Ständigt lika efter sin tid

I dag får jycken så hon tiger. Först en timme med matten och mattens kompis vars jycke är stor, konstant uppspelt och skönt knäpp och om ett tag med grannfrun som häromnyssens ringde och tingade jyckens sällskap under sin schemalagda tvåtimmars onsdagsförmiddagspromenad runt nejderna. Så en annan har inget annat för sig än att låta mokabryggaren gå på högvarv och dra ett feministiskt strå till stacken (diska) eftersom matten gått på viktigt möte.

Att Runström får kriga i botten av bensaxarnas och hopskallningarnas paradis engelska division 2 (ja, jag vet att det heter nåt annat nuförtiden men det är ett jävla trams med alla snygga namn på alla ligor halvvägs mot gärsgårn i fd imperiet där solen numera går ned med en hiskelig fart) är trots allt bara av godo för honom, inbillar jag mig. Grabben är ung, inte dum – och alltid välkommen tillbaka. Och får han möjlighet att slå en tunnel på en annan hjälte i förskingringen, herr Östlund i Southampton, tillika stadens egen Jesus, så varför inte.

Apropå Luton fick staden, om man får tro wikipedian, år 2004 ”den tveksamma äran av att i en stor undersökning bli framröstad som Storbritanniens uslaste stad”.

Min tro är att konkurrensen måste ha varit stenhård.

Danderydsborna krökar mest i länet, får jag mig till livs via kvällsdraken. När en annan häller i sig en pava rötjut trycker dom rackarna i sig en och en halv till järparna, om jag får till det här med skillnaden i pocenten. På Systembolaget i Danderyd, som för övrigt ligger i Mörby och erbjuder smakprovning av destillaten, har man inte märkt av någon större ökning, berättar chefen för varorna, men min analys är att när smaklökarna fått sitt får barnflickorna göra inköpen på annan ort.

Hittade i samma kvällsdrake en intressant artikel som gick mig spårlöst förbi när den var rykande aktuell förra våren (ett tecken på begynnande informationskollaps?). Nämligen att den engelske landslagskaptenen (bara det säger ju att den är fullständigt inaktuell) njuter av smärtan från tatueringsnålen och att han gärna skulle lägga till fler till de tolv han redan har. Men hans fru Victoria – som tycker att han är en knäppgök – har bett honom att sluta. Men han kan inte, varken med tatueringarna eller det ständiga städandet, lär jag mig nu. Obsessive Compulsive Disorder, som sjukdomen lär heta, tvångstankar och smärta i skön förening, om man får tro draken, är inte att leka med.

Vad lär man sig av detta? Jo, när artikeln var riktigt rykande aktuell hade Beckham troligen en tatuering mer än Southamptons egen Jesus.

”El gordo” är för övrigt klar för Milan. Men det visste ni ju redan.

Och att Davids tydligen ska ersätta Rosenberg i Ajax.

Zlatan lämnar jag i fred.

Rött eller svart?

Om man har två alternativ, vilket väljer man då? Om man har en ledig helg, alltså? Mikkel Jensen har åtminstone alternativen klara för sig.

Om man såhär i allt det vita saknar allt det gröna är rekommendationen att ty sig till Söderstadions rapporterande från LA. Man får till och med se riktigt fotboll i värmen och en känsla av att Charlie Davies kanske kan bli nåt.

Och att Petter är tillbaka.

Jycken anser att vi ska ut och trampa i det vita. Mitt villkor är att först låta mokabryggaren göra jobbet.

Från det ena till det andra. Jänkarna har under åren tillhandahållit Israels armé en massa klusterbomber, men tydligen med förbehållet att dom inte får använda dem eftersom de dödar och lemlästar lite hipp som happ. Vilket dom gjorde i Libanon i somras med besked. Så nu är jänkarna lite putta.

Men bara lite.

Paus i ankdammen

Studiedag är nåt som borde införas på fler håll och inte bara vara förbehållet adjunkter och dom små liven i skolbänkarna. Jycken är i Järna med matten och småkidsen och hälsar på sin farsa och en annan ska planera födelsedagsmat med mera eftersom dom kommer hem till kvällen och en av dem fyller år och därmed basta, och innan dess är tanken att få upp äldste sonen som utnyttjar studiedagen i bingen. Har redan gjort ett försök att få liv i honom, men se det gick inte.

