Alltså, vi kunde inte låta bli, vi hade hinkat kaffe, kliat jycken, njutit av vårkänslor, det var en sån dag, vi kom hem, vi satte på dumburken för att glo lite på La Liga, vi såg att en kanal visade allsvenskan och vi såg sista tolv mellan ajk och Brommapojkarna för vi kunde inte låta bli. Vilken underhållning! Vilken åker! Vilket dravvel! Alltså, vi ska lämna eländet åt sitt öde, men fortsätter Eguren såhär är allt förlåtet!
lördag, mars 20, 2010
fredag, mars 12, 2010
Återkommande grönvita tecken
Solen tittar fram då och då. Vi anar den även i dag och hör snön droppa. Dessutom har vi druckit kaffe. Jycken? Har fått kuska runt sjön med matten på skidor. Fotboll? Vi anar nåt i luften. Och att 40 centimeter snö kanske har blivit 37.
Att Petter Furuseth är tillbaka som grönvit kantspringargamäng gläder oss alldeles oerhört. Att Petter vinglat hit och dit hör till, livet är sånt (och vem vet, det kan ju varit fruntimmer inblandat), och vi ska väl lustigt nog vara tacksamma för att förra säsongens kval till allsvenskan slutade som det gjorde, för annars hade han nog inte varit grönvit han heller utan troligare assyrisk folkhjälte.
Att Sebastián Eguren, som inte kunde sätta ord på hur det kändes att springa in på Nou Camp inför 90.000 åskådare och där först se en och sedan en annan grönvit flagga i det katalanska publikhavet, väljer att sparka boll några månader i Mordors maskineri är naturligtvis deprimerande. Fast inte lika deprimerande som att femton pellejönsar genom att avbryta en träning än en gång lyckats sätta grönvit töntstämpel på alltsammans. Tror dom verkligen att det är dom, eller för den delen Eguren, som är Hammarby?
Tyvärr missade vi att vara på plats på Zinken under Bajens urladdning mot Sirius i veckan eftersom annat pockade på uppmärksamhet. Tanken var att vi skulle fira med vår gode vän P som enligt uppgift gjorde sin tusende Bajenmatch på plats. Vi har ännu inte lyckats konfirmera att han lyckades ta sig ur tältet innan Bajen ledde med 6–0. För övrigt är vi övertygade om att bucklan äntligen får följa med rätt lag hem från Studenternas.
Så nu vet ni vad vi är övertygade om.
För övrigt är det alldeles åt helvete för lite Serge nu för tiden. (För att inte tala om France Gall, vilket vi tänker göra något åt...) Allt är naturligtvis borgarnas fel. Den här länkar vi för P och hans tusen matcher.
Att Petter Furuseth är tillbaka som grönvit kantspringargamäng gläder oss alldeles oerhört. Att Petter vinglat hit och dit hör till, livet är sånt (och vem vet, det kan ju varit fruntimmer inblandat), och vi ska väl lustigt nog vara tacksamma för att förra säsongens kval till allsvenskan slutade som det gjorde, för annars hade han nog inte varit grönvit han heller utan troligare assyrisk folkhjälte.
Att Sebastián Eguren, som inte kunde sätta ord på hur det kändes att springa in på Nou Camp inför 90.000 åskådare och där först se en och sedan en annan grönvit flagga i det katalanska publikhavet, väljer att sparka boll några månader i Mordors maskineri är naturligtvis deprimerande. Fast inte lika deprimerande som att femton pellejönsar genom att avbryta en träning än en gång lyckats sätta grönvit töntstämpel på alltsammans. Tror dom verkligen att det är dom, eller för den delen Eguren, som är Hammarby?
Tyvärr missade vi att vara på plats på Zinken under Bajens urladdning mot Sirius i veckan eftersom annat pockade på uppmärksamhet. Tanken var att vi skulle fira med vår gode vän P som enligt uppgift gjorde sin tusende Bajenmatch på plats. Vi har ännu inte lyckats konfirmera att han lyckades ta sig ur tältet innan Bajen ledde med 6–0. För övrigt är vi övertygade om att bucklan äntligen får följa med rätt lag hem från Studenternas.
Så nu vet ni vad vi är övertygade om.
För övrigt är det alldeles åt helvete för lite Serge nu för tiden. (För att inte tala om France Gall, vilket vi tänker göra något åt...) Allt är naturligtvis borgarnas fel. Den här länkar vi för P och hans tusen matcher.
måndag, mars 08, 2010
Jepp!
Jepp, massor av kaffe, sol, jycken runt udden. Hela programmet. Hela helgen. Sen kom hela basset hem från sportlovsskidkullen i Dalarna. Och jepp, vi avrundade det hela med konsert med Rickie Lee Jones. Rostar gammal kärlek? So what. Rickie Lee Jones är... Ricke Lee Jones.
söndag, februari 28, 2010
En nyhet i OS-stormen
Visst, bragdguld i curling och skrällbrons i slalom i all ära men DN:s toppnyhet till morgonkaffet måste väl ändå vara "Jimi Hendrix släpper ny skiva i mars".
Jycken ser för övrigt förväntansfull ut hon med och vill ut i snögloppet. Här i civilisationens yttre utkanter är det en halvmeter snö att hoppa omkring i ute på udden och leta efter exempelvis pinnar i trots det möjligtvis tillfälliga mildvädret. Vi har för övrigt sett asfalt på nytt. Utanför favorithökaren. Det var ett tag sedan.
Lugnet är förstås som alltid bedrägligt, men vi njuter likafullt. Övriga familjen har nämligen dagen till ära packat in sig i kärran och är på sportlovsresa norrut. Och här sitter vi. Dricker kaffe. Läser tidningen. Väntar in mokabryggarens andra varv.
Vilken helg. Vi missade Torvalla, men fem ett mot Väsby låter bra. Vi missade Zinken men avgörande strut på tilläggstid mot Sirius låter bra. Och vi missade Hovet, men fem tusen bajare på läktaren låter bra. Man är lite grann som Helena Jonsson, man siktar men lite för högt och skjuter lite grann bredvid målet. Men det är inställningen som räknas. Apropå OS, vi måste ändå kommentera det faktum att vi med äldste sonen har suttit framför dumburken och kommit fram till att curling handlar om 100 procent skicklighet och inget annat…
Helt sjukt, vi har sett mer curling än något annat. Vi har blivit helt förhäxade av stenarnas gång över isen och tänkt: "Varför gör dom på detta viset?" Vi har suttit där med tappad haka och trott att det inte är sant.
Annars älskar vi Kalla! Och Haag! Vilka tjejer! För att inte tala om tjejhockeyfinalen! Raka rör, full careta och pang på rödbetan!
Annars gillar vi att grabbarna far fram i skidspåren de med och med Södergren i spetsen. Vi gillade bisittare Olofssons tårar efter den svenska kollektiva uppvisningen i dubbeljakten. Såna är vi nämligen, och vi hymlar inte med det: vi gillar killarna men älskar tjejerna!
Nu reser vi på oss. Jycken ser förväntansfull ut. Allt kan hända. Men först en kaffe.
Jycken ser för övrigt förväntansfull ut hon med och vill ut i snögloppet. Här i civilisationens yttre utkanter är det en halvmeter snö att hoppa omkring i ute på udden och leta efter exempelvis pinnar i trots det möjligtvis tillfälliga mildvädret. Vi har för övrigt sett asfalt på nytt. Utanför favorithökaren. Det var ett tag sedan.
Lugnet är förstås som alltid bedrägligt, men vi njuter likafullt. Övriga familjen har nämligen dagen till ära packat in sig i kärran och är på sportlovsresa norrut. Och här sitter vi. Dricker kaffe. Läser tidningen. Väntar in mokabryggarens andra varv.
Vilken helg. Vi missade Torvalla, men fem ett mot Väsby låter bra. Vi missade Zinken men avgörande strut på tilläggstid mot Sirius låter bra. Och vi missade Hovet, men fem tusen bajare på läktaren låter bra. Man är lite grann som Helena Jonsson, man siktar men lite för högt och skjuter lite grann bredvid målet. Men det är inställningen som räknas. Apropå OS, vi måste ändå kommentera det faktum att vi med äldste sonen har suttit framför dumburken och kommit fram till att curling handlar om 100 procent skicklighet och inget annat…
Helt sjukt, vi har sett mer curling än något annat. Vi har blivit helt förhäxade av stenarnas gång över isen och tänkt: "Varför gör dom på detta viset?" Vi har suttit där med tappad haka och trott att det inte är sant.
