2012

Har lyckats missa varenda cupfajt i år (två gånger föräldramöten till exempel som bara krävde vår närvaro), och bra var nog det med tanke på vårt inflytande på resultaten i andra matcher, som till exempel sista motståndarnicken i årets serie som vi upplevde på plats.

Det ska tydligen vara allsvenskt motstånd för att Bajen ska få till det. Såhär dagen efter straffdramatiken mot Kalmar upplever vi, just det, "upplever vi", en viss rudimentär lycka. Det finns hopp. Vi har redan börjat planera för final på förslagsvis Parc des Princes mot förslagsvis Milan 2012. Vi är realister, men vi har också en fot i det blå. Eller om man så vill i det grönvita havet av möjligheter.

Jycken? Har fått sitt morgonpass. Mokabryggaren? Tji bönor, vi körde ett varv med kaffebryggaren. Det går det med. Nu ska vi ägna oss åt annat en stund.

Ett och ett är två...

Det är som det är. Mokabryggaren mullrar, för all del, och jycken har tagit matten på promenad i ett slags förrädisk höstsol. Vi kom aldrig till Söderstadion förresten, när Degerfors fick på moppo, men tyckte ändå via dumburken att det såg – jepp, det stämmer, man får andra grönvita preferenser med tiden – hyggligt ut. Petters balja borde ha varit standard denna säsong.

Men så har det alltså inte varit.

Och därför är det som det är.

Vi följer valsammanräkningen i realtid med ögonbrynen en bra bit ovanför vårt ursvenska pannben. Just nu har Fantomen och kungen fått tre röster var. Det är stenhårt. 37 av 6063 valdistrikt är fortfarande inte slutgiltigt räknade. Gud har för övrigt fått två röster, men det har även Musse Pigg fått, så även där är det just nu jämt skägg.

Genus är sådär på tapeten: Manligt initiativ ståtar med två röster, men det gör även Kvinnopartiet. Kvinnliga höftböjarpartiet, som fick en röst förra valet, har vi inte lyckats lokalisera denna gång. Däremot har någon i Hasslö-Torsös valdistrikt i Mariestad lagt en röst på Onanister för fred. Kan det möjligtvis vara samma gök? Partibytarna är ju legio i detta val, har vi förstått.

Sen har förstås drygt trehundratrettiosex tusen dårar i skrivande stund röstat på Sverigedemokraterna.

Därför är det som det är.

I går drog vi strån till stacken. I dag ska vi passa på att dricka kaffe på favvofiket. Och fundera på varför det är som det är.

Svart och brun och osvensk

Vilket val, va? Snacka om mörker och höst. Just i dag är det alltså ett faktum att det mest osvenska av alla partier tar plats i Sveriges riksdag. Osvenskt är nämligen sverigedemokraternas kännetecken. Det är deras livsluft och särart att till varje pris hålla fast vid det osvenska, för utan att vara fullt och fast övertygat osvenskt skulle partiet dö.

Men det har alltså lyckats överleva alla dessa år genom att hålla fast vid det osvenska och då och då byta ut mössa, symboler och annat osvenskt.

Att ett parti vars enda livsvillkor är att vara osvenskt tar plats i Sveriges riksdag är en stor sorg. Att det finns så många som lägger sin röst på dem i riksdags- och kommunalval är inte bara osvenskt utan även skämmigt, historielöst och... ja, osvenskt.

Men Sverige kanske egentligen är Osverige? Det kanske kryllar av osvenskar överallt?

I morgon kanske vi går på fotboll för att trösta oss. Eller nåt. För kan det verkligen bli värre?

Ja, det kan det.

Två dagar före valet

Fulltecknad dag med bland annat presentutdelning. Druckit kaffe, bland annat i Götgatsbacken och på Mazzarini, i diverse varianter i solen och glott på stiliga Söderbönor och själlösa medieviktigpettrar som promenerat förbi fram och tillbaka, för det är numera sådana trakter. Jan Björklund, förhoppningsvis snart fd utbildningsminister, glodde återigen uppfordrande på mig från en stolpe nånstans, den här gången sydsydväst Muggen: "Sverige ska vinna Nobelpris – inte bara dela ut dem." Jag vet, jag tog upp det senast jag var här, men det sammanfattar faktiskt folkpartiets, och för all del alliansens, syn på kunskap – och mycket annat. Man vinner inte Nobelpris: man tilldelas dem. Länder vinner inga Nobelpris; individer erhåller dem. Men det är ju klart: det var nog ordet vinst som fick Björklund att se dubbelt. I detta anglicismernas tidevarv är det bara vinnare som räknas. IG rakt av, om ni frågar mig.

