Força!

Vi kan inte låta bli att i vanlig ordning fundera på all information som vi i dagarna får oss till livs och låter för ett ögonblick tankarna vandra och hamnar till slut vid svarta tavlan eller griffeltavlan eller, okejrå, vafan finns det inget svenskt ord? whiteboardtavlan bakom världens bästa Mikkel: "Fläkt till Paulinhos kök + diskmaskin". Är han i samma sits som en annan: drar sitt strå till den feministiska stacken mellan bollövningarna och armhävningarna genom att diska för hand i dimmorna efter en kryddstark feijoada?

Alla är åter på plats. Hyrbilen som fick ansvaret för sportlovsutflykten står och ser högfärdig ut bredvid skrammelbilen. Har skickat ut dottern med jycken. Mamman åkte omedelbart på Tjejmiddag. Äldste sonen tränar handboll med ett onämnbart lag och yngsta grabben bakar egenhändigt ihopsmetad kaka. Mokabryggaren ska strax få göra skäl för sin existens medan vi planerar för framtiden. Förti spänn direkt i BP:s fickor för att stå pall i snålblåsten på Stadshagen? Halva laget inklusive Paulinho tycks ha fått förhinder, men vi är där, fattas bara!

Vi är med på tåget!

Morgonpromenad med jycken. Vi går stolt längs stigen med snygg grönvit halsduk, och snön yr men vad bryr vi väl oss om det. Vi har tagit intryck av nåt som vi också vill ha sagt: Vi ger fan i dumheterna. På vägen stöter vi på en av jyckens favvokompisar, en enveten liten terrier som hussen har pli på till skillnad från jyckens som under gårdagen fick jaga i kapp rymlingen långt bortom fårhagarna. Vi har inte sett på ett tag och vi pulsar på och snackar om hans nya 1700-kubikare som står i garaget och väntar på bättre tider medan jycken och hennes polare tumlar runt och tuggar lite på varann och jag tänker snart är det vår, snart står vi där och surrar och känner förväntningarna och man har på sig snygga färger, möjligen förra säsongens, och sen tågar vi stolt från Medis och bort över bron och det finns ingen återvändo.

Vi tar helt enkelt tillbaka det som är vårt, och vi gör det genom att blicka framåt. Vi står upp. Och vi dricker vårt kaffe ur Bajenmuggen. I alla väder.

En annan slutsats som vi nått fram till är att vi är ungefär Carl Bildts like – och kanske lite mer än han. Han är visserligen utrikesminister men det kunde en annan lika gärna vara eftersom en icke försvarlig del av vår tid går till att ”pompöst” tugga på med hjälp av bloggen (vi är bägge uppkopplade, gubevars!) om lokala väderförhållanden och samtidigt situationen i världen lite grann sådär från ovan. Vi är dessutom övertygade om att han också är besatt av pluralis majestatis. Även om han har gått varvet runt, hoppat upp och troligen bitit sig i rumpan och blivit du och bror med envar och alla.

Nästan alla. Och där är vi inte än.

En annan skillnad är att vi har fingrarna i lite olika slags syltburkar.

Redan under nittitalet dök hans e-brev upp i inkorgen, företrädesvis betraktelser från luften, ”Jag landar med Australian Airlines på den lätt kaotiska flygplatsen i Skopje”; från sällskapslivet, ”Den svenska vodka som nu förefaller ha blivit standard åtminstone hos ryska landsättningssoldater gör upprepade och alls icke misslyckade insatser för att öka på den ömsesidiga hjärtligheten”; och från baksidan, ”I Danmark har socialdemokraterna entydigt tagit ställning. En röst för deltagande i den gemensamma valutan är en röst för att ’säkra tryggheten, bevara danska jobb och prägla Europas framtid’. Förvisso. Och precis samma sak gäller alldeles självklart i Sverige. Skillnaden är att vi har Europas fegaste socialdemokratiska parti i en av Europas viktigaste framtidsfrågor.”

Och så vidare (”Själv sitter jag nu i ett dimmigt Geneve”).

Fast redan på åttitalet argumenterade vår nuvarande utrikesminister i Svenska Dagbladet om Europas framtid, och han tog de ungas preferenser som ett bevis för vart de nya vindarna blåste, nämligen popgruppen Eurythmics som enligt utrikesministern tagit sitt namn från, just det, drömmen om Europa.

Det är lätt att höja på ögonbrynen åt somt.

Nä, nu ska snart tre femtedelar av familjen dundra in med hyrbilen efter några dagars sportlovskanande i nån skidbacke nånstans norr om Uppsalaslätten. Innan dess måste vi hinna med dagens feministiska insats: diska. Men först naturligtvis sätta på mokabryggaren som uppvärmning.

Bara en sak i huvudet

Uppmuntrad av, och i viss mån, det ska erkännas, oroad av, att i sammanhanget rätt många kineser hittar hit till denna blogg (se föregående inlägg) som ingår i googleprogrammet för informationsöverföring har jag insett att jag måste göra något åt den pk-faktor som man därmed dras med trots idoga försök att göra något åt det.

