Julen? Tomten kände vartåt vindarna blåser och fick som tack för besväret värsta finkonjaken när han tittade in. Årets julklappar blev utan konkurrens en get, en cykel och typ tio kilo gröt, alltsammans till andra som behöver det mer än vi, även om det skulle vara kul med en get. Yngste sonen, som dessutom fick ett PS-jotaspel som nu går varmt, gav oss ett snyggt ölglas med Bajenlogga, som vi testat så klart, så alla blev nöjda. På julbordet rodde currysillen hem segern med en fingerlängd före jansson och den vitlöksgravade strömmingen. Marsipanen tog slut redan på själva julafton, otroligt nog. Allt avrundades med att alla plus goda vänner på annandagen tog sig till Zinken och såg de grönvita heroerna inför ögonen på drygt sex tusen grönvita lirare med knapp nöd fixa sex sex mot Haparanda medan termoschokladen plus tillbehör höll oss varma och glada, om man nu inte bryr sig om vad tårna tyckte. Bajen var naturligtvis bättre, borde ha knutit till säcken, och kunde ha gjort det flera gånger, så det var med andra ord ett stilenligt slut på det grönvita året med en andra halvlek som fick oss att gapa som frågetecken. Om man säger.
Vi har dessutom fått en ny mokabryggare, höll vi på att glömma att meddela omvärlden. Lila. Äldste sonen, som numera har en egen flådig gitarr, ansåg att vi behövde en vackert lila, och varför inte. Om en liten stund ska vi under passande former inviga den.
Men först vill jycken, som varit med förr, ut.
Då ska vi testa dotterns egenhändigt, vackert smidda skohorn, som också låg i tomtesäcken.
Sen kanske vi ska testa ölglaset på nytt.
Sen fortsätter vi räkna ned.
söndag, december 27, 2009
onsdag, december 23, 2009
Årets sista?
Vilket år. Snart är det över. Men först är det jul, och vi tillönskar traditionsenligt alla hedningar, agnostiker och alla andra en riktigt grönvit sådan. Currysillen är klar, jansson är i ugnen och vi har testat julknappen medan Django snurrar på spelarn och mellan varven Sundström som just nu färdas litegrann liksom i loopar på gamla hederliga 54:an. Det är lite hitchcockskt julrys över det hela: tre koltrastar sitter utanför i snöträdet och glor envetet in på oss och vi funderar på att släppa ut jycken för att se vad som händer. Vad som händer med den här halvdöda bloggen näst år är också oklart. Kanske dags att sätta. Ingen behöver ju läsa skiten, det är inte det, men något ska ju ändå gå att utläsa mellan raderna, i alla fall för den som randar ner dem. Numera är det mest tomt.
Vi får se.
Vi får se.
tisdag, december 08, 2009
Alla till Ängelholm
Tränarfrågan är alltså besvarad. Borgqvist och Blomqvist ska ratta Bajen tillbaka till allsvenskan och, på sikt, Champions League.
Bägge har vunnit allsvenskan med fel klubbar. Det lägger vi dem inte i fatet, även om vi vet att om det går åt helvete kommer det att vara ett faktum. En av dem har vunnit olika serier som rattare. En av dem har dessutom vunnit en massa annat nonsens på planen, och då menar vi inte allsvenskan: typ Premier League. Det är för övrigt få lag som har en Champions League-mästare vid en av rattarna. (Jag menar: har ens Pep Guardiola en sån buckla hemma i hyllan från sin tid på fältet? Japp. Kollade: Mästarcupen -92.) Det känns som om en av dem kan konsten att glidtackla och att en av dem kan ta sig förbi dylika.
Det kan nog bli bra. Om man vill vara enögd kan allt bara bli bättre än det som varit. Att det numera ska vara två vid spakarna tycks vara en lokal trend i Tjockhult, men det känns ändå klart med ansvarsfördelningen, vilket vi ser som en fördel.
Man undrar förstås vilket spännande namn som sätter sig i vd-stolen. Vi hoppas naturligtvis på Sulan.
Den 10 april premiärsmäller det borta mot Ängelholm. Om vi kommer att vara där? Inte omöjligt.
Jycken? Ingen aning. Kaffe? Muggen står halvfull, eller halvtom, här bredvid. Kidsen? Två på plats i diverse plugg, medan en fick vara hemma för att fylla på energi och den fjärde precis vaknat. Nu ska vi lira en gammal favorit. Fråga oss inte varför, men vi älskar den. Nåt slags kärlek alltså. Ungefär som snubben som skriker besinningslöst mitt i två gånger om.
