Morgonpromenad med jycken. Solen har ännu inte slutat att lysa över oss. Sipporna står så grant vitt i allt det sköna tilltagande gröna. Och vi befinner oss inte längre på hälarna – även om en av fossingarna inte riktigt vill lämna den här och var tuviga marken.
Och tur är kanske det, kanske det visar sig när det är dags att summera den allsvenska säsongen. Som startade i går på riktigt.
Ska det verkligen vara 16 lag i allsvenskan? Jag menar, hur många Trelleborg tål svensk toppfotboll?
Söderstadion i går i premiäryra bjöd på utsåld skönsång men inte mycket till -spel. Vi gnäller inte, det är poängen som räknas, särskilt en säsong som denna när det gäller att visa alla j-vl-r, och till slut visade sig Bajen inte bara fotbollsmässigt överlägset, vilket laget faktiskt försökte bevisa från början och dessutom gjorde det hyfsat bra i tjugofem minuter innan Trelleborg gjorde vad dom kunde för att få matchen i sin hand, utan också fysiskt ett nummer större, när det till slut stod klart vilka som hade bästa orken. Och faktiskt: de enda som fått bollen på och i mål.
Men vägen dit gick alltså inte över det som ibland brukar kallas primitiv fotboll, som vi inte är anhängare av men emellanåt har en viss förståelse för. Nej, det handlade faktiskt om att återvända till grottan. Nån påstod nånstans (på krogen?) att fotbollen föddes nån gång i urtiden när man började kicka med avhuggna meningsmotståndares huvuden, och det tror vi naturligtvis så mycket vi vill på. Men stundtals sprang Eguren och Paulinho mest omkring med plågad min och gned skallen efter ”vassa dueller” med motståndarna när bolluslingen tjongades vilt hit och dit.
Men okej, vi gnäller inte. Det är dessutom skönt att alltid ha planen, och troglodyterna på andra sidan, att skylla på; tre vackra baljor avgjorde; och att Tony G har sinne för små detaljer och förhoppningsvis inte bara för stora linjer visade han när han plockade av Erkan i 89:e minuten för att ta emot folkets jubel för klasstruten och i samma veva kastade in Jeffrey i hetluften.
Att Charlie Davies inledde sin allsvenska premiär under högljutt bifall med att snurra upp två gubbs ner mot hörnflaggan, enligt samstämmiga uppgifter en så kallad sulfint, och slå en distinkt markare som borde lett till ett avslut och lika gärna mål om den som missade bollen lyckats träffa den tar vi också med oss från solgasset på Söderstadion.
Och i första, när Bajen emellanåt enligt planen kom stormande i snabba omställningar längs marken, där bollen ska vara, längs Lollos och Emils kant, ja då kom också Sulan i full kareta ångande i mitten och sprintade förbi Paulinho och alla andra och var inte långt borta från att sätta dit den.
Visst. Backlinjens stabilitet eller inte kommer att vara årets följetong oavsett om Bajen slutar tolva eller etta eller släpper in sammanlagt ett eller femtio mål. Men jag sticker ut hakan. Blickar helt enkelt framåt. Och säger att Sulan kommer att sätta dit den. Om han så ska vada in den. Av blicken att döma när han stod där framför motståndarnas mål har han och Tony G satt upp det som en av årets personliga målsättningar.
Tröjorna såg dessutom oförskämt bra ut.
I skrivande stund har vi åtminstone ett par timmar framåt kopplat greppet om tabellen.
Men vi väntar på Petter. Och fnular på hur mittfältet ska formeras för att bli det som det har all möjlighet att vara. Nämligen allsvenskans bästa.
Dit är fortfarande en bit.
Mokabryggaren kallar.
söndag, april 15, 2007
fredag, april 13, 2007
Tankstreck
Eftersom lördagen närmar sig med häpnadsväckande fart och därmed det årliga tåget till Söderstadion i all sin glans på andra sidan broarna söker vi febrilt efter något att vila eftertänksamhetens kranka blekhet vid efter morgonpromenaden. Eller nåt sånt.
Skandalastronauten, ni vet hon som körde 150 mil i rymdblöja, är tack och lov fortfarande rykande aktuell. Aftonbladets man i hetluftens New York kan konsten att skriva en ingress:
”Den svartsjuka astronauten Lisa Nowak hade inte bara vapen med sig under sin beryktade resa.
Hon hade grova porrbilder också.”
Den som satte rubriken går inte heller av för hackor:
”Gömde sadoporr – i bilen”
Just det där tankstrecket före ”i bilen” skiljer agnarna från vetet i rubriksättarbranschen. Och kanske fem tusen mer i månadslön. Bara så ni vet.
Vi är stränga anhängare av att en nyhet är en nyhet – även om den är några dar gammal:
Linda Rosing panikopererad i ansiktet: ”Jag är beroende”
är till exempel en löpsedel man inte trodde var möjlig. Tji fick man, i vanlig ordning.
Mycket kan alltså hända, men Trelleborg kommer nog aldrig att bli något annat än – Trelleborg.
Äldste sonen gjorde sin läktardebut mot just TFF nån gång i mitten av nittitalet i en bisarr föreställning på Söderstadion med tyvärr lika många ansikten som det finns halvlekar – 1–3 – och yngste sonen gjorde sin debut på läktarplats just i Trelleborg – av alla ställen – för några år sen, där man heller inte riktigt förstod vad som hände – 2–2. Eftersom lördagen närmar sig med hiskelig fart kan man dra slutsatsen att även denna gång kan allt hända.
Just det: vi efterlyser fart – och hoppas på att det går undan så att tankstrecken sitter där dom ska.
En del har påverkat vår förståelse av världen mer än andra. Kurt Vonnegut har kilat vidare. Eller om man så vill flugit ut ur buren. Vi lyfter på hatten, torkar av solglasögonen och tar ett bloss med andakt på den gistna träbänken. Befinner han sig på Tralfamadore till tralfamadoriarernas (ni vet dom där rackarna som ser ut ungefär som en sugpropp för att rensa avlopp men är jävligt krångliga att stava till) stora glädje? Bara en sak är säker: Så kan det gå.
En annan nyhet: Om jag förstår det hela rätt har mannen konkurrerats ut av snygga handväskor. En snygg handväska är dessutom tydligen lika med dyr handväska. Och då menar vi verkligen dyr. Anledningen är att kvinnan har satt kvinnans begär i fokus. Konsumtion är nyckeln till hennes identitet och en livsstilsmarkör. Kvinnan begär kvinnan, och då särskilt kvinnan med snygg (läs dyr) handväska. Så kom inte och säg att utvecklingen inte går framåt. Mannen står dock i vanlig ordning handfallen och skämtar på om allt vad kvinnan kan tänkas ha i väskan – som om innehållet skulle ha något med saken att göra. Just på den punkten är allt sig likt, tack och lov.
Just den sista meningen var – ett skämt.
Mostern med det en gång i tiden knäppa benet har varit i Guatemala och dessutom vänlig nog att släpa med sig ett gäng kaffebönor (i handväskan?) därifrån som present till en annan. Där är vi just nu: lördagen närmar sig med hiskelig fart och vi har inget annat val än att hoppa på tåget, men först ska vi ta några nya tag – med kvarnen.
Skandalastronauten, ni vet hon som körde 150 mil i rymdblöja, är tack och lov fortfarande rykande aktuell. Aftonbladets man i hetluftens New York kan konsten att skriva en ingress:
”Den svartsjuka astronauten Lisa Nowak hade inte bara vapen med sig under sin beryktade resa.
Hon hade grova porrbilder också.”
Den som satte rubriken går inte heller av för hackor:
”Gömde sadoporr – i bilen”
Just det där tankstrecket före ”i bilen” skiljer agnarna från vetet i rubriksättarbranschen. Och kanske fem tusen mer i månadslön. Bara så ni vet.
Vi är stränga anhängare av att en nyhet är en nyhet – även om den är några dar gammal:
Linda Rosing panikopererad i ansiktet: ”Jag är beroende”
är till exempel en löpsedel man inte trodde var möjlig. Tji fick man, i vanlig ordning.
Mycket kan alltså hända, men Trelleborg kommer nog aldrig att bli något annat än – Trelleborg.