Som det här med P1, statsradion som jag emellanåt sätter på när jag väl lyckats ratta in den på min ångradio intryckt bland allt annat kackel och popmusikspumpande cd-väljare (hur många miljoner kanaler finns det där ute, och hur går det till?), och jag lovar, nästan varje gång är det något ungt fruntimmer som håller låda om hur fint och stort det är och hur det gick till när hon upptäckte sina böjelser. Alla unga fruntimmer, ofta med lätt lantlig dialekt, tycks numera nämligen ha fattat tycke för andra unga fruntimmer, om man får tro de program som pågår när jag drar mitt feministiska strå till stacken (till exempel diskar efter alla andra).

Jag säger inget om det, det är okej, jag vet hur det kan vara, jag har också snudd på bara fruntimmer i huvudet, och alla riktiga karlar har väl en diffus idé om att nån gång göra som 007 gjorde med Pussy Galore i Goldfinger, och nu citerar vi Arne Anka, nämligen ”avlesbifiera henne” – men det måste väl finnas annat att sända i P1.

Som direktsändningar från Hammarbys träningar.

Däremot får man väl vara tacksam att P1 inte sände direkt från gårdagens helgröna 0–4-debacle nere på Parken i Köpenhamn – och lät nån klädexpert (ungt fruntimmer?) från kultursektorn vara bisittare för att kommentera matchstället. Lustigt nog går åsikterna isär om vad som hände svensk fotbolls nationalhopp, när nu den italienska slyngeln hellre rejsar med barnvagn och smuttar på en macchiato än svarar när Lagerbäck ringer och ringer och ringer, nämligen granitkäken Allbäck när han blev skadad. Enligt en källa fastnade han i gräset, enligt en annan, och som känns mer pålitlig, fick han halta ut ”efter att ha sparkat på Suleyman Sleymans stenhårda vader och skadat sitt vänsterknä”. Två-nollmålet lär för övrigt ha varit en mental käftsmäll, om man får tro vår nye (också helgrön?) tränare, som inte tycker att supportrarna ska vara oroliga.

Så då är vi väl inte det.

Vad kineserna får ut av allt det har jag ingen aning om, men det är möjligt att dom kör med nåt slags autoöversättning. En god vän med smak för väsentligheter tipsade om denna länk, och det är oemotståndligt kul (om den för tillfället är typ överbelastad kan det bero på alla kineser som hittat dit).

På torsdag blir det Stadshagen. Det är hög tid att bilda sig en egen uppfattning i ämnet, nämligen: Ska man vara orolig eller inte.

Himlen runt hörnet

Ibland undrar man: Har man börjat ett nytt liv?

Morgonpromenad med jycken, och vi tog oss över isen från rätt håll och tackade gudarna för att vi hade vinden i nacken. Inte helt skönt det heller, för all del, men vi kom på oss att för en gångs skull inte klaga på allt. Jycken fick hur som helst tillfälle att brottas en stund med Snusarn, en stor svart skön lirare med kolossal mustasch trots könet, vars husse såklart är grönvit han med.

Sen gick vi hem till mokabryggaren. På vägen passerade vi favoritkaféet utan att gå in trots att vaniljbullsdofterna låg tunga över nejden, och därmed hade vi även visat oss vara ståndaktiga, vilket stärkte oss i tron att vi börjat ett nytt liv.

Vi vet inte riktigt vad vi har gjort för att förtjäna uppmärksamheten från öst men tre procent av den senaste tidens bloggbesökare kommer från Kina. Inte nog med det, en procent hittade hit från Myanmar. Är det så illa att man är politiskt korrekt, det vill säga godkänd av google för kinesiska och burmesiska surfare?

Lustigt nog vann rätt låtar i gårdagskvällens melodifestival.

I dag ska Bajen ta sig an fyrarna i Köpenhamn. Royal League är i full gång, även om man skulle kunna tro motsatsen. Och även om vi misstänker att det kommer att sluta på ett enda sätt, är vi tillräckligt vidsynta att inte dra några växlar på resultatet. Med tanke på matchstället är vi dock av den åsikten att just det bara kan bli bättre.

Som sagt, vi klagar inte på allt.

En favvosångare har blivit mamma. Kul! Vi tror stenhårt på att föröka sig.

Vissa saker lever sitt eget liv. Maddes urringning försöker stjäla showen under kung Haralds 70-årsfirande, lär jag mig nu. Norrmännen är uppbragta, eller nåt sånt. Inte nog med det: ”Å vad vackra de är!” lär en fotograf från Hamburg ha utbrustit tidigare under veckans festligheter, meddelar min källa kvällsdraken. Fast då var kronprinsessan med på ett hörn.

Mokabryggaren kallar. Dags för en tagg innan vi fortsätter att börja ett helt nytt liv.

