Alltid redo

Har man en gång kastat livlina, är stolt innehållare av knivbeviset (som för övrigt fungerade som leg när jag inte fick ut stålar på mina resecheckar i New York för en herrans massa år sen eftersom namnteckningen i passet inte såg ut som den borde eftersom jag i ungdomligt oförstånd ”skojat till den”) samt haft blå skjorta och snitsig snusnäsduk på sig ute i markerna är man naturligtvis som klippt och skuren för att göra jobbet. Som scout i Bajen. Vi ska dra vårt strå till stacken, var så säkra.

Annars har dagen mest ägnats åt att komma i gång, vi säger inte för vilken gång i ordningen. Den här gången är det allvar dock, vilket till och med jycken förstått. Bara så ni vet.

Vi har till och med så mycket att styra upp såhär på kvällskvisten att kvinnan i huset får sköta två föräldramöten på egen hand – samtidigt. (Disken? Vi kan också göra två saker samtidigt.)

Snudd på alla ungarna ska nämligen ut på klassäventyr, och sånt kräver f-möten. Det är en vecka på Gotland, det är en vecka i Norge, det är, hör och häpna, en vecka i New York. På min tid åkte vi typ till Huddinge och tillbaka samma dag. Det var, om man säger, på den riktiga flumskolans tid. Vi gick i träskor året om, bara en sån sak. En del trippade förstås omkring i platåskor, men dom låg också på golvet efter gympan för att kunna trä på sig brallorna, ett slags tidig queer om man så vill. En del påstår att det var Bowies fel, och det kanske det var, för en del hade dessutom likadan frilla, eller sån där som David Cassidy hade. Eller också kanske felet var att dom kastade tärning i riksdagen om hur vi skulle ha det, vilket man kan säga också var borgarnas fel.

Så vad händer i till exempel New York, nu när 42:a gatan och Broadway inte längre är vad de varit? Vi håller oss a jour via vår tids informationsgehenna. ”Protistutionsringen”? ”Prositutionsringar”? Aftonbladet har det inte lätt alla gånger, men det är alltså staten New Yorks guvernör Eliot, som såklart lovat att hålla en hög etisk profil, det gör dom alltid, som åkt dit i en prots… nu ska vi se… prostitutionshärva där de ”damer” som köpts kostat mellan 1000 och 3000 dollar i timmen. Som ”chef för New Yorks myndigheter mot organiserad brottslighet var han med och krossade minst två prositutionsringar”, berättar bladet. Frun lär för övrigt heta Silda, vilket vi håller tummarna för stämmer.

Aftonbladet har för övrigt en länk som heter ”Lätta på trycket på spekatkulära muggar”.

Norge? Vetifan. Okej, "Arbeidstilsynet i polakk-razzia nå”, förklarar Aftenposten som inte heller vill att norrmän ska undgå Eliots prostitusjonsring.

Gotland? ”F-kassan snällare på ön”, meddelar Helagotland.se. Dessutom lär ett rattfyllo blivit av med kortet runt tretiden i natt.

Trot eller ej, men alla ungar sover. Vår schweiziska nia sade redan vid maten att hon var ”trutt”. Yngsta sonen har varit hemma och legat på sofflocket (och konsumerat Hasse&Tage mest hela dagen), och äldsta sonen kan jag höra snora och harkla sig genom väggen. Dottern såg inte heller hon alltför pigg ut när vi lassade i oss makaroner. Det kan vara nåt som går...

För övrigt har Vatikanen ökat på listan med dödssynder. Det kan också vara bra att veta.

Elden

Dagen efter. Regn och vindar. Morgonpromenaden klappad och klar. Vi kom aldrig ut på udden, men jycken har gjort det hon ska och fick på köpet jaga runt med boxern i fårhagen. Allt är sig likt – men ändå inte.

Vi gav med oss, trots att vi vägrar att befatta oss med eländet; yngsta sonen fick ringa och rösta på Nordman. Man kan säga att vi därmed drog vårt strå till stacken. Av två som inte kan sjunga tog vi ställning för den ena. Då gick det som det gick. Lite grann som ”att brännas på bål”, om jag förstått förloraren rätt. Han som kan sjunga förlorade förstås också, men det räknas liksom inte.

Apropå ingenting: Stefan Holm skämmer bort oss. Men gav oss också en tankeställare.

Kvinnor, melodifestival och missade matcher. Men vi överlevde alltså gårdagen. I dag kommer vi att sakta men säkert ladda för att sätta full fart. Vi hör tecknen: kaffemaskinen mullrar pånyttfödd. Inte nog med det: vi tänker så det knakar; vi har gjort ett antal armhävningar; vi planerar och eldar på. Vi lägger upp ribban. Ingenting ska stoppa oss. Vi ska hoppa vi med.

Vakna Törnosa, slå prinsen på käften

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Så i dag håller vi käften. Vi lyfter dock på den feministiska hatten, så har vi i alla fall gjort nånting i dag, förutom allt det andra som vi alltid gör. Vår schweiziska nia passar dock dagen till ära på att dema, det finns alltså hopp, vilket vi uppskattar. Stadshagen, däremot, kom vi aldrig till, det är som vanligt en lång historia. Rami, som vi fortfarande bara läst om, fortsätter att hålla nollan, the never ending story? Men fotboll, kvinnor, vin och sång, tja, ordningen kan man alltid diskutera, men vad mer kan man begära? En och annan revolution, kanske?