Just det, vi har klivit ner från vår piedestal och är, åtminstone för en stund, jag.

Att Roger Franzén är ny huvudtränare för Hammarby är bra. Det gör oss, jag menar det gör mig glad, så glad man nu kan vara detta förfärliga grönvita helveteshundår.

Nånstans ska man ju börja om.

Vi, jag menar jag har bland annat hälsat på Ture. Ture är fem månader och såg ut att trivas. Han fick en favvoblädderbok med hål i av Tove som ska läsas med dramatisk finsk brytning och helt utan björklundska anglicismer. Tures pappa är som klippt och skuren för uppdraget. Tures mamma också, för den delen, för jämlikt ska det vara.

Jycken vill ut. Matten? Lagar käk.

Jag, eller kanske vi, kanske återkommer.

...sex, sju, åtta...

Höst. Bajen avhängt. Av Väsby. Och snart är det val.

Vi har en utbildningsminister som säger att Sverige ska "vinna" fler Nobelpris. Inte undra på att vi har den skola vi har när den som är högsta hönset tror att man vinner Nobelpris. Och räkna med att den kommer att bli sämre. Utbildning ska ju löna sig, tycker samme minister; det är helt i sin ordning att tjäna hundra tusen i månaden, och då ska man inte straffas med högre skatt för att man utbildat sig. Själv misstänker jag att ytterst få av dem som tjänar hundra tusen i månaden i det här landet gör det tack vare sin utbildning. De tjänar helt enkelt sina pengar på vad andra gör. Vem vet, dom kanske bedriver skolverksamhet med god marginal.

Men tillbaka till Bajen. Där kan ju allt bara bli bättre. För sämre kan det väl inte bli?

Mokabryggaren mullrar. Jycken snarkar.

Knäppt allting

Ett tag sen man var här och joxade. Skrev att vi skulle återkomma om saken om vi får nåt slags lidnersk knäpp om saken. Saken i fråga är tillståndet i Hammarby Fotboll. Som det sett ut har man inte knappt hunnit få nån knäpp innan nåt nytt inträffar som omkullkastar knäppet. Vi vet alltså fortfarande inte vad som ska kunna vända skutan. Vi har alltså inte återkommit hit på riktigt. Vi är bara på besök...

Jorå, mokabryggaren har fått sig ett antal omgångar. Morgondopp senast i morse (dök i...) Jycken? Ser förvirrad ut. Jag vet hur det är.

Och jorå, vi ska på Hindi Zahras konsert när det beger sig och höstmörkret sänkt sig på riktigt. Biljetter inköpta.

Utan tvivel är man som sagt inte

Vilken kväll. Vi glodde på eländet på Stora Valla på dumburken sönerna, kusinen och undertecknad, och yngst gick iväg nånstans mitt i för sms eller chat eller nåt annat roligare, och på den vägen var det. Okej, det fanns tendenser i andra halvlek, alltså tendenser till hur det alltid borde se ut i superettan när Bajen är på planen, men vad spelar sånt för roll. Ingen alls. För övrigt tog det ovanligt lång tid innan sonen uttryckte önskemålet "Avgå!" Men det kan beror på att hans tappade haka var ovanligt långt nere under första halvlek.

Om man bara snuddar vid tanken att säga att Israel beter sig lite dumt i fråga om Gaza kan man ge sig fan på att nån troglodyt skriker att man är antisemit. Och sen är Gaza liksom glömt. Vi brukar snudda vid tanken att det var just det som var meningen med det där skriket. Skulle vi ens snudda vid tanken att säga det kommer någon troglodyt skrika "antisemit" åt oss.

"...men Gaza..."
"ANTISEMIT!"

Jycken har varit ute. Och vi? Vi tog både morgon- och eftermiddagsdopp.

Mokabryggaren har vi naturligtvis satt på ett antal gånger.

Och vi har i vanlig ordning förälskat oss, och så till den milda grad att vi drog till Bengans på cd-jakt. France Gall har till barnens inneboende kusins oerhörda glädje fått flytta ut. För hur länge vet vi inte, men i alla fall. Hindi Zahra fick oss att falla pladask.