Äldste sonen gjorde sin läktardebut mot just TFF nån gång i mitten av nittitalet i en bisarr föreställning på Söderstadion med tyvärr lika många ansikten som det finns halvlekar – 1–3 – och yngste sonen gjorde sin debut på läktarplats just i Trelleborg – av alla ställen – för några år sen, där man heller inte riktigt förstod vad som hände – 2–2. Eftersom lördagen närmar sig med hiskelig fart kan man dra slutsatsen att även denna gång kan allt hända.
Just det: vi efterlyser fart – och hoppas på att det går undan så att tankstrecken sitter där dom ska.
En del har påverkat vår förståelse av världen mer än andra. Kurt Vonnegut har kilat vidare. Eller om man så vill flugit ut ur buren. Vi lyfter på hatten, torkar av solglasögonen och tar ett bloss med andakt på den gistna träbänken. Befinner han sig på Tralfamadore till tralfamadoriarernas (ni vet dom där rackarna som ser ut ungefär som en sugpropp för att rensa avlopp men är jävligt krångliga att stava till) stora glädje? Bara en sak är säker: Så kan det gå.
En annan nyhet: Om jag förstår det hela rätt har mannen konkurrerats ut av snygga handväskor. En snygg handväska är dessutom tydligen lika med dyr handväska. Och då menar vi verkligen dyr. Anledningen är att kvinnan har satt kvinnans begär i fokus. Konsumtion är nyckeln till hennes identitet och en livsstilsmarkör. Kvinnan begär kvinnan, och då särskilt kvinnan med snygg (läs dyr) handväska. Så kom inte och säg att utvecklingen inte går framåt. Mannen står dock i vanlig ordning handfallen och skämtar på om allt vad kvinnan kan tänkas ha i väskan – som om innehållet skulle ha något med saken att göra. Just på den punkten är allt sig likt, tack och lov.
Just den sista meningen var – ett skämt.
Mostern med det en gång i tiden knäppa benet har varit i Guatemala och dessutom vänlig nog att släpa med sig ett gäng kaffebönor (i handväskan?) därifrån som present till en annan. Där är vi just nu: lördagen närmar sig med hiskelig fart och vi har inget annat val än att hoppa på tåget, men först ska vi ta några nya tag – med kvarnen.
torsdag, april 12, 2007
Premiären är över
I valet och kvalet? Kollar posten efter ett par dagars dvala. Har man en mejladress klickbar på nätet får man räkna med en mångfald sant liberala och halvskumma erbjudanden om förstoringar och förlängningar, billiga programuppdateringar, Nordeas supportavdelnings envetna kamp för att bekräfta bankkontodetaljer och piller som räcker för ett evigt liv. Och? Tja, till slut bestämde jag att erbjudanden från parishiltonnude.com ska hamna i skräpkorgen.
Morgonpromenaden var en liten men dock fullträff. Fick för mig att det var våren som väntade runt nästa krök eftersom det såg lovande ut redan där vi var. Plötsligt börjar naturen brunka på. Blåsipporna blinkar stadigt. Vitsipporna vinkade välkomnande i vinden. Och scillorna? Still going strong. Fjolårsgräset har dessutom fått konkurrens. Bajspåsen var med men godiset låg i fel byxfickor. Jycken satte dock i sig en småseg skalbagge. Eller var den nu tog vägen.
Jycken kan Höger och Vänster tass, Ligg död, Rulla och Snurra runt, avge Lilla voffet och Stora skallet, Jaga svans, bestiga stenbumlingar och delar helt naturligt husses aversion mot stavgångare. Hon kan naturligtvis mycket mer än så. Som Sök korv!
Reglerna är enkla. Jycken får sitta och vänta bakom hörnet medan ett stycke grillkorv placeras gömt och vilset. Det vill säga inte på samma ställe som förra gången eftersom jycken har ett hästminne som inte går av för hackor. Sen är det bara att ge kommando, gå in för att sätta på mokabryggaren, ta med den rågade bajenmuggen, solglasögonen och dagens tidning och gå ut för att ta plats på den gistna träbänken.
Morgonpromenaden var en liten men dock fullträff. Fick för mig att det var våren som väntade runt nästa krök eftersom det såg lovande ut redan där vi var. Plötsligt börjar naturen brunka på. Blåsipporna blinkar stadigt. Vitsipporna vinkade välkomnande i vinden. Och scillorna? Still going strong. Fjolårsgräset har dessutom fått konkurrens. Bajspåsen var med men godiset låg i fel byxfickor. Jycken satte dock i sig en småseg skalbagge. Eller var den nu tog vägen.
Jycken kan Höger och Vänster tass, Ligg död, Rulla och Snurra runt, avge Lilla voffet och Stora skallet, Jaga svans, bestiga stenbumlingar och delar helt naturligt husses aversion mot stavgångare. Hon kan naturligtvis mycket mer än så. Som Sök korv!
Reglerna är enkla. Jycken får sitta och vänta bakom hörnet medan ett stycke grillkorv placeras gömt och vilset. Det vill säga inte på samma ställe som förra gången eftersom jycken har ett hästminne som inte går av för hackor. Sen är det bara att ge kommando, gå in för att sätta på mokabryggaren, ta med den rågade bajenmuggen, solglasögonen och dagens tidning och gå ut för att ta plats på den gistna träbänken.
onsdag, april 11, 2007
Vi vågar inte riktigt komma ut
Solen skiner. Det blåser friskt. Men vi står stilla om ej stadigt eftersom vi fortfarande är på hälarna. Eftersom vi funderar. Och funderar.
Bajen har gjort mål. Bajen har släppt in mål. Bajen är obesegrat. Men Bajen väntar fortfarande på första vinsten. Bajen tog ledningen och kopplade därmed ett visst grepp om tabellen. Men Bajen har också tappat den.
Såg nästan hela Bajens premiärmatch i årets allsvenska hos den enögde grannen bort i backen. Och slutsatsen är…
Jaha, det var nu inte en tillställning som man jublade ihjäl sig under.
Det var inte heller en match som fick tårarna att spruta så att man lade sig ned för att dö.
Man kan lugnt säga att vi varit lite både och och upp och ner och fram och tillbaka och dessutom inte riktigt vetat vilket ben vi ska stå på. Rätt länge.
Det vet vi vi iofs inte nu heller. Men…
Alla mål räknas. Efter 35 sekunder blev det tack och lov inget sådant. Vi har redan fått årets dos. Och trots allt: i en kvart i första halvlek efter Castro-Tellos första strut för säsongen såg det plötsligt lovande ut. Riktigt bra för årstiden. Halvt om halvt fyndigt. Och tungt för motståndarna. Och bara halvtunga ben hos Bajen. Och grannen var förvånansvärt tyst.
Sen var det nån som slog en kass pass. Just nu tycks sånt räcka för att ändra på världens gång. För sen var det nervöst igen medan Gais fick tillfälle att till och från göra det enkelt för sig. Och grannen gick ännu en gång i gång om alla världsspelare i laget som just nu ligger sist eller näst sist beroende på hur man ser det.
Vi tänker inte längre än näsan räcker. Drar inga växlar. Men vi vill se folk på planen med näsan åt rätt håll. Se ben som pinnar på. Vi vill se Petter. Och Charlie. Troligen Traoré. Och kanske Jocke J igen som kan konsten att stå stadigt. Och att Erkan väljer andra lösningar på problemen.
Vilka problem? Nä. Just det. Gör det inte till problem. Sätt bara fart.
Står vi och stampar eftersom vi inte vet vilket ben vi ska stå på? Tja, vi sågar ingen. Vi hyllar inte heller någon. Vi ligger i slagläge. Men vi är definitivt inte på fast mark.
Däremot har vi inget att anmärka på den pågående striden om sistaplatsen.
För övrigt begriper vi inte riktigt varför Bajen har fyra dagar till nästa match medan andra lag har tio.
Skit samma. Det går lika bra att sluta fundera. På lördag står vi upp. Igen.
Bajen har gjort mål. Bajen har släppt in mål. Bajen är obesegrat. Men Bajen väntar fortfarande på första vinsten. Bajen tog ledningen och kopplade därmed ett visst grepp om tabellen. Men Bajen har också tappat den.
Såg nästan hela Bajens premiärmatch i årets allsvenska hos den enögde grannen bort i backen. Och slutsatsen är…
Jaha, det var nu inte en tillställning som man jublade ihjäl sig under.