Annars älskar vi Kalla! Och Haag! Vilka tjejer! För att inte tala om tjejhockeyfinalen! Raka rör, full careta och pang på rödbetan!
Annars gillar vi att grabbarna far fram i skidspåren de med och med Södergren i spetsen. Vi gillade bisittare Olofssons tårar efter den svenska kollektiva uppvisningen i dubbeljakten. Såna är vi nämligen, och vi hymlar inte med det: vi gillar killarna men älskar tjejerna!
Nu reser vi på oss. Jycken ser förväntansfull ut. Allt kan hända. Men först en kaffe.
tisdag, februari 23, 2010
Treans växel
Mokabryggaren bubblar av ren och skär lust. I dag har vi nämligen helt enkelt bestämt oss att stödja Bajens sak genom ett antal armhävningar med mera och sedan fortsätta framåt med kolossal fokusering på uppgiften och inte se oss om (och till exempel reta oss på att Emil Johansson snodde platsen som 00-talets vänsterback, vilket måste ha föregåtts av ett slags moderat värvningskampanj). En liten bit av oss påstår att fokuseringen på uppgiften har med Projekt Beach 2010 att göra, men det stämmer inte mer än högst delvis och i så fall omedvetet och i reptilhjärnan. Vi har helt enkelt insett att det är dags att sluta snacka. Ska man igenom superettan kräver det hårt jobb, och vi ska göra vad vi kan för att också nå toppen.
Möjligen klämmer vi även lagg som grädde på moset. Snön omöjliggör tester av vår förmåga att klara av tvåans och treans växel per långfärdsskridskor, som en hyllning till våra absoluta OS-älsklingar Haag och Kalla, så det får bli diagonalåkning eller nåt. Dessutom är sjön slät, om än vindpiskad.
Yngste sonen är förresten hemma och snorar och räknar 50-öringar och laddar för sportlov. Mamman bokför eller nåt och har tagit på sig jyckens tur. Vi har dessutom sällskap av A, som inte vill gå i skolan. Mokabryggaren bubblar, men det har vi redan konstaterat.
Okej, så här är det: Att Sebastián Eguren väljer Mordor framför evig kärlek är hans ensak. Eguren är en riktigt professionell fotbollsspelare. Riktigt professionella fotbollsspelare kysser klubbmärken i parti och minut. Man kan bli deprimerad för mindre.
Frågan är om man blir mindre deprimerad om man går på bio för att se "Det vita bandet", vilket vi planerar att göra framåt kvällen innan filmen försvinner ut i dvd-döden. Vi minns fortfarande med visst mått av illamående österrikarens "Funny Games" för drygt tio år sedan. Otäck var bara förnamnet. Jänkarna fick visst till en remake av rullen för några år sen, lustigt nog även den med Michael Haneke som regissör, men den har vi inte sett och tänker inte se. Filmer för amerikansk publik gör oss ofta också illamående, men av helt andra skäl.
Dottern har förresten film på schemat några veckor. Varje dag en ny film, vilket gläder en gammal filmvetare. "Nosferatu", "De 400 slagen" – och i går "Amarcord", bara en sån sak. Vi väntar med spänning på dagens rapport. Kanske "Borgarklassens diskreta charm"?
Nu ska vi göra armhävningar.
Men först en kaffe.
Möjligen klämmer vi även lagg som grädde på moset. Snön omöjliggör tester av vår förmåga att klara av tvåans och treans växel per långfärdsskridskor, som en hyllning till våra absoluta OS-älsklingar Haag och Kalla, så det får bli diagonalåkning eller nåt. Dessutom är sjön slät, om än vindpiskad.
Yngste sonen är förresten hemma och snorar och räknar 50-öringar och laddar för sportlov. Mamman bokför eller nåt och har tagit på sig jyckens tur. Vi har dessutom sällskap av A, som inte vill gå i skolan. Mokabryggaren bubblar, men det har vi redan konstaterat.
Okej, så här är det: Att Sebastián Eguren väljer Mordor framför evig kärlek är hans ensak. Eguren är en riktigt professionell fotbollsspelare. Riktigt professionella fotbollsspelare kysser klubbmärken i parti och minut. Man kan bli deprimerad för mindre.
Frågan är om man blir mindre deprimerad om man går på bio för att se "Det vita bandet", vilket vi planerar att göra framåt kvällen innan filmen försvinner ut i dvd-döden. Vi minns fortfarande med visst mått av illamående österrikarens "Funny Games" för drygt tio år sedan. Otäck var bara förnamnet. Jänkarna fick visst till en remake av rullen för några år sen, lustigt nog även den med Michael Haneke som regissör, men den har vi inte sett och tänker inte se. Filmer för amerikansk publik gör oss ofta också illamående, men av helt andra skäl.
Dottern har förresten film på schemat några veckor. Varje dag en ny film, vilket gläder en gammal filmvetare. "Nosferatu", "De 400 slagen" – och i går "Amarcord", bara en sån sak. Vi väntar med spänning på dagens rapport. Kanske "Borgarklassens diskreta charm"?
Nu ska vi göra armhävningar.
Men först en kaffe.
onsdag, februari 17, 2010
Den enögda grannen blir säkert glad
Snön faller. Och mörkret. Ska hälla i mig en balja kaffe. Men först ska jag kanske lämna fejsbokgruppen "Det finns bara en Sebastian Eguren"...
söndag, februari 14, 2010
Årets första Torvalla
Häromkvällen var vi superkulturella och lyssnade på vår gamla jättefavvo James Ellroy på Kulturhuset. Ellroy passade på att dra världens roligaste vits. Men det var inte det vi skulle berätta.
Jepp, sladdade ut till Torvalla med sönerna, käkade en hamburgare grillad svart som synden på ena sidan och kompensationsrå på den andra, frös mest om tårna innan vi kom på att vi skulle ha dem i luften och hela tiden hålla dem i rörelse – och studerade under ett par minuters upptining i pausen konståkning i den närliggande ishallen där vi konstaterade att vi alltid haft sjukt svårt med vår lust att se tjejerna sätta sig på rumpan och samtidigt vilja att det ska gå bra med dubbelsalchoven för vi är otroligt empatiska och vill ju egentligen allas väl. Och världsfred. Men det var inte dit vi ville komma den här gången.
BP började möjligen bäst, och vi saknade Mikkel och till och med Pinones, som såg kralligare ut än vi mindes. Men till slut var det faktiskt inget snack om saken. Efteråt såg Bajen ut att ligga en division högre än motståndarna. Vi drar inga växlar på resultatet, men vi gladdes åt godkända insatser på rätt många fötter och en seger är alltid en seger. Det såg, hör och häpna, rätt bra ut i snöyran. Det var för en gångs skull förvånansvärt få träben på planen. Pigga HTTF:are har dessutom en vinnarkultur med sig, och vågar därmed. Och Mikkel? Han tröttnade.
Alltså, vi är inte säkra på saken, men det var väl Filip Bergman som klev in med kvarten kvar efter gott dagsverke av Traore på mitten? Om det var han så såg han stor, tung, väldig och dominant ut. Och det kändes bra att ha en sån lirare att ta till om det behövs och när Bajen jagar ett eventuellt två två-mål.
Castro ska naturligtvis fortsätta slå straffar. Inte Dahl. Elaka tungor lär påstå att Castro är världsbäst i slowmotion, men vi tycker att han har andra kvaliteter också.
Att herr Söderström blev utbytt såg vi som ett slags tecken. På vad vet vi däremot inte riktigt.
Efteråt var vi upplyfta. Det var med grönvita ögon sett faktiskt alldeles för länge sen. Vi lät våra nya favoriter gå varma i spelarn och fortsatte att sakteliga tina upp.
Ser vi ljuset? Kanske.
Mokabryggaren kallar. Jycken? Får ett av kidsen ta hand om. Vi har annat för oss.