Alla schysta rubriker är slut

Mokabryggaren har gått på högvarv mest hela dagen, och det är inte så underligt med tanke på allt som pågår i den grönvita stratosfären (det är ju för f-n fredag, den dag då grönvita ”bomber” av numera hävd släpps – citattecknen är där för att terroristexperterna som läser av allt som kommuniceras på världens bloggar inte ska få tuppjuck, fast det kanske inte hjälper). Vi hann ju inte ens växa in i den jämrans andlöst snygga kappatröjan på riktigt trots ett otal, nåja, armhävningar (fattas några kilo åt fel håll) eller ens ta tag i det här med den eventuella mobbningen eftersom vi i vanlig ordning inte vet vad vi ska tro eller för den delen fundera på den där klassliraren i backlinjen som vi är böjda att hålla med om kan behövas och kanske nu mer än nånsin eftersom Bajen mer än nånsin tycks sikta på en eventuell morgondag och vi inte kan låta bli att fundera på just nu och ett antal månader framåt. Meningen med det hela är inte nödvändigtvis målet – utan vägen dit.

Men vi har naturligtvis fel – som vanligt.

Hur som helst: ibland funderar man ju på vad man skriver, men ”’Tillsammans’ kommer att kommuniceras på matchtröjans bröst” skulle inte ens vi komma på att kommunicera.

Vad kommunicerar Nike? Inte nog med att dom först tog sig ett av dom vackrare gudanamnen söder om västgötaslätten. Sen tog dom sitt mantra från Jerry Rubin, mannen som hade en hel del för sig med så kallade revolutionära förtecken åren efter the summer of love; han satt i finkan för diverse olater, gillade svarta pantrar, umgicks med Abbie Hoffman och valkampanjade för att grisen pigasus skulle bli jänkarnas nästa presidentkandidat för demokraternas räkning med mera med mera. För att sen bli affärsman med mera med mera och, har jag för mig, ha ett finger med nånstans i Apple. Och då talar vi Macintosh och inte bara Beatles.

"A hip capitalist is a pig capitalist...They are traitors to their long hair." Tyckte Jerry en gång i tiden, och det kan man ju tycka.

Och vad tycker folk om Nike?


Det var i och för sig värre förr. För några år sen.

Nike har, som för övrigt Lundin Oil har, anammat FN:s Global Compact, en, vad ska man säga, eh, inbjudan att binda sig att följa nio punkter om mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och humana arbetsvillkor. Och det är klart, säljer man till exempel pjuck för en tusing som kostar en tia att tillverka så kan man ju kosta på sig det. Efter vissa påtryckningar.

Men det är inte säkert att det hjälper.

Vi måste ut. Jycken tar täten.

Favorit i repris

Snöflingan vilar
ett ögonblick i värmen
från din andedräkt

skaldade jag en gång när jag var inne på det här med haiku och bryggde och hällde i mig te i särskilda, för ändamålet tillverkade koppar enligt konstens alla regler (ungefär samtidigt som jag blev med rökrock och pipa, Halda och katt). I dag är dom därutanför mitt fönster och velar hit och dit och det ser ut som om en del av dom försöker titta in och undrar vad jag gör förutom att hälla i mig kaffe innan dom försvinner ner till sina bröder och systrar eller vart dom nu tar vägen.

Och vad gör jag? Det undrar jag med.

Att Isak Dahlin och Hammarby är överens om ett femårskontrakt ser jag som ett tecken på att Bajen tar framtiden på allvar och att undrens tid inte är förbi. Jag ställde mig faktiskt upp och applåderade. Huruvida alla Bajens ungtuppar blir nåt riktigt stort nån dag är ju inte riktigt klart än, men att knyta dem till klubben på fem år med målet att de ska bidra till framtida segrar och pusskalas på Medborgarplatsen är ju alldeles självklart och, höll jag på att säga, genialt. Varför ska man annars ha alla blivande, lovande, kommande, potentiella storlirare till om man inte ska få njuta av deras klacksparkar även när de en gång lämnat ungdomens läroår och kanske fått för sig att de vet vad de håller på med. Och får de under resans gång för sig att de blivit för stora för Bajen och allsvenskan (när de till exempel gjort sitt första mål eller räddat ett på mållinjen) och Bajen kan få en slant för dem när de vill till kontinentens alla Enschede, så varför inte eftersom de ändå tycks vilja till Enschede allihopa (där de naturligtvis ”blivit bättre fotbollsspelare”).

Jag blev tvungen att ställa mig upp för att applådera en gång till, till snöflingornas tydliga glädje.

Annars verkar det finnas en del att fundera på.

Jag håller mig alltid tyst när jag ombeds besvara frågor av typen ”Har du slutat slå din fru” och naturliga följdfrågor som ”Så du vill inte ens kommentera påståendena om att du har slutat slå din fru” – eftersom det tål att fundera på.

Och i övriga fotbollsvärlden tycker Lagrell i en kvällsdrake att man kokar soppa på en spik i den andra kvällsdraken som intervjuat Lagrell.

Jycken vill ut i snön, och man borde ligga lägre än en sjunken båt, dock något äldre. Men icke. Men först en omgång med mokabryggaren.

Stand by me

Får man tro sig själv är man trött. Snart ska det bli andra bullar. Eller åtminstone lite mindre lönefabrik (och därmed i och för sig också risk för något färre bullar). Ute skiner solen på trekvart och snön ligger där den ligger. En fågel av obestämdbar sort testar stämbanden. Jyckens morgonpromenad? Tog matten hand om.