Annars vetifan.

Huga

Söderstadion kallar, så vi kommer att vara där i eftermiddag.

Det är ju... derby.

Vad vi för vårt liv inte kan begripa är vad som ska lyckas vända Bajenskutan. Förutom spelare, tränare, fysen, inställningen, stålarna etc etc. Vi får återkomma om saken om vi får nåt slags lidnersk knäpp om saken.

Tomt

Det är inte hela världen om vi förlorar, tyckte tränare Borgqvist om jag förstod honom rätt inför matchen mot Jönköping. Och när förlusten var ett faktum tyckte tränare Blomkvist att spelarna visat rätt inställning under matchen.

Det står alltså väldigt illa till i Bajen.

Symtomatiskt är att Bajen gjorde avspark genom att slå en passning till nån back som drog iväg en meningslös pastej till ingen. Det var inte första gången.

Kvitteringen var däremot vacker, och man undrar varför Bajen inte alltid spelar på detta viset.

Alla däruppe i toppen hoppar för övrigt av. Det finns väl inga pengar kvar.

På lördag kommer i alla fall vi att vara på Söderstadion. Frågan är om Hammarbys representationslag är på plats.

Jycken har fått sin morgonpromenad. Vitsipporna har packat ihop, däremot lyser liljekonvaljerna som aldrig för ute på udden. Kaffe har vi druckit. Snart ska vi dra strån till stacken.

Plus och minus

Tiden går och på nåt konstigt vis vi med den. På väg hem från vårt dragande av strån till stacken (där vi katastrofalt nog glömde våra bajensolbrickor) hamnade vi på bolaget, fick nämligen en knäpp idé om lingon explorer (inget för blåbär) till tortellinin, men tji fick vi. Just denna sköna produkt tycks inte vara ett av bolagens måsten. Så vi bunkrade några kalla. Som vi nu bearbetar. Ovanligt? Kanske inte.

Och nu har vi badat bort allt kultursvett från dagens dragande. Med huvudet först, bara så ni vet. Morgondoppet? Klarade vi av redan i måndags. Men bara så ni vet: det är säkert fem grader på lika många dagar. Varmare alltså.

Fåglarna sjunger så fort vi är vakna. Och häromdagen såg vi en bäver på två meters avstånd. Bara en sån sak. Så nu har vi fått blodad tand. Dessutom gillar jycken nattliga eskapader. Vi går där, stannar, står stilla, och plötsligt försvinner allt jämra civilisationsbrus och tystnaden talar. Och då hör man, på heder och samvete, genom näktergalens knas hur gräset växer så det knakar.

Underbart. Trots att vitsippshavet packat ihop för i år.

Bajen? Tja, vart tar alla jämra stålar vägen? Shaaban verkar oskyldig, läser vi i en kvällsdrake. Och vi, vi begriper som vanligt ingenting.

Att Barça plockade hem La Ligan är vi däremot oerhört glada över. Det finns ingen anledning att zåga vår zvensk i årets uppställning, men förra årets utan dylika håller vi för ännu bättre. En sak till: nästa års kan bli ännu bättre...

Att Roma stöp snudd på mållinjen är däremot en smula sorgesamt. Och Chelsea är ju vårt gamla favvolag i fd imperiet, men det orkar vi inte längre hetsa upp oss över. Pengar är nämligen inte allt.

Och Bajen? Tja, vart tar alla pengar vägen?

Vi borde såklart sätta på mokabryggaren en gång för alla (för vi hann inte ens ge den en omgång i morse), men vi kommer, om vi känner oss själva rätt, att inventera kylskåpet. Än har vi inte tappat räkningen.

