Är det eller är det inte årtusendets tristaste allsvenska? Bra fråga, eller hur? Bajens första halvlek mot Trelleborg bar i alla fall syn för sägen. För att inte tala om publiksiffran. Andra halvlek var något helt annat och ingav hopp – och förtvivlan. Men ändå. Frågan kvarstår – och vi fruktar ett av svarsalternativen.
Men först lyfter vi på hatten för Mikkel: han var bäst på Söderstadion på bästa lördagstid som gjord för att gå på fotboll, tillsammans med nummer 12. Lolo var såklart bra. Mittlåset i försvaret höll ställningarna. Poppen gjorde en klassräddning, vill vi påstå. Men vi undrar ändå…
Rätt många har en del att bevisa.
Varför inte Erkan spelar från start måste ha något att göra med inställningen på träningarna. Eller nåt. Har han gett Tony onda ögat för att han måste hämta konerna? Annars kan vi inte begripa vad Fredrik Söderström gör på planen. Faktiskt. Eller det faktum att vi äntligen fick se lite grann av Castro-Tello. Gäspade han under någon taktisk genomgång för ett halvår sedan? Eller vem som ska fylla hålet bredvid Charlie. Sitter Freddy längst fram och nickar instämmande åt magnetförflyttningarna på whiteboardtavlan? Nog gråter vi över Petter, men frågan är om inte Paulinho saknas minst lika mycket. Som det är nu borde minst träben spela. Eller varför inte göra slag i saken? Upp med Sulan på topp.
Vi kommer aldrig att bli kloka på vad vi tycker om David. Inte ens under en och samma match. Äpplen eller päron. Svart eller vitt. Nära döden-upplevelse eller the sky is the limit. Fan vet.
Emil höll ställningarna. Bra så.
Hammarby här under rätt många omgångar i princip inte tagit några poäng – två på sju matcher och en vinst på de senaste tio – och är fortfarande femma. Fråga mig inte hur det kan komma sig men så är det. Än är det för tidigt att pusta ut: sex matcher kvar och Bajen kan fortfarande åka ut, om vi räknat rätt. Och tyvärr – vi kan inte längre bli etta. En och annan torsk på hemmaplan blir det alltid, av olika anledningar. Däremot är fem oavgjorda såhär långt några för många. Som matchen mot Trelleborg.
Men man har ju, suck, varit med förr. Och okej: ibland är det faktiskt tillåtet att skylla på domaren. Ibland ska det vara straff och ibland ska det inte vara det.
Och just i dag – då vi låtit mokabryggaren mullra och druckit vårt kaffe i solen bakom bajenbrillorna på den gistna träbänken i höstsolen och nästan lyckats inbilla oss att det här med mera mörker och så småningom modd och isfläckar och kalla taggar i snöglop inte är så farligt – är det en månad till nästa match på Söderstadion.
Eller får vi ännu ett derby på Söderstadion?
En annan fråga som vi ställt oss, som när vi häromkvällen tillsammans med äldste sonen och under livfulla diskussioner glodde på Milan–Inter på dumburken, är vilken Bajenelva som beträtt planen samtidigt som är årtusendets bästa.
Det tål att fundera på om man är på humör att sätta perspektiv på saker, och vi lutade åt någon 2003:a, med Mikkel på planen. Eller vänta, någon 2001:a kanske? Ni vet: tråkiga Bajen.
måndag, september 29, 2008
lördag, september 27, 2008
Rena grekiskan
Vaknade med en melodi i skallen. Och nu vet jag att det tar tio minuter att bli förkyld. Men så går det när man går av bussen och står där och väntar på att bli hämtad i bara kortbyxor och i stället för vågorna hör bilarnas dån. Tillbaka från solen, värmen, havet, kontemplationen. Aaahhh…
Grekerna är stolta, med all rätt. Hör bara: dom uppfann alfabetet, demokratin, bögeriet, olympiska spel och de grekiska gudarna, för att ta några exempel. Att sitta på en balkong och glo på havet väcker nämligen tankar. Penna och papper, man påbörjar något lätt pekoralt, vet att man gör det, lägger ned idén, och när man filosoferat halvfärdigt kommer syrran från jobbet och sen går solen ner och man sitter fortfarande i bara linnet och käkar grannens oliver och pokulerar och lyssnar till havet och skrönorna och allt är svart därute där havet hörs och en liten raki (okej, två) därtill. Man vaknar i natten och hör fortfarande havet.
Sen tar man ett morgondopp medan solen åter tar allt i besittning och man hittar en fin sten och kastar en macka. Långt där borta på andra sidan står kanske Khadaffi och gör detsamma. Funderar han på samma sak som en annan? Kliver vi verkligen ner i samma hav? Man undrar; man blir lätt tänkare av rang under omständigheter som dessa.
Detta om detta.
”Välkommen tillbaka till verkligheten”, sms:ade kvinnan när det var dags att vända åter, och man insåg att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. I dag väntar alltså Trelleborg på Söderstadion. Med skånska ögon är det ett lag som lämnat de himmelsblå pågarna bakom sig i tabellen, vilket iofs kanske inte säger så mycket. Hur som helst, Anledningen stavas troligen Prahl. Trelleborg är alltid en präktig Bajenmina. Av erfarenhet vet vi att det kan gå hur som helst. Vilket lag som är bäst råder det dock inget tvivel om. Det hjälper inte. På senare tid har de grönvita heroerna gjort allt annat än samlat poäng i ladorna. Sånt sysslar alltid Prahls lag med. Vem vet, Trelleborg skulle kunna bli ett nytt Kalmar. Man börjar med åtta mittbackar…
Huga.
Men vi ska göra vad vi kan redan i dag för att hjälpa till att återställa ordningen. Halsduken är med. Och snytpapper.
Melodin i skallen? Tja, ibland är det liksom lite måndag hela veckan över det hela. Eller nåt.
onsdag, september 17, 2008
Fantastico partido Eguren
Vi ska till varmare breddgrader en släng. Vi behöver det. Vi ska umgås med syrran. Leta upp en barstol under ett parasoll och glo på havet. Fundera. Fotbollen är som den är. Och kidsen har nästan snorat klart och letar sig tillbaka till plugget. Jycken tar matten hand om.
För den som missat Eguren landslagsbalja mot Colombia finns den här. Förutom målet kan man fundera på om inte polisens agerande för att skydda hörnläggaren kan vara nåt att ta efter för svenskt vidkommande. Särskilt rörelsemönstret.
Den som är lite mer slängd i spanska kan klicka här , se målet ännu en gång och få en intervju med Sebastián på köpet.
Nu ska vi packa.
Men först en kaffe.
För den som missat Eguren landslagsbalja mot Colombia finns den här. Förutom målet kan man fundera på om inte polisens agerande för att skydda hörnläggaren kan vara nåt att ta efter för svenskt vidkommande. Särskilt rörelsemönstret.
Den som är lite mer slängd i spanska kan klicka här , se målet ännu en gång och få en intervju med Sebastián på köpet.
Nu ska vi packa.
Men först en kaffe.
måndag, september 15, 2008
Publik
(Om ni vill kan ni läsa slutet först. Det är lite lustigt.)
Måndag morgon. Jycken hälsar gäspande men förhoppningsfullt. Vi tassar ut i morgonrock och äldste sonens flippflopp som gör skäl för namnet, nedför backen, riktning bryggan, plockar ett äpple på vägen, mumsar. Vi är ensamma på planen. Alla rättrådiga sover. Doppet hålls kort, kallt men intensivt. Det är tidigt som attan, ett slags halvmörker, man vaknar, kan inte somna om, men tro det eller ej; vi håller på att starta ett nytt liv. Huvudet under vattenytan hjälper till.
Var ska vi börja? I går, kanske? Vi kom aldrig till Söderstadion, det är delvis vårt fel att det inte blev tio tusen på plats, men delar av familjen drabbades plötsligt av hög feber medan livets lott för andra just nu är att dra strån till stacken. Så vi fick vackert stanna hemma, med febertermometern i ena och kaffet i andra handen.
Först som sist: tack, publiken som var på plats! Ni lät underbart och fick emellanåt tyst på kommentatorerna. Det var liksom ni som var Hammarby!
Vad har hänt annars? Man är ju gubevars trådlös, och ibland sitter man vid köksbordet. När man inte sitter på den gistna träbänken. Som i veckan som gick. Yngste sonen dundrar in från skolan och berättar målande att han tappat busskortet på bussen och att han inte hittade det men att det sen kom en annan buss och att den föraren stannade och frågade om det var hans busskort. Vilket det var. Jag får inte ihop det riktigt mer än att han har busskortet, men en annan har försökt syssla med viktiga saker mest hela dagen, som vanligt oavbrutet avbruten av telefoner och spleen och annat som tar tid som man inte har och som får synapserna att tappa omdöme och fart, som att kvinnan i huset frågar om det ser bra ut, och det är ju klart, hon ska ju på begravning och då vill man ju veta hur man ser ut. Hur ofta dricker jag sprit? Bra fråga. Man vill ju, man drömmer liksom, man tänker drinkar och La Floridita och så vidare, men man gör det inte, och efteråt kommer man på, till exempel när man vaknar nästa dag, att man inte gjort det – för att man gjort andra grejer i stället, sånt som tar över. Alltså, som till exempel könsmaktsoordningen, den håller en i gång hela tiden när man i stället kunde ha blandat drinkar iklädd pipa och rökrock, jag lovar. Som häromdan, en present, två biljetter till Sverige–Ungern, kul! Nä, inte jag utan yngste sonen och kvinnan i huset åker i väg, den ene i Larsson-tröja och bajenhalsduk, och en annan håller ställningarna medan sms-rapporterna trillar in om att ”vi sitter mitt emot klacken, om det finns någon, puss” och ”inte e de någon lysande match direkt, puss i regnet” och slutligen ”glöm allt jag sagt det är en underbar match och det har slutat regna, puss” medan en annan ser det hela hos den enögde grannen i backen – och sen fick äran att åka och hämta upp vid korvmojen vid Solna station. Apropå allt som hela tiden händer: sen kom dottern hem från plugget via en tripp till stan och berättar nåt, typ att man missat ett föräldramöte, hur som helst, man koncentrerar sig och fortsätter läsa, svarar max tvåstavigt, brummar lite, tänker så det knakar; man ska nämligen åka utomlands för att hälsa på en syster som bestämt sig för att bo i solen och det dimper ner en spritstinn katalog som man får köpa av innan (okej, godis och mascara också, det har man fått beställning på när alla andra kastade sig över den omfångsrika katalogen, dom visste direkt vad dom skulle ha) och som man får i en påse i handen när man är framme eller hemma igen och man drömmer såklart om olika drinkar man ska mixa när man väl är hemma igen. Och så funderar man: Hur mycket tjänar jag på det här? Eftersom man får var fjärde flaska gratis.
