstås om avsändarna begriper det.
Som vanligt har jag ägnat valda delar av helgmorgnarna åt att hoppa i böljan den grå av den enkla anledningen att det ingjuter kraft och mannamod i den trötte fan som står där på bryggan. I morse var det extra sorgligt. Det kan också ha varit årets sista morgondopp, tyvärr. Och, jag vet: Aldrig har så lite betytt så lite för så många. Men ändå.
Hösten är här, nämligen, på riktigt. Snart återstår bara väntan.
Jycken och jag forsar fram genom alla löv och lyssnar till den stora tomheten. En vindil och kastanjerna bombarderas oss med sina fallande projektiler. Grenar syns spreta mot den gråsjaskiga himlen. Plötsligt ser vi saker som vi inte sett sen i våras.
I morgon är årets sista chans att se allsvensk fotboll på Söderstadion. Det är också ett slags sorg. Bajen måste som vanligt vinna – men ändå inte, säger några eftersom det innebär att guldet spelas i händerna på ett annat lag av kategorin onämnbara. Det är nu inget att bry sig om. Det är Bajen som räknas.
Mikael Hellström har förärats en snygg halsduk. Hösten är ju här, så det finns med andra ord två anledningar att införskaffa den. Om någon undrar över det första skälet så avtackas Hella kvart i sju i morgon på Söderstadion.
Vad kan man göra för att muntra upp sig själv och andra? Man kan till exempel applådera det som är bra för att ingjuta kraft och mannamod i sig själv och andra (eller för all del kvinnomod om man nu ska tänka lite vidare än på enbart fotboll och sina egna små sorger och för att hänga med i utvecklingen). Inte tvärtom. Ett annat tips är att hyra Picassos äventyr på närmaste välsorterade bibliotek för tjugo spänn. Sen har man rullen en hel vecka att ta till om man behöver annat att tänka på än det som ständigt gnager. Den är emellanåt genialico. Och språket är sådant att inte bara barnen utan även jag förstår vad det handlar om (även om jag får förklara för dem vem Paavo Nurmi var, för övrigt en underbar scen). Med andra ord: som en riktigt god, kärleksfullt handrullad feting till cigarr.
Som vanligt har jag ägnat valda delar av helgmorgnarna åt att hoppa i böljan den grå av den enkla anledningen att det ingjuter kraft och mannamod i den trötte fan som står där på bryggan. I morse var det extra sorgligt. Det kan också ha varit årets sista morgondopp, tyvärr. Och, jag vet: Aldrig har så lite betytt så lite för så många. Men ändå.
Hösten är här, nämligen, på riktigt. Snart återstår bara väntan.
Jycken och jag forsar fram genom alla löv och lyssnar till den stora tomheten. En vindil och kastanjerna bombarderas oss med sina fallande projektiler. Grenar syns spreta mot den gråsjaskiga himlen. Plötsligt ser vi saker som vi inte sett sen i våras.
I morgon är årets sista chans att se allsvensk fotboll på Söderstadion. Det är också ett slags sorg. Bajen måste som vanligt vinna – men ändå inte, säger några eftersom det innebär att guldet spelas i händerna på ett annat lag av kategorin onämnbara. Det är nu inget att bry sig om. Det är Bajen som räknas.
Mikael Hellström har förärats en snygg halsduk. Hösten är ju här, så det finns med andra ord två anledningar att införskaffa den. Om någon undrar över det första skälet så avtackas Hella kvart i sju i morgon på Söderstadion.
Vad kan man göra för att muntra upp sig själv och andra? Man kan till exempel applådera det som är bra för att ingjuta kraft och mannamod i sig själv och andra (eller för all del kvinnomod om man nu ska tänka lite vidare än på enbart fotboll och sina egna små sorger och för att hänga med i utvecklingen). Inte tvärtom. Ett annat tips är att hyra Picassos äventyr på närmaste välsorterade bibliotek för tjugo spänn. Sen har man rullen en hel vecka att ta till om man behöver annat att tänka på än det som ständigt gnager. Den är emellanåt genialico. Och språket är sådant att inte bara barnen utan även jag förstår vad det handlar om (även om jag får förklara för dem vem Paavo Nurmi var, för övrigt en underbar scen). Med andra ord: som en riktigt god, kärleksfullt handrullad feting till cigarr.
lördag, oktober 15, 2005
Men ändå lite grann som en thriller
Visst är allt underligt?