Gall bättre än Brage

Jepp, Petter var på matchen, såg vi efteråt i vimlet, och man kan ju hoppas på att det är i Bajen som han en gång för alla gör comeback. Annars är det inte mycket att orda om. Noll noll hade varit rättvist eftersom eventuellt bollinnehav inte har med det hela att göra. Brage ger alltid kalla kårar. Fyrtornet längst fram, som fått den otacksamma uppgiften att ersätta Linus, har en utväxling och vändradie som gör att han når toppfarten efter ungefär en kilometer, men Holmqvist har ett visst mått av bollsinne, tyckte vi oss utläsa där vi stod och förundrades med barn, vänner och P, som undrade vad han, alltså P, gjorde där. Den enögde grannen i backen har det för övrigt inte heller så lätt. I början av mars var det bara snack om Champions League och raka spåret till årets buckla, men det var då det. Men om vi lämnar just det ämnet tycks HTFF begripa vad det handlar om. Fyra raka ger sköna vibbar. Vi hade naturligtvis hoppats på nåt liknande för representationslaget, men av vad vi sett är att hoppas något helt annat än vad som utspelar sig på planen och bredvid. Att vi var på matchen var för övrigt ett slags ventil eftersom vi drabbats av en stor sorg plötsligt och från ingenstans och inte tänkt gå men kom på att det kanske kunde vara skönt för alla. Livet går vidare, men vi är en aning ur balans.

Annars undrar vi över när och hur vi ska ta oss ur France Gall-febern som emellanåt slår ut oss blint och får oss att le barnsligt lyckliga (jyckens matte påstår frankt att det har med åldern att göra, men vi tänker inte skriva under på det). Vi var såklart på Serge Gainsbourg-rullen eftersom vi har en fäbless för den franske rebellen, men där framstod den goda Gall som mindre vetande. Originalet är, som alltid, i en klass för sig.

Men varför vi inte får klippet länkbart övergår vårt lilla förstånd.

Nu ska vi sätta på mokabryggaren.

http://www.youtube.com/watch?v=7Nr0dUcrAU0&feature=related

Målvakter att hålla i handen

Arla fågelsång och kaffe slår det mesta. Solen leker i yrvakna trädtoppar. Sova? Går inte av någon anledning som vi inte riktigt får kläm på.

Jycken, däremot, snarkar på.

Vi borde analysera vad vi hittills sett. Frågan är om vi vill.

Behållningen so far är Söderstadions publik. Den håller åter högsta klass. Mot Peking var det också klasskillnad i första halvlek på den hyggligt sköna gröna planen. Fast fel lag lirade boll. I andra halvlek blev det möjligen bättre, men då gick också tempot ner. Plus att den grönvita keepern fortsätter att göra allt för att motbevisa att han besitter eventuella kvaliteter. Man får faktiskt lust att få svar på frågan: Vad var det för fel på Benny?

Att Andreas Dahl blev matchens lirare övergår vårt förstånd. I övrigt tycks de flesta inte riktigt ha något klipp i benen. God superettanklass? Kanske. Många mål hit och dit tycks vara melodin. Vi kan leva med tre mål i baken. Om det blir fyra framåt.

För övrigt har superettan visat sig vara jämnare än befarat. Eller vänta: kanske tack och lov?

Denna gång lyckades inte Linus leverera. Men han har steget och är där han ska vara. Vår Sebastian ger vi också godkänt. Simon och Petter vill man se mer av, och okej, det får vi nog, även om vi och de redan nu inser att deras motståndare inte kommer att vara rundningsmärken. I mitten vet vi inte, men några av alternativen förskräcker. Därbak är ordet stabilt inte det första man tänker på.

Och längst bak? Som sagt: Vad var det för fel på Poppen?

Och som Anders Linderoth, snyft, en gång sade efter en mysko tvåtvåtillställning på Söderstadion: Gör vi två mål på Söderstadion ska vi vinna.

En sak är säker: Inget kommer att gå som tåget. Och då menar vi förstås när tåget gick som tåget och inte som nu för tiden.

Äldste sonen blir för övrigt allt äldre och firades följaktligen i går traditionsenligt med mormors Gugelhopf och bland annat en prenumeration på Offside och byxor i modern kulör. För övrigt har vi ännu en gång blivit med inneboende från sydligare nejder, nej ingen typ schweizisk nia eller blivande dansess utan barnens något äldre kusin som bland mycket annat också kan mycket om kungars bolande, vilket vi uppskattar. Han var för övrigt med på förstamajrabaldret på Söderstadion eftersom han är grönvit, vilket vi också uppskattar. Sönerna var ju också på plats, men yngste sonens grönvita troll tycks ha spelat ut sin roll och fick stanna hemma.

Inte för att det gjorde någon skillnad på händelserna på planen.

Dottern och mamman gjorde för övrigt det enda rätta och demade runt. Regimbyte känns som en lämplig paroll inför hösten.