Så man har att göra. Att man inte skulle ha druckit just den spriten nånsin är av mindre och snudd på akademiskt intresse.
Dottern är socialt lagd, berättar på, en annan fortsätter brumma. Yngste sonen har smällt i sig ett gäng mackor och choklad och dundrat ut igen, den här gången i Larssonutstyrseln. Emellanåt fladdrar en jota förbi fönstren. Dottern talar om att hon ska lira flöjt. Sen börjar hon lira flöjt.
Nå, vad tyckte då husets expert på landslaget om matchen – och vi är fortfarande på Råsunda – hemma igen, visar det sig, och talför – och jycken vill ha käk. Jag ställer frågan innan hon går ut med jycken som skällt ett tag för att visa vad hon vill när hon rensat matskålen. Rynkade ögonbryn: ”Första halvlek gjorde dom ingenting utan sprang bara omkring och jagade en boll. I andra halvlek lyckades dom få bollen i mål.”
Yngste sonen dyker åter upp, vill spela dator, får inte, vi har våra regler för sånt, och just när jag väljer mellan gin och tequila och räknar procent och kronor: ”På söndag är det Hammarby–Kalmar. Kan vi gå på den?”
Det kunde vi alltså inte, visade det sig.
Och nu sitter vi här med vår kaffekopp och ser hur det ljusnar. Summerar. Börjar ett nytt liv. På vägen ska vi åka ett tag till solen. Inte än, men snart.
Begravningen var för övrigt fin. Damens vägar korsade kvinnans en gång i tiden. Pianot som sonen och en annan dunkar på emellanåt fick vi av henne, när fingrarna inte längre ville. Livets lotter fördelas olika. När hon var tretton år gick hon plötsligt ensam kvar genom ett Dresden i ruiner efter ett dygns ihållande bombregn. Det fanns ingenting kvar. Bara döda och ruiner.
Bara döda och ruiner.
Om Kalmarmatchen tycker vi nog att Bajen till slut försökte. Man kan tycka att Bajen föll på två skitmål, och det stämmer, men det hjälper inte. Numera finns en skillnad mellan Bajen och Kalmar, och den syns om inte annat i tabellen. Bajen vill, men det räcker inte. Kalmar gör mål ändå.
Saknade vi Petter? Så in i helvete.
Men publiken var bäst.
Och nu är det morgon. Plötsligt är alla uppe trots att ingen ska i väg. Febern varierar här och var, visar det sig. Jycken viftar förväntansfullt på svansen.
Men först påfyllning.
(Annars är väl meddelandet som mötte oss på Bajens hemsida värt att begrunda: "Felaktigt resultat på hammarbyfotboll.se
Matchen mot Kalmar slutade 1-2 och inte 0-2 som står på förstasidan på hammarbyfotboll.se. Vi felsöker våra system. hammarbyfotboll.se")
Måndag morgon. Jycken hälsar gäspande men förhoppningsfullt. Vi tassar ut i morgonrock och äldste sonens flippflopp som gör skäl för namnet, nedför backen, riktning bryggan, plockar ett äpple på vägen, mumsar. Vi är ensamma på planen. Alla rättrådiga sover. Doppet hålls kort, kallt men intensivt. Det är tidigt som attan, ett slags halvmörker, man vaknar, kan inte somna om, men tro det eller ej; vi håller på att starta ett nytt liv. Huvudet under vattenytan hjälper till.
Var ska vi börja? I går, kanske? Vi kom aldrig till Söderstadion, det är delvis vårt fel att det inte blev tio tusen på plats, men delar av familjen drabbades plötsligt av hög feber medan livets lott för andra just nu är att dra strån till stacken. Så vi fick vackert stanna hemma, med febertermometern i ena och kaffet i andra handen.
Först som sist: tack, publiken som var på plats! Ni lät underbart och fick emellanåt tyst på kommentatorerna. Det var liksom ni som var Hammarby!
Vad har hänt annars? Man är ju gubevars trådlös, och ibland sitter man vid köksbordet. När man inte sitter på den gistna träbänken. Som i veckan som gick. Yngste sonen dundrar in från skolan och berättar målande att han tappat busskortet på bussen och att han inte hittade det men att det sen kom en annan buss och att den föraren stannade och frågade om det var hans busskort. Vilket det var. Jag får inte ihop det riktigt mer än att han har busskortet, men en annan har försökt syssla med viktiga saker mest hela dagen, som vanligt oavbrutet avbruten av telefoner och spleen och annat som tar tid som man inte har och som får synapserna att tappa omdöme och fart, som att kvinnan i huset frågar om det ser bra ut, och det är ju klart, hon ska ju på begravning och då vill man ju veta hur man ser ut. Hur ofta dricker jag sprit? Bra fråga. Man vill ju, man drömmer liksom, man tänker drinkar och La Floridita och så vidare, men man gör det inte, och efteråt kommer man på, till exempel när man vaknar nästa dag, att man inte gjort det – för att man gjort andra grejer i stället, sånt som tar över. Alltså, som till exempel könsmaktsoordningen, den håller en i gång hela tiden när man i stället kunde ha blandat drinkar iklädd pipa och rökrock, jag lovar. Som häromdan, en present, två biljetter till Sverige–Ungern, kul! Nä, inte jag utan yngste sonen och kvinnan i huset åker i väg, den ene i Larsson-tröja och bajenhalsduk, och en annan håller ställningarna medan sms-rapporterna trillar in om att ”vi sitter mitt emot klacken, om det finns någon, puss” och ”inte e de någon lysande match direkt, puss i regnet” och slutligen ”glöm allt jag sagt det är en underbar match och det har slutat regna, puss” medan en annan ser det hela hos den enögde grannen i backen – och sen fick äran att åka och hämta upp vid korvmojen vid Solna station. Apropå allt som hela tiden händer: sen kom dottern hem från plugget via en tripp till stan och berättar nåt, typ att man missat ett föräldramöte, hur som helst, man koncentrerar sig och fortsätter läsa, svarar max tvåstavigt, brummar lite, tänker så det knakar; man ska nämligen åka utomlands för att hälsa på en syster som bestämt sig för att bo i solen och det dimper ner en spritstinn katalog som man får köpa av innan (okej, godis och mascara också, det har man fått beställning på när alla andra kastade sig över den omfångsrika katalogen, dom visste direkt vad dom skulle ha) och som man får i en påse i handen när man är framme eller hemma igen och man drömmer såklart om olika drinkar man ska mixa när man väl är hemma igen. Och så funderar man: Hur mycket tjänar jag på det här? Eftersom man får var fjärde flaska gratis.
Så man har att göra. Att man inte skulle ha druckit just den spriten nånsin är av mindre och snudd på akademiskt intresse.
Dottern är socialt lagd, berättar på, en annan fortsätter brumma. Yngste sonen har smällt i sig ett gäng mackor och choklad och dundrat ut igen, den här gången i Larssonutstyrseln. Emellanåt fladdrar en jota förbi fönstren. Dottern talar om att hon ska lira flöjt. Sen börjar hon lira flöjt.
Nå, vad tyckte då husets expert på landslaget om matchen – och vi är fortfarande på Råsunda – hemma igen, visar det sig, och talför – och jycken vill ha käk. Jag ställer frågan innan hon går ut med jycken som skällt ett tag för att visa vad hon vill när hon rensat matskålen. Rynkade ögonbryn: ”Första halvlek gjorde dom ingenting utan sprang bara omkring och jagade en boll. I andra halvlek lyckades dom få bollen i mål.”
Yngste sonen dyker åter upp, vill spela dator, får inte, vi har våra regler för sånt, och just när jag väljer mellan gin och tequila och räknar procent och kronor: ”På söndag är det Hammarby–Kalmar. Kan vi gå på den?”
Det kunde vi alltså inte, visade det sig.
Och nu sitter vi här med vår kaffekopp och ser hur det ljusnar. Summerar. Börjar ett nytt liv. På vägen ska vi åka ett tag till solen. Inte än, men snart.
Begravningen var för övrigt fin. Damens vägar korsade kvinnans en gång i tiden. Pianot som sonen och en annan dunkar på emellanåt fick vi av henne, när fingrarna inte längre ville. Livets lotter fördelas olika. När hon var tretton år gick hon plötsligt ensam kvar genom ett Dresden i ruiner efter ett dygns ihållande bombregn. Det fanns ingenting kvar. Bara döda och ruiner.
Bara döda och ruiner.