Apropå yngre förmågor: Bajens medelålder lär vara 24 bast, och snudd på åldermannen José Monteiro förklarar från LA att om det förut var mer snack om politik så är det numera mer tugg om typ kläder och brudar i Bajentruppen. Som representant för det något äldre gardet (om än ej A-lagsmässig vad gäller den gröna mattans schack även om jag en gång var med om att krossa gnaget med 4–2 i slutspelet i S:t Erikscupen för bra länge sen) så vill jag bara meddela att det ena inte behöver utesluta det andra. Men kläder kan man både ha och mista, är en tråd från en som vet.

Matthias Olsson debuterar i allsvenskan i år, lär vara ett tips från LA. Fast då lär medelåldern vara farligt nära att man får ersätta fruntimmerssnacket med läxförhör.

Rymdkungen lär för övrigt ha träffat den riktiga. ”Nationalhjälten” tog sig dit med rymdstyrelsens svarta jeep. Och Tyra Banks mobbas för sin vikt men vägrar ta åt sig, skriver samma kvällsdrake indignerat. Dessutom är en sångerska gravid, något som ”bara våra närmaste vänner vet”. Källan till min kunskap är densamma.

Annars har det inte hänt nåt mer än att mokabryggaren puttrat färdigt.

I en klass för sig

Egentligen (ett av mina favvoord) borde man ju ha tagit jycken på morgonpromenad och tänt en tagg på den för den dagen med all visshet snorkalla snötyngda udden och hålögd och snorfrusen funderat på livet och att Max försvinner och lämnar ett stort svart hål efter sig i den mest näraliggande grönvita hemisfären men att det varit på gång och att man faktiskt (ett annat favvoord) haft det på känn ett tag och hunnit förbereda sig på det värsta och att om det är någon man önskar ett fullkomnat proffsäventyr så är det Max von Schlebrügge och att livet liksom (favvoord) går vidare och att det trots alla tungviktsbackar som lämnat de bakre leden enbart det senaste året ändå känns… typ spännande.

Att man får gilla läget.

Och att Christian Traoré trots allt hade viss potential förra gången han var på Söderstadion i de rätta färgerna.

Men också det faktum att snudd på alla grönvita spelare har gjort det bra eller till och från mindre bra de senaste fem åren och att man till och från utbytt vissa betänkligheter om deras kapacitet, fotarbete och tankeverksamhet med läktargrannen för att nästa match dränka dem i superlativer – men att Max blivit den som alltid varit bara bäst. Till och med när han kanske inte varit som bäst. Egentligen har man faktiskt liksom aldrig behövt förlåta honom för eventuella snedsparkar.

Att han faktiskt var först med Erkanmask (som han fick därför att det liksom fanns enbart ett sätt för motståndarna att stoppa honom när han bestämt sig för att sätta fart.)

Samt det faktum att Max om tre år fyller trettitre i dagarna och har minst två gyllene år framför sig på (nya eller riktiga) Söderstadion, vilket vi håller tummarna för.

Men livet är som det är, så morgonpromenaden fick nån annan ta hand om eftersom lönefabriken höll mig uppe sent sent sent.

Så nu sitter man här och lyssnar till mokabryggarens tilltagande putter och funderar på om det är nån defensivt kunnig mittfältare som ska ta klivet ner och bli en offensivt spelande mittbacksdirigent, om det är bra som det är – eller om ännu ett namn dyker upp den närmaste tiden och presenterar sig på träningscampen där borta i änglarnas stad.

En ny Max?

Man får gilla läget.

Huga igen

Tillbaka från jyckens (hmmm) morgonpromenad.