Nu har solen tagit ett bestämt grepp om morgonen, vilket vi gläds åt. Själva håller vi hårt om kaffemuggen och går ut en stund. Jycken? Snarkar.

Första fajten

Jepp, vi var där. Och i god tid. Det blev helt enkelt så. I så god tid att vi gick vårt eget lilla tåg över bron till Söderstadion. Vi bestämde oss nämligen för vårt eget superettanmaner, nämligen. Så vi visiterades, lade en slant i en tifohink, glufsade i lugn och ro i oss en superettankorv med mycket bostongurka och tog med oss superettandrycken gånger två för säkerhets skull och mötte superettansolen bakom våra superettansolglasögon stegen uppför superettantrapporna ut på superettanläktaren och med Söderstadions superettnamatta grön och skön och snudd på lika tom framför oss som läktaren runt oss. Det var vi och tjugo vakter, som stod och superettanhängde högt uppe vid vid staketet i lugnet före stormen för att få syn på det stora riktiga Bajentågen över bron. Den stora väntan, för snart vet man att det är på riktigt.

Underbart.

Sen kom alla.

Framför stod sex sköna tjejer som mobilkommunicerade med allt och alla och fnittrade som bara sköna tjejer kan, och när giffarnas målis tog plats sjöng dom "Sundsvalls målvakt ser ut som en banan", vilket vi inte hört på år och dag och sjöng med i. Och solen sjönk och stämningen steg och sen kom Kenta och det hela var mycket vackert och började superbt.

I halvlek lyckade vi spåra upp P, som passerat tusen bajenmatcher och möjligen lika många proppar, och matchen gick i mål och slutade som den skulle, mycket tack vare Rami i baljan som av någon mysko anledning ville testa sitt målvaktsöga och lät motståndarna dunka bollen i stolpen efter en så kallad fösning till utspark. Att ägna sig åt spelarkritik kändes snudd på besserwisseraktigt, för vad kunde vi säga, så det enda vi konstaterade var att Linus spetskvaliteter är otvivelaktiga. Och ställde oss såklart frågan var Simon höll hus. Petter fick vi i alla fall se typ tio och en avlossad kanon av.

Sen drack vi en löwen i en knökfull mutter innan vi tog oss hem där dumburken stått på och yngste sonen såg nöjd ut. Nästa dag hade han på sig en snygg tröja i plugget.

Och i dag skiner solen.

Det finns alltså grönvitt hopp, men det gäller att ta fajten. Spelet kanske kommer, vem vet?

Mokabryggaren kallar.

Man tappar inte en ledning två gånger om.

Sol! Just det, vi kan njuta av annat. Jycken har fått sitt runt udden, där vi njöt av ett gäng uppnosiga blåsippor. Och mokabryggaren mullrar. Men muggen vi valt är den svarta.

Nä, gårdagskvällen var väl inte riktigt det vi hoppats på. Vår i luften? Absolut! Kulan i luften? Tydligen. Eftersom vi tvångskommenderats på föräldramöte hade vi bett äldste sonen på plats framför dumburken att sms:a eventuellt fler grönvita mål för vi var såpass försenade att vi var med i bilradion tills David Johansson gjorde entré och stötte in lädret bakom en förbluffad Rami. Sedan lyssnade vi i skolbänken med ett halvt öra på fröken medan vi väntade på goda vibrationer i byxfickan. Ingenting hände. I bilen hem fick vi reda på sanningen. Om vi skiter i eventuellt lir så känns tappad ledning två gånger som rena natta.

David, som om vi inte minns fel gjort fler minnesvärda strutar i fel kasse som vi förträngt, förnekade sig alltså inte. Sportspegelbilderna av de två sista målen talar dessutom om ett ytterst stabbigt försvar på skånsk åker. Känns sådär. Linus såg bra ut eftersom han gjorde två, men motståndarförsvaret såg i ärlighetens namn rätt kasst ut det med vid de två strutarna i rätt mål. För att inte tala om keepern vid första baljan. Snacka om att böja rygg.

Eller för all del att bli tunnlad som Rami.

Sonen sade att Ängelholm var bättre.

Det hela är ganska enkelt. Kravet är att Bajen ska göra jobbet i Superettan. Varje match ska sluta 3–1 eller 4-1.