Jepp, sladdade ut till Torvalla med sönerna, käkade en hamburgare grillad svart som synden på ena sidan och kompensationsrå på den andra, frös mest om tårna innan vi kom på att vi skulle ha dem i luften och hela tiden hålla dem i rörelse – och studerade under ett par minuters upptining i pausen konståkning i den närliggande ishallen där vi konstaterade att vi alltid haft sjukt svårt med vår lust att se tjejerna sätta sig på rumpan och samtidigt vilja att det ska gå bra med dubbelsalchoven för vi är otroligt empatiska och vill ju egentligen allas väl. Och världsfred. Men det var inte dit vi ville komma den här gången.
BP började möjligen bäst, och vi saknade Mikkel och till och med Pinones, som såg kralligare ut än vi mindes. Men till slut var det faktiskt inget snack om saken. Efteråt såg Bajen ut att ligga en division högre än motståndarna. Vi drar inga växlar på resultatet, men vi gladdes åt godkända insatser på rätt många fötter och en seger är alltid en seger. Det såg, hör och häpna, rätt bra ut i snöyran. Det var för en gångs skull förvånansvärt få träben på planen. Pigga HTTF:are har dessutom en vinnarkultur med sig, och vågar därmed. Och Mikkel? Han tröttnade.
Alltså, vi är inte säkra på saken, men det var väl Filip Bergman som klev in med kvarten kvar efter gott dagsverke av Traore på mitten? Om det var han så såg han stor, tung, väldig och dominant ut. Och det kändes bra att ha en sån lirare att ta till om det behövs och när Bajen jagar ett eventuellt två två-mål.
Castro ska naturligtvis fortsätta slå straffar. Inte Dahl. Elaka tungor lär påstå att Castro är världsbäst i slowmotion, men vi tycker att han har andra kvaliteter också.
Att herr Söderström blev utbytt såg vi som ett slags tecken. På vad vet vi däremot inte riktigt.
Efteråt var vi upplyfta. Det var med grönvita ögon sett faktiskt alldeles för länge sen. Vi lät våra nya favoriter gå varma i spelarn och fortsatte att sakteliga tina upp.
Ser vi ljuset? Kanske.
Mokabryggaren kallar. Jycken? Får ett av kidsen ta hand om. Vi har annat för oss.
Rupa & the April Fishes - LIVE at Babel Med from Cumbancha on Vimeo.
måndag, februari 08, 2010
Sorry I'm late Jim...
"De senaste veckorna har vi jobbat ganska mycket med defensiven", säger tränare Borgqvist efter 4–3-segern över Degerfors i årets första träningsmatch för Bajen. Vi vet inte om resultatet speglar detta slit, en anledning är att vi inte var på plats, men omöjligt är det ju inte. När offensiven är på schemat kanske matchen slutar 12–3. Fast troligen inte. Fast det är ju ett tag sen Bajen gjorde fyra baljor. Släppa in tre är vi däremot mer vana vid.
Annars konstaterar vi att det åter är mörkt. Dagen bara försvann. Fast vi pallrade oss runt isen på grillorna för några timmar sen, där vi hälsade på blomma och jycke varav den ena hasade runt på skidor, så nåt vettigt har vi i alla fall åstadkommit.
Och kaffe har vi druckit. Bara kaffe.
Annars konstaterar vi att det åter är mörkt. Dagen bara försvann. Fast vi pallrade oss runt isen på grillorna för några timmar sen, där vi hälsade på blomma och jycke varav den ena hasade runt på skidor, så nåt vettigt har vi i alla fall åstadkommit.
Och kaffe har vi druckit. Bara kaffe.
lördag, januari 30, 2010
Svänger
Rysligt kall morgonpromenad över isen. Jycken levde rövare och mådde som en kung. Snart mullrar mokabryggaren som vi satte på medan computern varvade upp... Vi är inte längre kompis med Igor på fejsbok. Så kan det gå.
Men det vi tänkte berätta är att vi är kulturella mest varje dag och därför trampar omkring i snömassorna med ett fånigt leende. Fishtank, till exempel, ett måste för en kulturknutte, är en lysande engelsk film i bästa diskbänksrealismtradition. Katie Jarvis är kanon som 15-åriga Mia. Alla fördomar om England uppfylls! Se den!
Och vi springer på konserter i parti och minut! På onsdag är det dags igen. Men vi har redan fått en ny favorit alla kategorier. Rupa & the April Fishes gick vi i gång på och med besked. Men nästa gång får dom lira på ett ställe där man kan svänga sina lurviga.
Oboy, nu mullrar mokabryggaren orgiastiskt!
Men det vi tänkte berätta är att vi är kulturella mest varje dag och därför trampar omkring i snömassorna med ett fånigt leende. Fishtank, till exempel, ett måste för en kulturknutte, är en lysande engelsk film i bästa diskbänksrealismtradition. Katie Jarvis är kanon som 15-åriga Mia. Alla fördomar om England uppfylls! Se den!
Och vi springer på konserter i parti och minut! På onsdag är det dags igen. Men vi har redan fått en ny favorit alla kategorier. Rupa & the April Fishes gick vi i gång på och med besked. Men nästa gång får dom lira på ett ställe där man kan svänga sina lurviga.
Oboy, nu mullrar mokabryggaren orgiastiskt!
tisdag, januari 19, 2010
Vem lurar vem på Facebook?
Är man på fejsbok, vilket man är för det är rätt schysst sätt att hålla reda på kreti och pleti och en och annan lirare från förr har man stött på (är för övrigt ”vän” med Igor Armas), tar det tid att med högt ställda ögonbryn och tappad haka botanisera runt bland alla tappra själar. Man klickar på nåt namn. Och hamnar någonstans. Till exempel hos Göran Hägglund. Finns han på riktigt? På Facebook vet man nämligen aldrig. Det är han på bilden. På riktigt vet man faktiskt inte heller.
”14.30 invigs Medstop Apotek Påfågeln på Kungsholmen. Ett av 62 som Medstop köpt.” Söndag 10.32 meddelas detta via Iphone av Hägglund som är nåt slags driftkucku, läs ansvarig, för utförsäljningen av just denna produkt i jämmerdalen och hoppas väl på så sätt lyckas hålla näsan över fyraprocentsspärren vid höstens val.
På natten 00.22 kommenterar George Holmer detta faktum. ”Min fru och jag (min fru är från England, och vi har bott i fyra länder) såg lite Ipren etc på Statoil härmodagen och tänkte och sade båda att nu känns det ju som om man bor i ett normalt land.”
Skönt för George, som visar sig vara nåt slags kd-pelle på Gotland med fem barn. En annan av Görans fans är Lena Salva. Om henne får man inte veta mycket mer än att hon ligger behagfullt utsträckt i en tämligen minimal baddräkt. En av Lenas vänner är Nisse Hult som enligt uppgift är Rik & Vacker och vars stora intressen är Poker, Brudar, Party, Resor, Tattoo. Nisse stoltserar också med sin utbildning, som enligt honom själv är Porno gym, Analt, Buttman´s högre utb magister.
Nisse har 76 vänner (Göran har 779 fans...), merparten är vad man skulle kunna definiera som snygga brudar, alltså gärna lätt klädda och helst inte alls. Eller varför inte Burusera Usedunderwear, som paketerar och skickar följade om du händelsevis är intresserad: "We have a lot of Europeans Girls from differents countries that want sell you their personal used underwear. All girls are 18 older."
Nisse är också medlem i "Vi som dragit upp burkan till midjan och haft sex med en muslim”, som man kan hitta under Facebookgrupp-parollen ”Hushållstjänster”.
En av Nisses bilder i sviten ”muslimsk kvinna”, den som visar hennes bröst, har en kommentar, nämligen av Rebecka Törnqvist. ”Rätt söt ändå”, tycker Rebecka som också är medlem i burkasexgruppen. Om man får tro bilden av Rebecka så är det den Rebecka som kan sjunga. Hon är också med i "Terrornätverket Alliansen" som den 23 december kl 11.06 meddelar ”gräver klyftor som andra skottar snö. Svettigt!” nämnda allians tycks bestå av, om man får tro gruppbilden, tidigare nämnda Göran samt Maud, Fredrik och han som vill att man ska börja skolan senast vid ett års ålder. För alliansen ”tycker egentligen att mellanstadiet är lite väl sent att välja yrke, men okejdå. Helst ser vi ju att man väljer rätt föräldrar redan från början.”