Om Kalmarmatchen tycker vi nog att Bajen till slut försökte. Man kan tycka att Bajen föll på två skitmål, och det stämmer, men det hjälper inte. Numera finns en skillnad mellan Bajen och Kalmar, och den syns om inte annat i tabellen. Bajen vill, men det räcker inte. Kalmar gör mål ändå.
Saknade vi Petter? Så in i helvete.
Men publiken var bäst.
Och nu är det morgon. Plötsligt är alla uppe trots att ingen ska i väg. Febern varierar här och var, visar det sig. Jycken viftar förväntansfullt på svansen.
Men först påfyllning.
(Annars är väl meddelandet som mötte oss på Bajens hemsida värt att begrunda: "Felaktigt resultat på hammarbyfotboll.se
Matchen mot Kalmar slutade 1-2 och inte 0-2 som står på förstasidan på hammarbyfotboll.se. Vi felsöker våra system. hammarbyfotboll.se")
måndag, september 08, 2008
Norr om kvarteret Grishuvudet
Vem f*n fick in ”hästuppvisningar” som en poäng i Stockholms inriktningsbeslut för att stärka Globenområdet som evenemangsområde med sikte på 2030? Nån centerpartist? Han som vill bygga om Stadion till jurgårdens fromma?
Hur som helst, 2012 kan det, vi säger kan det, finnas en ny arena söder om Globen som gjord för att lira boll på. Även vintertid (Royal League…? Eller är det då som kusarna ska ströva omkring och beta… plastgräs?) Staden håller i tömmarna. Kalkyler är alltid kul och som alltid: intäktssidan är naturligtvis käpprätt åt h*lv*t* ; och vem vet: jurgårdare kanske också kommer att drälla omkring, kanske inte så mycket för att lira utan för att planlöst sparka på bollen. Det hålls val om två år, och med ny majoritet kan man ha sina misstankar om vad som kan hända. Det kan faktiskt bli så även utan. Och kan hockeyn så...
Stockholmsarena AB blir alltså aktören som ska ro projektet i hamn. Underställt Globe Arena Fastigheter. Om man så vill: AEG Facilities. Som alltså sköter driften av evenemangsbiten. Om man så vill: Rolling Stones och Bajen. Varav den ena kan lira så det sjunger om det.
Hur som helst: staden äger rubbet.
Alla som drömt om ett nytt Parken som i byn? Tjåru’ Bellman.
För Hammarby gäller det nu att sälja in Hammarby i projektet. Kanske korvmojen utanför? Eller nåt som motsvarar dom 250 millar som utebliven upprustning av Söderstadion beräknas till?
Hur som helst, 2012 kan det, vi säger kan det, finnas en ny arena söder om Globen som gjord för att lira boll på. Även vintertid (Royal League…? Eller är det då som kusarna ska ströva omkring och beta… plastgräs?) Staden håller i tömmarna. Kalkyler är alltid kul och som alltid: intäktssidan är naturligtvis käpprätt åt h*lv*t* ; och vem vet: jurgårdare kanske också kommer att drälla omkring, kanske inte så mycket för att lira utan för att planlöst sparka på bollen. Det hålls val om två år, och med ny majoritet kan man ha sina misstankar om vad som kan hända. Det kan faktiskt bli så även utan. Och kan hockeyn så...
Stockholmsarena AB blir alltså aktören som ska ro projektet i hamn. Underställt Globe Arena Fastigheter. Om man så vill: AEG Facilities. Som alltså sköter driften av evenemangsbiten. Om man så vill: Rolling Stones och Bajen. Varav den ena kan lira så det sjunger om det.
Hur som helst: staden äger rubbet.
Alla som drömt om ett nytt Parken som i byn? Tjåru’ Bellman.
För Hammarby gäller det nu att sälja in Hammarby i projektet. Kanske korvmojen utanför? Eller nåt som motsvarar dom 250 millar som utebliven upprustning av Söderstadion beräknas till?
Fortsättning följer
Ruskväder. Det är förstås hösten som är här. Äldste sonen är ledig, som en annan. Vi slöstirrar på dumburken mitt på blanka förmiddan, en paus i det stora hela, och republikanernas konvent rullar förbi i repris; först talar McPain, sen fembarnsmorsan som ser ut att ha en limpa i frillan. Jubel och skrän, cowboyhattar, hockeymorsor, mycket snack och liten verkstad. Vi stirrar storögt. Och lyssnar. Inte för att det är så mycket att lyssna på men man vill ju vara med sin tid. Eller nåt. Skriv på din blogg att alla är idioter, tycker sonen. Så då gör vi väl det.
Annars har det inte hänt ett smack, förutom att vi gjort en lång lista på saker som ska göras. Flera sidor faktiskt. Kvinnan är delaktig i processen. Vi har liksom kommit efter efter en lång intensiv sommars dragande av strån till stacken. Kaffemaskinen går varm. Så visst händer det saker.
Jycken? Snarkar i ett hörn. I morgon satsar vi på att komma ut på udden. Men nu har vi inte tid med det här längre.
Jo förresten, Eguren nickade bollen i mål när Uruguay VM-kvalspelade. På bortaplan. Vi lyfter på hatten (bildligt talat). Sen skulle det visst tas nåt beslut om en ny arena. Eller?
Annars har det inte hänt ett smack, förutom att vi gjort en lång lista på saker som ska göras. Flera sidor faktiskt. Kvinnan är delaktig i processen. Vi har liksom kommit efter efter en lång intensiv sommars dragande av strån till stacken. Kaffemaskinen går varm. Så visst händer det saker.
Jycken? Snarkar i ett hörn. I morgon satsar vi på att komma ut på udden. Men nu har vi inte tid med det här längre.
Jo förresten, Eguren nickade bollen i mål när Uruguay VM-kvalspelade. På bortaplan. Vi lyfter på hatten (bildligt talat). Sen skulle det visst tas nåt beslut om en ny arena. Eller?
söndag, september 07, 2008
Spelsystem
Kaffe. En tagg. Stilla. Vi glor på gräsklipparen. Det är ju söndag. En koltrast fjantar runt. 0–0 mot Albanien. Kenta fyller 60. Jycken väntar tålmodigt. Snart ska vi sätta fart.
lördag, september 06, 2008
Inget att dölja?
Visst, vi ska strax hoppa i bingen men vill inte undanhålla någon denna läsvärda länk om FRA-debatten. Skynda och läs innan ni blir pingade av nån FRA-stolle som reagerar på att man kallar honom stolle.
fredag, september 05, 2008
Vi sitter inte kvar på den gistna träbänken
Varför är Carl Bildt och jänkarna så kåta på Georgien? Ja, jag vet, ryssarna är suspekta på det hela taget (dom brände upp halva Möja en gång i tiden), men ändå. Jag vet inte hur många procent av ryssarna som röstade på Putin som president, men I Georgien röstade tydligen 96 procent på Saakasjvili, om man får tro Der Spiegel. Det låter ju demokratiskt. Samme Saakasjvili som tydligen tyckte det var läge att bomba lite, kanske för att få dom resterande fyra procenten att tycka som han.
Sen bombade ryssarna till exempel staden Gori, där Stalin en gång i tiden såg dagens ljus. Stalinstatyn klarade sig hur som helst.
Ja, vad ska man tro?
Sen bombade ryssarna till exempel staden Gori, där Stalin en gång i tiden såg dagens ljus. Stalinstatyn klarade sig hur som helst.
Ja, vad ska man tro?
Drifting...
Man borde koncentrera sig på allvaret i det hela, men man är som man är: skulle man, skulle man troligen bli sittande på den gistna träbänken och olyckligt stirra ut i intigheten.
Ibland mår man direkt fysiskt illa. Det är kanske ett tecken på empati, men vad hjälper det?
Som att vi till exempel såg en dokumentär på dumburken häromdagen om Kongo och alla systematiska mord och framför allt våldtäkter som milisgrupper, banditer, landets egen militär och gud vet vilka andra ägnar sig åt. Hela tiden. Oavbrutet.
Och vi som bara knäppte på burken för att försöka låta bli att se allt i svart och zappa lite.
I jämmerdalen går livet vidare.
Tack och lov har man i alla fall lyckats klä av utbildningsministern en del av hans nya kläder. Kejsaren är alltid naken när det kommer till kritan, det kan vara bra att veta. Vi vill inte ens sätta betyg på hans uppförande och språk.
Vi sitter naturligtvis på den gistna träbänken och funderar. Yngste sonen är hemma och snorar. Ingen match för honom i morgon mot jurgården av alla lag. Och jycken snarkar. Och vi har morgondoppat oss. Det börjar bli kyligt och vi dyker inte längre i men vi gör vad vi kan för att vakna.
Och nu sitter vi här igen. Espressomaskinen har naturligtvis sonkat ihop och nån måste få den till butiken men kaffe går att fixa på andra sätt så vi får se vad som händer. Vi har under årens lopp samlat på oss ett gäng olika modeller att ta till varav några faktiskt fortfarande kan göra jobbet. En tagg därtill. Solen skiner.
Vi suckar.
Har alla som sparkar på en fotboll i jämmerdalen en klausul i kontraktet som gör att dom kan gå för vilken obetydlig struntsumma som helst till världens alla Enschede? Troligen. Åtminstone från division fyra och uppåt.
Eller bara de i Hammarby?
Om nio dagar väntar Kalmar på Söderstadion. Det finns alltså tid att ladda om efter debaclet i Henkeborg och vissheten om att Petter är på nya äventyr, men för all del, även Kalmar har ju gott om tid att ladda om.
Inte för att dom tycks behöva det.
Tiden går. För inte så länge sedan kunde vi kosta på oss att raljera över Kalmars 8–2–0-uppställning, men det var då det. Eller över Sibyllamannen, ni vet Dede om ni minns snubben som inte gick av för hackor när han fick till det i de rätta färgerna.