Ro i hamn

Just i dag lär Bajen fylla år, och inte nog med det: det är en ovanligt jämn och fin sifferrad som det finns anledning att fira. Vi bockar och bugar med viss försiktighet och har redan druckit kaffe ur den tämligen nya fina grönvita muggen på den gistna träbänken i solskenet bakom bajenglajjorna, som vi dessutom hade på oss under jyckens morgonpromenad som hölls kopplad för att undvika löpska utflykter med tänkbara icke önskade resultat, för vi har nog som vi har det. Vi tog oss alltså inte längst ut på udden, så vi har inte hunnit fundera så mycket.

Att vi inte hunnit fundera så mycket och dessutom bockar och bugar med försiktighet kan vara ett resultat av gårdagens utflykt i Tjockhults nöjesliv – och som alltid när regissören från jämmerdalens andra stad är på besök en avrundande mojito (eller två) på Gondolen. I vanlig ordning kom vi på en jävligt schyst idé till en rulle.

I dag kommer vi alltså inte att fundera så mycket. Vi satsar på att bara vara. Vi ser inte bakåt. Vi ser inte framåt. Vi är där vi är. Vi kommer naturligtvis att fira – fattas bara – men utan minsta åthäva.

I alla fall några timmar till.

Och i morgon? Tja, det får väl bli nåt om fruntimmer.

Ställa frågan

Jaha, nu vet man i alla fall vad man ska göra i sommar eftersom man till slut bestämde sig genom att säga ja och därefter nej. Förutom det sedvanliga joxet alltså: ut med jycken på udden, en och annan kaffe, Bajen hit och dit, hålla liv i könsmaktsoordningen, ja ni vet. Anledningen är att vi behöver fylla på plånkan och att ett av alternativen kändes minst ångestdämpande, för man vill ju gärna något mer än bara fylla plånkan.

För att råda bot på, hålla liv i och samtidigt fly från beslutsångesten stirrade vi med behållning på två tungviktsfajter i fotbollsveckan som gick. Att Arsenal utan pardon enkelt körde över Milan var på sätt och vis en överraskning, men ingen sensation och om man tänker efter lite alldeles självklart. Får Milan rulla boll i maklig takt på mitten utan press är laget säkert bra, men det tillät inte kanonjärerna från London. Tempot, passningarna, rörelsen; det var liksom inget snack om saken, om man så vill: klasskillnad. Och det trots att Adebayor var fullständigt kass i åttinie minuter. Och trots att man knappt vågar skjuta.

Att Roma knockade Real Madrid var kanske mindre väntat för realisten – läs torrbollen – men desto skönare för drömmaren av en miljon skäl varav motståndarnas epitet kungliga bara är ett. Bella Roma. Vad säger man? Det finns få lag på den här nivån som så utstuderat vill använda sig av fotbollens alla trick för att få matchen dit dom vill men som i varje moment hamnar i och sedan försöker hitta en väg ur komplicerade situationer där klacksparken eller varför inte tunneln alltid är ett alternativ även om man har andra sätt att gå till väga. Marginalerna ska helst vara en fråga om millimetrar. Det är som om dom vet vad som krävs och är villiga att göra jobbet men att det finns ett högre mål med fotbollen som hela tiden pockar på. Att det finns en gräns man måste utmana.

I en timme höll sig Roma till planen för att vinna fajten, inklusive alla trick för att nå hela vägen tryfferat med det obligatoriska övervägandet av att ta hjälp av klacksparken eller varför inte tunneln. Sen var det som om det inte räckte. Sen var det som om man var tvungen att ställa frågan om fotbollens väsen. Dess idé.

Man blev helt enkelt tvungen att ta risken att förlora. Inte för motståndets, utan för sin egen skull. Som om man inte begrep bättre.

Som om man inte, tack och lov, kan annat.

Som åskådare i tevesoffan och med hjärtat på rätta stället befinner man sig i gränslandet mellan magin och att ropa på hjälp. Att då punktera matchen i sista minuten är naturligtvis genialiskt.

Vill vi lyfta fram någon spelare? Vi skulle kunna säga De Rossi om vi måste nämna någon, men – nej.

I stället konstaterar vi ännu en gång att Roma ställde frågan om fotbollens väsen. Möjligen fick vi med hjärtat på rätta stället inget svar, vem vet, det kanske inte finns något, men det är få lag som ställer den.

Jycken? Löper och har sig och beter sig därmed på jyckars vis fullständigt eget. Promenaderna hålls strängt kopplade. Just i det fallet tar vi inga chanser.

Sorry Sulan

Vi var där. Vi stod inte pall hela vägen. Och det som hände kan vara vårt fel.