Eftersom Bajens hemsida låg nere under fredagskvällen, när alla ni andra hinkade bira och hade er på värsta Thank god it’s Friday-manér, var steget inte långt till att dra slutsatsen att Max lämnat Söder för den betydligt större risken att få i sig genmanipulerad kossa och stöta på EU-hangarounds. Annars vet jag inte så mycket om landet, laget och staden i fråga, förutom att jag fått för mig att dom i regel antingen bär mustasch eller gör som Tintin. Kvinnorna har jag absolut noll koll på, men chokladindustrin är stark.

Kaffet har jag som sagt inte en susning om.

Men ljuspunkterna är trots alla övriga oklarheter klara – och lysande. Erkan har skrivit på och den unga talangen Helg dito (grönvita sidan… har förtjänstfullt koll på saken).

Så är det. Max är, ve och fasa, på väg mot nya äventyr. Det är han naturligtvis värd. Men ändå.

På begäran

Jycken har fått sin kvällspromenad och kubbats med boxern Boxarn borta i fårhagen medan vi trampade runt efter dem i mörkret och leran och snackade bilar. Nu eller aldrig, nämligen. Verkstan har förklarat att den sjunger på sista versen. Den behöver ingen silvertejp längre för att hålla ihop, vi har under året som gick liksom lyckats banka ihop den, en del kan man ju om bilar, nä, nu är det nåt som man behöver öppna motorhuven för att luska ut vad det är som ställer till det.

Och då står man sig slätt.

Själv anser jag att om förbränningsmotorn är ett bevis på hur långt mänskligheten har kommit, tja, som ett slags bevis på vår överlägsna intelligens, ja då har vi en bit kvar att vandra innan vi kan börja slå oss för bröstet.

Jag försöker inte pådyvla någon några politiska preferenser, av den enkla anledningen att jag inte riktigt vet vad jag tycker, men en partiledare som gillar toblerone har i mina ögon ett visst mått av existensberättigande.

Äldste sonen har följt med mamman till ett av mina forna tempel, nämligen Filmhuset och Filmklubben, för att glo på Molière, som för den mindre vetande är Ariane Mnouchkines yviga tvåhundrafemtiominutersrulle om just Molière från nån gång i slutet av 70-talet. Om nån nån gång utbrister ”det görs inga riktiga filmer längre”, kan det bero på att han eller hon har sett den här rullen.

Bara så ni vet.

Om några dar drar Bajen till landet vars president enligt tillförlitliga källor luktar svavel. Det blev alltså ytterligare en islänning i truppen, tack och lov, höll jag på att tillägga, för det är viktigt med kontinuitet eller nåt sånt. Heidar Geir var ju dessutom här ett par gånger förra året för att visa upp sina konster, vilket borde borga för nåt annat än den berömda grisen i säcken. Själv har jag inte sett mer av honom än ett par bilder, men jag vågar ändå dra några växlar på dem och är övertygad om att Bajen införskaffat en alldeles egen och ung Michael Owen. Förhoppningsvis är Söderstadion på plats där borta för att rapportera om allt det intressanta som händer.

För övrigt visar Filminstitutet en annan höjdare om ett par veckor, nämligen den 3 februari. Ettore Scolas Una giornata particolare, En alldeles särskild dag, är på sätt och vis så långt ifrån Mnouchkines vildsinta fresk man kan komma men är lika fullt värd epitetet ”det görs inga riktiga filmer längre”.

Mx och Jeffrey lär vara med från start i kvällens utskåpning i Ecuador. Eller också är, ve och fasa, Max på väg nån annanstans. Själv ska jag ut i mörkret igen, för dotterns kanin ska tydligen ha käk.

Money makes the…

...eller...

Idioterna ger sig inte

• ”Kare anvandare
I samband med okningen av antalet forsok av olovlig bankkontoatkomst har var banks ledning” bla bla bla. Nån borde lära Nordeas ”support team” stava om jag över huvud taget ska kunna tänka mig att klicka vidare på deras mejllänk, för kan man inte stava kan man nog inte garantera säkerheten för eventuella kunder, är min tro.