Om typ åtta dagar kanske vi ser allt i rosenrött igen, men till dess sitter vi där vi sitter.
Ibland mår man direkt fysiskt illa. Det är kanske ett tecken på empati, men vad hjälper det?
Som att vi till exempel såg en dokumentär på dumburken häromdagen om Kongo och alla systematiska mord och framför allt våldtäkter som milisgrupper, banditer, landets egen militär och gud vet vilka andra ägnar sig åt. Hela tiden. Oavbrutet.
Och vi som bara knäppte på burken för att försöka låta bli att se allt i svart och zappa lite.
I jämmerdalen går livet vidare.
Tack och lov har man i alla fall lyckats klä av utbildningsministern en del av hans nya kläder. Kejsaren är alltid naken när det kommer till kritan, det kan vara bra att veta. Vi vill inte ens sätta betyg på hans uppförande och språk.
Vi sitter naturligtvis på den gistna träbänken och funderar. Yngste sonen är hemma och snorar. Ingen match för honom i morgon mot jurgården av alla lag. Och jycken snarkar. Och vi har morgondoppat oss. Det börjar bli kyligt och vi dyker inte längre i men vi gör vad vi kan för att vakna.
Och nu sitter vi här igen. Espressomaskinen har naturligtvis sonkat ihop och nån måste få den till butiken men kaffe går att fixa på andra sätt så vi får se vad som händer. Vi har under årens lopp samlat på oss ett gäng olika modeller att ta till varav några faktiskt fortfarande kan göra jobbet. En tagg därtill. Solen skiner.
Vi suckar.
Har alla som sparkar på en fotboll i jämmerdalen en klausul i kontraktet som gör att dom kan gå för vilken obetydlig struntsumma som helst till världens alla Enschede? Troligen. Åtminstone från division fyra och uppåt.
Eller bara de i Hammarby?
Om nio dagar väntar Kalmar på Söderstadion. Det finns alltså tid att ladda om efter debaclet i Henkeborg och vissheten om att Petter är på nya äventyr, men för all del, även Kalmar har ju gott om tid att ladda om.
Inte för att dom tycks behöva det.
Tiden går. För inte så länge sedan kunde vi kosta på oss att raljera över Kalmars 8–2–0-uppställning, men det var då det. Eller över Sibyllamannen, ni vet Dede om ni minns snubben som inte gick av för hackor när han fick till det i de rätta färgerna.
Om typ åtta dagar kanske vi ser allt i rosenrött igen, men till dess sitter vi där vi sitter.
onsdag, september 03, 2008
Svart är alla färger
Vi har försökt, alltså vi har verkligen försökt, och vi önskar att vi var en full rysk höjdhoppare eller nåt sånt, för vi kan inte. Vi vet inte vad vi ska säga.
För drygt tre år sen (ja, det blåste i New Orleans även då) satte Petter 3–0-målet mot Helsingborg. Det blev 6–2.
Det var då det.
För drygt tre år sen (ja, det blåste i New Orleans även då) satte Petter 3–0-målet mot Helsingborg. Det blev 6–2.
Det var då det.
lördag, augusti 30, 2008
Petter för sista gången?
Morgondopp, fast inte på en gång. Yngste sonen ska lira fiol hela dagen på annan ort, och det fick man veta på morgonkvisten det första man fick veta när man handgripligen blev väckt. Men väl hemma igen dök vi i. Diskrepansen mellan varmt och kallt var accentuerad som aldrig förr i år. Och tilltalande. Det rök inte om oss, eftersom det var varmare på land, men nästan. Vår inneboende var för en gångs skulle före i, men vi tröstar oss med att det är vi som visat vägen.
Äldste sonen lirar dagen till ära med likasinnade fotbollmanager-ämnen i nån turnering på typ Gärdet. Självklart i Bajen. Dom som har åldern inne ska möjligen gå ut efteråt.
Jycken har dottern tagit hand om. Och nu ska hon jobba. Som en annan ska men senare.
Kaffet? Det ska bli av, just nu faktiskt.
Petter lär alltså lira i Groningen hädanefter, om man får tro ryktena, med Berg, Stenman och Granqvist. Vi suckar, torkar en tår till kaffepetterns brölande. Det var nog oundvikligt. För Petters del bör holländska ligan vara första steget, men det finns andra lirare med stora planer som inte heller kommit längre. Osvuret är bäst. Och att Bajen skulle stå hela distansen den här säsongen har vi nog gett upp tanken på trots att vi i all negativism är blint optimistiska och vill tro. Vi tror med andra ord på bättre tider framledes, och med kanske 20 mille extra i plånkan bör truppen kunna uppdateras med en etablerad storlirare. Talangerna finns det redan gott om i truppen.
Etablerad storlirare, vad är det, frågar sig den ovetande. Med svenska mått mätt alltså? Jo, typ Petter alltså.
Kommer Bajen att tappa fler lirare innan transferfönstret slår igen om sisådär 36 timmar?
Usch.
På måndag ska vi återta förlorad mark. Vi har inte varit längst ute på udden med jycken på länge. Och därmed lika länge inte tänkt särskilt djupa tankar.
Mycket annat har vi sysslat med men inte just det.
Månadagen därpå ska något slags besked komma om Bajens nya arena.
Vi får se hur det blir med det.
Äldste sonen lirar dagen till ära med likasinnade fotbollmanager-ämnen i nån turnering på typ Gärdet. Självklart i Bajen. Dom som har åldern inne ska möjligen gå ut efteråt.
Jycken har dottern tagit hand om. Och nu ska hon jobba. Som en annan ska men senare.
Kaffet? Det ska bli av, just nu faktiskt.
Petter lär alltså lira i Groningen hädanefter, om man får tro ryktena, med Berg, Stenman och Granqvist. Vi suckar, torkar en tår till kaffepetterns brölande. Det var nog oundvikligt. För Petters del bör holländska ligan vara första steget, men det finns andra lirare med stora planer som inte heller kommit längre. Osvuret är bäst. Och att Bajen skulle stå hela distansen den här säsongen har vi nog gett upp tanken på trots att vi i all negativism är blint optimistiska och vill tro. Vi tror med andra ord på bättre tider framledes, och med kanske 20 mille extra i plånkan bör truppen kunna uppdateras med en etablerad storlirare. Talangerna finns det redan gott om i truppen.
Etablerad storlirare, vad är det, frågar sig den ovetande. Med svenska mått mätt alltså? Jo, typ Petter alltså.
Kommer Bajen att tappa fler lirare innan transferfönstret slår igen om sisådär 36 timmar?
Usch.
På måndag ska vi återta förlorad mark. Vi har inte varit längst ute på udden med jycken på länge. Och därmed lika länge inte tänkt särskilt djupa tankar.
Mycket annat har vi sysslat med men inte just det.
Månadagen därpå ska något slags besked komma om Bajens nya arena.
Vi får se hur det blir med det.
torsdag, augusti 28, 2008
Pia for president
Som sagt, och vi andas ut: OS i Pongping är över. Det lär vara de stoltaste av vikingars sämsta olympiska spel sedan Aten 1896, men vi säger bara en sak: det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit vårt sämsta OS sedan 384 f.Kr.
Fyra år senare slog vi som den minnesgode vet till med första guldmedaljen, alltså sekelskiftesspelen i Paris, i den ädla grenen dragkamp, fast det blev en halv eftersom vi ställde upp ett gemensamt team med de danska kraftkarlarna – och vem tog hand om medaljen?
Vi har av den anledningen haft ett meningsutbyte mejlledes med den sedan en tid lyckligt återbördade schweiziska nian där vi anklagade Schweiz för att ha stulit två guld från oss i jämmerdalen, i tennis och cykel av alla sporter, och fick till svar att tobleronefolket visst ”stjälade” gulden.
Pia Sundhage, jänkarnas demoncoach i OS, är förresten värd vår beundran. Folk ”brukar smälta” när dom får en kallelse till Vita huset, läser vi. Men inte Pia. ”Vad ska jag där och göra?” Det är helt i vår smak: det är inte Pia Sundhage som skulle sola sig i glansen av George W Bush, utan George W Bush som skulle få sola sig i Pias glans.
Har vi lärt oss något mer? Sedan en tid har vi lärt oss att varannan gång vi går ut regnar det och varannan gång kan det vara solsken. Variatio delectat.
Som i morse. Morgondoppet i i solsken och sedan ur vattnet i regn. Sen drack vi naturligtvis kaffe, växelvis en klunk på den gistna träbänken och nästa i dörröppningen. Jycken blev halvblöt. Som taggen.
Från Brösarps backar har det sedan en tid dykt upp ännu en målis i Bajentruppen, har vi förstått. Johannes Hopf heter han, och om honom vet vi inget mer än att han lär vara en oskolad talang. Vår tro är att många målvakter är oskolade talanger. Bajens trupp i år måste förresten vara historiens till numerären största, i klass med de de stora elefanternas på kontinenten.
Erkan blir tydligen inte norrman. Varför man skulle flytta till en klubb som bevisligen är sämre än Bajen (det är iofs i princip alla)? Oljan?
Fast norrmän är inte överdrivet förtjusta i att plattånga håret åt andra, det kan vara bra att veta.
Yngste sonen har dragit ut en tand. Vi satt på parkett för att hålla hand om det behövdes – eller om det var tvärtom. Det var snudd på det värsta vi varit med om. Hade ingen aning om att man använde skruvmejlsar direkt från verktygslådan till sånt. Dom fick till och med hämta en tång som fanns i ett annat rum…
Vi har haft mejlkonversation ungefär en gång i veckan sedan några år med en gammal kumpan om att få till en utgång. Det kanske blir av på måndag. Vi säger kanske, för vi har varit med förr.