Men de senaste tretton seriematcherna för Hammarbys del har gett en seger och tolv förluster. Kan vara bra att veta.

Om Åsa och riktiga män

Sol och vårkänslor! Språkkunniga som kan allt om särskrivningar och diviser förstår att vi talar om två vitt skilda saker som med tanke på årstiden hänger intimt ihop. Den lömska jycken tog vi runt udden i koppel, för man vet aldrig vad som kan hända, är vår erfarenhet. En bit slog vi följe med favoritskådisen och hennes jycke, som än så länge är för liten, vi menar förstås för ung men han är rätt liten också och kommer inte att bli mycket större, för att haja läget. Halvvägs tillbaka vek vi av för att titta in hos vår favorithökare; en påse räkor och massor med vitlök spetsat med chili kommer att bli dagens lunch i solgasset mot den snyggt målade söderväggen nån gång om ett par timmar. Kaffe? Har vi druckit. För övrigt har vi sett tussilago med och utan solglasögon.

Och så har vi sett intervjun i htv med Åsa Sånemyr, Bajens nya vd som vi tror stenhårt på. Alla vd-ar som lyfter fram att dom har tre ungar när dom ska tala om vem dom är tror vi stenhårt på. Hon har dessutom allt det där andra som behövs, är vårt intryck. Inte bara för att allt bara kan bli bättre, utan för att hon faktiskt känns som rätt person på rätt plats.

Bajentruppen lär vara komplett, är också något vi hört. Så länge Paulse gör… succé på annat håll har vi inget att erinra. Läget är som det är. Vi sätter vårt hopp till att Holmqvist eller Hallenius eller varför inte bägge kliver fram och… levererar.

Vi kom inte på något bättre än… levererar. I år måste nämligen Bajen… leverera.

Med Furuseth tillbaka känns mittfältet tillräckligt stabilt och bollkunnigt för att få fart på spelet och hygglig precision på inläggen och med tillräcklig konkurrens för att någon inte ska behöva spela mer än nödvändigt.

Därbak är vi fortfarande sjukt nyfikna på att få se vilka kvaliteter Monday besitter mer än en match då och då. Och drömmer om en hel Rami en hel säsong. Viss valuta för pengarna, alltså.

Annars har vi njutit av det faktum att ”Salle” är tillbaka. Fotbollskanalens intervju med suppleanten i fotbollsföreningens styrelse Alexander ”Jesus” Östlund är faktiskt ett måste. Om jag förstått det hela rätt kommer polaren Zlatan att ha ett finger med i spelet, på planen och bredvid, om ”Jesus” får som han vill. Han, Zlatan alltså, lär för övrigt ha hus nånstans i närområdet, bara en sån sak. Precis som Majstorovic. Och Mellberg…

”Salle” tycks för övrigt gilla riktiga män.

Lagerbäck är däremot inte ”Salles” likör, framkom med all önskvärd tydlighet.

Alla som läst Sture Dahlströms ”Den galopperande svensken” vet att innan det svenska popundret och Pagrotsky drabbade världen var export av nationalhymner till alla nya afrikanska stater en viktig inkomstkälla för vårt kära fosterland, eller i alla fall för Bergman-Wasa. Numera tycks exporten av landslagstränare till den kolossala kontinenten vara vårt lands postindustriella framtid (här hemma sätter som alla vet alliansen sitt hopp till den skattesubventionerade pigans återkomst). Om ”Svennis” följer Lagerbäcken i spåren och tar över Elfenbenskusten på den sköna VM-bänken blir beslutet att allsvenskan ska ha två månaders uppehåll när gräset är som grönast och skönast lättare att förstå. Det känns lite futtigt annars med ett speluppehåll där allt beror på att Danmarks tredjemålvakt ska till Sydafrika och göra litegrann som Lagerbäck.

Men vi som vet var årets bästa fotboll spelas skiter högaktningsfullt i det hela. Sköna Söderstadion och Superettan, bara namnet säger allt!

Filosofi i Guldhatt

Bandyguldet är alltså hemma!

Som vanligt när vi är tårögda av förtjusning ägnar vi oss åt hobbyfilosoferande, ett visst mått av Kaffe och drabbas dessutom av Versalsjukan. Typ Lyckan, Vägen, Meningen och Målet.

Dagens citat får "Salle" bidra med: "Ingenting är gott nog nu, så enkelt är det. Det är hög tid att visa vilka vi är."