Nisse är inte bara kompis med lättklädda damer och exempelvis Rebecka, utan även med Thorsten Av Föring, Svenne Apfjärth, Berit Klinga och kocken Jamie Oliver. Oliver har många järn i elden. I går fick han en present: "Jamie got a Butt Plug from Amanda Hansson using Sex Toys!”
Jamie Oliver kommenterade detta kl 10:34: ”kan su hjölpa mig att föra in den? jag lyckas då inte =(”
Grefve Rutger Von Pinkenstrååhle svarade tämligen omedelbart: ”Vilja, våld och vaselin ;)”
Grefven är förresten kompis med Kronprinsessan Victoria, som har 182 vänner. Är det Kronprinsessan, som påstår sig vara ”En glad kvinna eller tjej i sina bästa år?” Tja, hon är på bild och uppger som sina föräldrar Silvia Bernadotte och Carl XVI Gustaf Bernadotte "Pappsen". Andra vänner till Kronprinsessan är Hans Scheike, Helge Fossmo, Alexander Rybak (med fiol) samt Leif Silbersky, som har rätt många mysko grejer för sig. Jamie Oliver är också vän med Therese Danielsson, precis som Ronald Roppe Flödderberg, vars favoritcitat är "’One down, a million to go’ - Random amerikan efter ett negermord för en herrans massa år sedan.”
Therese, som syns på bild, står bakom gruppen 2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti som i skrivande stund har över 211.000 medlemmar. Det kan man ju förstå; det är minst sagt behjärtansvärt. ”Vi har precis förhandlat klart med våra sponsorer och kommer för varje medlem som går med skänka 2 kronor.
Vi klarar för tillfället att ta med 200 000 medlemmar men kommer förmodligen kunna ta in fler senare!
Enligt avtalet träder sponsorerna fram när donationen är klar.” Skriver Therese.
Hennes senaste logginlägg lyder: Pengarna kommer överföras ikväll. Vi kommer då publicera vem det är. Och en direkt länk till banköverförningen.”
Kul, och man tänker kanske "vad bra!" Eller nåt.
Just när jag skriver detta har just denna grupp, och Therese, gått upp i rök...
”Macks på Flashback och hans vänner kommer även ta en liten bit av pengarna och åka på en jordenrunt resa och köpa stora mängder kokain och minderåriga prostituerade för pengarna som vi samlat ihop.” Meddelas det.
Är det verkligen kul?
Nej. Men de drygt 211.000 personerna kan ju skicka en hundring till Läkare utan gränser i stället. Eller Rädda Barnen.
Nu ska jag dricka kaffe.
Uppdatering.
1) Gruppen är putz veg. Men den som vill kan hitta miljoner liknande grupper.
2) Skön journalistik?
"Blir det några Facebookpengar till Haiti?
Av Jonas Nyrén
Publicerad 19 januari 2010 11.32
Den omdiskuterade Facebookgruppen "2 kronor per medlem till jordbävningsoffren i Haiti" har nu nått 200 000 medlemmar.
Nu väntar alla på att gruppens skapare ska ge sig till känna - och berätta hur donationen ska gå till.
Som Sydsvenskan tidigare berättat lovar Facebookgruppen att skänka 2 kronor för varje person som anmäler sig på gruppens hemsida...."
”14.30 invigs Medstop Apotek Påfågeln på Kungsholmen. Ett av 62 som Medstop köpt.” Söndag 10.32 meddelas detta via Iphone av Hägglund som är nåt slags driftkucku, läs ansvarig, för utförsäljningen av just denna produkt i jämmerdalen och hoppas väl på så sätt lyckas hålla näsan över fyraprocentsspärren vid höstens val.
På natten 00.22 kommenterar George Holmer detta faktum. ”Min fru och jag (min fru är från England, och vi har bott i fyra länder) såg lite Ipren etc på Statoil härmodagen och tänkte och sade båda att nu känns det ju som om man bor i ett normalt land.”
Skönt för George, som visar sig vara nåt slags kd-pelle på Gotland med fem barn. En annan av Görans fans är Lena Salva. Om henne får man inte veta mycket mer än att hon ligger behagfullt utsträckt i en tämligen minimal baddräkt. En av Lenas vänner är Nisse Hult som enligt uppgift är Rik & Vacker och vars stora intressen är Poker, Brudar, Party, Resor, Tattoo. Nisse stoltserar också med sin utbildning, som enligt honom själv är Porno gym, Analt, Buttman´s högre utb magister.
Nisse har 76 vänner (Göran har 779 fans...), merparten är vad man skulle kunna definiera som snygga brudar, alltså gärna lätt klädda och helst inte alls. Eller varför inte Burusera Usedunderwear, som paketerar och skickar följade om du händelsevis är intresserad: "We have a lot of Europeans Girls from differents countries that want sell you their personal used underwear. All girls are 18 older."
Nisse är också medlem i "Vi som dragit upp burkan till midjan och haft sex med en muslim”, som man kan hitta under Facebookgrupp-parollen ”Hushållstjänster”.
En av Nisses bilder i sviten ”muslimsk kvinna”, den som visar hennes bröst, har en kommentar, nämligen av Rebecka Törnqvist. ”Rätt söt ändå”, tycker Rebecka som också är medlem i burkasexgruppen. Om man får tro bilden av Rebecka så är det den Rebecka som kan sjunga. Hon är också med i "Terrornätverket Alliansen" som den 23 december kl 11.06 meddelar ”gräver klyftor som andra skottar snö. Svettigt!” nämnda allians tycks bestå av, om man får tro gruppbilden, tidigare nämnda Göran samt Maud, Fredrik och han som vill att man ska börja skolan senast vid ett års ålder. För alliansen ”tycker egentligen att mellanstadiet är lite väl sent att välja yrke, men okejdå. Helst ser vi ju att man väljer rätt föräldrar redan från början.”
Nisse är inte bara kompis med lättklädda damer och exempelvis Rebecka, utan även med Thorsten Av Föring, Svenne Apfjärth, Berit Klinga och kocken Jamie Oliver. Oliver har många järn i elden. I går fick han en present: "Jamie got a Butt Plug from Amanda Hansson using Sex Toys!”
Jamie Oliver kommenterade detta kl 10:34: ”kan su hjölpa mig att föra in den? jag lyckas då inte =(”
Grefve Rutger Von Pinkenstrååhle svarade tämligen omedelbart: ”Vilja, våld och vaselin ;)”
Grefven är förresten kompis med Kronprinsessan Victoria, som har 182 vänner. Är det Kronprinsessan, som påstår sig vara ”En glad kvinna eller tjej i sina bästa år?” Tja, hon är på bild och uppger som sina föräldrar Silvia Bernadotte och Carl XVI Gustaf Bernadotte "Pappsen". Andra vänner till Kronprinsessan är Hans Scheike, Helge Fossmo, Alexander Rybak (med fiol) samt Leif Silbersky, som har rätt många mysko grejer för sig. Jamie Oliver är också vän med Therese Danielsson, precis som Ronald Roppe Flödderberg, vars favoritcitat är "’One down, a million to go’ - Random amerikan efter ett negermord för en herrans massa år sedan.”
Therese, som syns på bild, står bakom gruppen 2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti som i skrivande stund har över 211.000 medlemmar. Det kan man ju förstå; det är minst sagt behjärtansvärt. ”Vi har precis förhandlat klart med våra sponsorer och kommer för varje medlem som går med skänka 2 kronor.
Vi klarar för tillfället att ta med 200 000 medlemmar men kommer förmodligen kunna ta in fler senare!
Enligt avtalet träder sponsorerna fram när donationen är klar.” Skriver Therese.
Hennes senaste logginlägg lyder: Pengarna kommer överföras ikväll. Vi kommer då publicera vem det är. Och en direkt länk till banköverförningen.”
Kul, och man tänker kanske "vad bra!" Eller nåt.
Just när jag skriver detta har just denna grupp, och Therese, gått upp i rök...
”Macks på Flashback och hans vänner kommer även ta en liten bit av pengarna och åka på en jordenrunt resa och köpa stora mängder kokain och minderåriga prostituerade för pengarna som vi samlat ihop.” Meddelas det.
Är det verkligen kul?
Nej. Men de drygt 211.000 personerna kan ju skicka en hundring till Läkare utan gränser i stället. Eller Rädda Barnen.
Nu ska jag dricka kaffe.
Uppdatering.
1) Gruppen är putz veg. Men den som vill kan hitta miljoner liknande grupper.