Bägge har vunnit allsvenskan med fel klubbar. Det lägger vi dem inte i fatet, även om vi vet att om det går åt helvete kommer det att vara ett faktum. En av dem har vunnit olika serier som rattare. En av dem har dessutom vunnit en massa annat nonsens på planen, och då menar vi inte allsvenskan: typ Premier League. Det är för övrigt få lag som har en Champions League-mästare vid en av rattarna. (Jag menar: har ens Pep Guardiola en sån buckla hemma i hyllan från sin tid på fältet? Japp. Kollade: Mästarcupen -92.) Det känns som om en av dem kan konsten att glidtackla och att en av dem kan ta sig förbi dylika.
Det kan nog bli bra. Om man vill vara enögd kan allt bara bli bättre än det som varit. Att det numera ska vara två vid spakarna tycks vara en lokal trend i Tjockhult, men det känns ändå klart med ansvarsfördelningen, vilket vi ser som en fördel.
Man undrar förstås vilket spännande namn som sätter sig i vd-stolen. Vi hoppas naturligtvis på Sulan.
Den 10 april premiärsmäller det borta mot Ängelholm. Om vi kommer att vara där? Inte omöjligt.
Jycken? Ingen aning. Kaffe? Muggen står halvfull, eller halvtom, här bredvid. Kidsen? Två på plats i diverse plugg, medan en fick vara hemma för att fylla på energi och den fjärde precis vaknat. Nu ska vi lira en gammal favorit. Fråga oss inte varför, men vi älskar den. Nåt slags kärlek alltså. Ungefär som snubben som skriker besinningslöst mitt i två gånger om.
måndag, november 30, 2009
Blir det värre framåt natten?
Visst, jag vet, man ska inte ha frågetecken i en rubbe men är det någon som vill ha ett svar så är det nu så en gång för alla. Vi har varit i selen och dragit strån till stacken hela helgen, vilket vi i ungdomligt oförstånd även räknar in fredagen i, och den här gången blev det alltså så. Varenda kväll blev det värre.
Och i dag har vi fått massage. Vi behövde det. Vi behöver det. Så vi ska dit igen. Vi rev av en lapp med telefonnummer, för hon som var på bilden såg rekorderlig ut – och var det också. För att tala klarspråk: Ryggen som behövde det fick sig en duvning som heter duga.
Vi håller på att tömma alla fickorna i garderoberna för vi tänkte faktiskt tjacka plåtar till Bajen nästa säsong. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss. Vi har säkert hittat fyra hundra femtiöringar, men vad har vi för det för dom ligger nu i en anklagande hög på skrivbordet. För i ett annat, tidigare ögonblick bestämde vi oss för att ge'rom till vår lokala rödakorstant som talade om för oss att hon ville ha'rom.
Så får det bli.
Vår gamla schweiziska nia (Tja, så gammal är hon vid närmare eftertanke förstås inte, det ska nog vara "vår schweiziska gamla nia". Tror vi. "Före detta" låter också mysko. Fan, vad svårt det blev.), alltså hon som bodde här för att känna på hur det är att leva med vikingar och som tyckte att "smör" var ett otroligt roligt ord, har gått med i fejsbokgrupp, såg vi alldeles nyssens när vi skulle kolla av fejsbokläget, en som vill riva upp besluten att förbjuda minareter i och tillåta vapenexport från gökklockornas förlovade land. Det hedrar henne.
Vi hade i och för sig inte väntat något annat.
Problemet med demokrati, och folkomröstningar, är att det kräver ett folk som har något i huvudet. (Det räcker liksom inte med att ett bysnille i ett land kommit på något så revolutionerande som till exempel toblerone för att landet i sig ska vara gott, för det säger ingenting om alla idioter i byn som utan känsla vräker i sig toblerone.) I det stora hela tycks demokrati som vi känner den så fort det är val dela folket i ungefär två lika stora grupper: dom som har något i huvudet och dom som inte har det.
Det är svårt att bestämma sig för om det är lustigt eller inte.
Dessutom: När det är fråga om överväldigande majoritet i nåt viktigt spörsmål brukar det handla om att av ungefär tio personer vill sex och fyra inte. (Vi höll på att skriva "vill ha sex och fyra inte", men det säger mer om oss än om demokratin.)
Hur som helst. I Schweiz tycks alltså en majoritet inte ha något i huvudet.
Fast va fan, religion är ju ändå ett opium för folket.
Fast då borde man ju ha tagit med kyrktorn.
Såna är vi: "Å ena sidan", och "Å andra sidan".