Alexander Östlund är alltså tillbaka i Bajen. Som suppleant i fotbollsföreningens styrelse. Vi läser intervjun på Bajens hemsida. Det är bra. Vi tror på en kombination av hårt arbete och klacksparkar. Grönvita heroer och Gamänger i en och samma båt. Det tredje G:et heter Glädjen.

Vi har alltså druckit kaffe. Vi har sett till att yngste sonen är i skolan om än något försenad. Vi har sugit på gårdagens bandykaramell gång på gång. Symtomatiskt nog skiner Solen. Jycken? Fick matten ta hand om.

Gårdagen var knökfull och genomfördes i ett moln av Kaffe, men vi hade radion på och lyckades se första tjugo minuterna av sista kvarten på Studenternas på dumburken och två herostratiskt snygga Bajenmål innan vi var tvungna att kasta oss i bilen för att forsla yngste sonen till en snöyrematch i Snöbollscupen (det är sant, och aldrig har ett namn på en turnering varit mer adekvat!) på nån IP i Långtbortihelvete. Halvvägs var Bandyguldet bärgat, och vi tutade av bara helvete. Sen gick Sonen ut och tog plats mellan stolparna och gjorde den ena fantomräddningen efter den andra och var klart bäst på planen och fick en björnkram av den nye tränaren som ska ha en eloge för att han känner igen jobbig ung nervositet innan och lättnaden efteråt när allt gått bra och man vunnit och man vet att man gjort allt man kan och gjort det rätt och spänningen släpper och munnen går och man under bilresan hem går igenom den ena räddningen efter den andra även under den toksena middagen med en pappa som ler och höjer glaset med…kaffe.

"Man skall veta att man måste ut på planen under hård press och veta vad det innebär att spela för Hammarby. Där måste man helt klart skilja mellan pojkar och män." Säger Östlund.

Tolvåringar är fortfarande pojkar, och laget ifråga som sonen står vakt mellan stolparna i är inte Bajen. Vi anser att tre träningar i veckan och ibland två matcher är åt helvete. Så vi säger nej ibland; du får inte. Vi bestämmer alltså fortfarande: Svensk fotbolls verklighet är sex månader på en Grusplan i bästa fall omgiven av upplogade Snöhögar. Och livet är så mycket mer. Hur många Messi finns det i jämmerdalen? Ändå får krönikörer och de fyra miljoner som vet bättre än landslagstränaren hur laget ska formeras Tuppjuck när denna sibiriska avkrok inte lyckas ta sig förbi VM- och EM-kvartar stup i kvarten.

Ska prestationen få gå före Glädjen? Vi är övertygade om det inte ens går att prestera utan Glädjen. Det är helt enkelt en förutsättning för Prestationen.

SÅ är det.

En strålande glad tolvåring hade naturligtvis bajenhalsduken om halsen när vi för ett par timmar sen släppte av honom vid skolan.

Lustigt nog känns det som att vi är en bit på väg mot vår tre G. Vi vet inte, men det känns så.

Av resonemanget kan man i alla fall med säkerhet säga att vi inte blivit klokare.

Dagens youtubeklipp sitter såhär i vårdagjämningstider naturligtvis som en smäck!! Vet inte om Sophie Marceau är bajare, men omöjligt är det inte.

Mokabryggaren kallar.

Saken är Oscar!!

Alltså, vi kunde inte låta bli, vi hade hinkat kaffe, kliat jycken, njutit av vårkänslor, det var en sån dag, vi kom hem, vi satte på dumburken för att glo lite på La Liga, vi såg att en kanal visade allsvenskan och vi såg sista tolv mellan ajk och Brommapojkarna för vi kunde inte låta bli. Vilken underhållning! Vilken åker! Vilket dravvel! Alltså, vi ska lämna eländet åt sitt öde, men fortsätter Eguren såhär är allt förlåtet!

Återkommande grönvita tecken

Solen tittar fram då och då. Vi anar den även i dag och hör snön droppa. Dessutom har vi druckit kaffe. Jycken? Har fått kuska runt sjön med matten på skidor. Fotboll? Vi anar nåt i luften. Och att 40 centimeter snö kanske har blivit 37.