Till första matchens andra halvlek ställde vi oss bakom motståndarnas målbur ungefär vid högra stolpen för att kolla in anfallsspelet på lite närmare håll, höra nätmaskornas rassel och för att på något sätt lura vädrets makter, som sannerligen inte var med oss och inte gick att lura. Det kan alltså vara vårt fel att det gick som det gick på Stadshagen, för när Paulinho föll för trycket och överlät straffsparkandet till Sulan, efter att först ha markerat vem som ägde frågan genom att mota bort en sugen Zengin, och Sulan kom kutande över planen kunde vi redan på sextio meters avstånd se var han skulle slå straffen. Han såg oss stå där, han bestämde sig och därmed stod det klart att han tänkte slå den där vi stod när han väl kom fram. Kanske för att ha något att sikta på, vem vet. Gröndalsmålisen, som för övrigt höll hög klass och fick sprattla till ordentligt för att ta bollen, såg Sulan närma sig och var med på noterna han med. Han visste också var vi stod.

Vi har klivit omkring i gamla vältuggade favvogympapjucken modell -94 hela jämra jämmerdalsvintern, men efter lördagens upplevelser har vi bestämt oss för att dra ett nu får det vara nog-streck. Anledning var naturligtvis att de simmande tårna nån gång under andra matchens första halvlek blev lika med russin. Om vi ska vara riktigt ärliga var hela vi ett stort russin, och droppen blev när vi inte längre hade kraft nog att få fyr på tändaren eftersom våra russinfingrar inte längre orkade lyda hjärnans uppblötta kommando. Inte ett plagg höll för vädrets påverkan denna lördagsförmiddag, särskilt inte med tanke på att dom redan fått sig en omgång under jyckens morgonpromenad genom lervällingen upp på udden, och vid ställningen 3–1 lommade vi i väg med all vätan till tricken, och väl hemma blev det ännu mera vatten men i badkaret där händer och fingrar så småningom återkom i tjänst efter en stunds elektriska stickningar som inte var att leka med.

Sen tog vi den där taggen på förstukvisten med en ruggigt stor balja kaffe som sällskap.

Om de två matcherna är inte mer att säga än att det såg hyggligt ut så länge vi var med. Särskilt om man jämför med de ohyggliga första sjutton minuterna för ett år sedan på samma skitplan. Andra matchen var, förutom första minuten, möjligen lite piggare att följa, åtminstone så länge vi nu stod ut och möjligen för att ungdomarna på planen inte visste bättre. Att Mikkel Jensen kombackade, intressant nog med helt egen dresskod, var också en ren glädje att notera. Apropå att kläderna gör mannen konstaterade vi när vi läste namnen på tröjorna under första matchen att Gunnarsson bland många andra var på planen och att exempelvis Jensen spelade högerback och att vi för en kort stund han tänka ”ha’rom köpt en ny spelare” innan vi såg vem det var.

Vi vill nog se mer av Freddy Söderberg där framme innan vi säger nåt mer än så, det är ett som är säkert. Men Paulinho ser tung och vältränad ut.

Det såg, trots allt, hyggligt ut.

Karaktärsdrag

Vi är misstänksamma. Men vi är inte omöjliga, vilket vi är stolta över. En vänlig läsare – ”Rätt ska vara rätt” – har påpekat att vi i senaste drapan missat ett ”i”, vilket vi har åtgärdat och det med emfas, för rätt ska vara rätt, en paroll minst lika god som någon annan, särskilt när man fått sitt morgonkaffe och man hunnit med en tagg längst ute på udden medan jycken sniffade runt i buskagen med svansen stolt i vädret och det fortfarande halvt om halvt är vår i luften.

Fast ser man sig om in världen tycks det inte vara just den parollen som är i ropet. Därav misstänksamheten.

”Heath Ledger bara den senaste i raden av döda kändisar”, läser vi till exempel som rubrik på ett pressmeddelande som Newsdesk vänligt nog skickat oss och som fortsätter: ”Psykiatrin har tagit livet av hundratals.” Curt Kobain, Vivien Leigh, Elvis så klart (är han verkligen död?) samt Hemingway räknas upp som exempel på döda kändisar som psykiatrin ligger bakom. Avsändare? Kommittén för mänskliga rättigheter. Det låter ju fint. Vilka står bakom den? Jo, scientologerna, ni vet dom där jepparna som åtminstone förr i tiden stod på Drottninggatan här i Tjockhult och frågade förbipasserande ”Ska’ru med på en test” och som en svensk präst för ett antal år sen kallade för världens farligaste sekt och som fortfarande, efter en snabbtitt på hemsidan, alltså fortfarande inte vet att det heter ”ett test”.

Just det kanske har att göra med The Wall of Fire som enligt dom här jepparna påstås ha ägt rum för 75 miljoner år sedan. Den onde Xenu, härskare över den Galaktiska Konfederationen, och nu låter vi wikipedian föra ordet, ”fraktade miljarder utomjordingar till jorden och dödade dem i vulkaner med hjälp av vätebomber. Efter detta åkte deras odödliga själar, thetaner, upp i atmosfären där de tillfångatogs och placerades i 3D-biografer där de hjärntvättades med hjälp av filmer (det så kallade R6-implantatet). Sedan släpptes thetanerna ut och har därefter klamrat sig fast vid människorna som ett slags andliga parasiter (kroppsthetaner) och orsakar olika problem.”

Hur blir man av med dem? Jo, genom auditering, som kan ha diverse betydelser i diverse sammanhang men som i just detta fall sköts genom denna manick.

Att vi är misstänksamma i största allmänhet kan alltså ha naturliga orsaker. Man behöver alltså knappt se sig om i världen.