En 16-åring tycks ligga bättre till än till exempel Jeffrey att få trilla boll längs kanten i årets Bajen. Är framtiden redan här? Är man en försiktig general så är man: Det är för tidigt att sia om.

Som alla någotsånär uppdaterade typer har även jag konstaterat att Britney rakat av sig håret på huvudet. Och att äntligen få läsa på en kvällsdrakes förstasida att en adelsman misshandlat en hund blodig med machete är något vi längtat efter, jag lovar.

Vi borde passa på att sova för att stå pall, men av outgrundliga skäl började dagen alldeles för tidigt med att vi nynnade på en stump från ingenstans, och det innan den sedvanliga morgonkakofonin utbröt, och därför blev det ett pass med musikanläggningen och The Drifters medan mokabryggaren fyllde i tomrummen med sitt karaktäristiska (svårt jävla ord att stava) brummande. Yngsta sonen håller sig hemma (snorig han med) och håller låda i rummet intill och prövar mysko kläder och laddar för morgondagens tema i plugget (elevrådet har i skoldemokratins namn genomdrivit saken): nämligen Glitter och glamour.

Som sagt, är framtiden redan här? En enda sak är säker: jag vågar inte dra en enda slutsats av det lilla jag vet om hur det kommer att gå för de grönvita hjältarna.

Mycket på spel

Lite fotboll blir det, men först detta.

Jag erkänner, jycken har sedan ett tag kommit på mellanhand, och inte blir det bättre av att jag en strålande iskall vinterlördag tvingar ut dottern på morgonpromenaden eftersom jag sonkat ihop på grund av idogt spring till lönefabriken. Yngsta sonen däremot är föredömligt pigg i morgonstunden och har sedan bra länge försvunnit med översovande kompis samt klubbor och bollar ut i kylan och ut på isen för att åka grillor. Eftersom jag sonkat ihop får dom knyta snörena bäst dom kan. Bra träning inför vuxenlivet.

För egen del kan man bara hoppas på bättring. Insikten har man ju redan.

En annan som tagit saken i egna händer för att komma tillbaka i gammalt gott slag är den åtminstone tidigare av gud välsmorde Ted Haggard, ni vet den där amerikanske evangelikanen och prällen i Nya livets kyrka som en gång i veckan brukade ge Bush junior goda råd i viktiga ting och som föll i onåd åtminstone i allmänhetens ögon när det uppdagades att han haft som vana att använda droger och manliga prostituerade mellan besöken i predikstolen och Vita huset och räknandet av kollekten och utfallen mot, just det, droger och bögar. Efter tre veckors terapi är nu Haggard ”completely straight”, meddelas det från säker källa.



Evangelikanerna verkar annars veta hur en slipsten skall dras.



Äntligen jota!

Lönefabriken satte naturligtvis p för en härlig fredagskvällsutflykt till Torvalla i den för årstiden, i vanlig ordning på insidan totalt igenisade, alltmer opålitliga gnisselbilen eftersom det elektriska hängt på tåget, ungefär som när råttorna lämnar skeppet. Dock gläds man på håll åt att första halvriktiga segern för Bajen under det nya kommandot blev 1–0 mot Örebro, känt för kex, tvångsdegraderingar, uppryckta målstolpar och att PFO härjat där. Jag ska inte påstå att jag baxnade när jag studerade laguppställningen med luppen och började med backlinjen och vilka dom skulle göra eventuella byten med – men nästan. Fast ungdomligt oförstånd och en i sammanhanget urgammal provspelare från Småland tycks ha klarat uppgiften galant, om man får tro en fortfarande och med allsvenska mått ovanligt talför tränare med talets gåva vars idéer man såhär innan allting börjar på riktigt och vid sidan av inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till men gärna vill tro på. Baxnade gjorde jag däremot när de första uppgifterna om Egurens skada slutade med ovisshet om tillståndet för honom. Från ett ödmjukt ”det är fan typiskt Bajen” till insiktens ”allvar, vad är det som har hänt?”

Vi håller tummarna för Eguren. Och för Bajen.

Hon med bomberna har mulat

Med tanke på det sporadiska uppdaterandet skulle man kunna tro att en annan har annat för sig än att fylla den här bloggen med innehåll, och det stämmer delvis eftersom lönefabriken kräver sitt fullt ut. Men det är, som vanligt, inte hela sanningen. Nä, man har också fullt upp med att hämta sig efter insikten att man skulle ha följt med bättre när vår svenske rymdman och nationalhjälte (andre svensk i rymden, enligt säkra källor: Bellman var först) tog del i den goda sidans ansträngningar att säkra även rymden mot (eller heter det för?) terroristerna, vilka i förlov sagt kan vara vem som helst eller vad som helst, bara så ni vet. Jag tänker förstås på det här med astronauten Lisa som häromveckan körde 150 mil i rymdblöja och nu anklagas för mordförsök. Jag har som vanligt inte läst artiklarna, så jag vet i lika vanlig ordning ingenting om vad det handlar om, men det räckte med rubrik och löpsedel för att jag skulle bli tvungen att hämta andan nästan hur länge som helst.