Det var inte heller en match som fick tårarna att spruta så att man lade sig ned för att dö.
Man kan lugnt säga att vi varit lite både och och upp och ner och fram och tillbaka och dessutom inte riktigt vetat vilket ben vi ska stå på. Rätt länge.
Det vet vi vi iofs inte nu heller. Men…
Alla mål räknas. Efter 35 sekunder blev det tack och lov inget sådant. Vi har redan fått årets dos. Och trots allt: i en kvart i första halvlek efter Castro-Tellos första strut för säsongen såg det plötsligt lovande ut. Riktigt bra för årstiden. Halvt om halvt fyndigt. Och tungt för motståndarna. Och bara halvtunga ben hos Bajen. Och grannen var förvånansvärt tyst.
Sen var det nån som slog en kass pass. Just nu tycks sånt räcka för att ändra på världens gång. För sen var det nervöst igen medan Gais fick tillfälle att till och från göra det enkelt för sig. Och grannen gick ännu en gång i gång om alla världsspelare i laget som just nu ligger sist eller näst sist beroende på hur man ser det.
Vi tänker inte längre än näsan räcker. Drar inga växlar. Men vi vill se folk på planen med näsan åt rätt håll. Se ben som pinnar på. Vi vill se Petter. Och Charlie. Troligen Traoré. Och kanske Jocke J igen som kan konsten att stå stadigt. Och att Erkan väljer andra lösningar på problemen.
Vilka problem? Nä. Just det. Gör det inte till problem. Sätt bara fart.
Står vi och stampar eftersom vi inte vet vilket ben vi ska stå på? Tja, vi sågar ingen. Vi hyllar inte heller någon. Vi ligger i slagläge. Men vi är definitivt inte på fast mark.
Däremot har vi inget att anmärka på den pågående striden om sistaplatsen.
För övrigt begriper vi inte riktigt varför Bajen har fyra dagar till nästa match medan andra lag har tio.
Skit samma. Det går lika bra att sluta fundera. På lördag står vi upp. Igen.
lördag, april 07, 2007
Snart är det allvar
Det är påsk. Dagen till ära har tomten, förlåt haren, gömt ägg i trädgårn som yngsta sonen med liv och lust letat upp. Påsk är med andra ord en högtid för den som vill ägna sig åt tolkningar av skeenden och hur saker och ting hänger ihop. Till exempel på webben: Adaktusson är sur för att Fichtelius fick Persson att göra det Adaktusson ville; Hale (ständigt denna Hale, vem är det?) gör som Britney (henne har man ju i alla fall koll på), nämligen rakar sig; kungen har slutat löpa; och i dag är dagen för att skicka mejl till folk som använder Telia eftersom man slipper kolla om man får svar.
Om man dessutom betänker att allsvenskan började på ett klart uppmuntrande vis och det redan efter sjuttio sekunder, att solen skiner, mokabryggaren mullrar och att den gistna träbänken håller är det lätt att le en smula bakom sina bajenbrickor.
Yngsta sonen har naturligtvis frågor om påsken, ni vet: varför si och så och vem gjorde vad och när. Svaren är diffusa. Ärligt talat, var det på trettondagen han återuppstod? Eller var det såhär års? Har man försatt sina chanser till evig berömmelse om man inte har riktig koll vad som hände när? Eller för att köra ett favoritcitat i repris ur Homers mun: "What if we picked the wrong religion? Every week we're just making God madder and madder." Långfredagen är hur som helst väldigt lång och åtminstone förr en smula trist just därför. Allt var stängt. Till och med konsum. Det fanns inget att göra. Nästan. För som den gode Povel sjöng som slutkläm om alla ungar som blev resultatet när kvinnan fick sin vilja fram: ”Men Alf beror på mig, en långfredagsgrej.”
Men i dag är det afton. Orsaken är alltså oklar, om ni frågar mig.
Hur som helst: dottern (som dessutom är född en långfredag, om man nu ska komplicera det här med hur saker och ting hänger ihop) har följt med mamman på en tvåveckors tågluff med start i går av alla dar. Ja, man kan fortfarande tågluffa. Och ja, skolan har utverkat ledigt. Tanken är nämligen god: hälsa på avlägsen släkt i landet som uppfann gökuret och, framför allt, tobleronen. Och på vägen åka till exempelvis Berlin bara för att kolla in… ja Berlin, är också tanken.
Man kan ha det sämre än att sitta på ett tåg och se världen.
Eller sitta på en gisten träbänk.
Och i morgon är det påskdagen. Vad hände då?
Jycken ser bedjande ut när jag sätter i mig ett chokladägg som yngsta sonen delar med sig av.
Annandagen har jag inte heller nån riktig koll på.
Men på tisdag börjar allvaret. Det vore skönt att redan från början lägga Gais bakom sig.
Om man dessutom betänker att allsvenskan började på ett klart uppmuntrande vis och det redan efter sjuttio sekunder, att solen skiner, mokabryggaren mullrar och att den gistna träbänken håller är det lätt att le en smula bakom sina bajenbrickor.
Yngsta sonen har naturligtvis frågor om påsken, ni vet: varför si och så och vem gjorde vad och när. Svaren är diffusa. Ärligt talat, var det på trettondagen han återuppstod? Eller var det såhär års? Har man försatt sina chanser till evig berömmelse om man inte har riktig koll vad som hände när? Eller för att köra ett favoritcitat i repris ur Homers mun: "What if we picked the wrong religion? Every week we're just making God madder and madder." Långfredagen är hur som helst väldigt lång och åtminstone förr en smula trist just därför. Allt var stängt. Till och med konsum. Det fanns inget att göra. Nästan. För som den gode Povel sjöng som slutkläm om alla ungar som blev resultatet när kvinnan fick sin vilja fram: ”Men Alf beror på mig, en långfredagsgrej.”
Men i dag är det afton. Orsaken är alltså oklar, om ni frågar mig.
Hur som helst: dottern (som dessutom är född en långfredag, om man nu ska komplicera det här med hur saker och ting hänger ihop) har följt med mamman på en tvåveckors tågluff med start i går av alla dar. Ja, man kan fortfarande tågluffa. Och ja, skolan har utverkat ledigt. Tanken är nämligen god: hälsa på avlägsen släkt i landet som uppfann gökuret och, framför allt, tobleronen. Och på vägen åka till exempelvis Berlin bara för att kolla in… ja Berlin, är också tanken.
Man kan ha det sämre än att sitta på ett tåg och se världen.
Eller sitta på en gisten träbänk.
Och i morgon är det påskdagen. Vad hände då?
Jycken ser bedjande ut när jag sätter i mig ett chokladägg som yngsta sonen delar med sig av.
Annandagen har jag inte heller nån riktig koll på.
Men på tisdag börjar allvaret. Det vore skönt att redan från början lägga Gais bakom sig.
torsdag, april 05, 2007
Det ena ger det andra
Har publiken på Söderstadion verkligen bil?
Det är en... journalist på Dagens Media som ställer frågan till en Mekonomenman. Anledningen är att företaget ökar sitt samarbete med Bajen. Även om Bajenlirarna är breda om bringan kan det till slut bli rätt trångt om utrymmet runt om Unicef. Ännu en sponsor lär ju vara på gång på tröjan, förutom dem som redan finns där…
Jag tror att Unicef är gott sällskap att vara i.
För Mekonomen är väl inte huvudsaken om publiken på Sveriges bästa fotbollsarena har bil eller inte. Eller har med sig kikare för att se reklamen på tröjorna. Bajen syns ju allt som oftast och lite mer än andra även på andra ställen.
Det är en... journalist på Dagens Media som ställer frågan till en Mekonomenman. Anledningen är att företaget ökar sitt samarbete med Bajen. Även om Bajenlirarna är breda om bringan kan det till slut bli rätt trångt om utrymmet runt om Unicef. Ännu en sponsor lär ju vara på gång på tröjan, förutom dem som redan finns där…
Jag tror att Unicef är gott sällskap att vara i.
För Mekonomen är väl inte huvudsaken om publiken på Sveriges bästa fotbollsarena har bil eller inte. Eller har med sig kikare för att se reklamen på tröjorna. Bajen syns ju allt som oftast och lite mer än andra även på andra ställen.