Fredag kväll och numera lördag natt och äldsta sonen är slut efter en hård vecka och sover sen åtta i stället för att syssla med dumheter. Övriga inklusive jycken passade på att just denna dag packa in sig i bilen och försöka passera den rammade Essingeleden för att ta sig till Järna för diverse lajbans men hamnade i tröstlösa köer eftersom alla andra också försökte böka sig fram via alternativa vägar igenom stan. Men de gav inte upp utan tog sig fram (med kvinnan vid ratten). Själv låg jag på sofflocket och tröttnade mitt i filmen Mitt stora feta grekiska bröllop. Eller om det var Mitt feta grekiska stora bröllop. Hur som helst saknade den humor och substans. Men vem gör inte det?
Det är kallt ute och stjärnklart, men jag tänder en tagg och funderar på saken. Timbro, till exempel, är en så kallad tankesmedja och sorterar under egenintresset – och då förstår man hur kul det måste vara att jobba där. Bland annat ger man ut korrekt litteratur eller olika rapporter om att svenskarna är vilseförda eller inte vet nåt om till exempel världens utveckling. Eller vad som är feminism. För att muntra upp sig själva och ha nåt att göra har gossarna på lagret skickat en korrekt bok till diverse folk. Urvalsprincipen är obekant, men troligen kliar man vissa korrekta personer på ryggen och gör sig lustig över andra (med den så kallade glimten i ögat: det är ju en tankesmedja, och man har ju gubevars viktiga saker för sig eftersom man sett ljuset). Genus-Tiina (hädanefter gemenligen kallad G-T) är en av dem som får bok och följebrev författat av avdelningens lustigkurre. G-T går i taket när hon får ”thrillern” i brevlådan och polisanmäler det hela eftersom hon ”känner igen Gudfadern när han talar”: i följebrevet står det enligt G-T ”en bok som handlar om en frustrerande tillvaro där den ena efter den andra försvinner. En situation som förmodligen inte är helt obekant.”
Och det kan ju låta otäckt.
Men hon har missat tre ord: “där den ena efter den andra hoppar av och försvinner”. Om man får tro tankesmedjans version av brevet.
Det låter i mina öron också otäckt. Jag har läst en och annan thriller och hårdkokt deckare och vet vad ordet försvinner kan betyda.
Och nu har alltså G-T hoppat av åtminstone Fi.
Författaren till boken som gossarna skickat ut är Ayn Rand och boken heter Och världen skälvde (det låter nästan som en Hemingwaysk samlagsbeskrivning under spanska inbördeskriget men skulle för all del kunna vara titeln på en deckare av låt säga Kjell Eriksson). Timbro påstår att det är en klassisk idébok (den utkom 1957). Rubriken på Aftonbladets recension i vintras av tankesmedjans nyutgåva löd ”Våta drömmar för en bakfull höger”, så det kanske stämmer. Om innehållet skrev recensenten bland annat att ”marknadsliberalismen får en sadomasochistisk vällustig karaktär när övermänniskorna möts och befrämjar sina egenintressen”. Hur som helst verkar det inte vara mycket till thriller över det hela. Eller ens Hemingway: ”Med så mycket övermänniskoideal, tävlan och egenintresse blir det svårt att få till ett vanligt samlag.”
Inte nog med det: Det handlar om mer än 1200 sidor.
1200 sidor? Idébok eller ej, för att ta sig igenom en sån textmassa behövs åtminstone ett vanligt hederligt stånkande missionärsknull utan baktankar nånstans vid 600 sidor. Annars får det vara.