Tiger, Robin och – tack, gode gud – Zlatan. Det var alltså en sån helg. Dom stora elefanternas – även om Federer fick däng han med, om än inte med golfklubba. Men Bajen? Inte ett knäpp. Förutom att det blir Kling på årskortet, vilket vi, apropå demokratins alla sidor, röstade ja till. Just det: på fejsbok.
Jycken har tagit med oss ut i Geggiga skogen med jämna mellanrum när vi funnits till handa. (Fjorton timmar sol i november, läste vi. Inte en chans; möjligen tolv.) Och mokabryggaren har vi fått fart på till och från. Och säga vad man vill om att dra strån till stacken in på nattkröken en hel jämra helg: vi hade inte en chans att ta på oss ett vansinnespass på skolans julmarknad. Alltså dotterns som hon började på i höstas. Nästa helg är det yngste sonens. Där kommer vi inte undan. Som vanligt kommer vi att få stå i ur och skur och dila glögg utanför och dra på oss Stora snuvan. Man liksom räknar med det. Att vi står där och håller värmen med, och hur kul låter det, om jag får fråga, alkoholfri glögg.
Men vi köper det. Trots att vi kunde säga nej. För när vi är riktigt djupa ser vi det som priset för att leva i en demokrati. Vi kan säga nej. Men vi kan också säga ja.
Förresten, är det inte i dag som tokstollarna brukar säga hej till Kalle dussin?
Och i dag har vi fått massage. Vi behövde det. Vi behöver det. Så vi ska dit igen. Vi rev av en lapp med telefonnummer, för hon som var på bilden såg rekorderlig ut – och var det också. För att tala klarspråk: Ryggen som behövde det fick sig en duvning som heter duga.
Vi håller på att tömma alla fickorna i garderoberna för vi tänkte faktiskt tjacka plåtar till Bajen nästa säsong. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss. Vi har säkert hittat fyra hundra femtiöringar, men vad har vi för det för dom ligger nu i en anklagande hög på skrivbordet. För i ett annat, tidigare ögonblick bestämde vi oss för att ge'rom till vår lokala rödakorstant som talade om för oss att hon ville ha'rom.
Så får det bli.
Vår gamla schweiziska nia (Tja, så gammal är hon vid närmare eftertanke förstås inte, det ska nog vara "vår schweiziska gamla nia". Tror vi. "Före detta" låter också mysko. Fan, vad svårt det blev.), alltså hon som bodde här för att känna på hur det är att leva med vikingar och som tyckte att "smör" var ett otroligt roligt ord, har gått med i fejsbokgrupp, såg vi alldeles nyssens när vi skulle kolla av fejsbokläget, en som vill riva upp besluten att förbjuda minareter i och tillåta vapenexport från gökklockornas förlovade land. Det hedrar henne.
Vi hade i och för sig inte väntat något annat.
Problemet med demokrati, och folkomröstningar, är att det kräver ett folk som har något i huvudet. (Det räcker liksom inte med att ett bysnille i ett land kommit på något så revolutionerande som till exempel toblerone för att landet i sig ska vara gott, för det säger ingenting om alla idioter i byn som utan känsla vräker i sig toblerone.) I det stora hela tycks demokrati som vi känner den så fort det är val dela folket i ungefär två lika stora grupper: dom som har något i huvudet och dom som inte har det.
Det är svårt att bestämma sig för om det är lustigt eller inte.
Dessutom: När det är fråga om överväldigande majoritet i nåt viktigt spörsmål brukar det handla om att av ungefär tio personer vill sex och fyra inte. (Vi höll på att skriva "vill ha sex och fyra inte", men det säger mer om oss än om demokratin.)
Hur som helst. I Schweiz tycks alltså en majoritet inte ha något i huvudet.
Fast va fan, religion är ju ändå ett opium för folket.
Fast då borde man ju ha tagit med kyrktorn.
Såna är vi: "Å ena sidan", och "Å andra sidan".
Tiger, Robin och – tack, gode gud – Zlatan. Det var alltså en sån helg. Dom stora elefanternas – även om Federer fick däng han med, om än inte med golfklubba. Men Bajen? Inte ett knäpp. Förutom att det blir Kling på årskortet, vilket vi, apropå demokratins alla sidor, röstade ja till. Just det: på fejsbok.
Jycken har tagit med oss ut i Geggiga skogen med jämna mellanrum när vi funnits till handa. (Fjorton timmar sol i november, läste vi. Inte en chans; möjligen tolv.) Och mokabryggaren har vi fått fart på till och från. Och säga vad man vill om att dra strån till stacken in på nattkröken en hel jämra helg: vi hade inte en chans att ta på oss ett vansinnespass på skolans julmarknad. Alltså dotterns som hon började på i höstas. Nästa helg är det yngste sonens. Där kommer vi inte undan. Som vanligt kommer vi att få stå i ur och skur och dila glögg utanför och dra på oss Stora snuvan. Man liksom räknar med det. Att vi står där och håller värmen med, och hur kul låter det, om jag får fråga, alkoholfri glögg.