• Inte nog med det: Frågan är alltså om Max stiger ner från himlen med hjälp av Linea Aerea del Ecuador i Los Angeles (och kanske får tillfälle att en gång för alla sparka ner Beckham) eller om han sätter sig på ett plan till Belgien och försvinner vid horisonten med hjälp av tio millar (eller mer… med tanke på Toivonens övergång för sju och matchen i och mot Venezuela på näthinnan borde han vara värd det fyrdubbla. Minst).

• Aftonbladets webb-tv större än Youtube… ”Våra läsare har blivit tittare också.”

Annars skiner solen. Jycken lär ha fått sig en morgonpromenad som heter duga och mokabryggaren puttrar glatt. Tre rätt så här tidigt på dagen är inte det sämsta. Att tjejer över lag har ett antal fördelar när svenska folket ska rösta fram årets idrottsliga prestation är väl inte heller så mycket att orda om, om man nu ska stanna en stund vid gårdagens gala. ”Det är verkligen trevligt här", tyckte för övrigt Brad Pitt, men det handlade tydligen om Golden Globe, ser jag nu.

Jo, tjena

Belgierna är på hugget. ”Hij is een robuuste centrale verdediger van 1 meter 88 die momenteel uitkomt voor het Zweedse Hammarby IF en is Zweeds international”, berättar nån på Tom Turessons gamla proffsklubbs forum. Fast den här gången handlar det förstås om vår Max. Club Brügge, som har ovanligt fula tröjor, är alltså nästa gäng som drar i backklippan.

Vi får väl se.

Jycken är i Järna och umgås med bland andra sin mamma. Själv ska jag klämma en nattmacka och en grolsch (holländsk produkt). Joakim Jensen. Dahlin? Det ser ju en smula oroväckande ut. Men det har vi haft på kläm att det skulle bli mest hela tiden…

Ord på vägen: Upp i topp

Ett alternativ är förstås att Bajen lånar Björn nu när Fulham lånar Vincenzo, den gamle Romahjälten, så att grabben får speltid där han hör hemma. Charlie, Runa, Pålle och en hel Ljusvattnets Maradona som kubbas om platserna där framme vore inte helt fel. Om man säger. Och en dansk, en argentinare och vår egen Bellman Jeffrey samt Erkan på andra flajern och Chanko nånstans i bakhasorna på dem ser bara bäst ut. David på rätt kant, Farstafyndet och Maximum Max i mitten och den enda Sulan värd namnet – dumt att klaga. Och heter man Hellström kommer det naturligtvis att gå bra. Så enkelt är det. Och om det behövs: in med vår ende (snyft) islänning och upp med Sulan på topp.

Mokabryggaren har puttrat på ett par varv mellan vilka jag knoppade en nödvändig bonustimme. Men nu är det dags igen: Kvinnor har en nämligen en tendens att göra saker ordentligt och då återstår bara att ge sig. Arbetet med syplatsen (”Är det där korgen för konstiga saker?" eller ”Kan inte det här vara hår också?”) är på nytt i gång. Och tar möjligen aldrig slut.

Jycken kanske behöver gå ut? Jaså, yngste sonen tog hand om den detaljen.

Vad letar folk och fä efter när dom så här inpå nyåret hittar fram till denna halvdebila blogg? Jo, följande: ”nakna svenskar med blöja”, ”ring i näsan”, ”preben elkjær”, ”frisparkar”, ”svenska ordstäv klart sade”, ”tuttar”, ”nackspärr”, ”baksidan”, ”slipsknuttar”, ”tranholmen drunknade” samt, hör och häpna, ”ord på vägen”.

Magnus Tappert har för övrigt hamnat i Degerfors, av alla ställen på jorden.

Kaffet är klart.

Should I stay

Vi ångar ogenerat på in i framtiden. En skadad Erkan får tyvärr inte tunnla ecuador- och venezuelagubbar i landslagsdressen, och Max? Tja, är Purple dynamite verkligen nåt för honom? Och sex mille för nån som är ovärderlig? Fast belgisk öl har förstås vissa kvaliteter. Kaffet till chokladen däremot tycks mig vara ett osäkert kort.

Kvinnorna är kvar i huset. Berget av textilier och knappar har en tendens att växa, enklast genom att ta allt större utrymme utanför den så kallade syplatsen, men solen skiner och vad vore vi utan kläder?