2) Skön journalistik?
"Blir det några Facebookpengar till Haiti?
Av Jonas Nyrén
Publicerad 19 januari 2010 11.32
Den omdiskuterade Facebookgruppen "2 kronor per medlem till jordbävningsoffren i Haiti" har nu nått 200 000 medlemmar.
Nu väntar alla på att gruppens skapare ska ge sig till känna - och berätta hur donationen ska gå till.
Som Sydsvenskan tidigare berättat lovar Facebookgruppen att skänka 2 kronor för varje person som anmäler sig på gruppens hemsida...."
onsdag, januari 13, 2010
Gilla läget
Jepp, vi har varit på kasta pinn-tur med jycken över isen, druckit kaffe och insupit kall luft plus vackra vyer. Det är nytt år, till råga på allt. Att det dessutom är vinter skriver vi under på, men vi njuter lika fullt och hoppas på att få knäppa på oss skridskorna när mörkret lagt sig.
Tids nog sparkar superettan i gång.
Bajens eventuella tillkortakommanden den här säsongen eller spikraka väg tillbaka mot eventuellt framtida Champions League-spel hängde inte på vad Emil Johansson eventuellt skulle ha för sig (Molde är säkert bra så länge vi har en norsk förbundskapten, även om vi faktiskt tror att kapaciteten inte finns där). De bakre regionerna borde inte vara problemet. Däremot tror vi stenhårt på att någon, några eller många måste göra de sköna grönvita målen. Nathan Paulse lär förresten fortfarande tillhöra truppen, men superettan är inte rätt nivå för honom, om jag vill minnas vad han tyckte om saken.
Haahahahaa…
Fadi Malke, däremot, kanske kan axla något av ansvaret.
Kanske Sulan är intresserad av att spela på topp…?
En annan skön grej med Bajen är säsongkortspriserna. Det kostar att ligga i topp.
Det är ju förresten valår. Ingen kan väl ha undgått att det finns nån som modigt står upp för arbetslinjen: Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard (jepp, tunga moderater bär ofta namn som får ögonbrynen att åka upp) nämligen. Vår gamla favorit från förra valet Christer ”Ja nu har vi inte så mycket pooler i detta landet men annars den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal-Mart. Tack vare att man har en låglönesektor kan ju företagen anställa folk på en mycket, mycket lägre nivå. Sköter man sig jättebra när man packar kassarna på Wal-Mart, hamnar man kanske på lagret och sen packar man kanske upp varor i butiken och till sist kanske man hamnar i delikatessen” Wallin i Lund av alla ställen har alltså fått allvarlig konkurrens inom partiet. Någon måste naturligtvis torka upp när någon lägger en kabel i en trappuppgång, men idén att ge arbetslinjen credd för ”en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb" känns påtagligt… ärligt. Det är vad det handlar om, nämligen.
Unsgaard står i alla fall upp för arbetslinjen: ”Det finns de som tolkat det jag skrev som att invandrare bara ska torka bajs. Inget kan vara mer fel.” om man får tro SvD.
Okej, det var min kursivering.
Vågar vi tro att fru Borelius, ”sommarhus” i Vellinge, bara en sån sak, gör comeback och tar upp kampen om förstaplatsen?
Eller vänta: Vad är det här för filur? Han kanske kan bli nåt!
Nä, nu ska vi göra nytta. Vi drar alldeles för få strån till stacken. Men det är inte bara vårt fel. Det är liksom så mycket som vi tycker att vi borde göra i stället.
Bara därför det mullrar mokabryggaren.
Tids nog sparkar superettan i gång.
Bajens eventuella tillkortakommanden den här säsongen eller spikraka väg tillbaka mot eventuellt framtida Champions League-spel hängde inte på vad Emil Johansson eventuellt skulle ha för sig (Molde är säkert bra så länge vi har en norsk förbundskapten, även om vi faktiskt tror att kapaciteten inte finns där). De bakre regionerna borde inte vara problemet. Däremot tror vi stenhårt på att någon, några eller många måste göra de sköna grönvita målen. Nathan Paulse lär förresten fortfarande tillhöra truppen, men superettan är inte rätt nivå för honom, om jag vill minnas vad han tyckte om saken.
Haahahahaa…
Fadi Malke, däremot, kanske kan axla något av ansvaret.
Kanske Sulan är intresserad av att spela på topp…?
En annan skön grej med Bajen är säsongkortspriserna. Det kostar att ligga i topp.
Det är ju förresten valår. Ingen kan väl ha undgått att det finns nån som modigt står upp för arbetslinjen: Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard (jepp, tunga moderater bär ofta namn som får ögonbrynen att åka upp) nämligen. Vår gamla favorit från förra valet Christer ”Ja nu har vi inte så mycket pooler i detta landet men annars den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal-Mart. Tack vare att man har en låglönesektor kan ju företagen anställa folk på en mycket, mycket lägre nivå. Sköter man sig jättebra när man packar kassarna på Wal-Mart, hamnar man kanske på lagret och sen packar man kanske upp varor i butiken och till sist kanske man hamnar i delikatessen” Wallin i Lund av alla ställen har alltså fått allvarlig konkurrens inom partiet. Någon måste naturligtvis torka upp när någon lägger en kabel i en trappuppgång, men idén att ge arbetslinjen credd för ”en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb" känns påtagligt… ärligt. Det är vad det handlar om, nämligen.
Unsgaard står i alla fall upp för arbetslinjen: ”Det finns de som tolkat det jag skrev som att invandrare bara ska torka bajs. Inget kan vara mer fel.” om man får tro SvD.
Okej, det var min kursivering.
Vågar vi tro att fru Borelius, ”sommarhus” i Vellinge, bara en sån sak, gör comeback och tar upp kampen om förstaplatsen?
Eller vänta: Vad är det här för filur? Han kanske kan bli nåt!
Nä, nu ska vi göra nytta. Vi drar alldeles för få strån till stacken. Men det är inte bara vårt fel. Det är liksom så mycket som vi tycker att vi borde göra i stället.
Bara därför det mullrar mokabryggaren.
tisdag, december 29, 2009
Jepp!
Jepp, vi kan ha länkat till den här förut, men det ger vi själva f*n. Vi har druckit kaffe, vi har inte gott ut med jycken. Men vi har badat och rakat oss för det var hög tid. I kväll blir det fransk cirkus på besök i de södra förorterna. Familjejulklapp. Nu ska vi dricka kaffe. Lila mokabryggare, det är det inte många som har! Sen ska vi koppla in guran.
söndag, december 27, 2009
Kanske det absolut sista inlägget?
Julen? Tomten kände vartåt vindarna blåser och fick som tack för besväret värsta finkonjaken när han tittade in. Årets julklappar blev utan konkurrens en get, en cykel och typ tio kilo gröt, alltsammans till andra som behöver det mer än vi, även om det skulle vara kul med en get. Yngste sonen, som dessutom fick ett PS-jotaspel som nu går varmt, gav oss ett snyggt ölglas med Bajenlogga, som vi testat så klart, så alla blev nöjda. På julbordet rodde currysillen hem segern med en fingerlängd före jansson och den vitlöksgravade strömmingen. Marsipanen tog slut redan på själva julafton, otroligt nog. Allt avrundades med att alla plus goda vänner på annandagen tog sig till Zinken och såg de grönvita heroerna inför ögonen på drygt sex tusen grönvita lirare med knapp nöd fixa sex sex mot Haparanda medan termoschokladen plus tillbehör höll oss varma och glada, om man nu inte bryr sig om vad tårna tyckte. Bajen var naturligtvis bättre, borde ha knutit till säcken, och kunde ha gjort det flera gånger, så det var med andra ord ett stilenligt slut på det grönvita året med en andra halvlek som fick oss att gapa som frågetecken. Om man säger.
Vi har dessutom fått en ny mokabryggare, höll vi på att glömma att meddela omvärlden. Lila. Äldste sonen, som numera har en egen flådig gitarr, ansåg att vi behövde en vackert lila, och varför inte. Om en liten stund ska vi under passande former inviga den.
Men först vill jycken, som varit med förr, ut.
Då ska vi testa dotterns egenhändigt, vackert smidda skohorn, som också låg i tomtesäcken.
Sen kanske vi ska testa ölglaset på nytt.
Sen fortsätter vi räkna ned.