Nu är jag klar med det.

Nån gång i framtiden kanske jag har tid att ta itu med en annan, i högsta grad aktuell händelse.

Och sen, jag lovar, Bajen för nästan hela slanten.

Jänkarna har för övrigt fördubblat sin försvarsbudget på några få år. En anledning är att även din bil kan vara eller få lust att bli, just det, terrorist. Om du utrustar den med GPS kan den dock snabbt slås ut av den goda sidan från rymden.

Allt annat än i hatten

Gårdagskväll var hemmakväll. Mamman på kalas – och medan mokabryggaren puttrade på som om ingenting har hänt och barnen som bokat soffat satt där med stora ögon och öppen mun fick en annan tillfälle att ställa sig frågan som infann sig lika naturligt som för en del amen i kyrkan: Tror ni på världens ände? Själv vet jag inte vad jag ska tro, men en sak är säker: att vi har nått krönet är fullt tänkbart, och att det är på väg att gå åt helvete likaså, är slutsatsen man kan dra om man som jag ägnar en lördagskväll med barnen framför burken för att glo på Melodifestivalen del, ve och fasa, 1.

Efter tjugo sekunder av första artisteriet lovade jag barnen att om inte artisten i fråga skulle komma sist skulle jag äta upp en hatt. En annan sak som är säker: det ”löftet” fick jag äta upp ett antal gånger den närmaste timmen eftersom jag lovade samma sak i princip efter varje framträdande. Många hattar blev det.

Det fanns tack och lov en och annan ljusglimt, som ett av fruntimren som hjälpte till i bakgrunden när en av artisterna som jag lovade att upp ännu en hatt om han inte skulle komma sist tog ton. Eller nåt. Då var man glad att det fanns i alla fall nåt att få glo på.

En annan iakttagelse var att en, 1, person faktiskt kunde sjunga. Med att sjunga menas att kunna hålla tonen.

Om honom som är döpt efter ett kortspel tyckte yngsta sonen: han har svårt att uttala s.”

Prippsblåmannen var tillbaka. Själv knäppte jag en staropramen.

Lustigt nog var det väldigt mycket åttiotal över det hela. Som den någotsånär uppdaterade på den tiden vet så var intrycket redan då att nu går det utför. Och att 1984 inte skulle förstås bokstavligt, utan bildligt.

Sen var jycken hygglig nog att behöva gå ut. Månen lyste tjock och på god väg att bli full. En och annan stjärna blinkade menande mellan snabbt förbipasserande molnslöjor. Vägen till udden där taggen väntade? Glashal. Om man så vill: postmodern. Det vill säga: samma visa varje år. Så på vägen dit passade jag på att slå en drill medan jycken spårade vilt i snön och jag stod där i mörkret och hann skriva ”ned med” och kom att tänka på kvinnan som pratade på i radions Filosofiska klubben för några veckor sen om genetik och framtiden och möjligheten eller om man så vill risken med att operera in ett chip i huvudet för att till exempel få tillgång till googles sökmotor – vilket hon gärna skulle göra eftersom hon var ”för valfrihet”.

”Valfrihet”, sade Bull.

Ständigt lika efter sin tid

I dag får jycken så hon tiger. Först en timme med matten och mattens kompis vars jycke är stor, konstant uppspelt och skönt knäpp och om ett tag med grannfrun som häromnyssens ringde och tingade jyckens sällskap under sin schemalagda tvåtimmars onsdagsförmiddagspromenad runt nejderna. Så en annan har inget annat för sig än att låta mokabryggaren gå på högvarv och dra ett feministiskt strå till stacken (diska) eftersom matten gått på viktigt möte.

Att Runström får kriga i botten av bensaxarnas och hopskallningarnas paradis engelska division 2 (ja, jag vet att det heter nåt annat nuförtiden men det är ett jävla trams med alla snygga namn på alla ligor halvvägs mot gärsgårn i fd imperiet där solen numera går ned med en hiskelig fart) är trots allt bara av godo för honom, inbillar jag mig. Grabben är ung, inte dum – och alltid välkommen tillbaka. Och får han möjlighet att slå en tunnel på en annan hjälte i förskingringen, herr Östlund i Southampton, tillika stadens egen Jesus, så varför inte.

Apropå Luton fick staden, om man får tro wikipedian, år 2004 ”den tveksamma äran av att i en stor undersökning bli framröstad som Storbritanniens uslaste stad”.

Min tro är att konkurrensen måste ha varit stenhård.

Danderydsborna krökar mest i länet, får jag mig till livs via kvällsdraken. När en annan häller i sig en pava rötjut trycker dom rackarna i sig en och en halv till järparna, om jag får till det här med skillnaden i pocenten. På Systembolaget i Danderyd, som för övrigt ligger i Mörby och erbjuder smakprovning av destillaten, har man inte märkt av någon större ökning, berättar chefen för varorna, men min analys är att när smaklökarna fått sitt får barnflickorna göra inköpen på annan ort.