Eller kaffe?

Nu ska dom hänga ännu en släkting till Saddam. Bevittnar vi Bushs personliga vendetta för att farsgubben inte fick göra jobbet klart eller är det ytterligare en milstolpe på vägen mot demokrati?

Är du en del av "Sveriges tjockchock": 4.260 ton? Jul- och nyårskäket har nämligen fått oss att öka i vikt motsvarande 2.800 flodhästar eller 1.400 elefanter. Meddelar en kvällsdrake.

En annan avslöjar att en deprimerad Linda ställer in en spelning. Anledningen lär vara att hon inte orkar. Fadde för sin del har inte bytt lakan på ett bra tag.

Som sagt: solen skiner. Vi klär på oss och går ut.

Alla dessa projekt

Mokabryggaren puttrar lyckligt på. Det är en skön känsla att göra jobbet åt nån som uppskattar det. Jag försöker låsa in mig på kammaren. Huset är trots den tidiga timmen fullt av fruntimmer; jyckens matte har en så kallad syplats som vuxit till ett outsinligt okontrollerbart förråd för allt som har med saken att göra och som med gemensamma krafter ska rensas och sorteras av släktens, just det, kvinnor, och var vad hon önskade sig i julklapp, och emellanåt hör jag saker genom dörren som ”här är tovade grejer” eller ”käpphästprojekt” eller ”vart tog den där rosa vägen?” eller ”man kanske ska ha rutigt i ett och ett med blommigt” eller ”det här är ett så läckert tyg” eller ”hundra meter sånt här fult jävla tyg” eller ”låt det ligga så länge”.

Äldste sonen slaggar sin vana trogen som en sten. Den yngste ska ut med jycken. Barn borde alltid ha lov. Ska jag göra femtio armhävningar nu, så att jag är klar med ett av mina kanske-löften från tolvslaget häromdagen? Kaffedoften tränger igenom oväsendet. Jag tar med mig en balja och smiter ut för en tagg i solen. Löven ligger där dom ligger. Men styrpulpeteten kom till slut upp ur vattnet, som nästan ser badvänligt ut. Om tretton dagar startar försäsongsträningen.

Snart är det dags igen

Hummern är på tining och alsacen i frysen. Vi räknar ned och vänder ännu en gång blad och ser i vanlig ordning tiden an med visst nostalgiskt grepp om tillvaron såhär timmarna innan vi är där på andra, säkra sidan där allt fortfarande kan ske – exempelvis ett SM-guld som alla vet inte är någon omöjlighet om bara världen blir lite mer rättvis. Vad mer är vi säkra på? Tja, tio fotbollsspelare har kontrakt som går ut 2007 vilket leder till febril aktivitet både här och annorstädes varav ett och annat namn kommer att få en annan att fälla en tår. Som vanligt alltså, och det är vi alldeles bombsäkra på. Själva har vi gett oss själva den på att inte ge några löften, men det är klart; när man står där vid själva bladvändningen runt tolvbläcket och håller för öronen och rycks med i alla andras tjo och glam kanske man åker dit. I så fall ska all kraft ägnas åt att lägga till ett ”kanske”.

Årets grönvita bokslut innehåller allt. En del hade man naturligtvis velat vara förutan. Men det gäller förstås även allt annat man fått vara med om, så på den punkten finns ingen skillnad.

Till slut en bild från året som gått. Observera det hemmagjorda hammarbytrollet i näven i bildens mitt. Även om slutresultatet i just denna match gav den fullständigt obegripliga orättvisan som då och då drabbar Bajen ännu ett ansikte, finns det bara en sak att tillägga: Snart är det dags igen.

In i det sista

Att hänga folk är om man får tro USA:s president en viktig milstolpe på vägen mot demokrati.

Jycken sitter på förstukvisten och glor frågande på regnet. Mokabryggaren ska alldeles strax leverera dagens första omgång java. Enligt uppgift är det årets sista dag, och gärna för mig. Runt sex miljarder människor firar för övrigt nyår vid en annan tidpunkt. I vanlig ordning ska vi ta oss an vår tids järpe, nämligen hummern, gratinerad enligt konstens alla regler. Samt ekobiff, levererad av en relativt sett glad ko.