Men vi köper det. Trots att vi kunde säga nej. För när vi är riktigt djupa ser vi det som priset för att leva i en demokrati. Vi kan säga nej. Men vi kan också säga ja.
Förresten, är det inte i dag som tokstollarna brukar säga hej till Kalle dussin?
fredag, november 13, 2009
Vi i världen
Mitt i natten vaknade vi av att vi för andra gången i rad ätit för mycket ost kvällen innan. Eller nåt. Typ förskingrat vårt förstånd. Gårdagens Svenskan var tydligen så jävla optimal att man bestämde sig för att trycka den på nytt för det var den som damp ner i brevlådan även denna dag, upptäckte vi när vi lyckades masa oss upp. DN, däremot, kom med ny tidning, så vi kunde läsa en av de godkända intervjuerna med Zlatan i lugn och ro till andra koppen kaffe. Jycken har enligt uppgift morgonpromenerat, och det kan stämma för hon snarkar högljutt i ett hörn medan matten knåpar med diverse mejl, äldste sonen läser en morgontidning för andra gången och de kvarvarande skolbarnen, inklusive vårt inneboende blivande ess till dansös, sitter i respektive skolbänk och förkovrar sig. Antar vi. Allt rullar på. Det är som vanligt. Det är helt enkelt fantastiskt alltihop. Vi hade tänkt att se både bakåt och framåt, stå stilla och insupa, men just nu funderar vi på annat. Även den biten är precis som vanligt. Styrpulpeten lär också vara på gång upp på land. Vi har för ovanlighetens skull delegerat uppgiften i år. Nånting har vi i alla fall lärt oss.
Och i morgon är vi åter i selen.
Sen rullar det på.
Att värsta scenariot för hur årets allsvenska skulle sluta har blivit verklighet har vi så sakteliga också börjat förstå.
Hur ser det ut i övriga världen? Afrika? När hörde man nåt därifrån senast? Tja, vi har ju inte TV3, men det går ju bra att använda youtube för att hålla sig informerad om tillståndet.
PS. Uppdatering. Vid alla glödheta, styrpulpeten är redan på landbacken...
Och i morgon är vi åter i selen.
Sen rullar det på.
Att värsta scenariot för hur årets allsvenska skulle sluta har blivit verklighet har vi så sakteliga också börjat förstå.
Hur ser det ut i övriga världen? Afrika? När hörde man nåt därifrån senast? Tja, vi har ju inte TV3, men det går ju bra att använda youtube för att hålla sig informerad om tillståndet.
PS. Uppdatering. Vid alla glödheta, styrpulpeten är redan på landbacken...
söndag, november 08, 2009
Elden, elden!
I dag tycks vi få vänta förgäves på en slips. Vi har dock ätit en god fars dag-skapelse på favoritkaféet med dotter och vårt inneboende, blivande dansess. Och naturligtvis druckit kaffe. Mellan varven har vi med god hjälp av ipoden ägnat oss åt allsång med Lasse i stället för att göra allt annat vi borde.
I går var vi nämligen på konsert på Annexet. Vi lyckades smuggla in den något för unga yngste sonen. Dottern var med. Och mamman. Vet inte vad de riktiga hardkårwinnerbäckarna tycker om konserten, om det var ungefär den 37:e bästa han gjort, men vi tycker det var kanon, kanske för att vi bara varit på en. Yngste sonen gjorde som alla andra, sjöng med, och gav därmed sitt bidrag för att ge quadrofonin ett ansikte, om nu någon minns detta fenomen. Alla, och då menar vi alla, kan varenda textrad karln dragit till med. Det är lätt att älska Lasse. Dessutom var det bra tryck i den senaste plattans låtar live. Så vi klagar inte.
Jycken, däremot, tycks tro att livet handlar om att gå ut på nya äventyr och påtalar detta med idogt voffande.
Och plötsligt är det mörkt därute. Vi kopplar loss henne, letar oss ut mot udden och sjunger en stump på vägen.
I går var vi nämligen på konsert på Annexet. Vi lyckades smuggla in den något för unga yngste sonen. Dottern var med. Och mamman. Vet inte vad de riktiga hardkårwinnerbäckarna tycker om konserten, om det var ungefär den 37:e bästa han gjort, men vi tycker det var kanon, kanske för att vi bara varit på en. Yngste sonen gjorde som alla andra, sjöng med, och gav därmed sitt bidrag för att ge quadrofonin ett ansikte, om nu någon minns detta fenomen. Alla, och då menar vi alla, kan varenda textrad karln dragit till med. Det är lätt att älska Lasse. Dessutom var det bra tryck i den senaste plattans låtar live. Så vi klagar inte.