Mer än en god sak
Symmetri som innebär asymmetri är vackert, särskilt i grönt och vitt. Effekten bör bli slående även för motståndarna, inte bara när dom möter en bajare på språng i det nya matchstället utan även när dom blir frånsprungna av bajaren och med hakan vid tårna ser honom försvinna med helgrön rygg, med bollen som klistrad vid foten och med högra armen i vitt som vinkar hejdå.
Jag kommer alltid att hålla fast vid att tröjor och andra plagg utan konsumtionstryck är så iniglödheta mycket vackrare än sådana med. Både på planen och utanför. Man är inte mer än människa: man behöver kläder i jämmerdalen. Skulle jag falla för en kanadagåsjacka skulle jag sprätta bort loggan. Det finns naturligtvis undantag, som min svarta t-tröja med ordet ”Fuck” i snygg Ford-logga som jag fick i present för några år sen när jag låg och vred mig i plågor och inte kunde följa med till Prag i goda vänners lag för att klämma ett antal Staropramen och göra det svenskarna misslyckades med under trettioåriga kriget, nämligen ta sig över Karlsbron och riva stället, eller ”Bajen bäst i stan”-varianten och andra på samma tema. Att Barças matchställ emellanåt är snudd på överjordiskt snygga har med just den saken att göra. Och spelet tycks med automatik bli snyggare.
Men jag är inte helt koko.
Nike jobbar på sin åtminstone här och var kantstötta profil, och det är naturligtvis där som skon klämmer och sambandet med Unicef finns. Och stålarna.
Tröjtillverkaren tjänar pengar. Och putsar på sitt rykte. Naturligtvis gör Hammarby samma sak.
Hur som helst. Det är vackert. Det är snyggt. Det är känsla. Fler tjänar på saken. Det är lite ”Tillsammans” över det hela. Det är vi och Barça och några till. Och det finns sämre saker här i världen att ha på tröjan än Unicef. Det kunde ju ha stått Unilever.
”I förlängningen innebär det att vi kan samla in mer pengar till barn som behöver utbildning, hälsovård, rent vatten, vaccinationer och skydd mot våld och övergrepp”, säger Véronique Lönnerblad som är generalsekreterare för Unicef i Sverige om saken på Unicefs hemsida.
Sånt har man svårt att säga nej till. Rent praktiskt lär det innebära att man åtminstone på hemmamatcherna inte bara ska lägga skramlet i fickorna i tifogruppens hinkar utan även dela med sig av surt sparade p-mynt i Unicefs bössor. En och annan parkeringsbotsmäll som tack får man väl ta på köpet.
Paulinho tycks dessutom lyckligare och gladare än nånsin över "sponsorsvalet". Tre strutar mot Gais?
Jag kommer alltid att hålla fast vid att tröjor och andra plagg utan konsumtionstryck är så iniglödheta mycket vackrare än sådana med. Både på planen och utanför. Man är inte mer än människa: man behöver kläder i jämmerdalen. Skulle jag falla för en kanadagåsjacka skulle jag sprätta bort loggan. Det finns naturligtvis undantag, som min svarta t-tröja med ordet ”Fuck” i snygg Ford-logga som jag fick i present för några år sen när jag låg och vred mig i plågor och inte kunde följa med till Prag i goda vänners lag för att klämma ett antal Staropramen och göra det svenskarna misslyckades med under trettioåriga kriget, nämligen ta sig över Karlsbron och riva stället, eller ”Bajen bäst i stan”-varianten och andra på samma tema. Att Barças matchställ emellanåt är snudd på överjordiskt snygga har med just den saken att göra. Och spelet tycks med automatik bli snyggare.
Men jag är inte helt koko.
Nike jobbar på sin åtminstone här och var kantstötta profil, och det är naturligtvis där som skon klämmer och sambandet med Unicef finns. Och stålarna.
Tröjtillverkaren tjänar pengar. Och putsar på sitt rykte. Naturligtvis gör Hammarby samma sak.
Hur som helst. Det är vackert. Det är snyggt. Det är känsla. Fler tjänar på saken. Det är lite ”Tillsammans” över det hela. Det är vi och Barça och några till. Och det finns sämre saker här i världen att ha på tröjan än Unicef. Det kunde ju ha stått Unilever.
”I förlängningen innebär det att vi kan samla in mer pengar till barn som behöver utbildning, hälsovård, rent vatten, vaccinationer och skydd mot våld och övergrepp”, säger Véronique Lönnerblad som är generalsekreterare för Unicef i Sverige om saken på Unicefs hemsida.
Sånt har man svårt att säga nej till. Rent praktiskt lär det innebära att man åtminstone på hemmamatcherna inte bara ska lägga skramlet i fickorna i tifogruppens hinkar utan även dela med sig av surt sparade p-mynt i Unicefs bössor. En och annan parkeringsbotsmäll som tack får man väl ta på köpet.
Paulinho tycks dessutom lyckligare och gladare än nånsin över "sponsorsvalet". Tre strutar mot Gais?
onsdag, april 04, 2007
Bajen och Barça - i en klass för sig
Jag kan inte låta bli att tycka att det är värt att uppmärksamma att Unicef tar plats på Bajenspelarnas breda bringor kommande säsong. Ärligt talat – en höjdare!
tisdag, april 03, 2007
Odds and odds
Werner lämnar AIK, meddelar rubriken på ett bearbetat pressmeddelande från Newsdesk när jag sparkar i gång mejlen. Nyfiken i en strut klickar jag mig dit och konstaterar att Wernblom ska lämna Skellefteå.
Mer hockey än så blir det inte på denna blogg.
Morgonpromenaden med jycken försiggick i något som påminde om vårvindar piska. Något som påminde om snökorn virvlade runt om oss – utan att för den skull förgylla tillvaron. Men om nu blåsipporna står pall runt udden ska väl en annan fixa det också.
Hemma igen kände vi ett starkt behov av att ta igen oss, men vi tog oss ännu en gång samman och lyssnade till mokabryggarens muller.
Åtta, tror den större kvällsdrakens krönikörer att Bajen slutar i allsvenskan. Och det är alltså ett snitt av hela bassets idéer om hur tabellen ser ut nån gång i oktobers ände. Det betyder att någon tror att Bajen blir till exempel fyra. Någon annan gissar på plats tretton. Av erfarenhet vet vi att ju sämre än krönikör vill placera Bajen, ju bättre brukar det gå. Ungefär som Mats Olssons sistaplats guldåret 2001.
Så det gör mig inte speciellt orolig.
Enligt ett spelbolag som vill klå dig på dina stålar ger Bajen 67 gånger pengarna – om dom åker ur.
De allsvenska tränarna har inte heller nåt behov av att lyfta fram Bajen. Ja, utom en naturligtvis. Tony Gustavsson tar bladet från munnen och snackar guld. En anledning är att han måste. En annan anledning är att, ja, det ska vi återkomma till en annan gång.
Det är skönt att få läsa en riktig nyhet från fotbollens värld. Wayne Rooneys flickvän som heter Coleen hade kalas för sju mille, meddelar den mindre kvällsdraken. Rooney stod för kulorna. Dagen därpå tvingades Coleen se i brittiska dagstidningar hur Rooneys kusin Natalie blottade brösten för fotografer utanför festlokalen, skriver draken upphetsat. Cristiano Ronaldo lär också ha varit där.
En annan nyhet men av en annan dignitet är att DN:s kulturmedarbetare ska börja blogga.
Tillbaka till den borttappade tråden. Förra året skulle Bajen ha lekt hem tolv poäng på de första fyra matcherna om programmet sett ut som det gör i år. Oddset på det verkligen sker är möjligen något högre denna gång när det är på riktigt.
Men allt är fortfarande möjligt.
Mer hockey än så blir det inte på denna blogg.
Morgonpromenaden med jycken försiggick i något som påminde om vårvindar piska. Något som påminde om snökorn virvlade runt om oss – utan att för den skull förgylla tillvaron. Men om nu blåsipporna står pall runt udden ska väl en annan fixa det också.
Hemma igen kände vi ett starkt behov av att ta igen oss, men vi tog oss ännu en gång samman och lyssnade till mokabryggarens muller.