Ett annat karaktärsdrag som vi klamrar oss fast vid är att vi måste erkänna vissa saker. Vi kan helt enkelt inte låta bli. Vi erkänner alltså att vi en gång i tiden var svaga för The Eagles. Vad ger ni mig för det, va! Erkänn att ni tappade hakan, ni som trodde annat. Men va fan, det var vissa fruntimmer, det var bilresor genom landet när sommarsolen gick upp och kassetten gick varm, det var sjysta stämmor och så vidare. Vi är inte så svaga numera att vi kommer att vara på plats på nån konsert i Globen, en ”konsertbyggnad” som vi ibland misstänker tondöva utomjordingar för att ligga bakom, men vi känner att vi nånstans ändå var rätt ute och kan stå för det när vi läser en intervju med Don Henley i DN apropå nästa amerikanska president och att han är nöjd med vilken demokratisk kandidat som helst – ”en fucking chimpanzee skulle vara en förändring till det bättre.”

Nu tycker tydligen jycken att vi ska glassa en stund i solen på den gistna träbänken. Så vi sätter på oss bajenbrickorna, slår oss ner, tänder en tagg och funderar på hur man formerar två Bajen som i morgon ska spela två matcher på raken. Ett A- och ett lite mindre A-lag?

Trekanter då och nu

I dag kommer vi att festa till och från – och det med besked. För hundra år sen fick nämligen herr Tobler en bit utan för Bern i gökurets förlovade land till det – och det med besked. Just det – tobleronen såg dagens ljus. Vi kommer följaktligen att ta oss några trekanter under dagens lopp – som just nu – och varför inte en liten espresso som ackompanjemang till och från.

Annars har vi varit i gång mest hela dagen – och det med besked. Årets hittills kortaste morgonpromenad fick en förvånad jycke vara med om innan en annan drog, och sedan dess har man har hunnit med att bli intervjuad, ta sig ett bad, skriva en massa bludder, ränna runt udden med jycken på riktigt samt klämma en cappuccino (godkänd) på Söder följt av en caffe latte på Mazzarini (väl godkänd). Att det blev just en latte berodde inom parentes på att Expressens löp hos hökarn bredvid talade om att man kunde bli smal av just denna kombination, vilket vi nu väntar på.

Vänta, vi är inte klara: vi har talat med försäkringsbolag, vi har talat med lönekontor, vi har postat brev, vi har dragit vårt feministiska strå till stacken (diskat koppen vi använde det första vi gjorde), vi har bytt skjorta, vi har läst två morgontidningar samt lika många tunnelbanevarianter, vi har gett två spänn till en som frågade om vi hade en spänn, vi har slängt käft med en idiot som till varje pris skulle in i samma tunnelbanevagn som vi skulle ut ur, vi har studerat Slussen av vissa bestämda orsaker som vi någon gång ska komma tillbaka till, vi har på köpet sett något som fick tankarna att vandra till ett av italiensk teves viktigaste programledar- och bisittarkännetecken – nämligen tette – och vi har skickat en radda mejl av lika många skäl.

Och vi har betalat en räkning något i efterhand.

Mycket av det vi sysslat med har vi gjort med bajenbrillorna på. Solen är just i dag nämligen på vår sida. Som nu, på den gistna träbänken, där våren är ett faktum. I alla fall i dag.

Vi har naturligtvis glömt hälften av det vi gjort – för att inte tala om det vi skulle göra.

Appropå dagens festande till och från: vår schweiziska nia, som fortfarande klämmer lagg med familjen på nån dalkulle, påstår bestämt att gökuret är en österrikisk historia varje gång vi drar upp den som exempel på, tja allt möjligt. Ingenting kommer att ta oss ur den eventuella villfarelsen om hur det ligger till med den saken. Men det är klart, hade den varit svensk, hade vi nog sagt att den var norsk.

Vadå queer?

Man kan få för sig att Bajens spelare inte gör annat än sätter barn till världen (ja, när dom inte är på ”lyxläger” eller ”festar med Paris” förstås). Vi hade bespetsat oss på att kolla in Rami in action på lördag, och Sulan såklart, men tillökning i familjen väntar alltså i ena fallet och lär enligt uppgift ha skett i det andra! Vi hoppas hur som helst att allt går bra.

Sånt får för övrigt gå före det mesta, jag lovar. En annan som har dragit några strån till stacken tycker annars att två matcher med Bajen samma dag är rena bingon, svältfödd som man är på riktig hederlig jämmerdalsjota. Att inte dra några växlar på resultaten har vi redan bestämt oss för att göra. Att Gröndal står för ett av motstånden är naturligtvis av visst grönvitt intresse; där finns ju en och annan som passerat Bajen under resans gång. Och man frågar sig: Är ”Danken” kvar? I så fall hoppas vi för en gångs skull på ett frisparksläge för motståndarna från sisådär 28 meter. Om "Poppen" limmar den i krysset är vi mer än nöjda.

IK Brage har väl kanske rosat klart på högsta nivån, men man vet ju aldrig. Det kanske dyker upp nån rysk oligark med en säck med allt annat än surt förvärvade stålar som vill ta upp kampen om Champions League-bucklan, det är ju såna tider. Vi kommer på rak arm på Rolf Zetterlund som gemensam historisk nämnare, mannen som lyckades byta in fyra spelare i ett minnesvärt derby, men annars? Var inte Brage ett sånt där lag som ingen ville veta av? I alla fall utanför kommungränsen?