Jycken, däremot, tycks tro att livet handlar om att gå ut på nya äventyr och påtalar detta med idogt voffande.
Och plötsligt är det mörkt därute. Vi kopplar loss henne, letar oss ut mot udden och sjunger en stump på vägen.
fredag, november 06, 2009
Om konsten att hålla upp en dörr
Det drar ihop sig.
Vi närmar oss en punkt i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kommer att stå stilla och glo åt bägge håll. Framåt och bakåt. Och smakar på konsekvenserna.
Inbillar vi oss i alla fall.
Vi har hur som helst kommit så pass långt i tillvaron att vi börjar få vissa perspektiv på saker och ting – utan att för den skull veta vad vi ska dra för konsekvenser. Som i natt, när vi inte kunde somna om för allt snor som pockade på uppmärksamhet (och som vi fortfarande inte förstår poängen med, och framför allt: Var kommer allt ifrån?). Helt plötsligt kom vi på att man inte längre kan döma folket som byggde landet efter dess förmåga att hålla upp en dörr för varandra. Det finns nämligen inte längre några dörrar att hålla upp. Det offentliga rummet där de flesta av oss stöts och nöts för att hålla konsumtionen uppe är numera som en räkmacka. In och ut och ut och in: man bara glider igenom. Eller förs in och ut enligt propellermodellen. Dörrar öppnas och stängs utan att vi behöver göra något annat än att styra våra steg mot dem och passera. Man är inne – och utan vidare spisning är man ute.
Möjligen möter man någon på väg åt motsatt håll – men disponent, börsklippare eller bergsråd: det är brett nog för oss bägge.
Vi funderade på om det kan ha något att göra med att motståndets estetik tycks vara en död konstart. Alltså att man inte längre tycks fundera på vad man gör och varför ska göra det. Sen var vi tvungna att snyta oss.
Sen satte vi på mokabryggaren för det fanns ingen poäng med att ligga kvar och fundera på saken.
Matten, däremot, fick jycken ta turen runt den hösttomma udden med, medan vi till vår fasa upptäckte att Foppas fot är rubrikstoff igen.
Nånting som vi i alla fall lärt oss under resans gång är att våra generaliseringar ser annorlunda ut än våra tidigare. Och en sak till: förr drog vi slutsatser av bara farten. Numera tycks vi undvika dem.
Om vi når den där punkten i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kanske står stilla och glor åt bägge håll ska vi försöka komma ihåg att vi ska göra nånting åt just den saken.
Kaffet är slut, så nu ska vi glida in hos vår favorithökare.
Vi närmar oss en punkt i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kommer att stå stilla och glo åt bägge håll. Framåt och bakåt. Och smakar på konsekvenserna.
Inbillar vi oss i alla fall.
Vi har hur som helst kommit så pass långt i tillvaron att vi börjar få vissa perspektiv på saker och ting – utan att för den skull veta vad vi ska dra för konsekvenser. Som i natt, när vi inte kunde somna om för allt snor som pockade på uppmärksamhet (och som vi fortfarande inte förstår poängen med, och framför allt: Var kommer allt ifrån?). Helt plötsligt kom vi på att man inte längre kan döma folket som byggde landet efter dess förmåga att hålla upp en dörr för varandra. Det finns nämligen inte längre några dörrar att hålla upp. Det offentliga rummet där de flesta av oss stöts och nöts för att hålla konsumtionen uppe är numera som en räkmacka. In och ut och ut och in: man bara glider igenom. Eller förs in och ut enligt propellermodellen. Dörrar öppnas och stängs utan att vi behöver göra något annat än att styra våra steg mot dem och passera. Man är inne – och utan vidare spisning är man ute.
Möjligen möter man någon på väg åt motsatt håll – men disponent, börsklippare eller bergsråd: det är brett nog för oss bägge.
Vi funderade på om det kan ha något att göra med att motståndets estetik tycks vara en död konstart. Alltså att man inte längre tycks fundera på vad man gör och varför ska göra det. Sen var vi tvungna att snyta oss.
Sen satte vi på mokabryggaren för det fanns ingen poäng med att ligga kvar och fundera på saken.
Matten, däremot, fick jycken ta turen runt den hösttomma udden med, medan vi till vår fasa upptäckte att Foppas fot är rubrikstoff igen.