Får vi se ytterligare en planerad fotbollsplan i närområdet? ajk tycks inte alltför pigga på den nya nationalarenan om dom inte får dra in alla stålar själv när dom är på plan och efter bästa förmåga försöker sparka bort bollen (men det kanske dom får när Fotbollförbundet dragit i vissa trådar). jurgårn, då? Vem bryr sig, men till Globen vill dom ju inte, påstås det. Och Bajen? Jag säger bara en sak: Vi hinner med ännu ett val innan något händer.
Och nu regnar det igen.
Så vi kör en gammal favorit i repris. Vi är för återvinning.
Fyra år senare slog vi som den minnesgode vet till med första guldmedaljen, alltså sekelskiftesspelen i Paris, i den ädla grenen dragkamp, fast det blev en halv eftersom vi ställde upp ett gemensamt team med de danska kraftkarlarna – och vem tog hand om medaljen?
Vi har av den anledningen haft ett meningsutbyte mejlledes med den sedan en tid lyckligt återbördade schweiziska nian där vi anklagade Schweiz för att ha stulit två guld från oss i jämmerdalen, i tennis och cykel av alla sporter, och fick till svar att tobleronefolket visst ”stjälade” gulden.
Pia Sundhage, jänkarnas demoncoach i OS, är förresten värd vår beundran. Folk ”brukar smälta” när dom får en kallelse till Vita huset, läser vi. Men inte Pia. ”Vad ska jag där och göra?” Det är helt i vår smak: det är inte Pia Sundhage som skulle sola sig i glansen av George W Bush, utan George W Bush som skulle få sola sig i Pias glans.
Har vi lärt oss något mer? Sedan en tid har vi lärt oss att varannan gång vi går ut regnar det och varannan gång kan det vara solsken. Variatio delectat.
Som i morse. Morgondoppet i i solsken och sedan ur vattnet i regn. Sen drack vi naturligtvis kaffe, växelvis en klunk på den gistna träbänken och nästa i dörröppningen. Jycken blev halvblöt. Som taggen.
Från Brösarps backar har det sedan en tid dykt upp ännu en målis i Bajentruppen, har vi förstått. Johannes Hopf heter han, och om honom vet vi inget mer än att han lär vara en oskolad talang. Vår tro är att många målvakter är oskolade talanger. Bajens trupp i år måste förresten vara historiens till numerären största, i klass med de de stora elefanternas på kontinenten.
Erkan blir tydligen inte norrman. Varför man skulle flytta till en klubb som bevisligen är sämre än Bajen (det är iofs i princip alla)? Oljan?
Fast norrmän är inte överdrivet förtjusta i att plattånga håret åt andra, det kan vara bra att veta.
Yngste sonen har dragit ut en tand. Vi satt på parkett för att hålla hand om det behövdes – eller om det var tvärtom. Det var snudd på det värsta vi varit med om. Hade ingen aning om att man använde skruvmejlsar direkt från verktygslådan till sånt. Dom fick till och med hämta en tång som fanns i ett annat rum…
Vi har haft mejlkonversation ungefär en gång i veckan sedan några år med en gammal kumpan om att få till en utgång. Det kanske blir av på måndag. Vi säger kanske, för vi har varit med förr.
Får vi se ytterligare en planerad fotbollsplan i närområdet? ajk tycks inte alltför pigga på den nya nationalarenan om dom inte får dra in alla stålar själv när dom är på plan och efter bästa förmåga försöker sparka bort bollen (men det kanske dom får när Fotbollförbundet dragit i vissa trådar). jurgårn, då? Vem bryr sig, men till Globen vill dom ju inte, påstås det. Och Bajen? Jag säger bara en sak: Vi hinner med ännu ett val innan något händer.
Och nu regnar det igen.
Så vi kör en gammal favorit i repris. Vi är för återvinning.
onsdag, augusti 27, 2008
Sulan – trots allt
Vi var där och barnens kusin med tåg ända från Gripsholm dagen till ära i snyggt grönvitt kappastuk och vi hade laddat med en, okej två, staropramen – och vi kommer aldrig att förlåta de färglöst välklädda unga fascister som gjorde att vi sorgsna gick därifrån innan det var slut och därmed inte fick uppleva det som vi kommer att ångra hur länge som helst att vi inte fick vara med om på plats, nämligen när Sulan lät vänstern tala. Vi slog alltså en pling i förtid och meddelade att vi ruttnat på alltihop och kvinnan hämtade oss med bil vid korvmojen vid Solna station och radion stod på och… Klockrent i krysset… när det såg som mörkast ut… i ett derby... och Sulan gör mål – med vänstern – och vi var inte längre där. Tack, era jävla idioter.
Sulan gjorde alltså mål, och fascisterna som förstörde festen skiter i det naturligtvis. Dom tycker att det är roligare att läsa i den stora morgontidningen ett uppslag om ajks målvakt än om Sulan, som fick nöja sig med en spalt bredvid när han kunde ha fått förstasidan med bild och 80 punkters rubbe och allt. Men just den sidan vill alltid fascisterna lägga beslag på. Dom älskar nämligen svart.
Tror ni att dom inte kunde lägga band på sig för att ajk fick en fullständigt obegriplig skitstraff? Ha! Då tror ni fel. Dom skulle älska att få slänga raketer på Bajens spelare när Sulan och de andra tackar klacken.
Tror ni att Sulan gjorde mål för att matchen avbröts? Där har ni och dom också fel. Inte för att dom bryr sig om det, dom som skulle älska att få ge Bajen en halv mille i böter.
Matchen? Första halvlek var det ingen riktig tåga i, om man ska vara subjektivt objektivt ärlig. Vissa spelare gjorde inget annat än drällde bort bollen när ajk pressade på. Det blev helt enkelt för kort spel, som en triangel utan spets. Möjligen var de grönvita heroerna tagna av stundens allvar, och vem var inte det – förutom då fascisterna förstås. Andra halvlek hade mer derbykaraktär, och vi var också mer på tårna eftersom Bajen i sin tur började pressa högre upp plus att ajk inte orkade hålla sin höga press eftersom Bajen helt enkelt spelade bättre och ville ha boll och därmed fick oss att börja mysa. Söderström gjorde dessutom mål i stället för att skjuta i burgaveln när väl chansen gavs, bara en sån sak. Dessutom kom bollarna fram till Charlie, som inte alls var kass, bara så ni vet. Vi är förresten inte enbart enögda. ajks målis gjorde för att vara subjektivt ärlig en klassräddning när Nathan nickade i stolpen, bara så ni vet. Poppen var också bra. Apropå helheten tyckte sonen, som såg det hela på burken, annorlunda, att Bajen inte var så mycket bättre i andra halvlek än ajk, men det stämmer inte. Vi såg om andra halvlek på nattreprisen på burken för att få uppleva baljan som vi drömt om och konstigt nog såg ajk bättre ut än de gjorde på planen, men så var det alltså inte i verkligheten. Bara så ni vet. Man kan inte lita på vad man ser på teve. Förutom att Sulan gjorde mål med vänstern på ett fullständigt briljant sätt. Tack, era jävla idioter, för att vi har ruttnat på det hela.
Förresten, vad tyckte Bojan om smällarna som kastades mot hans målvakt? Det var ju inte direkt knivar som kastades.
Vi funderar på att aldrig mer gå på ett derby.
Sulan gjorde alltså mål, och fascisterna som förstörde festen skiter i det naturligtvis. Dom tycker att det är roligare att läsa i den stora morgontidningen ett uppslag om ajks målvakt än om Sulan, som fick nöja sig med en spalt bredvid när han kunde ha fått förstasidan med bild och 80 punkters rubbe och allt. Men just den sidan vill alltid fascisterna lägga beslag på. Dom älskar nämligen svart.
Tror ni att dom inte kunde lägga band på sig för att ajk fick en fullständigt obegriplig skitstraff? Ha! Då tror ni fel. Dom skulle älska att få slänga raketer på Bajens spelare när Sulan och de andra tackar klacken.
Tror ni att Sulan gjorde mål för att matchen avbröts? Där har ni och dom också fel. Inte för att dom bryr sig om det, dom som skulle älska att få ge Bajen en halv mille i böter.
Matchen? Första halvlek var det ingen riktig tåga i, om man ska vara subjektivt objektivt ärlig. Vissa spelare gjorde inget annat än drällde bort bollen när ajk pressade på. Det blev helt enkelt för kort spel, som en triangel utan spets. Möjligen var de grönvita heroerna tagna av stundens allvar, och vem var inte det – förutom då fascisterna förstås. Andra halvlek hade mer derbykaraktär, och vi var också mer på tårna eftersom Bajen i sin tur började pressa högre upp plus att ajk inte orkade hålla sin höga press eftersom Bajen helt enkelt spelade bättre och ville ha boll och därmed fick oss att börja mysa. Söderström gjorde dessutom mål i stället för att skjuta i burgaveln när väl chansen gavs, bara en sån sak. Dessutom kom bollarna fram till Charlie, som inte alls var kass, bara så ni vet. Vi är förresten inte enbart enögda. ajks målis gjorde för att vara subjektivt ärlig en klassräddning när Nathan nickade i stolpen, bara så ni vet. Poppen var också bra. Apropå helheten tyckte sonen, som såg det hela på burken, annorlunda, att Bajen inte var så mycket bättre i andra halvlek än ajk, men det stämmer inte. Vi såg om andra halvlek på nattreprisen på burken för att få uppleva baljan som vi drömt om och konstigt nog såg ajk bättre ut än de gjorde på planen, men så var det alltså inte i verkligheten. Bara så ni vet. Man kan inte lita på vad man ser på teve. Förutom att Sulan gjorde mål med vänstern på ett fullständigt briljant sätt. Tack, era jävla idioter, för att vi har ruttnat på det hela.