Vi har dessutom fått en ny mokabryggare, höll vi på att glömma att meddela omvärlden. Lila. Äldste sonen, som numera har en egen flådig gitarr, ansåg att vi behövde en vackert lila, och varför inte. Om en liten stund ska vi under passande former inviga den.
Men först vill jycken, som varit med förr, ut.
Då ska vi testa dotterns egenhändigt, vackert smidda skohorn, som också låg i tomtesäcken.
Sen kanske vi ska testa ölglaset på nytt.
Sen fortsätter vi räkna ned.
onsdag, december 23, 2009
Årets sista?
Vilket år. Snart är det över. Men först är det jul, och vi tillönskar traditionsenligt alla hedningar, agnostiker och alla andra en riktigt grönvit sådan. Currysillen är klar, jansson är i ugnen och vi har testat julknappen medan Django snurrar på spelarn och mellan varven Sundström som just nu färdas litegrann liksom i loopar på gamla hederliga 54:an. Det är lite hitchcockskt julrys över det hela: tre koltrastar sitter utanför i snöträdet och glor envetet in på oss och vi funderar på att släppa ut jycken för att se vad som händer. Vad som händer med den här halvdöda bloggen näst år är också oklart. Kanske dags att sätta. Ingen behöver ju läsa skiten, det är inte det, men något ska ju ändå gå att utläsa mellan raderna, i alla fall för den som randar ner dem. Numera är det mest tomt.
Vi får se.
Vi får se.
tisdag, december 08, 2009
Alla till Ängelholm
Tränarfrågan är alltså besvarad. Borgqvist och Blomqvist ska ratta Bajen tillbaka till allsvenskan och, på sikt, Champions League.
Bägge har vunnit allsvenskan med fel klubbar. Det lägger vi dem inte i fatet, även om vi vet att om det går åt helvete kommer det att vara ett faktum. En av dem har vunnit olika serier som rattare. En av dem har dessutom vunnit en massa annat nonsens på planen, och då menar vi inte allsvenskan: typ Premier League. Det är för övrigt få lag som har en Champions League-mästare vid en av rattarna. (Jag menar: har ens Pep Guardiola en sån buckla hemma i hyllan från sin tid på fältet? Japp. Kollade: Mästarcupen -92.) Det känns som om en av dem kan konsten att glidtackla och att en av dem kan ta sig förbi dylika.
Det kan nog bli bra. Om man vill vara enögd kan allt bara bli bättre än det som varit. Att det numera ska vara två vid spakarna tycks vara en lokal trend i Tjockhult, men det känns ändå klart med ansvarsfördelningen, vilket vi ser som en fördel.
Man undrar förstås vilket spännande namn som sätter sig i vd-stolen. Vi hoppas naturligtvis på Sulan.
Den 10 april premiärsmäller det borta mot Ängelholm. Om vi kommer att vara där? Inte omöjligt.
Jycken? Ingen aning. Kaffe? Muggen står halvfull, eller halvtom, här bredvid. Kidsen? Två på plats i diverse plugg, medan en fick vara hemma för att fylla på energi och den fjärde precis vaknat. Nu ska vi lira en gammal favorit. Fråga oss inte varför, men vi älskar den. Nåt slags kärlek alltså. Ungefär som snubben som skriker besinningslöst mitt i två gånger om.
Bägge har vunnit allsvenskan med fel klubbar. Det lägger vi dem inte i fatet, även om vi vet att om det går åt helvete kommer det att vara ett faktum. En av dem har vunnit olika serier som rattare. En av dem har dessutom vunnit en massa annat nonsens på planen, och då menar vi inte allsvenskan: typ Premier League. Det är för övrigt få lag som har en Champions League-mästare vid en av rattarna. (Jag menar: har ens Pep Guardiola en sån buckla hemma i hyllan från sin tid på fältet? Japp. Kollade: Mästarcupen -92.) Det känns som om en av dem kan konsten att glidtackla och att en av dem kan ta sig förbi dylika.
Det kan nog bli bra. Om man vill vara enögd kan allt bara bli bättre än det som varit. Att det numera ska vara två vid spakarna tycks vara en lokal trend i Tjockhult, men det känns ändå klart med ansvarsfördelningen, vilket vi ser som en fördel.
Man undrar förstås vilket spännande namn som sätter sig i vd-stolen. Vi hoppas naturligtvis på Sulan.
Den 10 april premiärsmäller det borta mot Ängelholm. Om vi kommer att vara där? Inte omöjligt.
Jycken? Ingen aning. Kaffe? Muggen står halvfull, eller halvtom, här bredvid. Kidsen? Två på plats i diverse plugg, medan en fick vara hemma för att fylla på energi och den fjärde precis vaknat. Nu ska vi lira en gammal favorit. Fråga oss inte varför, men vi älskar den. Nåt slags kärlek alltså. Ungefär som snubben som skriker besinningslöst mitt i två gånger om.
måndag, november 30, 2009
Blir det värre framåt natten?
Visst, jag vet, man ska inte ha frågetecken i en rubbe men är det någon som vill ha ett svar så är det nu så en gång för alla. Vi har varit i selen och dragit strån till stacken hela helgen, vilket vi i ungdomligt oförstånd även räknar in fredagen i, och den här gången blev det alltså så. Varenda kväll blev det värre.
Och i dag har vi fått massage. Vi behövde det. Vi behöver det. Så vi ska dit igen. Vi rev av en lapp med telefonnummer, för hon som var på bilden såg rekorderlig ut – och var det också. För att tala klarspråk: Ryggen som behövde det fick sig en duvning som heter duga.
Vi håller på att tömma alla fickorna i garderoberna för vi tänkte faktiskt tjacka plåtar till Bajen nästa säsong. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss. Vi har säkert hittat fyra hundra femtiöringar, men vad har vi för det för dom ligger nu i en anklagande hög på skrivbordet. För i ett annat, tidigare ögonblick bestämde vi oss för att ge'rom till vår lokala rödakorstant som talade om för oss att hon ville ha'rom.
Så får det bli.
Vår gamla schweiziska nia (Tja, så gammal är hon vid närmare eftertanke förstås inte, det ska nog vara "vår schweiziska gamla nia". Tror vi. "Före detta" låter också mysko. Fan, vad svårt det blev.), alltså hon som bodde här för att känna på hur det är att leva med vikingar och som tyckte att "smör" var ett otroligt roligt ord, har gått med i fejsbokgrupp, såg vi alldeles nyssens när vi skulle kolla av fejsbokläget, en som vill riva upp besluten att förbjuda minareter i och tillåta vapenexport från gökklockornas förlovade land. Det hedrar henne.
Vi hade i och för sig inte väntat något annat.
Problemet med demokrati, och folkomröstningar, är att det kräver ett folk som har något i huvudet. (Det räcker liksom inte med att ett bysnille i ett land kommit på något så revolutionerande som till exempel toblerone för att landet i sig ska vara gott, för det säger ingenting om alla idioter i byn som utan känsla vräker i sig toblerone.) I det stora hela tycks demokrati som vi känner den så fort det är val dela folket i ungefär två lika stora grupper: dom som har något i huvudet och dom som inte har det.
Det är svårt att bestämma sig för om det är lustigt eller inte.
Dessutom: När det är fråga om överväldigande majoritet i nåt viktigt spörsmål brukar det handla om att av ungefär tio personer vill sex och fyra inte. (Vi höll på att skriva "vill ha sex och fyra inte", men det säger mer om oss än om demokratin.)
Hur som helst. I Schweiz tycks alltså en majoritet inte ha något i huvudet.
Fast va fan, religion är ju ändå ett opium för folket.
Fast då borde man ju ha tagit med kyrktorn.
Såna är vi: "Å ena sidan", och "Å andra sidan".
Tiger, Robin och – tack, gode gud – Zlatan. Det var alltså en sån helg. Dom stora elefanternas – även om Federer fick däng han med, om än inte med golfklubba. Men Bajen? Inte ett knäpp. Förutom att det blir Kling på årskortet, vilket vi, apropå demokratins alla sidor, röstade ja till. Just det: på fejsbok.