Torvalla IP lär bli en av nästa års viktigare platser för den som är intresserad av nyheter värda namnet.

67-årig kvinna födde tvillingar efter provrörsbefruktning. Det gör den spanska kvinnan till världens äldsta tvillingmamma, meddelar den något mindre kvällsdraken.

Fler årtal: Efter 362 år kommer världens äldsta tidning, Post- och Inrikes Tidningar, att upphöra på papper och ta steget ut i sajberrymden, får jag mig meddelat.

Mer sajber: Nån fd allsångsledare lär enligt en numera raderad blogg förd av någon som fått förtroendet att representera folket i Maria-Gamla stan ha tvättat bilen och möjligen konsumerat mackens porr, vilket fick den något större kvällsdraken att göra löp på den aktuella bloggarens sambo.

Mer kärlek: "Hon kunde inte sluta ta på honom", säger ett ögonvittne om vår ledande kronpretendent som nu lär visa sin kärlek öppet, meddelar samma kvällsdraken.

Kaffet är klart.

Knaster

Åter från udden och en mindre kvällspromenad i dimman. Jycken hittade tack och lov hem. I dag åt vi för övrigt vår första måltid (lunch) på ett tag utan svärmors in spe skinka på programmet. Nu är även den finito. Dock lyckades vi hitta ett paket bacon. Grabbkäk alltså, med mycket makaroner. Vi diskuterade snygga självmål medan mörkret smög sig på.

Husets kvinnliga inslag har varit borta mest hela dagen och typ tokshoppat upp julklappspresentkorten till dottern och passat på att ännu en gång glo på utställningen med Alberto och Bror. Alla vi andra har i princip inte gjort nånting av värde.

Fast det har vi visst, kom jag just på glömsk som jag är. Fyra miljoner löv togs omhand i vårsolen. Alltså flyttades från ett ställe till ett annat.

Joe Strummer har kilat vidare, läste jag när jag var ute på grönvit bloggrunda. Jag är inte bara glömsk; vissa dagar går spårlöst förbi. Typ "jaså, har Beatles gått skilda vägar? Tja, den 16 april 1970 vet jag inte vad som hände." Det får bli ett varv förbi vinylsamlingen och en starobno. Sonen lär komma viftande med sin ipod, men det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Hela bilden

Tillbringade större delen av förra natten med del två av en snygg dubbel-dvd tillsammans med äldste sonen som fick den i julklapp eftersom han inte var i jämmerdalen när det begav sig och följaktligen inte hade möjlighet att vara på plats Råsunda nine twentysix, och det som slog mig var vad som inte framgick: nämligen hur fullständigt överlägset Bajen var Aik på alla plan. Alltså, det framgick att de var överlägsna, till och med hela expertkadern på plats i rutan, från Tommy Svensson till numera avpolletterade tränaren för länets möjligen tredje bästa lag, var rörande överens om just den saken, men teveutsnittet ljuger alltid, bara så ni vet om ni händelsevis tror på allt som sker i rutan. Det pågår nämligen ständigt något utanför bilden som förmedlas, såväl i fotboll som i krig om ni nu tror på precisionsbomber. Den som var på plats just denna magiska kväll har hela bilden: överlägsenheten var, tja, varför inte monumental.

Men en sak stämde till punkt och pricka. Sju tusen bajare varav ett par tusen utspridda här och var lät bra mycket mer än tjugotvå tusen andra.

Och nu är det natt igen. Kalasjulölen är slut för denna gång.

Första dvd:n sparar vi till en annat tillfälle. Vi ska nämligen göra det som jycken redan gör och, hör och häpna, äldste sonen: slagga.

Som en annan dag

Jycken och jag är på väg mot udden och småfilosiferar bäst vi kan. Det är snortidig urtimme, mörkt som attan som sig bör såhär års när allt sjunger på sista versen, till skillnad från väderleken alltså som numera är mer av obestämdbar art även om jycken varit fästingfri ett tag, och det har tydligen varit jul, men vi känner oss tämligen oberörda av detta faktum trots ett väl inslaget märgben eller för all del ett par röda yllesockor som hittade ett par nya lyckliga ägare och som är med på promenaden.