Förresten, vad tyckte Bojan om smällarna som kastades mot hans målvakt? Det var ju inte direkt knivar som kastades.
Vi funderar på att aldrig mer gå på ett derby.
måndag, augusti 25, 2008
Vi ångestar på
I dag är vi nervösa, fattas bara. Vi får ingenting gjort, trots att vi är lediga. Enligt ett mejl som slunkit igenom både FRA:s nitiska fingrar och vår egen säkerhetstjänst väntar The one and only fröken Hilton barn med påven. Vi skrattar nervöst. Vi går ut, sätter oss på den gistna träbänken. Den grönvita koppen är fylld till brädden. Bajenbrillorna är på. Jycken lägger sig vid våra fötter och sätter i gång att snarka.
Vi har försökt läsa av trender. Ett lokalt brögäng har börjat få turliga domslut på sin sida igen och vinner då och då. Ett annat står på dagordningen i kväll. Dom kommer inte i kapp om det skulle gå så illa som det inte får, men det vore skönt att stävja i ån. Eller heter det stämma i ån? Eller i bäcken? Vad betyder det?
Vi är nervösa. Men vi kommer att vara på plats.
Barnens kusin kommer långväga ifrån för att uppleva det hela på plats. Av den anledningen har vi införskaffat ett antal Staropramen – men också för att på något sätt slipa av humörskiftningarna eller nåt sånt. Vi ska naturligtvis käka nåt också, vilket vi försöker planera med eftertanke eftersom kidsen också ska ha sitt innan det blir åka av.
Men det är inte lätt när man är nervös.
Annars konstaterar vi att Castro-Tello och Erkan kan ingå i matchplanen, vilket vi anser vara rätt. Och att Maic Sema åtminstone får känna på hur det är att ingå i en 19-mannatrupp inför ett derby. Tre ska visserligen bort, men hur ofta har Bajen haft nitton man i truppen inför ett derby?
Har vi räknat rätt? Vi är som sagt nervösa.
För övrigt är det typ 1432 sköna dagar till nästa OS, om man vill tänka på annat.
Men i kväll är det allvar.
Vi har försökt läsa av trender. Ett lokalt brögäng har börjat få turliga domslut på sin sida igen och vinner då och då. Ett annat står på dagordningen i kväll. Dom kommer inte i kapp om det skulle gå så illa som det inte får, men det vore skönt att stävja i ån. Eller heter det stämma i ån? Eller i bäcken? Vad betyder det?
Vi är nervösa. Men vi kommer att vara på plats.
Barnens kusin kommer långväga ifrån för att uppleva det hela på plats. Av den anledningen har vi införskaffat ett antal Staropramen – men också för att på något sätt slipa av humörskiftningarna eller nåt sånt. Vi ska naturligtvis käka nåt också, vilket vi försöker planera med eftertanke eftersom kidsen också ska ha sitt innan det blir åka av.
Men det är inte lätt när man är nervös.
Annars konstaterar vi att Castro-Tello och Erkan kan ingå i matchplanen, vilket vi anser vara rätt. Och att Maic Sema åtminstone får känna på hur det är att ingå i en 19-mannatrupp inför ett derby. Tre ska visserligen bort, men hur ofta har Bajen haft nitton man i truppen inför ett derby?
Har vi räknat rätt? Vi är som sagt nervösa.
För övrigt är det typ 1432 sköna dagar till nästa OS, om man vill tänka på annat.
Men i kväll är det allvar.
fredag, augusti 15, 2008
Vänta nu
Släpp det här nu, sade äldste sonen när vi gått över bron och halva Söder för att liksom gå av oss alltsammans, han som efter tjugo minuter sade att han inte var ett dugg orolig, och vem var det så långt – men vad gör man efteråt? Till slut blir man filosofisk, typ inga träd växer till himmelen, och det var vad en annan till slut fick ur sig. Det var alltså ungefär så långt en annan orkade analysera det faktum att Malke, Gustafsson, Saaranperä, Sosseh, ja, till och två Gaete fanns på planen, blev först med att knäppa Bajen på hemmaplan. Och som dom gjorde det. Om man hade sinne för humor skulle man kunna säga att det var bara bajare på planen, men vi ids inte skämta om eländet. Vi blev alltså till slut bara filosofiska. Typ går livet vidare?
Och nu sitter vi här och funderar. Vad hände? Egentligen?
Man kan ju tycka att det är obegripligt att ett lag som är så fullständigt överlägset i tjugofem minuter och så långt gjort två strutar och inte lånat ut bollen en enda gång till slut står där med fyra baljor i baken.
Vi tycker att det är obegripligt.
Fast vi ska inte ta äran av Gais för segern. Ett självmål och en halkande målvakt (fast vi tyckte för ett ögonblick att det såg ut som att Poppen trodde att han hade målvaktsöga) gjorde nu sitt till, men makrillarna lirade faktiskt rätt bra boll emellanåt. Och kunde konsten att slå en frispark. Och vann varenda duell när det blev sånt spel, efter typ tjugofem minuter.
Vad hände med Söderström, förresten? Som så länge han var på planen agerade klokt och med pondus.
Men veckans eller snudd på månadens fråga är förstås: Två Gaete på planen i all ära, men var är Erkan? Och i så fall varför?
Vi har en känsla av att bästa laget inte spelar.
Det är nåt som inte stämmer.
Och nu sitter vi här och funderar. Vad hände? Egentligen?
Man kan ju tycka att det är obegripligt att ett lag som är så fullständigt överlägset i tjugofem minuter och så långt gjort två strutar och inte lånat ut bollen en enda gång till slut står där med fyra baljor i baken.
Vi tycker att det är obegripligt.
Fast vi ska inte ta äran av Gais för segern. Ett självmål och en halkande målvakt (fast vi tyckte för ett ögonblick att det såg ut som att Poppen trodde att han hade målvaktsöga) gjorde nu sitt till, men makrillarna lirade faktiskt rätt bra boll emellanåt. Och kunde konsten att slå en frispark. Och vann varenda duell när det blev sånt spel, efter typ tjugofem minuter.
Vad hände med Söderström, förresten? Som så länge han var på planen agerade klokt och med pondus.
Men veckans eller snudd på månadens fråga är förstås: Två Gaete på planen i all ära, men var är Erkan? Och i så fall varför?
Vi har en känsla av att bästa laget inte spelar.
Det är nåt som inte stämmer.
onsdag, augusti 13, 2008
Vi fyller på
I dag firar vi – och med besked. Det lär vara vänsterhäntas dag, och som av en tanke som kan se ut som en tillfällighet visar det sig att det är samma dag som stora slatt-dagen. Vi har av den anledningen tidigt lämnat den gistna träbänken och den snygga gröna kaffemuggen då och då för att inventera skafferiet, och se på fanken, där fanns bland annat en röd historia från toscana i en sån där modern påse med ventil på som vi inte vill att det ska bli skinn på och tillräckligt mycket av för att vi ska kunna smälta dagens alla tillkortakommanden som känts framför allt i plånkan så fort vi lämnat träbänken.
Att vara vänsterhänt lär vara genetiskt bestämt. Eller också är det typ hjärnskada som ligger bakom, läser vi i en tidnings faktaruta som man kan plocka åt sig på tricken. Vi tänker inte göra så mycket research som snubben som låg bakom den faktarutans enda mening ägnat sig åt, utan konstaterar bara att det tror vi så mycket vi vill på. Att bollsinne, empati, konsten att töja en sträng, var hjärtat sitter och vad vi tänker på ungefär var tredje sekund har med saken att göra är vi däremot bergsäkra på.
Att jänkarna slängde in Charlie Davies först när det återstod en kvart av OS-turneringen för deras del är vi förresten själaglada över. Annars hade vi fått vänta ytterligare tid på återkomsten till Söderstadion, var så säkra. Eller också hade han aldrig återvänt eller i alla fall inte på typ tolv år. När Charlie kom in mot Nigeria började det hända grejer, och då talar vi inte bara om hans nick i ribban.
Från det ena till det andra: att vi gör det vi gör beror på att vi dragit klart strån till stacken för ett tag. Då har man tid för allt annat. Vi firar för vi vill inte tänka på annat. Som att man plötsligt har tid att ägna sig åt hur mycket en mutter till en trilskande startmotor kan tänkas kosta.
Sjuttonhundra spänn.
För en jävla mutter.
Som att trafikförsäkringen i sommarens allmänna könsmaktsoordning hamnat fel pappershög och legat till sig.
Två å tre.
Eller som att vi tog oss till Slussen för att möta yngsta kidsen på hemväg från några dagar hos kompisar på skäret och satt där på kajen och mös trots allt – och såg båtfan vika av vid Gröna Lund in bland alla liken i Nybroviken.
Hur som helst: Tomt i plånkan – men Bajen har tio raka utan förlust. Tilläggstid är alltid ångestframkallande, fast numera tycks det vara målmelodin för de grönvita heroerna. Traorés, den så kallade städgubbens, segerbalja mot giffarna efter 93.30 bekräftar bara vår teori, som vi för övrigt hoppades på redan under matchen mot Ljungskile och fick uppleva på plats (Freddy Söderberg, 93.47), nämligen att Tonys tjat om tålamod gett resultat.
Ibland önskar man att det fanns snabbare, mer bestämda sätt att sätta agendan för hur matcherna ska sluta (Vi har inte glömt 7–0 mot Enköping). Vi har liksom inte riktigt köpt att just tålamod är kännetecknet för Bajen och inte bara klacksparkande gamänger. Fast det är klart: gör man mål med matchens sista spark är det lite Bajen över det hela.