Men frågan kvarstår: Varför försvinner de som hoppar av?
Och kan man verkligen lita på folk som jobbar på en tankesmedja som påstår sig ha sett ljuset? Vad är dom ute efter? Egentligen?
Fredag kväll och numera lördag natt och äldsta sonen är slut efter en hård vecka och sover sen åtta i stället för att syssla med dumheter. Övriga inklusive jycken passade på att just denna dag packa in sig i bilen och försöka passera den rammade Essingeleden för att ta sig till Järna för diverse lajbans men hamnade i tröstlösa köer eftersom alla andra också försökte böka sig fram via alternativa vägar igenom stan. Men de gav inte upp utan tog sig fram (med kvinnan vid ratten). Själv låg jag på sofflocket och tröttnade mitt i filmen Mitt stora feta grekiska bröllop. Eller om det var Mitt feta grekiska stora bröllop. Hur som helst saknade den humor och substans. Men vem gör inte det?
Det är kallt ute och stjärnklart, men jag tänder en tagg och funderar på saken. Timbro, till exempel, är en så kallad tankesmedja och sorterar under egenintresset – och då förstår man hur kul det måste vara att jobba där. Bland annat ger man ut korrekt litteratur eller olika rapporter om att svenskarna är vilseförda eller inte vet nåt om till exempel världens utveckling. Eller vad som är feminism. För att muntra upp sig själva och ha nåt att göra har gossarna på lagret skickat en korrekt bok till diverse folk. Urvalsprincipen är obekant, men troligen kliar man vissa korrekta personer på ryggen och gör sig lustig över andra (med den så kallade glimten i ögat: det är ju en tankesmedja, och man har ju gubevars viktiga saker för sig eftersom man sett ljuset). Genus-Tiina (hädanefter gemenligen kallad G-T) är en av dem som får bok och följebrev författat av avdelningens lustigkurre. G-T går i taket när hon får ”thrillern” i brevlådan och polisanmäler det hela eftersom hon ”känner igen Gudfadern när han talar”: i följebrevet står det enligt G-T ”en bok som handlar om en frustrerande tillvaro där den ena efter den andra försvinner. En situation som förmodligen inte är helt obekant.”
Och det kan ju låta otäckt.
Men hon har missat tre ord: “där den ena efter den andra hoppar av och försvinner”. Om man får tro tankesmedjans version av brevet.
Det låter i mina öron också otäckt. Jag har läst en och annan thriller och hårdkokt deckare och vet vad ordet försvinner kan betyda.
Och nu har alltså G-T hoppat av åtminstone Fi.
Författaren till boken som gossarna skickat ut är Ayn Rand och boken heter Och världen skälvde (det låter nästan som en Hemingwaysk samlagsbeskrivning under spanska inbördeskriget men skulle för all del kunna vara titeln på en deckare av låt säga Kjell Eriksson). Timbro påstår att det är en klassisk idébok (den utkom 1957). Rubriken på Aftonbladets recension i vintras av tankesmedjans nyutgåva löd ”Våta drömmar för en bakfull höger”, så det kanske stämmer. Om innehållet skrev recensenten bland annat att ”marknadsliberalismen får en sadomasochistisk vällustig karaktär när övermänniskorna möts och befrämjar sina egenintressen”. Hur som helst verkar det inte vara mycket till thriller över det hela. Eller ens Hemingway: ”Med så mycket övermänniskoideal, tävlan och egenintresse blir det svårt att få till ett vanligt samlag.”
Inte nog med det: Det handlar om mer än 1200 sidor.
1200 sidor? Idébok eller ej, för att ta sig igenom en sån textmassa behövs åtminstone ett vanligt hederligt stånkande missionärsknull utan baktankar nånstans vid 600 sidor. Annars får det vara.
Men frågan kvarstår: Varför försvinner de som hoppar av?
Och kan man verkligen lita på folk som jobbar på en tankesmedja som påstår sig ha sett ljuset? Vad är dom ute efter? Egentligen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