Inte så att vi inte har kört vårt fulla race för att upprätthålla traditionerna, men det var nåt som saknades. Eller gick oss förbi. Delvis tindrande barnaögon till trots. Eller trots en ovanligt schvungfull tomte på grannvisit hela vägen från Dalarna med förhållningsorder att inte bli bjuden på starkt. Eller granen som är huggen alldeles i trakten. Eller för all del en förträfflig jansson som jag provsmakade natten innan nyss hemkommen från lönefabriken. För att inte tala om ett antal kalasjulöl från Nils Oscar.

Fast ska vi vara riktigt ärliga? Vi konsumerade kanske inte riktigt så mycket som krävs för att få hjulen att snurra allt fortare. Till allas båtnad.

Vi drog bara ett litet strå till stacken.

Vi trampar på längs upptrampade stigar och funderar på året som gått och det som skall varda. Med tanke på hur det ser ut i världen, årets erfarenheter av liv och död, minnet av stickande brandrök, hur det gick för Bajen och hur det kommer att gå etc för att inte tala om eventuell kvarskatt, sopberget och vår nya tids politiska egenintresse, så tillhör man nog arten kallblodigt lättsinniga.

Och det är väl tur det, med tanke på hur det ser ut i världen.

Vem vet, det kanske ljusnar. Det finns tecken som tyder på det. Snart har vi alla slutat tänka på saken (om man så vill, småfilosifera utan vinstintresse) och äntligen blivit konkurrensutsatta med samma mål i sikte. Folkpartiet, till exempel, har ju en gång för alla bestämt sig för att rensa upp i det pedagogiska träsket enligt parollen Det finns bara en väg att gå och det spelar ingen roll varför du skulle vara av en annan åsikt och redan från tre års ålder ska du veta om det. Kristdemokraterna å sin sida ska införa obligatorisk daglig mässa för att få a-kassa och där prästen kommer att få ett icke obetydligt ansvar för svavelosande predikningar över latmaskar, krumma och icke godkända i vandel, ordning och uppförande. Väl utanför kyrkporten väntar centern för att leda de förtappade i örat till bättre bemedlades städhinkar, walmartcentra och swimmingpooler som behöver rensas på löv.

Moderaterna, å sin sida, bidar sin tid.

Vad göra socialdemokraterna? Ingen aning. Förutom att hänga på tåget. Problemformuleringsprivilegiet (ett jävla skönt ord att skriva) har nämligen rusat dem förbi.

Den lede Fi är för tillfället neutraliserad.

Och då har vi inte ens ägnat en tanke åt Bush.

Nä, det är tur att det finns annat här i världen. Jycken snusar runt i buskarna, hittar en talgboll och smäller i sig den innan nån får för sig att hon inte får det och jag tänder en tagg. Vi är nämligen längst ute på udden och når i samma ögonblick ett slags insikt. Så är det nämligen ibland: syntesen av så kallad frisk luft och tankeverksamhet av nästan vilket slag som helst kan ge de mest häpnadsväckande självklara resultat. Vi har bestämt oss; vi höll konstigt nog på att gå vilse men har hittat hem: snus, fruntimmer och brännvin. För att inte tala om Bajen. Och att få upp på land styrpulpeten innan vädrets makter slår om. Femtio armhävningar och sen väcka ungarna.

Men först en rejäl balja kaffe.

Lite Football Manager över det hela

Sonen är hemma efter tre månader i landet där barnen går klädda i gardintyg och sjunger så in i vassen bra och tog jycken på promenad under de karga svenska stjärnorna. Själv hamnade jag på den här länken och undrade försynt: vem är spelaren i allsvenskan som eventuellt har högre lön än Charlie Davies?

Och så ska det bli en ny arena. Eventuellt det med, förstås.