Åtta, tror den större kvällsdrakens krönikörer att Bajen slutar i allsvenskan. Och det är alltså ett snitt av hela bassets idéer om hur tabellen ser ut nån gång i oktobers ände. Det betyder att någon tror att Bajen blir till exempel fyra. Någon annan gissar på plats tretton. Av erfarenhet vet vi att ju sämre än krönikör vill placera Bajen, ju bättre brukar det gå. Ungefär som Mats Olssons sistaplats guldåret 2001.
Så det gör mig inte speciellt orolig.
Enligt ett spelbolag som vill klå dig på dina stålar ger Bajen 67 gånger pengarna – om dom åker ur.
De allsvenska tränarna har inte heller nåt behov av att lyfta fram Bajen. Ja, utom en naturligtvis. Tony Gustavsson tar bladet från munnen och snackar guld. En anledning är att han måste. En annan anledning är att, ja, det ska vi återkomma till en annan gång.
Det är skönt att få läsa en riktig nyhet från fotbollens värld. Wayne Rooneys flickvän som heter Coleen hade kalas för sju mille, meddelar den mindre kvällsdraken. Rooney stod för kulorna. Dagen därpå tvingades Coleen se i brittiska dagstidningar hur Rooneys kusin Natalie blottade brösten för fotografer utanför festlokalen, skriver draken upphetsat. Cristiano Ronaldo lär också ha varit där.
En annan nyhet men av en annan dignitet är att DN:s kulturmedarbetare ska börja blogga.
Tillbaka till den borttappade tråden. Förra året skulle Bajen ha lekt hem tolv poäng på de första fyra matcherna om programmet sett ut som det gör i år. Oddset på det verkligen sker är möjligen något högre denna gång när det är på riktigt.
Men allt är fortfarande möjligt.
måndag, april 02, 2007
Sol y sombra
Minister Björklund* är för ordning och reda och vässade pekpinnar. Nationella prov i trean för att skilja agnarna från vetet? Männen från malajerna? Städande fruntimmer från fruntimmer som kan städsla städande fruntimmer? Och gärna ännu tidigare? Vänta bara.
Själv är man i vanlig ordning kluven. Gårdagens drabbning på Söderstadion gav inga som helst svar, kom vi överens om under en telefonkonferens efter matchen jag och en annan skön lirare som också var på plats fast på den soliga sidan. Anledningen till vår slutsats var att försvaret inte ställdes på några som helst prov. Sen, när jag funderat ännu ett varv, när jag var hemma igen och jycken rände runt fri på eftermiddagspromenad och jag tog en välförtjänt tagg på udden, alltså när jag gav mig själv en andra chans kom jag på att dom där bak kanske inte ställdes på några som helst prov eftersom dom hade kontroll på läget.
Och det hade dom ju.
Vår nya VM-målvakt var hur stabil som helst – och hade heller inget att göra.
Frågan är om det säger nåt om Bajen eller Vålerenga, som ju ändå påstås vara ett norskt topp tre-lag. Åtminstone såhär innan allvaret börjar.
Min närstudie av Emil i första halvlek gav mig i alla fall tillfälle att nicka instämmande nästan mest hela tiden. Och Jocke J klev upp och både nickade bort och höll i bollen och passade rätt.
José gjorde heller ingenting särskilt – och måste haft rätt många rätt eftersom jag inte såg något att anmärka på. Ungefär som David.
Eguren däremot såg liite tung ut. Liite hängande bredvid ibland. Liite i ofas. Erkan var för sin del lite ovanligt flegmatiskt halvdyster. Chanko jobbade på. Micke J blandade och gav. Charlie borde ha gjort en strut efter en formidabel frispelning (var det Eguren som låg bakom? Som i så fall inte var i ofas i alla fall just då). Och så Paulinho. Han var bäst. Vi är inte mycket för att sätta betyg, men nån måste ju vara bäst i detta inlägg om en angelägen sak, och ribbträffen från drygt tjugo meter hette, som det heter, duga och var, som det heter, värd ett bättre öde.
I andra halvlek blev planen med tiden mer pastejvänlig, och norrmännen (”sälklubbarna”, sade bänkgrannen) fick tag på bollen allt oftare när den väl damp ner.
Planen har alltså varit bättre. Och kommer förmodligen vara så iniglödheta mycket gladare vid den allsvenska premiären. Fast det som jag till slut tog med mig hem till den väntande mokabryggaren var att Bajen var bäst men ändå inte riktigt orkade.
Men det är ännu alldeles för tidigt att döma.
Allt är i vanlig ordning fortfarande möjligt.
* Hjärnsläpp, från min sida alltså.
Själv är man i vanlig ordning kluven. Gårdagens drabbning på Söderstadion gav inga som helst svar, kom vi överens om under en telefonkonferens efter matchen jag och en annan skön lirare som också var på plats fast på den soliga sidan. Anledningen till vår slutsats var att försvaret inte ställdes på några som helst prov. Sen, när jag funderat ännu ett varv, när jag var hemma igen och jycken rände runt fri på eftermiddagspromenad och jag tog en välförtjänt tagg på udden, alltså när jag gav mig själv en andra chans kom jag på att dom där bak kanske inte ställdes på några som helst prov eftersom dom hade kontroll på läget.
Och det hade dom ju.
Vår nya VM-målvakt var hur stabil som helst – och hade heller inget att göra.
Frågan är om det säger nåt om Bajen eller Vålerenga, som ju ändå påstås vara ett norskt topp tre-lag. Åtminstone såhär innan allvaret börjar.
Min närstudie av Emil i första halvlek gav mig i alla fall tillfälle att nicka instämmande nästan mest hela tiden. Och Jocke J klev upp och både nickade bort och höll i bollen och passade rätt.
José gjorde heller ingenting särskilt – och måste haft rätt många rätt eftersom jag inte såg något att anmärka på. Ungefär som David.
Eguren däremot såg liite tung ut. Liite hängande bredvid ibland. Liite i ofas. Erkan var för sin del lite ovanligt flegmatiskt halvdyster. Chanko jobbade på. Micke J blandade och gav. Charlie borde ha gjort en strut efter en formidabel frispelning (var det Eguren som låg bakom? Som i så fall inte var i ofas i alla fall just då). Och så Paulinho. Han var bäst. Vi är inte mycket för att sätta betyg, men nån måste ju vara bäst i detta inlägg om en angelägen sak, och ribbträffen från drygt tjugo meter hette, som det heter, duga och var, som det heter, värd ett bättre öde.
I andra halvlek blev planen med tiden mer pastejvänlig, och norrmännen (”sälklubbarna”, sade bänkgrannen) fick tag på bollen allt oftare när den väl damp ner.
Planen har alltså varit bättre. Och kommer förmodligen vara så iniglödheta mycket gladare vid den allsvenska premiären. Fast det som jag till slut tog med mig hem till den väntande mokabryggaren var att Bajen var bäst men ändå inte riktigt orkade.
Men det är ännu alldeles för tidigt att döma.
Allt är i vanlig ordning fortfarande möjligt.
* Hjärnsläpp, från min sida alltså.
söndag, april 01, 2007
Vi skämtar aldrig
Tror ni inte på randigt hästenställ på hemmaplan? Jaså inte? Ni saknar visioner. Hemma från morgonpromenaden med jycken möts jag av yngsta sonen som hoppar upp och ner med luren i högsta hugg och säger ”Är det sant!” om och om igen och sen säger att det var lagets tränare som berättat att dom ska vara bollkallar på derbyt mellan Bajen och AIK men att jag måste ge mitt tillstånd, och när jag ska ringa upp honom får jag veta att det var ett av dagens långa rad av skämt.
Sen ringer kvinnan i huset som är på utflykt och säger att nya bilen fått en repa i lacken av förbivinglande cyklist med AIK-hjälm.
Dagen till ära har DN sina bajensidor inför allsvenskan. Man läser med viss misstänksamhet. Gustavssons streckgubbar ser ungefär ut som mina. Dessutom är det dags för årets första besök på Söderstadion för en annan. Är det nån gång på året som det är lämpligt är det i dag. Och det är inget att skämta om.
Sen ringer kvinnan i huset som är på utflykt och säger att nya bilen fått en repa i lacken av förbivinglande cyklist med AIK-hjälm.