Kanske Sulan drar på sig skorna på lördag? Och hinner man klämma en pilsner på närmaste lokal mellan de två varven?

Många frågor blir det. Jycken? Morgonpromenad i grådask och snålblåst, men det kan ju vara sånt som en gång i tiden danade oss till vikingar. Man undrar ju: Hade vi blivit vikingar om vi till exempel stått och glott nånstans längst ut på en udde vid Medelhavet med en byracka i bougainvillesnåren, en fortuna i näven och strax skulle vända hemåt för att sätta på kaffemaskinen? Men det skiter jycken i; hon ångar i väg på äventyr medan en annan tar sig en tagg och funderar på saken – just det – längst ut på udden.

Måsten och annat på tapeten

Konstigt. Man vill inte. Ändå gör man det. Man glor i den tomma plånkan och tänker: Hjälp! Muspekaren rör sig obönhörligt. Och plötsligt är det för sent. Man hinner inte mer än klicka på skickatangenten förrän dom vill att man ska komma lubbande. Det hjälper alltså inte att vara för sent ute. Man gör vad man kan, men sen kommer den: ”När kan du börja?” Är det för att man är så bra på att dra en vals?

Jyckens morgonpromenad, som alltså helt och hållet faller på ens lott såhär i klämmalaggtider men aldrig före första omgången kaffe, gick bra. Ett antal pinnar kastades hej vilt, så urtörstig jycke passade naturligtvis på att längst ut på udden på köpet få sig ett bad i vassen eftersom hon dricker allt som går att dricka när hon lämnat hemmet eftersom kranvatten inte riktigt håller hundmåttet. Jycken, som är bra på att spåra, spårar man säkrast efter alla torrlagda dypölar, bara så ni vet.

Själva tog vi oss en funderare och en rök.

Vad säger ni om Kuba? Vi säger bara en sak: vi köpte en engångständare på plats för åtta år sen – just i dag faktiskt – och den fungerar fortfarande.

Många tusen fångar hålls i supermaximal säkerhetsförvaring. Mer än tusen personer har dömts till döden de senaste trettio åren. De senaste sex åren har 230 personer i fängsligt förvar dött av elchockpistoler, varav 70 enbart förra året. Sexuella förödmjukelser, våldtäkter, simulerad drunkning, låtsasavrättningar, fleråriga isoleringar. Tvångsarbete ihopkedjade med andra fångar. Tusentals hålls i fängsligt förvar utan rättegång och möjlighet att få hjälp. Fångindustrin är den stora arbetsgivaren i landet och växer så det knakar. Mer än två miljoner av invånarna är i fängelse, och jag ger mig fan på att dom tillverkar engångständare. Nära fem miljoner går omkring med villkorliga domar som begränsar deras frihet. Och här sitter kubaner i fängelse på livstid för sin politiska övertygelse och som spioner. För att inte tala om de hundratals internerade på obestämd tid och utan några rättigheter alls på Kuba.

Nej, nej, nej, vi talar inte om Kuba. Vi talar om USA.

En sak är säker: Amnesty har häcken full överallt.

I dag ska vi bland mycket annat syssla med en klassiker. Nämligen skriva brev. Ni vet papper, penna, kuvert och frimärke. Och på utrikiska, vilket kräver sin man. Jycken, som ännu inte är helt torr men förhoppningsvis otörstig, följer intresserat mina förehavanden: ”Ska han ta vägen förbi kaffemaskinen?”

Halva inne

Vi läser tidningen som fan läser…, ja ni vet. Och letar symboler. Men så kan det gå när man såhär när våren lär vara ett meteorologiskt faktum tar av sig bajenbrillorna och kisar i solgasset på den gistna träbänken, sippar lite nicaraguajava, fimpar taggen för att tända en ny och försöker vara kulturell.

Anledningen är förstås att snudd på 66,7 procent av familjen klämmer sportlovslagg på annan ort och en annan och äldste sonen, som förstås passar på att sova som om han aldrig gjort något annat, håller ställningarna på hemmaplan.

Jovisst, jycken ligger bland löven i gräset och glor sorgesamt på mig. Vi har förvisso morgonpromenerat, men det är aldrig nog.

”Vi får inte ha fest på Spy Bar, buuuhuuuhuuhuhuhuhuhu…”, läser vi till exempel. Det är som jag alltid har sagt: feminister och alla prefixberoende sexuella varelser vill bara vara som alla andra. Dom vill också vara med i svängen, hänga vid en bardisk och känna sig utvalda.

Kan det vara så enkelt att dom vill att kön ska stå utanför, vilja komma in men inte få?

Själva har vi satt i system att lämna in diverse ansökningar när tiden är ute. Vi har fått för oss att då tycker dom nog att man är ”intressant” och ”har nåt att komma med”.

Man vill ju så gärna kunna gå förbi kön bara för att man är den man är.

Allvarligt talat: det här med att tala om att man är intresserad när det redan är för sent har vi med tiden förstått är ett karaktärsdrag som vi inte vet vad vi ska göra åt. Visst, knepet med listor på allt som ska göras i all ära, men vad hjälper det när man ändå aldrig läser listan – som man dessutom inte vet var den är. Och knappt vet vilket årtusende det är.