Vi ska käka fisk, delvis för att bli intelligentare men också för att vi om ett par dar går in i skinkans tecken. Det visste ni inte, men däruppe finns faktiskt en sån stjärnbild. Själv är man född i grisens tecken. Det är ett tecken om något.

Nästan som Pelé

"Thats why Hammarby gave him such a horrible contract offer that he turned it down ... Charlie Davies var den som de flesta hade tänkt skulle bli ligans nya ..."

Sånt får man läsa när man är ute och googlar. Riktigt vad det betyder vet jag inte.

Sen får man heller inte köra sitt vanliga bloggrejs utan ska uppdatera och konfirmera och nya lösenord och hela programmet.

Som om det inte räckte som det är.

Tiden går. Saker händer. Möjligen är man inte odödlig, men det återstår trots allt att se. Uppleva. Konstatera. Vara med om. Göra något åt.

Hemma igen tog vi ett varv runt huset jycken och jag i stjärnljus och viss kyla efter ett antal på Carmen och surr med gammal polare om livet och döden och som det ibland kan bli och inte minst varför. Nödvändigt helt enkelt att ibland surra på och med besked. Jycken däremot fick upp ett spår, och jag lät henne få sin vilja fram. Vi hamnade i ett buskage av sällsynt buskigt slag. Eftersom jycken var kopplad. Sen stod vi där och glodde.

Vi håller alltså på att avsluta ännu ett av dessa sällsynta år som man får vara med om. Vi sträcker försynt på ryggen och laddar om.

...och undrar om det är klart nu...

Absolut klart

Jaha, så slutade allt lyckligt på alla sätt och vis om man tänker på allt nattsvart som kunde ha inträffat ända in i det sista på alla håll och kanter om bollen studsat fel både här och där eller domarn haft pipan i munnen.

Lilla silvret, hur stort är det egentligen? Det kan väl bara vara Svenska fotbollförbundet som kan komma på nåt så dumt. Vad säger Riksidrottsnämnden?

Nhleko fick målet, va? I så fall: proppen är ur. Det måste betyda nåt inför nästa säsong.

Att Pablo gjorde ännu en klasstrut så här på upploppet förvånar i alla fall inte mig. Jag anser att det också borde betyda nåt inför nästa säsong, som måste ha börjat så fort slutsignalen löd på Värendsvallen. Tog Tony kommandot redan på spelarbussen hem?

Nu ska vi göra annat ett tag.

En riktig lirare

Jobbiga årstiden är här. Nu talar jag inte om alla löv som hann drunkna i snödreven, bilen som har sommardäck, kylan i största allmänhet, gräsklipparen som frusit fast, kalla fingrar och domnade tår när man framhärdar i gympaskor och alla svordomar när man viker av runt ett gathörn och tårarna som nordan piskar fram. Eller mörkret. Och allt annat elände. Rullgardinen går ner och man undrar om den nånsin går att få upp igen.

Det är uppbrottens tid. El del har redan bestämt sig, andra hoppas ännu på ett under. Och Petur flyttar hem till Island.

Det skulle naturligtvis ske nån gång, men är lika fullt sorgligt. Han har satt sina spår. Yngste sonen vägrade en gång i tiden att klippa sig för att han ville se ut som Petur, och trots att jag tydligt och pedagogiskt visat och förklarat att Petur har klippt sig sen dess hjälper det inte. Bara som ett exempel.

Petur var inte bara en backklippa. Han var också spindelmannen med oslagbar förmåga att vinna bollarna som spelades upp på motståndarnas targetplayer. För att välja ett annat exempel.

Han var här, han försvann ett tag, och sen kom han tillbaka till Söderstadion. Och nu försvinner han på riktigt.

Fast det är förstås inte sant. Han finns kvar som en av de stora grönvita eftersom han satte sitt avtryck på och samtidigt präglades av vad som Bajen står för.

Snart sätter Tony sin stämpel på Hammarby. Och rullgardinen släpper trots allt in lite ljus. Blir det Royal League-spel får man hoppas att mannen vid rodret har den goda smaken att låta karln med det stora grönvita hjärtat spela åtminstone sista kvarten i nån av matcherna på Söderstadion.