Hittade i samma kvällsdrake en intressant artikel som gick mig spårlöst förbi när den var rykande aktuell förra våren (ett tecken på begynnande informationskollaps?). Nämligen att den engelske landslagskaptenen (bara det säger ju att den är fullständigt inaktuell) njuter av smärtan från tatueringsnålen och att han gärna skulle lägga till fler till de tolv han redan har. Men hans fru Victoria – som tycker att han är en knäppgök – har bett honom att sluta. Men han kan inte, varken med tatueringarna eller det ständiga städandet, lär jag mig nu. Obsessive Compulsive Disorder, som sjukdomen lär heta, tvångstankar och smärta i skön förening, om man får tro draken, är inte att leka med.

Vad lär man sig av detta? Jo, när artikeln var riktigt rykande aktuell hade Beckham troligen en tatuering mer än Southamptons egen Jesus.

”El gordo” är för övrigt klar för Milan. Men det visste ni ju redan.

Och att Davids tydligen ska ersätta Rosenberg i Ajax.

Zlatan lämnar jag i fred.

Rött eller svart?

Om man har två alternativ, vilket väljer man då? Om man har en ledig helg, alltså? Mikkel Jensen har åtminstone alternativen klara för sig.

Om man såhär i allt det vita saknar allt det gröna är rekommendationen att ty sig till Söderstadions rapporterande från LA. Man får till och med se riktigt fotboll i värmen och en känsla av att Charlie Davies kanske kan bli nåt.

Och att Petter är tillbaka.

Jycken anser att vi ska ut och trampa i det vita. Mitt villkor är att först låta mokabryggaren göra jobbet.

Från det ena till det andra. Jänkarna har under åren tillhandahållit Israels armé en massa klusterbomber, men tydligen med förbehållet att dom inte får använda dem eftersom de dödar och lemlästar lite hipp som happ. Vilket dom gjorde i Libanon i somras med besked. Så nu är jänkarna lite putta.

Men bara lite.

Paus i ankdammen

Studiedag är nåt som borde införas på fler håll och inte bara vara förbehållet adjunkter och dom små liven i skolbänkarna. Jycken är i Järna med matten och småkidsen och hälsar på sin farsa och en annan ska planera födelsedagsmat med mera eftersom dom kommer hem till kvällen och en av dem fyller år och därmed basta, och innan dess är tanken att få upp äldste sonen som utnyttjar studiedagen i bingen. Har redan gjort ett försök att få liv i honom, men se det gick inte.

Apropå yngre förmågor: Bajens medelålder lär vara 24 bast, och snudd på åldermannen José Monteiro förklarar från LA att om det förut var mer snack om politik så är det numera mer tugg om typ kläder och brudar i Bajentruppen. Som representant för det något äldre gardet (om än ej A-lagsmässig vad gäller den gröna mattans schack även om jag en gång var med om att krossa gnaget med 4–2 i slutspelet i S:t Erikscupen för bra länge sen) så vill jag bara meddela att det ena inte behöver utesluta det andra. Men kläder kan man både ha och mista, är en tråd från en som vet.

Matthias Olsson debuterar i allsvenskan i år, lär vara ett tips från LA. Fast då lär medelåldern vara farligt nära att man får ersätta fruntimmerssnacket med läxförhör.

Rymdkungen lär för övrigt ha träffat den riktiga. ”Nationalhjälten” tog sig dit med rymdstyrelsens svarta jeep. Och Tyra Banks mobbas för sin vikt men vägrar ta åt sig, skriver samma kvällsdrake indignerat. Dessutom är en sångerska gravid, något som ”bara våra närmaste vänner vet”. Källan till min kunskap är densamma.

Annars har det inte hänt nåt mer än att mokabryggaren puttrat färdigt.

I en klass för sig

Egentligen (ett av mina favvoord) borde man ju ha tagit jycken på morgonpromenad och tänt en tagg på den för den dagen med all visshet snorkalla snötyngda udden och hålögd och snorfrusen funderat på livet och att Max försvinner och lämnar ett stort svart hål efter sig i den mest näraliggande grönvita hemisfären men att det varit på gång och att man faktiskt (ett annat favvoord) haft det på känn ett tag och hunnit förbereda sig på det värsta och att om det är någon man önskar ett fullkomnat proffsäventyr så är det Max von Schlebrügge och att livet liksom (favvoord) går vidare och att det trots alla tungviktsbackar som lämnat de bakre leden enbart det senaste året ändå känns… typ spännande.

Att man får gilla läget.

Och att Christian Traoré trots allt hade viss potential förra gången han var på Söderstadion i de rätta färgerna.

Men också det faktum att snudd på alla grönvita spelare har gjort det bra eller till och från mindre bra de senaste fem åren och att man till och från utbytt vissa betänkligheter om deras kapacitet, fotarbete och tankeverksamhet med läktargrannen för att nästa match dränka dem i superlativer – men att Max blivit den som alltid varit bara bäst. Till och med när han kanske inte varit som bäst. Egentligen har man faktiskt liksom aldrig behövt förlåta honom för eventuella snedsparkar.