Dagen till ära har DN sina bajensidor inför allsvenskan. Man läser med viss misstänksamhet. Gustavssons streckgubbar ser ungefär ut som mina. Dessutom är det dags för årets första besök på Söderstadion för en annan. Är det nån gång på året som det är lämpligt är det i dag. Och det är inget att skämta om.
lördag, mars 31, 2007
Magic hands
Dagens efter. Morgonpromenad med jycken. Det känns bra, trots att vi lyckades sätta i oss först en tetra och därefter en flaska. Nånting hände. Richard är på väg att landa. Bajen väljer en målvakt med VM-erfarenhet för att korttidsstabilisera läget. Är han kortaste laget? Tja, han är en centimeter längre än Stefan Holm och bör därmed nå ribban utan vidare. Möjligen väger han lite mer, men vi talar aldrig om mäns vikt. Det är helt enkelt opassande. Förutom att det är bra om han väger lite mer.
Richard från Ghana har dessutom ett förflutet i turkiska lag. Nåt säger mig att spel i turkiska ligan är litegrann som att ständigt befinna sig i hetluften. Det känns bra.
En tagg på udden. Konklusion? Det känns bra.
Att vi är beredda att skriva under på att karln har schysta reflexer, efter youtubelänktips från grönvita som vi sett nu ett antal gånger för att känna efter om det känns rätt, visar att vi tror på karln. Det kan ju naturligtvis gå åt helvete, men det är ju inget nytt. Även det känns bra.
Lustigt nog tipsade youtube efter tre visningar om denna länk, som vi naturligtvis inte kunde låta bli att klicka på. Vi säger helt enkelt grattis och força!
Richard från Ghana har dessutom ett förflutet i turkiska lag. Nåt säger mig att spel i turkiska ligan är litegrann som att ständigt befinna sig i hetluften. Det känns bra.
En tagg på udden. Konklusion? Det känns bra.
Att vi är beredda att skriva under på att karln har schysta reflexer, efter youtubelänktips från grönvita som vi sett nu ett antal gånger för att känna efter om det känns rätt, visar att vi tror på karln. Det kan ju naturligtvis gå åt helvete, men det är ju inget nytt. Även det känns bra.
Lustigt nog tipsade youtube efter tre visningar om denna länk, som vi naturligtvis inte kunde låta bli att klicka på. Vi säger helt enkelt grattis och força!
fredag, mars 30, 2007
Sluta leden
Är det du? sade sonen när han fick se säsongskortet.
Morgonpromenad med jycken, som får springa på och sniffa bäst hon vill i buskarna. Vi är tidigt ute och tar oss ur skuggorna ut på udden. Vattnet där nere är klassiskt spegelblankt, kylan nyper i fingrarna, himlen klar och taggen smakar förträffligt. Solen? Den står lågt men har stått så mycket lägre och är på väg upp och på väg att toppa formen och värmer en vinglig själ och jycken som dyker upp på godisjakt. Vi tar upp en kotte och skickar i väg den med en kalasträff med vänstern nerför branten. Jycken hänger på.
Vi tror inte längre att vi kan drabbas av hybris, men nånting har hänt.
Vi sträcker oss inte så långt till att påstå att vi kan känna doften av den ädlaste av metaller, men nånting har hänt.
Har vi fått tillbaka tron på oss själva?
Tony Gustavsson har förmågan att fotbollsmässigt lägga ut texten, men vad gäller lagets interna målsättning är han för en gång skull lik en mussla. Själv är jag klar över hur den lyder: ”Vi ska visa dom jävlarna.”
Och Milosevic, alltså han från Assyriska, till Bajen för att ta över Thoms uppgifter?
Yngsta sonen är hemma sen några dagar efter visst vomerande och tillhörande febertopp men såklart mest hela tiden iklädd snygg grönvit matchtröja från förra året, som han för övrigt bar framför dumburken när den där katolska och protestantiska gröna röran häromkvällen tog ner Lagerbäcks vikingar på jorden med besked. Publiken var dessutom snyggt klädd och lät alldeles osannolikt förträffligt som om gud var på planen. Ja, snudd på bättre än hemma. Healy eller Zlatan? Inte mycket till val, såhär efteråt.
Startelvan mot Vålerenga? Var spelar Petter? Vi kommer att dra några växlar på den när den springer in på Söderstadion men vi ser den inte som given. Matchstället däremot kommer vi inte heller att undgå att konfrontera. 15 dagar, 5 timmar, 25 minuter och 20 sekunder just nu till hemmapremiären mot Trelleborg. Ska tröjorna vara helgröna på ryggen och vita på insidan av ärmarna? Kanske det. Men framsidan? Nån som vill få oss att ringa eller nån som vill få oss att äta? Eller försäkra oss?
Allt är helt plötsligt möjligt.
Vi går hem till sonen, som glor på Trollkarlen från Oz, och mokabryggaren, som vi putsat skinande blank. Vi väljer mugg med omsorg.
Morgonpromenad med jycken, som får springa på och sniffa bäst hon vill i buskarna. Vi är tidigt ute och tar oss ur skuggorna ut på udden. Vattnet där nere är klassiskt spegelblankt, kylan nyper i fingrarna, himlen klar och taggen smakar förträffligt. Solen? Den står lågt men har stått så mycket lägre och är på väg upp och på väg att toppa formen och värmer en vinglig själ och jycken som dyker upp på godisjakt. Vi tar upp en kotte och skickar i väg den med en kalasträff med vänstern nerför branten. Jycken hänger på.
Vi tror inte längre att vi kan drabbas av hybris, men nånting har hänt.
Vi sträcker oss inte så långt till att påstå att vi kan känna doften av den ädlaste av metaller, men nånting har hänt.
Har vi fått tillbaka tron på oss själva?
Tony Gustavsson har förmågan att fotbollsmässigt lägga ut texten, men vad gäller lagets interna målsättning är han för en gång skull lik en mussla. Själv är jag klar över hur den lyder: ”Vi ska visa dom jävlarna.”
Och Milosevic, alltså han från Assyriska, till Bajen för att ta över Thoms uppgifter?
Yngsta sonen är hemma sen några dagar efter visst vomerande och tillhörande febertopp men såklart mest hela tiden iklädd snygg grönvit matchtröja från förra året, som han för övrigt bar framför dumburken när den där katolska och protestantiska gröna röran häromkvällen tog ner Lagerbäcks vikingar på jorden med besked. Publiken var dessutom snyggt klädd och lät alldeles osannolikt förträffligt som om gud var på planen. Ja, snudd på bättre än hemma. Healy eller Zlatan? Inte mycket till val, såhär efteråt.
Startelvan mot Vålerenga? Var spelar Petter? Vi kommer att dra några växlar på den när den springer in på Söderstadion men vi ser den inte som given. Matchstället däremot kommer vi inte heller att undgå att konfrontera. 15 dagar, 5 timmar, 25 minuter och 20 sekunder just nu till hemmapremiären mot Trelleborg. Ska tröjorna vara helgröna på ryggen och vita på insidan av ärmarna? Kanske det. Men framsidan? Nån som vill få oss att ringa eller nån som vill få oss att äta? Eller försäkra oss?
Allt är helt plötsligt möjligt.
Vi går hem till sonen, som glor på Trollkarlen från Oz, och mokabryggaren, som vi putsat skinande blank. Vi väljer mugg med omsorg.
onsdag, mars 28, 2007
Slutet på historien
Skrammelbilen står där och ser moloken ut. Och det är klart, strax bakom står en halvny miljömedveten historia som vi till slut efter diverse irrfärder hamnade i Eskilstuna av ställen för att få hem. Det kändes rätt att jag fick ta skrammelbilen tillbaka och vi låg i bakhasorna och såg med blandade känslor kvinnan i huset ratta på där framme som en annan Jackie Stewart. Jag vet att jag inte får, men jag passade på att ta en tagg nånstans utanför Strängnäs som om jag nu inte missade saken inte har nån schyst slogan som möter de förbisvischande, ni vet den där explosionen av maxad kommunmarknadsföring för tio år sen för att synas i konkurrensen och som gjorde ett antal reklambyråer feta på kuppen, som ”Enköping – Sveriges närmaste stad”, ”Mjölby – först till kvarn” eller varför inte ”Degerfors – ring risklinjen”.
Sen lyckades vi dela oss två på typ tre föräldramöten. Inte illa.