Nånting som vi i alla fall lärt oss under resans gång är att våra generaliseringar ser annorlunda ut än våra tidigare. Och en sak till: förr drog vi slutsatser av bara farten. Numera tycks vi undvika dem.
Om vi når den där punkten i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kanske står stilla och glor åt bägge håll ska vi försöka komma ihåg att vi ska göra nånting åt just den saken.
Kaffet är slut, så nu ska vi glida in hos vår favorithökare.
måndag, november 02, 2009
Rensa ut
Nej, vi hade annat för oss än att under sista omgången stå på Söderstadion och lida. Om vi ska vara ärliga fanns det inte ens med på kartan.
Men vi har all respekt för dem som var där. I alla fall de flesta. Resultatet kan hur som helst inte förvåna någon.
Just nu har hösten visat musklerna. Åttio miljoner av löven som vi krattat ihop har virvlat i väg och hamnat ungefär där dom var när vi en gång började, konstaterade vi till taggen och javan, som vi drog i oss med hjälp av den svarta muggen med det grönvita emblemet.
Annars rensar vi upp, vi med. Nånstans måste man börja. Massor av papper och mängder av ettor och nollor ska väck. Som en gammal G3:a som ska ge plats åt annat eller bara ge plats över huvud taget, och stenålders-cd-brännaren som också ska få somna in jobbar för högtryck för att spara en del gammalt mög för man vet aldrig. Några fynd ser dagens ljus. Äldste sonens en gång i tiden ”Hemmligt för mamma&pappa”-mapp vill man ju inte mista i något slags binär grav, till exempel. Eller hans typ tusensidiga berättelse om när han tog över Hammarby i nån tidig upplaga av dåvarande Championship Manager.
Det var tider.
Vi passade på att läsa några gamla brev till några gamla polare från tidigt nittiotal som vi totade ihop i MacWrite, som egentligen är det enda man fortfarande behöver, och vi var lika gnälliga då, visade det sig.
Till råga på allt är vi förkylda.
Inte ens jycken tycker synd om oss.
Men vi har all respekt för dem som var där. I alla fall de flesta. Resultatet kan hur som helst inte förvåna någon.
Just nu har hösten visat musklerna. Åttio miljoner av löven som vi krattat ihop har virvlat i väg och hamnat ungefär där dom var när vi en gång började, konstaterade vi till taggen och javan, som vi drog i oss med hjälp av den svarta muggen med det grönvita emblemet.
Annars rensar vi upp, vi med. Nånstans måste man börja. Massor av papper och mängder av ettor och nollor ska väck. Som en gammal G3:a som ska ge plats åt annat eller bara ge plats över huvud taget, och stenålders-cd-brännaren som också ska få somna in jobbar för högtryck för att spara en del gammalt mög för man vet aldrig. Några fynd ser dagens ljus. Äldste sonens en gång i tiden ”Hemmligt för mamma&pappa”-mapp vill man ju inte mista i något slags binär grav, till exempel. Eller hans typ tusensidiga berättelse om när han tog över Hammarby i nån tidig upplaga av dåvarande Championship Manager.
Det var tider.
Vi passade på att läsa några gamla brev till några gamla polare från tidigt nittiotal som vi totade ihop i MacWrite, som egentligen är det enda man fortfarande behöver, och vi var lika gnälliga då, visade det sig.
Till råga på allt är vi förkylda.
Inte ens jycken tycker synd om oss.
fredag, oktober 30, 2009
Laddar om
Äntligen!
En, ooookej, två, staropramen på schyst hak med omvärldsanalytikern, och sen lunkade vi så småningom till Zinken, och ingen brydde sig om att kolla bengaler eller eventuell fickplunta och varför skulle dom det, här finns inga jävla idioter, och sen hamnade vi i viptältet där vi sprang på P på god väg mot tusende Bajenmatchen när som helst, och sen intog vi läktaren och det tog fyra minuter och sen hade Patrik Nilsson presenterat sig och det stod ett noll. Bara en sån sak: straff till Bajen! Vi hade en aning problem att fokusera bollhelvetet första kvarten men det blev bättre allt eftersom, och sen slog vi en drill i en buske, och när klockan klämtade nästan halvtid klämde Bajen in tre ett och vi tog fram fickpluntan och hällde i kaffet och mös, och allt slutade sex fem, och när såg vi Bajen göra sex pytsar på typ en månad senast och vända underläge sista fem?