För tydlighets skull: vi syftar inte enbart på alla forntida fruntimmer.

Vi befinner oss som vanligt i gränslandet mellan omnipotens och dåligt samvete. Vad vi bör och vad vi inte kan. Vad vi kan och vad vi inte bör.

Och så vidare.

Människan är inte en politisk varelse utan bara sig själv, är sedan länge parollen i valda delar av jämmerdalen. Alla andra bör vackert titta på och stå till marknadens tjänst.

”Men först en kaffe”, hann vi tänka innan vi kom på bättre tankar. Plötsligt har vi nått ett slags insikt. Jycken ser förväntansfullt på när vi reser oss upp, tar några osäkra steg och sedan sätter full fart runt hörnet.

Äntligen!

Fan som vi har längtat. Vi har sett oss svikna av kvällspressen, dom som vill ge oss vad vi vill ha. Och då, då när man undrar om man missat nåt eller om dom missförstått sitt uppdrag, "dom är ju för f-n utbildade, typ fem komma noll på min tid", då finns någon att lita på, nån som hittar rätta kroken. Till slut. Och vi kan andas ut.

”Festade med Paris” utropar Aftonbladet om Bajenspelarna som är på ”lyxläger” i USA i stället för att som alla hederliga allsvenskar såhär års frysa om tårna. Inte nog med det, snubben med hagelbössan som ”stoppade” en av Bajens träningar mellan lyxshoppingen, strandfotbollen, Las Vegas-tripper och alla golftävlingar visade sig bära på en attrapp, men då fixade spelarna en gokarttävling i stället.

Vad gjorde ledarstaben? Jo, ”hängde på en strand späckad av droger och plastikopererade människor” – och, som grädde på moset, trivdes i haschångorna.

”Som vanligt bryter Hammarby mönstret”, meddelas det.

Själva har vi suttit i solgasset och motstått yngste sonens försök att övertala oss om att skjuta på honom. Med fotbollen alltså. Vi har liksom inte kunnat.

Jycken? Sniffar runt för att hitta nåt intressant. Svansen går och går och går.

Vi tar ett djupt andetag.

I'm only sleeping

Natt. Och här sitter man vid köksbordet och glor kontemplativt ut i mörkret innan det är dags att slagga in eftersom vi inte haft möjlighet tidigare. Huset är nämligen fullt av folk, tillfälligt gästspel från Ume samt Skåne – och tidigare i veckan från Noreg av alla ställen – och det har redan som om det inte vore nog börjats packa prylar för att inte tala om att tvätta. Sportlov hägrar på nån förhoppningsvis snöklädd kulle i Dalarna, som vi förklarat för vår schweiziska nia är ett slags nedskavd alp som ligger ungefär en mil under trädgränsen, och bilen, som tvättats så till den milda grad att jag inte kände igen den på parkeringen vid favorithökar’n i eftermiddags när jag inhandlat ett ton måsten till tuffa dagar i skidbacken utan vilset fick irra runt en stund, är redan trekvartsfull. Plus utrustad med en sån där inlånad boxmanick på taket. Och dom åker inte förrän på söndag.

En annan håller alltså ställningarna på hemmaplan. Samt förstås äldsta sonen.

Och jycken.

Vi kommer att rapportera om morgonpromenaderna, som helt naturligt faller på vår lott eftersom den sportlovsbefriade sonen lär slumra så gott han kan, var så säkra.

Möjligen kommer vi också att försöka ta igen en del av den varan, som vi slarvat med sen nån gång i åttan.

Möjligen kommer jycken att stå en stund utanför sovrumsdörren och skälla innan det är dags.

"Please don't spoil my day..."

Konstruktiv kommunikation

Motståndets lag måste man övervinna var dag. Vi, till exempel, har satt i system att utbrista ”Men först en kaffe”.

Sagt och gjort.

Jycken väntar tålmodigt på nästa steg.

Vissa frågor är knepiga att svara på. Helst ska de sakna frågetecken. Det ger mer schvung åt det hela. Är på det hela taget snyggare. Är ett tecken på stilistik och möjlig tankeverksamhet. Om ni vill: motsatsen till ”Hur känns det?” Bajens infodirre Rybrink kan ibland dra slipstenen:
”Det finns ju dock en problematik i att vi investerat väldigt mycket pengar i en målvakt, men att han inte får göra nåt.”

Tony Gustavsson blir naturligtvis inte svaret skyldig. Tony skulle till och med kunna svara på frågan hur det känns.

Bajen har alltså vunnit årets första match där borta i LA, konstaterar vi efter ett besök på hemsidan. Rami höll nollan. Rami har alltså nollan intakt. Sånt imponerar. Så länge Rami håller nollan har de andra bara en uppgift: att göra mål. 3–0 blev det denna gång. Vilket vi härmed sätter upp som mål för årets alla matcher.

Vad målvakter vill är också en bra fråga. Inbillning eller ej, men riktigt bra målvakter bör vara lata av naturen, är min hypotes. De vill helt enkelt inte ha något att göra. En anledning till att de är målvakter är att de fuskar sig igenom idioten. I den bästa av världar skulle de smälla upp en hängmatta mellan stolparna, väckas av nån mittback i halvlek, slå en drill i omklädningsrummet, kolla frillan i spegeln och sedan slagga ytterligare en trekvart och därefter ge klacken en sång.