Vi konstaterar också att Bajens motståndare på senare tid har haft hundraprocentig utdelning på sina så kallade chanser och att Bajen lika ofta stått för själva arbetet eller till och med sista tån för att få bollen bakom Poppen.
Men att Bajen gör minst lika många mål genom, just det, tålamod.
Hmmm.
Söderström kan förresten bli nåt. Och Guterstams skalle har visat sig vara användbar i assistligan.
Att Lolo kan frisparka anser vi vara ställt utom allt tvivel.
Men en sak är säker: kan Traoré kan Sulan.
Varför inte mot Gais?
Jycken? Har vi inte sett på hela dan.
Nu lyfter vi glaset med handen närmast hjärtat, tänder en tagg och tänker på annat.
Att vara vänsterhänt lär vara genetiskt bestämt. Eller också är det typ hjärnskada som ligger bakom, läser vi i en tidnings faktaruta som man kan plocka åt sig på tricken. Vi tänker inte göra så mycket research som snubben som låg bakom den faktarutans enda mening ägnat sig åt, utan konstaterar bara att det tror vi så mycket vi vill på. Att bollsinne, empati, konsten att töja en sträng, var hjärtat sitter och vad vi tänker på ungefär var tredje sekund har med saken att göra är vi däremot bergsäkra på.
Att jänkarna slängde in Charlie Davies först när det återstod en kvart av OS-turneringen för deras del är vi förresten själaglada över. Annars hade vi fått vänta ytterligare tid på återkomsten till Söderstadion, var så säkra. Eller också hade han aldrig återvänt eller i alla fall inte på typ tolv år. När Charlie kom in mot Nigeria började det hända grejer, och då talar vi inte bara om hans nick i ribban.
Från det ena till det andra: att vi gör det vi gör beror på att vi dragit klart strån till stacken för ett tag. Då har man tid för allt annat. Vi firar för vi vill inte tänka på annat. Som att man plötsligt har tid att ägna sig åt hur mycket en mutter till en trilskande startmotor kan tänkas kosta.
Sjuttonhundra spänn.
För en jävla mutter.
Som att trafikförsäkringen i sommarens allmänna könsmaktsoordning hamnat fel pappershög och legat till sig.
Två å tre.
Eller som att vi tog oss till Slussen för att möta yngsta kidsen på hemväg från några dagar hos kompisar på skäret och satt där på kajen och mös trots allt – och såg båtfan vika av vid Gröna Lund in bland alla liken i Nybroviken.
Hur som helst: Tomt i plånkan – men Bajen har tio raka utan förlust. Tilläggstid är alltid ångestframkallande, fast numera tycks det vara målmelodin för de grönvita heroerna. Traorés, den så kallade städgubbens, segerbalja mot giffarna efter 93.30 bekräftar bara vår teori, som vi för övrigt hoppades på redan under matchen mot Ljungskile och fick uppleva på plats (Freddy Söderberg, 93.47), nämligen att Tonys tjat om tålamod gett resultat.
Ibland önskar man att det fanns snabbare, mer bestämda sätt att sätta agendan för hur matcherna ska sluta (Vi har inte glömt 7–0 mot Enköping). Vi har liksom inte riktigt köpt att just tålamod är kännetecknet för Bajen och inte bara klacksparkande gamänger. Fast det är klart: gör man mål med matchens sista spark är det lite Bajen över det hela.
Vi konstaterar också att Bajens motståndare på senare tid har haft hundraprocentig utdelning på sina så kallade chanser och att Bajen lika ofta stått för själva arbetet eller till och med sista tån för att få bollen bakom Poppen.
Men att Bajen gör minst lika många mål genom, just det, tålamod.
Hmmm.
Söderström kan förresten bli nåt. Och Guterstams skalle har visat sig vara användbar i assistligan.
Att Lolo kan frisparka anser vi vara ställt utom allt tvivel.
Men en sak är säker: kan Traoré kan Sulan.
Varför inte mot Gais?
Jycken? Har vi inte sett på hela dan.
Nu lyfter vi glaset med handen närmast hjärtat, tänder en tagg och tänker på annat.
onsdag, augusti 06, 2008
Med ett så kallat nödrop
Vi vet, det har gått ett par dar. Ibland behöver det gå ett par dar.
Jaha, farbror Wålemark kom in. Vi misstänkte det när han värmde upp under pausvilan. Karln vinner nickdueller utan att hoppa. Han står stadigt i myllan och bollen dimper ner på skallen. Eller på dojan. Man kan säga att han står rätt från början eftersom han lunkat dit innan.
Annars har vi inget att tillägga. Bajens bollinnehav var monumentalt. Man förstod tidigt att Tony tuggat på om tålamod. Och allvarligt talat: 4–0 hade speglat matchen.
Det är just därför vi inte har nåt att tillägga om Ljungskilematchen. Varken om verkningsgrad eller om laguttagningen. Det var liksom en sån där match. En sån där match där motståndarna lirar säck och enda sättet att få dem ur balans och att tro att dom är nåt är att få en egen spelare utvisad (modell Gefle -08).
Eller göra mål på chanserna som ges.
Men vänta, Freddys två baljor ska vi naturligtvis höja till skyarna. Särskilt den andra struten. Den första var riktigt stilig, men den andra var ett slags frisparkspastej som förvaltades på bästa sätt. Ta emot, klippa till. Det såg ut som om Guterstam duellnickade bollen vidare. Ett plus i kanten, för det kan han behöva. Plus att det alltid är ett slags förlösning när bollen hamnar i rätt mål efter 94.47. Plus att vi såg något hos Freddy som vi tidigare ägnat oss åt att fundera på… potential?
Nathan Paulse är av någon anledning inte alltid vän med bollen, är vår anspråkslösa analys, men att han är där han ska vara. Och att Simon Helg inte kom till sin rätt. Och att vi satt i fel vinkel för att uppfatta 4–3–3-uppställningen. Och att vi fortfarande tycker att bästa laget ska spela från start.
Fast det kanske det gjorde.
Det kunde ha varit värre. Bajen har faktiskt inte förlorat mot Ljungskile – som vissa andra lag i nejden. Och att det bara är kamp om varenda boll när dom där andra möter västkustens absoluta underdogs. Brögänget som man bara ska ta sex poäng mot…
Så ser det inte ut när Bajen lirar. Dom visste att dom inte hade en chans att få tag i bollen.
Och så kan man alltid kasta in och slå en och annan pastej mot Wålemark när man väl får tag i bollen.
Objektivt sett är naturligtvis Bajen i särklass i allsvenskan och borde leka hem pokalen. I all anspråkslös subjektivitet kan vi dock sträcka oss till att fyra lag ser oförskämt tunga ut inför hösten.
Vi ska ägna oss en stund åt att glo på Brasilien på burken, mest för att se om den leende legenden som lämnat Barça för Berlusconis brögäng förtjänar epitetet el gordo. Då och då ska vi gästa den gistna träbänken. Kaffepettern puttrar uppmuntrande, solen tycks ha hämtat andan den med och jycken har fått en stärkande promenix runt udden.
Det har som sagt gått ett par dar men det kunde faktiskt ha varit värre.
Och en sak till: Sulan ser alltmer sugen ut på att sätta dit den…
Jaha, farbror Wålemark kom in. Vi misstänkte det när han värmde upp under pausvilan. Karln vinner nickdueller utan att hoppa. Han står stadigt i myllan och bollen dimper ner på skallen. Eller på dojan. Man kan säga att han står rätt från början eftersom han lunkat dit innan.
Annars har vi inget att tillägga. Bajens bollinnehav var monumentalt. Man förstod tidigt att Tony tuggat på om tålamod. Och allvarligt talat: 4–0 hade speglat matchen.
Det är just därför vi inte har nåt att tillägga om Ljungskilematchen. Varken om verkningsgrad eller om laguttagningen. Det var liksom en sån där match. En sån där match där motståndarna lirar säck och enda sättet att få dem ur balans och att tro att dom är nåt är att få en egen spelare utvisad (modell Gefle -08).
Eller göra mål på chanserna som ges.
Men vänta, Freddys två baljor ska vi naturligtvis höja till skyarna. Särskilt den andra struten. Den första var riktigt stilig, men den andra var ett slags frisparkspastej som förvaltades på bästa sätt. Ta emot, klippa till. Det såg ut som om Guterstam duellnickade bollen vidare. Ett plus i kanten, för det kan han behöva. Plus att det alltid är ett slags förlösning när bollen hamnar i rätt mål efter 94.47. Plus att vi såg något hos Freddy som vi tidigare ägnat oss åt att fundera på… potential?
Nathan Paulse är av någon anledning inte alltid vän med bollen, är vår anspråkslösa analys, men att han är där han ska vara. Och att Simon Helg inte kom till sin rätt. Och att vi satt i fel vinkel för att uppfatta 4–3–3-uppställningen. Och att vi fortfarande tycker att bästa laget ska spela från start.
Fast det kanske det gjorde.
Det kunde ha varit värre. Bajen har faktiskt inte förlorat mot Ljungskile – som vissa andra lag i nejden. Och att det bara är kamp om varenda boll när dom där andra möter västkustens absoluta underdogs. Brögänget som man bara ska ta sex poäng mot…
Så ser det inte ut när Bajen lirar. Dom visste att dom inte hade en chans att få tag i bollen.
Och så kan man alltid kasta in och slå en och annan pastej mot Wålemark när man väl får tag i bollen.
Objektivt sett är naturligtvis Bajen i särklass i allsvenskan och borde leka hem pokalen. I all anspråkslös subjektivitet kan vi dock sträcka oss till att fyra lag ser oförskämt tunga ut inför hösten.