I dag ska vi till Sveriges enda monarki värd namnet, nämligen Mosebacke. Därefter bär det av till Shopen för att hämta säsongskort. Nedräkning pågår. Inte nog med det: solen skiner. Så på vägen får det bli Kaffebar som kan det här med dubbel espresso.
Det finns mycket annat att berätta, men det hinner vi inte göra något åt.
Sen lyckades vi dela oss två på typ tre föräldramöten. Inte illa.
I dag ska vi till Sveriges enda monarki värd namnet, nämligen Mosebacke. Därefter bär det av till Shopen för att hämta säsongskort. Nedräkning pågår. Inte nog med det: solen skiner. Så på vägen får det bli Kaffebar som kan det här med dubbel espresso.
Det finns mycket annat att berätta, men det hinner vi inte göra något åt.
söndag, mars 25, 2007
Ring the bells that still can ring
Ett litet sting kändes på rätta stället när Kaos dök upp på Söderstadions förnämliga rapportering från Cypern. När resultaten talade för sig själv och berättade något om livets komplexitet: 5–0, 0–6, 4–4, 3–0 och minnesvärda 2–3, för att ta fem matcher i rad ur högen.
Och när Markstedt kom in och petade in sjuan mot Enköping.
Men vi måste vidare. Det är hög tid.
Det är inte längre något att tjafsa om: Jeffrey, Sulan och Joakim J har kontrakt som löper ut efter säsongen. Tre spelare alltså, inte fler, och det hör inte till vanligheterna. Dessutom tre åldermän i sällskapet och snudd på de enda som får köpa ut. Sulan kommer själv att avgöra när han gjort sitt, Jeffrey både vill och vill inte längre och vart Jocke J tar vägen vet ingen.
Ett antal år med nollvision i de bakre regionerna har kostat. Med Stoor, Gerrbrant, Östlund, Max och Petur på plats (tillsammans med mannen med vaderna!) hade frågeställningarna varit givna: Hur många poäng tar Bajen hem allsvenskan med? Och släpper Ante in en eller två bollar mellan benen?
För att inte tala om Runaldo. Om man som sig bör koncentrerar sig på motståndarmålet. Om man talar om profilstark spetskompetens i kombination med starkt hjärta.
Men det är heller inget att tjafsa om numera. Det var hur som helst då.
Får man tro rapporterna från Bajens träningscamp på Cypern börjar det likna nåt. Frågan är bara vad.
Om exakt en vecka får man själv bedöma vilken klass Vålerenga håller.
Sen finns ingen återvändo.
Och när Markstedt kom in och petade in sjuan mot Enköping.
Men vi måste vidare. Det är hög tid.
Det är inte längre något att tjafsa om: Jeffrey, Sulan och Joakim J har kontrakt som löper ut efter säsongen. Tre spelare alltså, inte fler, och det hör inte till vanligheterna. Dessutom tre åldermän i sällskapet och snudd på de enda som får köpa ut. Sulan kommer själv att avgöra när han gjort sitt, Jeffrey både vill och vill inte längre och vart Jocke J tar vägen vet ingen.
Ett antal år med nollvision i de bakre regionerna har kostat. Med Stoor, Gerrbrant, Östlund, Max och Petur på plats (tillsammans med mannen med vaderna!) hade frågeställningarna varit givna: Hur många poäng tar Bajen hem allsvenskan med? Och släpper Ante in en eller två bollar mellan benen?
För att inte tala om Runaldo. Om man som sig bör koncentrerar sig på motståndarmålet. Om man talar om profilstark spetskompetens i kombination med starkt hjärta.
Men det är heller inget att tjafsa om numera. Det var hur som helst då.
Får man tro rapporterna från Bajens träningscamp på Cypern börjar det likna nåt. Frågan är bara vad.
Om exakt en vecka får man själv bedöma vilken klass Vålerenga håller.
Sen finns ingen återvändo.
På väg
Morgonpromenaden med jycken tog oändlig tid och oss dessutom till nya jaktmarker eftersom vi skulle plocka upp skrammelbilen som blivit stående ett par kilometer nordnordväst om vårt lilla epicentrum när dottern skulle hämtas sent i går kväll av övningskörande ung man och mamman eftersom bromsarna slutat fungera lämpligt nog på plan mark och 30-väg utan trafik och inte i nerförsbacken på väg dit på stora Europavägen. Jycken hoppade in i baksätet med tungan hängande och jag konstaterade att skrammelbilen snällt gick i gång men i princip inte gick att få stopp på och att en lampa med utropstecken lyste vackert röd. Men har man vuxit upp med Anderstorp och Jody Scheckter och Jackie och Reine och Ronnie och Emerson och grabbarna så har man. Upp med luckan fram och i med på vägen inköpt bromsvätska och sen körde vi hem och kollade bromsarna då och då som fortfarande inte ville och tajmade grönljusen och motorbromsade oss fram in på grannparkeringen eftersom backen ner till oss hade kunnat ta en ända med förskräckelse. Där fick jycken en godis.
Lite har man ju i huvudet.
Men för att få ordning på det man har krävs, just det, kaffe. Nu.
Lite har man ju i huvudet.
Men för att få ordning på det man har krävs, just det, kaffe. Nu.
lördag, mars 24, 2007
Inte ett ord om kaffe
Morgonpromenad med jycken. Den halvt om halvt utlovade solen lös naturligtvis med sin frånvaro. Vi hälsade på två tre små munsbitar som vi aldrig stött på tidigare och vars mattar och hussar mest såg rädda ut att ha sett sin lilla krabat för sista gången. Väl på udden tände vi en tagg och glodde på vattnet där nere medan jycken spårade gud vet vad i snåren. En rote svanar svängde brant vänster och gick ned för landning i perfekt formation och under högljutt klonkande. En talgoxe höll låda i närmaste träd. Blåsipporna hade inte gått på SMHI:s snack utan sov klokt nog på.
Som vanligt alltså, och detsamma gäller att vi inte riktigt hunnit med i svängarna.
Kolla bara:
Bandysäsongen tog slut och så är det med det.
Thom Åhlund har lämnat sin post och så är det med det.
Alla är glada över ett ett mot ett norskt lag med underligt namn från Telemarken och så är det med det.
Fast dom lär ha spelat noll noll mot svenska mästarna för en månad sen – om man vill få perspektiv på tillvaron.
Fast sen lär dom visst alldeles nyligen förlorat med sex noll mot Sandefjord – om man vill välja ett annat perspektiv på tillvaron.
Allt är alltså väldigt underligt. Det är en sån säsong och så är det med det.
Vi har i smyg besökt andra lags typ hemsidor. Slutsats? Många försöker finna ett perspektiv på tillvaron. Två i allra högsta grad onämnbara sopgäng känns oroväckande stabila. Annars vetifan.
Nu spelar det mindre roll för Bajen: Vi är ju unika på alla sätt och vis. Men det kan ju vara bra att veta att även om vi är unika och i en klass för sig, vilket vi är, så är vi inte helt ensamma om att försöka välja rätt perspektiv på tillvaron.
Fast det lär visst vara en del av tjusningen med livet.
Nånstans där i resonemanget gick vi hem.
Som vanligt alltså, och detsamma gäller att vi inte riktigt hunnit med i svängarna.
Kolla bara:
Bandysäsongen tog slut och så är det med det.
Thom Åhlund har lämnat sin post och så är det med det.
Alla är glada över ett ett mot ett norskt lag med underligt namn från Telemarken och så är det med det.
Fast dom lär ha spelat noll noll mot svenska mästarna för en månad sen – om man vill få perspektiv på tillvaron.
Fast sen lär dom visst alldeles nyligen förlorat med sex noll mot Sandefjord – om man vill välja ett annat perspektiv på tillvaron.
Allt är alltså väldigt underligt. Det är en sån säsong och så är det med det.
Vi har i smyg besökt andra lags typ hemsidor. Slutsats? Många försöker finna ett perspektiv på tillvaron. Två i allra högsta grad onämnbara sopgäng känns oroväckande stabila. Annars vetifan.
Nu spelar det mindre roll för Bajen: Vi är ju unika på alla sätt och vis. Men det kan ju vara bra att veta att även om vi är unika och i en klass för sig, vilket vi är, så är vi inte helt ensamma om att försöka välja rätt perspektiv på tillvaron.
Fast det lär visst vara en del av tjusningen med livet.