Det kräver naturligtvis att de andra tio spelarna i laget gör det de ska.

I den absolut bästa av världar skulle Bajen i princip inte behöva ha någon målis.

Till dess är vi absolut glada för den vi har.

Att Castro-Tello får beröm för sin insats gör oss också glada. Säga vad man vill om överflödets förbannelse, men hela mittfältet kryllar av ynglingar som kan göra oss lyckliga, trots att en håller ställningarna på hemmaplan och en fick stå vid sidan av.

Nu drar vi inte alltför långtgående växlar på en match i dårpippins land mot ett MLS-lag, vad nu det är för något. Men vi är av den uppfattningen att goda resultat under försäsongen betyder något även i det långa loppet. Visst, att det är vägen dit som ger mening åt det hela skriver vi under på. Men att det till slut är målen som räknas.

För att inte tala om konsten att hålla nollan.

Jycken talar högt och tydligt om att den vill något. Vi vet vad som gäller. Men först en kaffe.

I stället för kaffe

Föräldramöte. En annan är hemma och håller ställningarna. Ungarna? En skajpar med nån i tobleronens förlovade land, en tvättar håret, en sover och en simmar på annan plats. Jycken? Slaggar som en sten. Och kaffe har man druckit med råge.

Så vad gör man? Omvärldsorienterar sig via drakarna på nätet. Vi tar en ur högen.

Peter Stormare har sett Bergman som fågel. Och det har – äntligen! – varit en strypattack på en schlagerfest. Jorå: en artist attackerade en ljudtekniker för att tejpa fast sig vid Carola. I Västerås av alla ställen. Eller kanske just därför. Och Britney Spears har snattat – just det – igen.

Annars vetifan.

Kan man inte dra nån växel på det här med genus? Man kanske ska anmäla sig själv för diskriminering? ”Man” diskriminerar sig själv? Jag menar, rubben sitter ju där redan.

Orkar inte.

Fotbollen? Vi bidar vår tid även i denna centrala fråga och låter allt falla på plats där borta i Bajenland i LA. Vi är helt enkelt fortfarande en smula tagna av att målvaktandet såhär långt ser ut att gå som tåget. Vi drar inga växlar på eventuella tvåstrutstorskar där borta. Att Dadomo tycks platsa är dock av intresse – och att han kan göra mål oavsett hur de kommer till.

Nåt på dumburken? Dum fråga.

Så man fnular vidare. Och hittar en tråd när man efter en tagg i mörket kopplar greppet om guran. Dickey var en höjdare, men Duane var väl ändå strået tyngre? Den där dubbellajvlpn från Fillmore borde väl kunna ta sig in på en alla tiders tioitopplista?



Som vanligt när vi väl är i gång slänger vi in en bonus. Det var ju nånstans där vi började när vi första gången fick tag på ett plektrum.

Det kan vara nåt i luften…

...så till den milda grad att vi fick för oss att ta hand om jyckens morgonpromenad när alla ungarna lyckligt och väl försvunnit till Jan Björklunds flumskola, men vi kom inte längre än till förstukvisten med en kopp och en tagg för en stunds kontemplation innan det skulle bli allvar av förrän kvinnans i huset väninna med dom två jyckarna högljutt skällande dök upp i backen, och så försvann dom ut på äventyr bortifårhagen medan en annan stod kvar och blossade en stund i solgasset och funderade. Tro’t eller ej, men vi går mot ljusare tider.

Apropå kvinnor, detta oumbärliga salt i jämmerdalen, så blev kvinnans i huset syster häromdagen på utflykt i parken med förskolegruppen som hon håller i tilltalad av en, tja person som såg ut som en man men det kan man ju numera inte vara riktigt säker på att det är för det kan, jag säger kan, vara kränkande eller diskriminerande att över huvud taget tro det. Personen i fråga ville veta vad vi envisas med att kalla för systern hade för genusperspektiv på skötseln av barngruppen eftersom det var dags att söka sig till en sådan. Personen i fråga sade sig nämligen ha barn (vilket, med perspektiv på saken, föranleder frågorna: Hur gick det till? och Heter det barn?), en (eller ett?) hen, sade personen för tydlighets skull när systern fick en syl i vädret och undrade om det var en pojke eller flicka. Hennen (hennet?) hette för säkerhets skull något i stil med Maj-Björn, framkom det under förhöret med kvinnans syster, som något förvirrad (och det behöver alltså inte alls vara ett kvinnligt särdrag, som ni kanske förstått) försökte hålla liv i något slags social konstruktion. Ni vet dom där spelreglerna som gör att saker och ting och interaktionen oss emellan någotsånär fungerar. Eller inte fungerar.

Sånt kan man alltså ägna ett viss mått av tankeverksamhet åt medan man sitter på den gistna träbänken i solen bakom sina bajenglasögon och funderar på om man ska låta kaffemaskinen göra sitt förnämliga jobb ännu en gång. Och det faktum att man börjar dra i en annan; man vill att man ska höra av sig. Man vill att man, hujedamig, ska jobba. Att man ska jobba är en social konstruktion om någon, om man frågar mig. Man drar ju gärna sitt strå till stacken, men kan inte dom stekta sparvarna bara komma flygande utan vidare?