Att han faktiskt var först med Erkanmask (som han fick därför att det liksom fanns enbart ett sätt för motståndarna att stoppa honom när han bestämt sig för att sätta fart.)

Samt det faktum att Max om tre år fyller trettitre i dagarna och har minst två gyllene år framför sig på (nya eller riktiga) Söderstadion, vilket vi håller tummarna för.

Men livet är som det är, så morgonpromenaden fick nån annan ta hand om eftersom lönefabriken höll mig uppe sent sent sent.

Så nu sitter man här och lyssnar till mokabryggarens tilltagande putter och funderar på om det är nån defensivt kunnig mittfältare som ska ta klivet ner och bli en offensivt spelande mittbacksdirigent, om det är bra som det är – eller om ännu ett namn dyker upp den närmaste tiden och presenterar sig på träningscampen där borta i änglarnas stad.

En ny Max?

Man får gilla läget.

Huga igen

Tillbaka från jyckens (hmmm) morgonpromenad.

Eftersom Bajens hemsida låg nere under fredagskvällen, när alla ni andra hinkade bira och hade er på värsta Thank god it’s Friday-manér, var steget inte långt till att dra slutsatsen att Max lämnat Söder för den betydligt större risken att få i sig genmanipulerad kossa och stöta på EU-hangarounds. Annars vet jag inte så mycket om landet, laget och staden i fråga, förutom att jag fått för mig att dom i regel antingen bär mustasch eller gör som Tintin. Kvinnorna har jag absolut noll koll på, men chokladindustrin är stark.

Kaffet har jag som sagt inte en susning om.

Men ljuspunkterna är trots alla övriga oklarheter klara – och lysande. Erkan har skrivit på och den unga talangen Helg dito (grönvita sidan… har förtjänstfullt koll på saken).

Så är det. Max är, ve och fasa, på väg mot nya äventyr. Det är han naturligtvis värd. Men ändå.

På begäran

Jycken har fått sin kvällspromenad och kubbats med boxern Boxarn borta i fårhagen medan vi trampade runt efter dem i mörkret och leran och snackade bilar. Nu eller aldrig, nämligen. Verkstan har förklarat att den sjunger på sista versen. Den behöver ingen silvertejp längre för att hålla ihop, vi har under året som gick liksom lyckats banka ihop den, en del kan man ju om bilar, nä, nu är det nåt som man behöver öppna motorhuven för att luska ut vad det är som ställer till det.

Och då står man sig slätt.

Själv anser jag att om förbränningsmotorn är ett bevis på hur långt mänskligheten har kommit, tja, som ett slags bevis på vår överlägsna intelligens, ja då har vi en bit kvar att vandra innan vi kan börja slå oss för bröstet.

Jag försöker inte pådyvla någon några politiska preferenser, av den enkla anledningen att jag inte riktigt vet vad jag tycker, men en partiledare som gillar toblerone har i mina ögon ett visst mått av existensberättigande.

Äldste sonen har följt med mamman till ett av mina forna tempel, nämligen Filmhuset och Filmklubben, för att glo på Molière, som för den mindre vetande är Ariane Mnouchkines yviga tvåhundrafemtiominutersrulle om just Molière från nån gång i slutet av 70-talet. Om nån nån gång utbrister ”det görs inga riktiga filmer längre”, kan det bero på att han eller hon har sett den här rullen.

Bara så ni vet.

Om några dar drar Bajen till landet vars president enligt tillförlitliga källor luktar svavel. Det blev alltså ytterligare en islänning i truppen, tack och lov, höll jag på att tillägga, för det är viktigt med kontinuitet eller nåt sånt. Heidar Geir var ju dessutom här ett par gånger förra året för att visa upp sina konster, vilket borde borga för nåt annat än den berömda grisen i säcken. Själv har jag inte sett mer av honom än ett par bilder, men jag vågar ändå dra några växlar på dem och är övertygad om att Bajen införskaffat en alldeles egen och ung Michael Owen. Förhoppningsvis är Söderstadion på plats där borta för att rapportera om allt det intressanta som händer.

För övrigt visar Filminstitutet en annan höjdare om ett par veckor, nämligen den 3 februari. Ettore Scolas Una giornata particolare, En alldeles särskild dag, är på sätt och vis så långt ifrån Mnouchkines vildsinta fresk man kan komma men är lika fullt värd epitetet ”det görs inga riktiga filmer längre”.

Mx och Jeffrey lär vara med från start i kvällens utskåpning i Ecuador. Eller också är, ve och fasa, Max på väg nån annanstans. Själv ska jag ut i mörkret igen, för dotterns kanin ska tydligen ha käk.

Money makes the…

...eller...

Idioterna ger sig inte

• ”Kare anvandare
I samband med okningen av antalet forsok av olovlig bankkontoatkomst har var banks ledning” bla bla bla. Nån borde lära Nordeas ”support team” stava om jag över huvud taget ska kunna tänka mig att klicka vidare på deras mejllänk, för kan man inte stava kan man nog inte garantera säkerheten för eventuella kunder, är min tro.