Nånstans där i resonemanget gick vi hem.
tisdag, mars 13, 2007
I've got something I can laugh about
.…åsså satt man där igen. I solen. På den gistna träbänken. Bakom sina glajor. Man tände en tagg. Å jycken log och flämtade å därinne puttrade mokabryggaren. Man tänkte: man ska inte oroa sig i onödan, mycket kan hända, makrillarna väntar inte förrns om en månad, allt kan hända, man har varit med förr. Men ändå. Att sitta där i solen igen, det är ändå nåt särskilt med det…
måndag, mars 12, 2007
Dragläge
I dag ska jag göra allt det där som man borde göra när man har tid, om man nu får tala för alla dem som ett ”man” inbegriper. Morgonpromenad med jycken är redan på gång (inte min förtjänst), så det är i alla fall fixat.
Äh, vi får se vad som händer.
Ungefär som förra veckan.
Skrammelbilen… Är inte allt redan sagt? Det kan ha varit den där fisförnäma hyrbilen som dök upp under sportlovsveckan som skrämde upp den ordentligt. Det kan ha varit våra samtal om diverse ersättningsobjekt för den rackaren när vi var ute och rattade oss fram mellan bilfirmorna. Det kan ha varit det faktum att vi drog på besiktningen och fick ett brev om körförbud samma dag som vi till slut bet i äpplet och lyckades få en tid samma afton klockan nio på den lokala bilprovningen och att kvinnan åkte dit med plånkan full av deg för eventuell hemfärd med bulle (just i såna här fall som bilbesiktning är vi ense om att inte upprätthålla könsmaktsordningen: vi tror att en virrig kvinna lättare kommer undan än en virrig man). Det kan ju också vara det faktum att den samma dag fick passera en biltvätt. Att den vaknade till liv.
Det händer inte varje dag, men väl i besiktningens goda händer fungerade plötsligt tuta, vindrutetorkare, vänster bakljus, bromsar, säkerhetsbälten, fläkten (!), ja, till och med motorhuven gick att få upp – och inte nog med det. Gick att få ned…
”Äh, det är litta rost här och var”, sa snubben och knackade bort nåt kilo.
Nästa morgon stod hon alltså här utanför igen. Skrammelbilen alltså. Utan grava anmärkningar. Jag testade tutan. Icke sa nicke. Fläkten? Glöm det. Vindrutetorkarna? Fram – men inte bak.
Underligt att man faller till föga för parollen ”Äh, vi får se vad som händer”?
Tror inte det.
Och nu sprider sig en förförisk doft från köksregionerna. Jycken har kommit hem med matten som på vägen passat på att tjacka nytt kaffe eftersom det förra tagit slut…
Sen ska jag göra allt det där som man borde.*
*Typ tuta och köra.
Äh, vi får se vad som händer.
Ungefär som förra veckan.
Skrammelbilen… Är inte allt redan sagt? Det kan ha varit den där fisförnäma hyrbilen som dök upp under sportlovsveckan som skrämde upp den ordentligt. Det kan ha varit våra samtal om diverse ersättningsobjekt för den rackaren när vi var ute och rattade oss fram mellan bilfirmorna. Det kan ha varit det faktum att vi drog på besiktningen och fick ett brev om körförbud samma dag som vi till slut bet i äpplet och lyckades få en tid samma afton klockan nio på den lokala bilprovningen och att kvinnan åkte dit med plånkan full av deg för eventuell hemfärd med bulle (just i såna här fall som bilbesiktning är vi ense om att inte upprätthålla könsmaktsordningen: vi tror att en virrig kvinna lättare kommer undan än en virrig man). Det kan ju också vara det faktum att den samma dag fick passera en biltvätt. Att den vaknade till liv.
Det händer inte varje dag, men väl i besiktningens goda händer fungerade plötsligt tuta, vindrutetorkare, vänster bakljus, bromsar, säkerhetsbälten, fläkten (!), ja, till och med motorhuven gick att få upp – och inte nog med det. Gick att få ned…
”Äh, det är litta rost här och var”, sa snubben och knackade bort nåt kilo.
Nästa morgon stod hon alltså här utanför igen. Skrammelbilen alltså. Utan grava anmärkningar. Jag testade tutan. Icke sa nicke. Fläkten? Glöm det. Vindrutetorkarna? Fram – men inte bak.
Underligt att man faller till föga för parollen ”Äh, vi får se vad som händer”?
Tror inte det.
Och nu sprider sig en förförisk doft från köksregionerna. Jycken har kommit hem med matten som på vägen passat på att tjacka nytt kaffe eftersom det förra tagit slut…
Sen ska jag göra allt det där som man borde.*
*Typ tuta och köra.
fredag, mars 02, 2007
Nån där uppe måste gilla oss
Det påstås så mycket. Som att Bajen låg under med 5–0 efter tjugo minuter. Det är inte sant. Bajen låg under med 5–0 efter sjutton minuter. Några tappra trotsade gråvädret och sjöng ”BP åker ur i år”. Och visst, sju spelare som borde räknas till startelvan plus ett par som borde vara närmast en plats var inte med. Men ändå. Det här var ändå en möjlig startelva under en lång säsong. Eller vad vet jag; kanske den som ska starta. Och vad vet jag; BP-gänget kanske spelade med tre ordinarie; kanske var nedtränade; kanske spelade efter sina intentioner; kanske sparade på krutet, kanske koncentrerade sig på vissa spelsituationer, kanske tänkte på annat.
Till andra halvlek lämnade vi den mållösa betongläktaren och gick bort till hörnflaggan på andra sidan för att få en skymt av anfallsspelet eftersom vi inte hade sett något av försvarsspelet. Vi stod där och huttrade medan tre tonåringar ägnade sig åt att värma upp och såg långt där borta i diset på andra sidan ett inbytt grönvitt fyrtorn då och då nicka bort bollen.
Med kvarten kvar avslutade vi kvällen som börjat på Löwenbräu med att gå till Dovas, och vi tog alltså inte chansen att kontrollera påståendet om att ”när vi tar slut de sista 10-15 minuterna så kommer vi hålla i bollen och bevaka den där 4-0-ledningen vi har”. Min gode vän, som sett det mesta på väg mot 1000 bajenmatcher av olika slag, och troligen på handboll i kväll och tillbaka på Stadshagen på söndag när tjejerna tar sig an Gideonsberg, jämförde med årgångarna några år in på nittitalet. Vi slog vad över en öl om tabelläget nån gång i juni, och vi låg obehagligt nära varandra. Min gode vän, som brukar ha koll, han var typ den ende som drog rätt slutsatser av träningsmatcherna inför säsongen 2001, tyckte att det enda som jag borde skriva om jag mot förmodan skulle blogga om saken var tränarens namn och inget annat.
Och det kunde man ju ha gjort.
Sen åkte vi hem, och på vägen hittade jag en tjuga.
Till andra halvlek lämnade vi den mållösa betongläktaren och gick bort till hörnflaggan på andra sidan för att få en skymt av anfallsspelet eftersom vi inte hade sett något av försvarsspelet. Vi stod där och huttrade medan tre tonåringar ägnade sig åt att värma upp och såg långt där borta i diset på andra sidan ett inbytt grönvitt fyrtorn då och då nicka bort bollen.
Med kvarten kvar avslutade vi kvällen som börjat på Löwenbräu med att gå till Dovas, och vi tog alltså inte chansen att kontrollera påståendet om att ”när vi tar slut de sista 10-15 minuterna så kommer vi hålla i bollen och bevaka den där 4-0-ledningen vi har”. Min gode vän, som sett det mesta på väg mot 1000 bajenmatcher av olika slag, och troligen på handboll i kväll och tillbaka på Stadshagen på söndag när tjejerna tar sig an Gideonsberg, jämförde med årgångarna några år in på nittitalet. Vi slog vad över en öl om tabelläget nån gång i juni, och vi låg obehagligt nära varandra. Min gode vän, som brukar ha koll, han var typ den ende som drog rätt slutsatser av träningsmatcherna inför säsongen 2001, tyckte att det enda som jag borde skriva om jag mot förmodan skulle blogga om saken var tränarens namn och inget annat.
Och det kunde man ju ha gjort.
Sen åkte vi hem, och på vägen hittade jag en tjuga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