Sen åkte vi hem för imorgon ska vi i selen, och på vägen snackade vi med den exalterade höstlovslediga yngsta sonen som från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen varit drevkarl under älgjakten på nån skärgårdsö som han hade åkt till med sälräknaren med skärgårdskryssaren, och det var skott på skott och en dö älg typ fyrataggare och slakt och typ skottkärra med blod, om vi förstod det hela rätt för förbindelsen var sådär och munnen gick i ett. Jycken lär för övrigt, om man får tro matten, ligga i bingen på verandan och snarka.
Så idag vi klagar inte.
En, ooookej, två, staropramen på schyst hak med omvärldsanalytikern, och sen lunkade vi så småningom till Zinken, och ingen brydde sig om att kolla bengaler eller eventuell fickplunta och varför skulle dom det, här finns inga jävla idioter, och sen hamnade vi i viptältet där vi sprang på P på god väg mot tusende Bajenmatchen när som helst, och sen intog vi läktaren och det tog fyra minuter och sen hade Patrik Nilsson presenterat sig och det stod ett noll. Bara en sån sak: straff till Bajen! Vi hade en aning problem att fokusera bollhelvetet första kvarten men det blev bättre allt eftersom, och sen slog vi en drill i en buske, och när klockan klämtade nästan halvtid klämde Bajen in tre ett och vi tog fram fickpluntan och hällde i kaffet och mös, och allt slutade sex fem, och när såg vi Bajen göra sex pytsar på typ en månad senast och vända underläge sista fem?
Sen åkte vi hem för imorgon ska vi i selen, och på vägen snackade vi med den exalterade höstlovslediga yngsta sonen som från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen varit drevkarl under älgjakten på nån skärgårdsö som han hade åkt till med sälräknaren med skärgårdskryssaren, och det var skott på skott och en dö älg typ fyrataggare och slakt och typ skottkärra med blod, om vi förstod det hela rätt för förbindelsen var sådär och munnen gick i ett. Jycken lär för övrigt, om man får tro matten, ligga i bingen på verandan och snarka.
Så idag vi klagar inte.
torsdag, oktober 29, 2009
Här är vi
Jag vet att man kan tro att föregående inlägg på denna jämmerdalsblogg skrevs i affekt. Inte alls. Alla kunde dra åt helvete. Alla kan fortfarande dra åt helvete.
Allvarligt talat. Superettan är kanske det bästa som kan hända Bajen just nu. Typ ”Alla till Väsby”. Optimist i överkant? Men tänk efter. Bajen får nämligen en ny vd! Bajen får också ny tränare och förhoppningsvis nya spelare, och i en del fall och snudd på oavsett kvalitet kommer vi att utbrista Tack och lov.
Hur hamnade vi här?
Det avbrutna derbyt på Söderstadion för några år sedan var ett steg på vägen till källaren.
Det vi såg de första sjutton minuterna mot BP på ett disigt försäsongsstadshagen för lite drygt två och ett halvt år sedan ett annat.
Alla spelare som sedan dess lämnat planlösheten åt sitt öde ännu ett.
Allt som skett sedan Andersson tillträdde som vd ytterligare ett antal.
Och nu kan vi inte ens gå ut med jycken för att lufta av oss för den sitter på en höstlovskobbe i skärgården och glor ut i mörkret. Om den nu inte ligger och snarkar på bingen på verandan.
Allvarligt talat. Superettan är kanske det bästa som kan hända Bajen just nu. Typ ”Alla till Väsby”. Optimist i överkant? Men tänk efter. Bajen får nämligen en ny vd! Bajen får också ny tränare och förhoppningsvis nya spelare, och i en del fall och snudd på oavsett kvalitet kommer vi att utbrista Tack och lov.
Hur hamnade vi här?
Det avbrutna derbyt på Söderstadion för några år sedan var ett steg på vägen till källaren.
Det vi såg de första sjutton minuterna mot BP på ett disigt försäsongsstadshagen för lite drygt två och ett halvt år sedan ett annat.
Alla spelare som sedan dess lämnat planlösheten åt sitt öde ännu ett.
Allt som skett sedan Andersson tillträdde som vd ytterligare ett antal.
Och nu kan vi inte ens gå ut med jycken för att lufta av oss för den sitter på en höstlovskobbe i skärgården och glor ut i mörkret. Om den nu inte ligger och snarkar på bingen på verandan.
onsdag, oktober 28, 2009
tisdag, oktober 27, 2009
Kortfnattat
Höstlöv. Jag menar höstlov, och dottern beordrades därför ta hand om jyckens morgonpromenad.
Den årliga ansamlingen av löv har förresten nått nya, historiska nivåer. Som vanligt börjar vi vårt sisyfosarbete med att låta mokabryggaren göra jobbet.