Jycken har tagit med oss ut i Geggiga skogen med jämna mellanrum när vi funnits till handa. (Fjorton timmar sol i november, läste vi. Inte en chans; möjligen tolv.) Och mokabryggaren har vi fått fart på till och från. Och säga vad man vill om att dra strån till stacken in på nattkröken en hel jämra helg: vi hade inte en chans att ta på oss ett vansinnespass på skolans julmarknad. Alltså dotterns som hon började på i höstas. Nästa helg är det yngste sonens. Där kommer vi inte undan. Som vanligt kommer vi att få stå i ur och skur och dila glögg utanför och dra på oss Stora snuvan. Man liksom räknar med det. Att vi står där och håller värmen med, och hur kul låter det, om jag får fråga, alkoholfri glögg.
Men vi köper det. Trots att vi kunde säga nej. För när vi är riktigt djupa ser vi det som priset för att leva i en demokrati. Vi kan säga nej. Men vi kan också säga ja.
Förresten, är det inte i dag som tokstollarna brukar säga hej till Kalle dussin?
Och i dag har vi fått massage. Vi behövde det. Vi behöver det. Så vi ska dit igen. Vi rev av en lapp med telefonnummer, för hon som var på bilden såg rekorderlig ut – och var det också. För att tala klarspråk: Ryggen som behövde det fick sig en duvning som heter duga.
Vi håller på att tömma alla fickorna i garderoberna för vi tänkte faktiskt tjacka plåtar till Bajen nästa säsong. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss. Vi har säkert hittat fyra hundra femtiöringar, men vad har vi för det för dom ligger nu i en anklagande hög på skrivbordet. För i ett annat, tidigare ögonblick bestämde vi oss för att ge'rom till vår lokala rödakorstant som talade om för oss att hon ville ha'rom.
Så får det bli.
Vår gamla schweiziska nia (Tja, så gammal är hon vid närmare eftertanke förstås inte, det ska nog vara "vår schweiziska gamla nia". Tror vi. "Före detta" låter också mysko. Fan, vad svårt det blev.), alltså hon som bodde här för att känna på hur det är att leva med vikingar och som tyckte att "smör" var ett otroligt roligt ord, har gått med i fejsbokgrupp, såg vi alldeles nyssens när vi skulle kolla av fejsbokläget, en som vill riva upp besluten att förbjuda minareter i och tillåta vapenexport från gökklockornas förlovade land. Det hedrar henne.
Vi hade i och för sig inte väntat något annat.
Problemet med demokrati, och folkomröstningar, är att det kräver ett folk som har något i huvudet. (Det räcker liksom inte med att ett bysnille i ett land kommit på något så revolutionerande som till exempel toblerone för att landet i sig ska vara gott, för det säger ingenting om alla idioter i byn som utan känsla vräker i sig toblerone.) I det stora hela tycks demokrati som vi känner den så fort det är val dela folket i ungefär två lika stora grupper: dom som har något i huvudet och dom som inte har det.
Det är svårt att bestämma sig för om det är lustigt eller inte.
Dessutom: När det är fråga om överväldigande majoritet i nåt viktigt spörsmål brukar det handla om att av ungefär tio personer vill sex och fyra inte. (Vi höll på att skriva "vill ha sex och fyra inte", men det säger mer om oss än om demokratin.)
Hur som helst. I Schweiz tycks alltså en majoritet inte ha något i huvudet.
Fast va fan, religion är ju ändå ett opium för folket.
Fast då borde man ju ha tagit med kyrktorn.
Såna är vi: "Å ena sidan", och "Å andra sidan".
Tiger, Robin och – tack, gode gud – Zlatan. Det var alltså en sån helg. Dom stora elefanternas – även om Federer fick däng han med, om än inte med golfklubba. Men Bajen? Inte ett knäpp. Förutom att det blir Kling på årskortet, vilket vi, apropå demokratins alla sidor, röstade ja till. Just det: på fejsbok.
Jycken har tagit med oss ut i Geggiga skogen med jämna mellanrum när vi funnits till handa. (Fjorton timmar sol i november, läste vi. Inte en chans; möjligen tolv.) Och mokabryggaren har vi fått fart på till och från. Och säga vad man vill om att dra strån till stacken in på nattkröken en hel jämra helg: vi hade inte en chans att ta på oss ett vansinnespass på skolans julmarknad. Alltså dotterns som hon började på i höstas. Nästa helg är det yngste sonens. Där kommer vi inte undan. Som vanligt kommer vi att få stå i ur och skur och dila glögg utanför och dra på oss Stora snuvan. Man liksom räknar med det. Att vi står där och håller värmen med, och hur kul låter det, om jag får fråga, alkoholfri glögg.
Men vi köper det. Trots att vi kunde säga nej. För när vi är riktigt djupa ser vi det som priset för att leva i en demokrati. Vi kan säga nej. Men vi kan också säga ja.
Förresten, är det inte i dag som tokstollarna brukar säga hej till Kalle dussin?
fredag, november 13, 2009
Vi i världen
Mitt i natten vaknade vi av att vi för andra gången i rad ätit för mycket ost kvällen innan. Eller nåt. Typ förskingrat vårt förstånd. Gårdagens Svenskan var tydligen så jävla optimal att man bestämde sig för att trycka den på nytt för det var den som damp ner i brevlådan även denna dag, upptäckte vi när vi lyckades masa oss upp. DN, däremot, kom med ny tidning, så vi kunde läsa en av de godkända intervjuerna med Zlatan i lugn och ro till andra koppen kaffe. Jycken har enligt uppgift morgonpromenerat, och det kan stämma för hon snarkar högljutt i ett hörn medan matten knåpar med diverse mejl, äldste sonen läser en morgontidning för andra gången och de kvarvarande skolbarnen, inklusive vårt inneboende blivande ess till dansös, sitter i respektive skolbänk och förkovrar sig. Antar vi. Allt rullar på. Det är som vanligt. Det är helt enkelt fantastiskt alltihop. Vi hade tänkt att se både bakåt och framåt, stå stilla och insupa, men just nu funderar vi på annat. Även den biten är precis som vanligt. Styrpulpeten lär också vara på gång upp på land. Vi har för ovanlighetens skull delegerat uppgiften i år. Nånting har vi i alla fall lärt oss.
Och i morgon är vi åter i selen.
Sen rullar det på.
Att värsta scenariot för hur årets allsvenska skulle sluta har blivit verklighet har vi så sakteliga också börjat förstå.
Hur ser det ut i övriga världen? Afrika? När hörde man nåt därifrån senast? Tja, vi har ju inte TV3, men det går ju bra att använda youtube för att hålla sig informerad om tillståndet.
PS. Uppdatering. Vid alla glödheta, styrpulpeten är redan på landbacken...
Och i morgon är vi åter i selen.
Sen rullar det på.
Att värsta scenariot för hur årets allsvenska skulle sluta har blivit verklighet har vi så sakteliga också börjat förstå.
Hur ser det ut i övriga världen? Afrika? När hörde man nåt därifrån senast? Tja, vi har ju inte TV3, men det går ju bra att använda youtube för att hålla sig informerad om tillståndet.
PS. Uppdatering. Vid alla glödheta, styrpulpeten är redan på landbacken...
söndag, november 08, 2009
Elden, elden!
I dag tycks vi få vänta förgäves på en slips. Vi har dock ätit en god fars dag-skapelse på favoritkaféet med dotter och vårt inneboende, blivande dansess. Och naturligtvis druckit kaffe. Mellan varven har vi med god hjälp av ipoden ägnat oss åt allsång med Lasse i stället för att göra allt annat vi borde.
I går var vi nämligen på konsert på Annexet. Vi lyckades smuggla in den något för unga yngste sonen. Dottern var med. Och mamman. Vet inte vad de riktiga hardkårwinnerbäckarna tycker om konserten, om det var ungefär den 37:e bästa han gjort, men vi tycker det var kanon, kanske för att vi bara varit på en. Yngste sonen gjorde som alla andra, sjöng med, och gav därmed sitt bidrag för att ge quadrofonin ett ansikte, om nu någon minns detta fenomen. Alla, och då menar vi alla, kan varenda textrad karln dragit till med. Det är lätt att älska Lasse. Dessutom var det bra tryck i den senaste plattans låtar live. Så vi klagar inte.
Jycken, däremot, tycks tro att livet handlar om att gå ut på nya äventyr och påtalar detta med idogt voffande.
Och plötsligt är det mörkt därute. Vi kopplar loss henne, letar oss ut mot udden och sjunger en stump på vägen.