Vi ska ägna oss en stund åt att glo på Brasilien på burken, mest för att se om den leende legenden som lämnat Barça för Berlusconis brögäng förtjänar epitetet el gordo. Då och då ska vi gästa den gistna träbänken. Kaffepettern puttrar uppmuntrande, solen tycks ha hämtat andan den med och jycken har fått en stärkande promenix runt udden.
Det har som sagt gått ett par dar men det kunde faktiskt ha varit värre.
Och en sak till: Sulan ser alltmer sugen ut på att sätta dit den…
lördag, augusti 02, 2008
Ännu ett axplock ur samtiden
Aah, sommar! Folk är lediga och står i. En annan är i gång och hinner knappt sitta på den gistna träbänken eller ännu mindre skåda hela härligheten som ibland får ögonen att gå i kors och hakan i golvet, fast i dag hann vi, men naturligtvis, fattas bara, med nöd och näppe när vi för en gångs skull inte skulle dra strån till stacken, med en cappuccino på Mazzarini bakom våra bajenbrickor innan telefonhelvetet brummade och vi fick rycka ut för att fixa nån felgängad startmotormutter till styrpulpethelvetet som tappat en felgängad startmotormutter nåstans åt helvete gudvethur. Ingen vet nånsin hur det gick till, är vår lärdom såhär långt i livet. Den enögde grannen bortibacken lånade ut en låda med en miljon muttrar från ett långt strävsamt sparande av dylika för man vet aldrig, men tror någon att någon passade? Så ibland vill man bara koppla av. Som häromdagen. Äldste sonen och en annan ligger på sofflocken och lyssnar på Sportradion på nåt blivande skjutjärn till vikarie som rabblar siffror. Det märks att Prideveckan börjat, konstaterar sonen.
Vi är alltså med vår tid: på hemmaplan har jycken fått besök av en ny kompis som dottern släpar hem från hagen till och från. En annan sak som jag vet att jag inte är först att uppmärksamma men som är värt en omväg här och nu är att om man som en annan nu för tiden tar en bulle då och då är det första man läser typ ”den här bilen är utrustad med säkerhetskamera för din säkerhet” – och när man glor på ”säkerhetskameran” får man en känsla av att man ligger ute på nätet till vissa mysko typers fromma. Att köra taxi är ett yrke i utförsbacken, det är ett som är säkert. Man förstår varför när man förstår att bilen också har gps. Enda sättet att komma hem i säkerhet, om man inte ska köra slöhunden till förtitusenmilsautomat själv, är att mässa ”nej, vänster, nej sen ska du till höger, just så…, nej nästa, rakt fram, nej vänta sväng inte, kör höger, nej vänta, sen vänster…” och så vidare. Ingen hittar längre nånstans. Särskilt om bilen svänger drygt nitti grader. Snubben vid ratten som oavbrutet bligar på den lilla skärmen tappar omedelbart fattningen och försöker antingen vrida nacken ur led eller räkna febrilt vilken arm som är vilken.
Ingen vet längre vart vi är på väg.
Inte nog med det: ingen tycks bry sig.
Vi klagar inte. Inte för att vi slutat bry oss utan för att vi druckit en flaska kvarglömd bubbel, okej, två, från studentferren till kycklingspetten (också glömda). Sen har vi låtit kaffemaskinen jobba. Vi har dessutom tagit ett kvällsdopp. (Hela familjen hoppade i.) Och innan dess tidigt som attan ett morgondito.
Och ett på dagen.
Jycken? Fick sig en omgång runt udden i natt och ska få sig ännu en om en stund när det är dags för en tagg.
Disken? Könsmaktsoordningen är total även här.
Annars har vi misstänkt att något var på gång, dock oklart vad. Paulinho har inte varit riktigt närvarande, som om han ville komma ut, är vår analys av den senaste tidens Bajenlir, som för övrigt inte gått av för hackor om man räknar poäng, och det är ju det som till sist räknas. Men vi gläds för hans skull; man ska tänka på familjen och Sydkorea är…tja Sydkorea. Och nu är inte heller Charlie närvarande på ett tag, vilket är synd och skam (för vi anser att OS i Pongping ska bojkottas och inte bara för Charlies skull). Att skola in ett nytt anfallspar som inte ska likna alla andra i allsvenskan kan ta ett tag, särskilt som det nya anfallsparet inte riktigt har samma förutsättningar som allsvenskans i särklass snabbaste jänkare och allsvenskans i särklass minst brasilianske brasse som tillsammans hade nåt markstedthermanssonskt historiskt på gång - utan alla andra jämförelser i övrigt. Vi bävar en aning. Vi har i ett svagt ögonblick påstått att vi skulle kunna tänka oss en och annan pastej vinande från de bakre linjerna, men det var mest för att vi ska komma ihåg hur det skulle kunna se ut om det skulle se ut som det gör i nästan alla allsvenska brögäng.
Vi vill inte bli bönhörda just i den frågan. Men vi kanske blir det. (I så fall vet vi inte längre vad vi ska tro.)
Vi litar dock på Tony. Och vi tror på Nathan – och inte bara på sikt.
Vi vill alltså tro.
Vi skulle till och med kunna tänka oss att ett par veckor ha Petter där framme. Det finns gott om tronpretendenter på mittfältsplatsen där allsvenskans troligen bäste (vi är som vanligt återhållsamma) spelare huserar.
Som sagt: goda spetsmittfältare finns det gott om i Bajen. Inte bara den bäste.
Hur som helst: Om Bajens lägstanivå är fyra poäng mot Örebro har nånting hänt.
Sex poäng mot familjen Wålemark med support (vänta, det är bara en kvar, va?) måste ju i så fall också vara lägstanivå.
Eller?
Hur som helst: på söndag dras inga strån till stacken. Vi är på plats på Söderstadion för att göra vad vi kan för att bitarna ska falla på plats.
Vi är alltså med vår tid: på hemmaplan har jycken fått besök av en ny kompis som dottern släpar hem från hagen till och från. En annan sak som jag vet att jag inte är först att uppmärksamma men som är värt en omväg här och nu är att om man som en annan nu för tiden tar en bulle då och då är det första man läser typ ”den här bilen är utrustad med säkerhetskamera för din säkerhet” – och när man glor på ”säkerhetskameran” får man en känsla av att man ligger ute på nätet till vissa mysko typers fromma. Att köra taxi är ett yrke i utförsbacken, det är ett som är säkert. Man förstår varför när man förstår att bilen också har gps. Enda sättet att komma hem i säkerhet, om man inte ska köra slöhunden till förtitusenmilsautomat själv, är att mässa ”nej, vänster, nej sen ska du till höger, just så…, nej nästa, rakt fram, nej vänta sväng inte, kör höger, nej vänta, sen vänster…” och så vidare. Ingen hittar längre nånstans. Särskilt om bilen svänger drygt nitti grader. Snubben vid ratten som oavbrutet bligar på den lilla skärmen tappar omedelbart fattningen och försöker antingen vrida nacken ur led eller räkna febrilt vilken arm som är vilken.Ingen vet längre vart vi är på väg.
Inte nog med det: ingen tycks bry sig.
Vi klagar inte. Inte för att vi slutat bry oss utan för att vi druckit en flaska kvarglömd bubbel, okej, två, från studentferren till kycklingspetten (också glömda). Sen har vi låtit kaffemaskinen jobba. Vi har dessutom tagit ett kvällsdopp. (Hela familjen hoppade i.) Och innan dess tidigt som attan ett morgondito.
Och ett på dagen.
Jycken? Fick sig en omgång runt udden i natt och ska få sig ännu en om en stund när det är dags för en tagg.
Disken? Könsmaktsoordningen är total även här.
Annars har vi misstänkt att något var på gång, dock oklart vad. Paulinho har inte varit riktigt närvarande, som om han ville komma ut, är vår analys av den senaste tidens Bajenlir, som för övrigt inte gått av för hackor om man räknar poäng, och det är ju det som till sist räknas. Men vi gläds för hans skull; man ska tänka på familjen och Sydkorea är…tja Sydkorea. Och nu är inte heller Charlie närvarande på ett tag, vilket är synd och skam (för vi anser att OS i Pongping ska bojkottas och inte bara för Charlies skull). Att skola in ett nytt anfallspar som inte ska likna alla andra i allsvenskan kan ta ett tag, särskilt som det nya anfallsparet inte riktigt har samma förutsättningar som allsvenskans i särklass snabbaste jänkare och allsvenskans i särklass minst brasilianske brasse som tillsammans hade nåt markstedthermanssonskt historiskt på gång - utan alla andra jämförelser i övrigt. Vi bävar en aning. Vi har i ett svagt ögonblick påstått att vi skulle kunna tänka oss en och annan pastej vinande från de bakre linjerna, men det var mest för att vi ska komma ihåg hur det skulle kunna se ut om det skulle se ut som det gör i nästan alla allsvenska brögäng.
Vi vill inte bli bönhörda just i den frågan. Men vi kanske blir det. (I så fall vet vi inte längre vad vi ska tro.)
Vi litar dock på Tony. Och vi tror på Nathan – och inte bara på sikt.
Vi vill alltså tro.
Vi skulle till och med kunna tänka oss att ett par veckor ha Petter där framme. Det finns gott om tronpretendenter på mittfältsplatsen där allsvenskans troligen bäste (vi är som vanligt återhållsamma) spelare huserar.
Som sagt: goda spetsmittfältare finns det gott om i Bajen. Inte bara den bäste.
Hur som helst: Om Bajens lägstanivå är fyra poäng mot Örebro har nånting hänt.
Sex poäng mot familjen Wålemark med support (vänta, det är bara en kvar, va?) måste ju i så fall också vara lägstanivå.
Eller?
Hur som helst: på söndag dras inga strån till stacken. Vi är på plats på Söderstadion för att göra vad vi kan för att bitarna ska falla på plats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