Att Petter Furuseth är tillbaka som grönvit kantspringargamäng gläder oss alldeles oerhört. Att Petter vinglat hit och dit hör till, livet är sånt (och vem vet, det kan ju varit fruntimmer inblandat), och vi ska väl lustigt nog vara tacksamma för att förra säsongens kval till allsvenskan slutade som det gjorde, för annars hade han nog inte varit grönvit han heller utan troligare assyrisk folkhjälte.

Att Sebastián Eguren, som inte kunde sätta ord på hur det kändes att springa in på Nou Camp inför 90.000 åskådare och där först se en och sedan en annan grönvit flagga i det katalanska publikhavet, väljer att sparka boll några månader i Mordors maskineri är naturligtvis deprimerande. Fast inte lika deprimerande som att femton pellejönsar genom att avbryta en träning än en gång lyckats sätta grönvit töntstämpel på alltsammans. Tror dom verkligen att det är dom, eller för den delen Eguren, som är Hammarby?

Tyvärr missade vi att vara på plats på Zinken under Bajens urladdning mot Sirius i veckan eftersom annat pockade på uppmärksamhet. Tanken var att vi skulle fira med vår gode vän P som enligt uppgift gjorde sin tusende Bajenmatch på plats. Vi har ännu inte lyckats konfirmera att han lyckades ta sig ur tältet innan Bajen ledde med 6–0. För övrigt är vi övertygade om att bucklan äntligen får följa med rätt lag hem från Studenternas.

Så nu vet ni vad vi är övertygade om.

För övrigt är det alldeles åt helvete för lite Serge nu för tiden. (För att inte tala om France Gall, vilket vi tänker göra något åt...) Allt är naturligtvis borgarnas fel. Den här länkar vi för P och hans tusen matcher.

Jepp!

Jepp, massor av kaffe, sol, jycken runt udden. Hela programmet. Hela helgen. Sen kom hela basset hem från sportlovsskidkullen i Dalarna. Och jepp, vi avrundade det hela med konsert med Rickie Lee Jones. Rostar gammal kärlek? So what. Rickie Lee Jones är... Ricke Lee Jones.

En nyhet i OS-stormen

Visst, bragdguld i curling och skrällbrons i slalom i all ära men DN:s toppnyhet till morgonkaffet måste väl ändå vara "Jimi Hendrix släpper ny skiva i mars".

Jycken ser för övrigt förväntansfull ut hon med och vill ut i snögloppet. Här i civilisationens yttre utkanter är det en halvmeter snö att hoppa omkring i ute på udden och leta efter exempelvis pinnar i trots det möjligtvis tillfälliga mildvädret. Vi har för övrigt sett asfalt på nytt. Utanför favorithökaren. Det var ett tag sedan.

Lugnet är förstås som alltid bedrägligt, men vi njuter likafullt. Övriga familjen har nämligen dagen till ära packat in sig i kärran och är på sportlovsresa norrut. Och här sitter vi. Dricker kaffe. Läser tidningen. Väntar in mokabryggarens andra varv.

Vilken helg. Vi missade Torvalla, men fem ett mot Väsby låter bra. Vi missade Zinken men avgörande strut på tilläggstid mot Sirius låter bra. Och vi missade Hovet, men fem tusen bajare på läktaren låter bra. Man är lite grann som Helena Jonsson, man siktar men lite för högt och skjuter lite grann bredvid målet. Men det är inställningen som räknas. Apropå OS, vi måste ändå kommentera det faktum att vi med äldste sonen har suttit framför dumburken och kommit fram till att curling handlar om 100 procent skicklighet och inget annat…

Helt sjukt, vi har sett mer curling än något annat. Vi har blivit helt förhäxade av stenarnas gång över isen och tänkt: "Varför gör dom på detta viset?" Vi har suttit där med tappad haka och trott att det inte är sant.

Annars älskar vi Kalla! Och Haag! Vilka tjejer! För att inte tala om tjejhockeyfinalen! Raka rör, full careta och pang på rödbetan!

Annars gillar vi att grabbarna far fram i skidspåren de med och med Södergren i spetsen. Vi gillade bisittare Olofssons tårar efter den svenska kollektiva uppvisningen i dubbeljakten. Såna är vi nämligen, och vi hymlar inte med det: vi gillar killarna men älskar tjejerna!

Nu reser vi på oss. Jycken ser förväntansfull ut. Allt kan hända. Men först en kaffe.