• Inte nog med det: Frågan är alltså om Max stiger ner från himlen med hjälp av Linea Aerea del Ecuador i Los Angeles (och kanske får tillfälle att en gång för alla sparka ner Beckham) eller om han sätter sig på ett plan till Belgien och försvinner vid horisonten med hjälp av tio millar (eller mer… med tanke på Toivonens övergång för sju och matchen i och mot Venezuela på näthinnan borde han vara värd det fyrdubbla. Minst).

• Aftonbladets webb-tv större än Youtube… ”Våra läsare har blivit tittare också.”

Annars skiner solen. Jycken lär ha fått sig en morgonpromenad som heter duga och mokabryggaren puttrar glatt. Tre rätt så här tidigt på dagen är inte det sämsta. Att tjejer över lag har ett antal fördelar när svenska folket ska rösta fram årets idrottsliga prestation är väl inte heller så mycket att orda om, om man nu ska stanna en stund vid gårdagens gala. ”Det är verkligen trevligt här", tyckte för övrigt Brad Pitt, men det handlade tydligen om Golden Globe, ser jag nu.

Jo, tjena

Belgierna är på hugget. ”Hij is een robuuste centrale verdediger van 1 meter 88 die momenteel uitkomt voor het Zweedse Hammarby IF en is Zweeds international”, berättar nån på Tom Turessons gamla proffsklubbs forum. Fast den här gången handlar det förstås om vår Max. Club Brügge, som har ovanligt fula tröjor, är alltså nästa gäng som drar i backklippan.

Vi får väl se.

Jycken är i Järna och umgås med bland andra sin mamma. Själv ska jag klämma en nattmacka och en grolsch (holländsk produkt). Joakim Jensen. Dahlin? Det ser ju en smula oroväckande ut. Men det har vi haft på kläm att det skulle bli mest hela tiden…

Ord på vägen: Upp i topp

Ett alternativ är förstås att Bajen lånar Björn nu när Fulham lånar Vincenzo, den gamle Romahjälten, så att grabben får speltid där han hör hemma. Charlie, Runa, Pålle och en hel Ljusvattnets Maradona som kubbas om platserna där framme vore inte helt fel. Om man säger. Och en dansk, en argentinare och vår egen Bellman Jeffrey samt Erkan på andra flajern och Chanko nånstans i bakhasorna på dem ser bara bäst ut. David på rätt kant, Farstafyndet och Maximum Max i mitten och den enda Sulan värd namnet – dumt att klaga. Och heter man Hellström kommer det naturligtvis att gå bra. Så enkelt är det. Och om det behövs: in med vår ende (snyft) islänning och upp med Sulan på topp.

Mokabryggaren har puttrat på ett par varv mellan vilka jag knoppade en nödvändig bonustimme. Men nu är det dags igen: Kvinnor har en nämligen en tendens att göra saker ordentligt och då återstår bara att ge sig. Arbetet med syplatsen (”Är det där korgen för konstiga saker?" eller ”Kan inte det här vara hår också?”) är på nytt i gång. Och tar möjligen aldrig slut.

Jycken kanske behöver gå ut? Jaså, yngste sonen tog hand om den detaljen.

Vad letar folk och fä efter när dom så här inpå nyåret hittar fram till denna halvdebila blogg? Jo, följande: ”nakna svenskar med blöja”, ”ring i näsan”, ”preben elkjær”, ”frisparkar”, ”svenska ordstäv klart sade”, ”tuttar”, ”nackspärr”, ”baksidan”, ”slipsknuttar”, ”tranholmen drunknade” samt, hör och häpna, ”ord på vägen”.

Magnus Tappert har för övrigt hamnat i Degerfors, av alla ställen på jorden.

Kaffet är klart.

Should I stay

Vi ångar ogenerat på in i framtiden. En skadad Erkan får tyvärr inte tunnla ecuador- och venezuelagubbar i landslagsdressen, och Max? Tja, är Purple dynamite verkligen nåt för honom? Och sex mille för nån som är ovärderlig? Fast belgisk öl har förstås vissa kvaliteter. Kaffet till chokladen däremot tycks mig vara ett osäkert kort.

Kvinnorna är kvar i huset. Berget av textilier och knappar har en tendens att växa, enklast genom att ta allt större utrymme utanför den så kallade syplatsen, men solen skiner och vad vore vi utan kläder?

Eller kaffe?

Nu ska dom hänga ännu en släkting till Saddam. Bevittnar vi Bushs personliga vendetta för att farsgubben inte fick göra jobbet klart eller är det ytterligare en milstolpe på vägen mot demokrati?

Är du en del av "Sveriges tjockchock": 4.260 ton? Jul- och nyårskäket har nämligen fått oss att öka i vikt motsvarande 2.800 flodhästar eller 1.400 elefanter. Meddelar en kvällsdrake.

En annan avslöjar att en deprimerad Linda ställer in en spelning. Anledningen lär vara att hon inte orkar. Fadde för sin del har inte bytt lakan på ett bra tag.

Som sagt: solen skiner. Vi klär på oss och går ut.