I går var vi nämligen på konsert på Annexet. Vi lyckades smuggla in den något för unga yngste sonen. Dottern var med. Och mamman. Vet inte vad de riktiga hardkårwinnerbäckarna tycker om konserten, om det var ungefär den 37:e bästa han gjort, men vi tycker det var kanon, kanske för att vi bara varit på en. Yngste sonen gjorde som alla andra, sjöng med, och gav därmed sitt bidrag för att ge quadrofonin ett ansikte, om nu någon minns detta fenomen. Alla, och då menar vi alla, kan varenda textrad karln dragit till med. Det är lätt att älska Lasse. Dessutom var det bra tryck i den senaste plattans låtar live. Så vi klagar inte.
Jycken, däremot, tycks tro att livet handlar om att gå ut på nya äventyr och påtalar detta med idogt voffande.
Och plötsligt är det mörkt därute. Vi kopplar loss henne, letar oss ut mot udden och sjunger en stump på vägen.
fredag, november 06, 2009
Om konsten att hålla upp en dörr
Det drar ihop sig.
Vi närmar oss en punkt i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kommer att stå stilla och glo åt bägge håll. Framåt och bakåt. Och smakar på konsekvenserna.
Inbillar vi oss i alla fall.
Vi har hur som helst kommit så pass långt i tillvaron att vi börjar få vissa perspektiv på saker och ting – utan att för den skull veta vad vi ska dra för konsekvenser. Som i natt, när vi inte kunde somna om för allt snor som pockade på uppmärksamhet (och som vi fortfarande inte förstår poängen med, och framför allt: Var kommer allt ifrån?). Helt plötsligt kom vi på att man inte längre kan döma folket som byggde landet efter dess förmåga att hålla upp en dörr för varandra. Det finns nämligen inte längre några dörrar att hålla upp. Det offentliga rummet där de flesta av oss stöts och nöts för att hålla konsumtionen uppe är numera som en räkmacka. In och ut och ut och in: man bara glider igenom. Eller förs in och ut enligt propellermodellen. Dörrar öppnas och stängs utan att vi behöver göra något annat än att styra våra steg mot dem och passera. Man är inne – och utan vidare spisning är man ute.
Möjligen möter man någon på väg åt motsatt håll – men disponent, börsklippare eller bergsråd: det är brett nog för oss bägge.
Vi funderade på om det kan ha något att göra med att motståndets estetik tycks vara en död konstart. Alltså att man inte längre tycks fundera på vad man gör och varför ska göra det. Sen var vi tvungna att snyta oss.
Sen satte vi på mokabryggaren för det fanns ingen poäng med att ligga kvar och fundera på saken.
Matten, däremot, fick jycken ta turen runt den hösttomma udden med, medan vi till vår fasa upptäckte att Foppas fot är rubrikstoff igen.
Nånting som vi i alla fall lärt oss under resans gång är att våra generaliseringar ser annorlunda ut än våra tidigare. Och en sak till: förr drog vi slutsatser av bara farten. Numera tycks vi undvika dem.
Om vi når den där punkten i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kanske står stilla och glor åt bägge håll ska vi försöka komma ihåg att vi ska göra nånting åt just den saken.
Kaffet är slut, så nu ska vi glida in hos vår favorithökare.
Vi närmar oss en punkt i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kommer att stå stilla och glo åt bägge håll. Framåt och bakåt. Och smakar på konsekvenserna.
Inbillar vi oss i alla fall.
Vi har hur som helst kommit så pass långt i tillvaron att vi börjar få vissa perspektiv på saker och ting – utan att för den skull veta vad vi ska dra för konsekvenser. Som i natt, när vi inte kunde somna om för allt snor som pockade på uppmärksamhet (och som vi fortfarande inte förstår poängen med, och framför allt: Var kommer allt ifrån?). Helt plötsligt kom vi på att man inte längre kan döma folket som byggde landet efter dess förmåga att hålla upp en dörr för varandra. Det finns nämligen inte längre några dörrar att hålla upp. Det offentliga rummet där de flesta av oss stöts och nöts för att hålla konsumtionen uppe är numera som en räkmacka. In och ut och ut och in: man bara glider igenom. Eller förs in och ut enligt propellermodellen. Dörrar öppnas och stängs utan att vi behöver göra något annat än att styra våra steg mot dem och passera. Man är inne – och utan vidare spisning är man ute.
Möjligen möter man någon på väg åt motsatt håll – men disponent, börsklippare eller bergsråd: det är brett nog för oss bägge.
Vi funderade på om det kan ha något att göra med att motståndets estetik tycks vara en död konstart. Alltså att man inte längre tycks fundera på vad man gör och varför ska göra det. Sen var vi tvungna att snyta oss.
Sen satte vi på mokabryggaren för det fanns ingen poäng med att ligga kvar och fundera på saken.
Matten, däremot, fick jycken ta turen runt den hösttomma udden med, medan vi till vår fasa upptäckte att Foppas fot är rubrikstoff igen.
Nånting som vi i alla fall lärt oss under resans gång är att våra generaliseringar ser annorlunda ut än våra tidigare. Och en sak till: förr drog vi slutsatser av bara farten. Numera tycks vi undvika dem.
Om vi når den där punkten i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kanske står stilla och glor åt bägge håll ska vi försöka komma ihåg att vi ska göra nånting åt just den saken.
Kaffet är slut, så nu ska vi glida in hos vår favorithökare.
måndag, november 02, 2009
Rensa ut
Nej, vi hade annat för oss än att under sista omgången stå på Söderstadion och lida. Om vi ska vara ärliga fanns det inte ens med på kartan.
Men vi har all respekt för dem som var där. I alla fall de flesta. Resultatet kan hur som helst inte förvåna någon.
Just nu har hösten visat musklerna. Åttio miljoner av löven som vi krattat ihop har virvlat i väg och hamnat ungefär där dom var när vi en gång började, konstaterade vi till taggen och javan, som vi drog i oss med hjälp av den svarta muggen med det grönvita emblemet.
Annars rensar vi upp, vi med. Nånstans måste man börja. Massor av papper och mängder av ettor och nollor ska väck. Som en gammal G3:a som ska ge plats åt annat eller bara ge plats över huvud taget, och stenålders-cd-brännaren som också ska få somna in jobbar för högtryck för att spara en del gammalt mög för man vet aldrig. Några fynd ser dagens ljus. Äldste sonens en gång i tiden ”Hemmligt för mamma&pappa”-mapp vill man ju inte mista i något slags binär grav, till exempel. Eller hans typ tusensidiga berättelse om när han tog över Hammarby i nån tidig upplaga av dåvarande Championship Manager.
Det var tider.
Vi passade på att läsa några gamla brev till några gamla polare från tidigt nittiotal som vi totade ihop i MacWrite, som egentligen är det enda man fortfarande behöver, och vi var lika gnälliga då, visade det sig.
Till råga på allt är vi förkylda.
Inte ens jycken tycker synd om oss.
Men vi har all respekt för dem som var där. I alla fall de flesta. Resultatet kan hur som helst inte förvåna någon.
Just nu har hösten visat musklerna. Åttio miljoner av löven som vi krattat ihop har virvlat i väg och hamnat ungefär där dom var när vi en gång började, konstaterade vi till taggen och javan, som vi drog i oss med hjälp av den svarta muggen med det grönvita emblemet.
Annars rensar vi upp, vi med. Nånstans måste man börja. Massor av papper och mängder av ettor och nollor ska väck. Som en gammal G3:a som ska ge plats åt annat eller bara ge plats över huvud taget, och stenålders-cd-brännaren som också ska få somna in jobbar för högtryck för att spara en del gammalt mög för man vet aldrig. Några fynd ser dagens ljus. Äldste sonens en gång i tiden ”Hemmligt för mamma&pappa”-mapp vill man ju inte mista i något slags binär grav, till exempel. Eller hans typ tusensidiga berättelse om när han tog över Hammarby i nån tidig upplaga av dåvarande Championship Manager.
Det var tider.
Vi passade på att läsa några gamla brev till några gamla polare från tidigt nittiotal som vi totade ihop i MacWrite, som egentligen är det enda man fortfarande behöver, och vi var lika gnälliga då, visade det sig.
Till råga på allt är vi förkylda.
Inte ens jycken tycker synd om oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