För att undvika kränkande eller diskriminerande tillmälen hänger vi på den här, för tydlighets skull.

Presskonferens alltså

Vi är alltså uppkopplade. Tiden är typ tre minuter i. Finlux låter lite mysko, men så länge det inte står kaffeknappen på tröjorna är det okej, säger äldsta sonen. Så då är det väl det.

Vi har druckit kaffe. Jycken slaggar efter en holmgång bortifårhagen. Om nån minut tar Rami scenen i besittning.

Dagen till ära ska vi smälla i oss en semla.

Som alla vet….

Ingenting är klart förrän det står på hammarbyfotboll.se, bara så ni vet. Att spika igen målet tar den tid det tar.

I dag har vi startat om, eftersom vi inte längre gitter vänta på bättre tider. Kaffet har smakat himmelskt. Vi borde skriva manifest, men vi har betalat räkningar. Och krattat löv. Vad ger ni mig för det? Jycken, till exempel, skäller som besatt, men får vackert vänta på sin tur.

Ett oåterkalleligt bevis på att vi startat om är att granen är väck. Alltså, den ligger på gräsmattan, men det gör inget för det fanns inte ett barr kvar när den under helgen väl släpades ut med våld. Vi åt och drack och dansade en sväng genom huset i goda vänners lag. Vår schweiziska nia försökte dokumentera Små grodorna med kameran men fick vackert finna sig i att hoppa med.

Erkan Zengin stannar i jämmerdalen i stället för att ge oss sköna reportage från LA och Bajens träningscamp. Flygrädsla är inte att leka med. Min teori är att det bara är en slump att flygplan kan flyga. Att en hel drös kommer upp och, framför allt, kommer ner är alltså en statistisk tillfällighet. Tänk efter: är inte hela universum enbart en tillfällighet? Att Sulan stannar hemma är heller inget att säga om: barn är definitivt inget att leka med.

Viktigt att veta

Vill ni få tillbaka en slant tjugoen gånger om? Så mycket är ett spelbolag villigt att hosta upp om Bajen vinner årets allsvenska.

I går tog vi oss igenom en bra bit av Doris Lessing liggande på sofflocket och kanske fortsätter vi ännu ett varv i kväll. För att vara en tjejbok är den rätt bra.

I dag ska vi låta kaffemaskinen gå varm för vi har massor att göra. Jycken är ute med matten och två gamla klasspolare till henne, och sen ska dom väl käka lunch och kackla lite minnen, vilket innebär ett visst utrymme för annat. Äldste sonen är fortfarande hemma och tar det piano efter att i fyra veckor enbart sysslat med att sätta upp en pjäs och till slut spela den för utsålda hus, för sånt gör dom i hans skola som han ska tillbaka till vad det lider under dagen. Alla andra inklusive vår schweiziska nia är dock på plats i respektive skolbänk.

Hon är för övrigt inte bara på god väg att lära sig hjältarnas ärorika tungomål utan är även en fena på trummor och klaviatur och håller ledigt takt och ton medan en annan tar gitarren på utflykt i diverse bluestolvor. Inte nog med det: ”Oh, this is one of my favourites”, sade hon till exempel när originalversionen av Come together dundrade genom äldste sonens stängda dörr och väggar och golvet ner till oss där vi läste vår respektive bok, varav i alla fall en alltså får karaktäriseras som tjejbok.

Eftersom vi tagit på oss att lära henne de rätta sederna och bruken i jämmerdalen åt vi innan vi försjönk i litteraturen ugnstekt falukorv och potatismos och berättade livfullt på svengelsk tyska om hur de utarbetade hästarna i gruvan fick sätta livet till i form av korv för att hålla liv i arbetarna.

Kvar att äta oss igenom är räkost, blodpudding, pölsa, torskrom, jansson samt lapskojs, som alla vet betyder mat för hårdingar.

För att inte tala om denna dags ursprung och mening, känd redan i bibeln som stora läspedagen, efter slaget vid det snötäckta berget Mandelmasse 312 f.Kr, nämligen semlan.

Hennes musiksmak känner vi dock att vi inte behöver göra något åt. Möjligen ska vi bredda den något. Inte framåt. Eller åt sidan. Utan bakåt. Back to the roots.

Hur var det nu: Var det inte i dag vi hade massor att göra?



Vafan, vi slänger in den här i potten. Den ska vi ge oss på nån kväll.

Varken kaffe eller jycke

Ibland är det bara så: man bara ruttnar på allt. Det är okej, man är inte mer än människa.

Sen upptäcker man att man går omkring och gnolar på nån stump, och innan man vet ordet av måste man bestämma sig för om man ska fortsätta att ruttna på allt eller gnola på.

Då är det för sent, man har gjort något åtminstone för tillfället oåterkalleligt; man har börjat tänka på saken.

Då kan man ställa sig framför en spegel och träna på att få upp ena mungipan. Den andra ska man förstås få att peka nedåt.

När man står där framför spegeln ser man plötsligt någon som ruttnat på allt och sen av någon anledning börjat gnola och som nu står framför en spegel.

”Spegel”, vad är det för jävla ord, tänker man.