Eftersom vi slog en signal för att få bevis på att vi dragit strån till stacken eftersom vi tydligen måste bevisa sånt är vi åter i selen. Det tog en timme. Inte i galopp eller så, men ändå. Till och från framdeles, och det är ju vackert så. Men till och med en enda gång räcker för att vi ska börja grunna på semester.
Vi var för övrigt på Råsunda och överlevde derbyt. (Men vi vägrade kryssa i nån larvig inställelseorder på hemsidan.) Hur som helst: alla våra fördomar om träben etc blev bekräftade men vi kunde ändå inte undgå att tycka att det faktiskt fanns ett visst mått av engagemang på planen och att de grönvita heroerna mot alla odds verkligen försökte. När unge herr Helg dessutom knoppade in sin balja, just det, det är bara han som nu för tiden kan göra mål och man undrar ju förstås vad han gör nästa säsong, fick vi faktiskt en smula känsla av det här kunde gå vägen. Vi upplevde alltså typ tio minuter av osannolik och egentligen obegriplig glädjefnatt. Ja, den där vanliga ångesten försvann i en rökpoff och vi var inte vid våra vanliga sinnens bruk. Vi till och med skrattade vid ett tillfälle! Det som sedan inträffade underströk bara vår just då obefintliga förankring i jämmerdalen. Några av Saurons legionärer vill vi absolut inte se i målprotokollet, det är liksom för magstarkt, och att just Pavey hamnade där var på nåt sätt typiskt för denna jämra säsong som inte kan ta slut fort nog. Men i tio minuter…
DN:s krönikör sågade inhoppande ”skenbrassen” Rafael jäms med fotknölarna. Men nåt slags teknik har han faktiskt – påminner om yngste sonens en gång i tiden åttaåriga lagkamrat som kunde dribbla runt runt och ha kvar bollen ända tills han blev av med den.
De ende som uttalat såg sin chans med tränarbytet för typ sju omgångar sen, nämligen Haris, undrar nog om det verkligen var så lyckat med den saken. På planen var han i alla fall inte.
Längst fram fanns som vanligt – ingenting.
Vi som inte är med vår tid undrar ju förstås om man slutat med att ställa en gubbe vid varje stolpe vid motståndarnas hörnor, för där fick en annan stå under att antal pojklagsår. På nåt annat sätt kan vi inte tolka motståndarnas första balja.
Två omgångar kvar. Häcken och Trelleborg: två numera ständiga boogey team. Att inget av lagen har något att spela för talar emot Bajen. Om något av lagen skulle ha något att spela för talar det också emot Bajen. Allt talar emot Bajen, nämligen: vd, styrelse, träben, eventuellt väder, lutande planer, kombattanterna om kvalplatsen och troligen domaren.
Nu såg vi ännu ett löv singla ner mot sitt öde.
Den årliga ansamlingen av löv har förresten nått nya, historiska nivåer. Som vanligt börjar vi vårt sisyfosarbete med att låta mokabryggaren göra jobbet.
Eftersom vi slog en signal för att få bevis på att vi dragit strån till stacken eftersom vi tydligen måste bevisa sånt är vi åter i selen. Det tog en timme. Inte i galopp eller så, men ändå. Till och från framdeles, och det är ju vackert så. Men till och med en enda gång räcker för att vi ska börja grunna på semester.
Vi var för övrigt på Råsunda och överlevde derbyt. (Men vi vägrade kryssa i nån larvig inställelseorder på hemsidan.) Hur som helst: alla våra fördomar om träben etc blev bekräftade men vi kunde ändå inte undgå att tycka att det faktiskt fanns ett visst mått av engagemang på planen och att de grönvita heroerna mot alla odds verkligen försökte. När unge herr Helg dessutom knoppade in sin balja, just det, det är bara han som nu för tiden kan göra mål och man undrar ju förstås vad han gör nästa säsong, fick vi faktiskt en smula känsla av det här kunde gå vägen. Vi upplevde alltså typ tio minuter av osannolik och egentligen obegriplig glädjefnatt. Ja, den där vanliga ångesten försvann i en rökpoff och vi var inte vid våra vanliga sinnens bruk. Vi till och med skrattade vid ett tillfälle! Det som sedan inträffade underströk bara vår just då obefintliga förankring i jämmerdalen. Några av Saurons legionärer vill vi absolut inte se i målprotokollet, det är liksom för magstarkt, och att just Pavey hamnade där var på nåt sätt typiskt för denna jämra säsong som inte kan ta slut fort nog. Men i tio minuter…
DN:s krönikör sågade inhoppande ”skenbrassen” Rafael jäms med fotknölarna. Men nåt slags teknik har han faktiskt – påminner om yngste sonens en gång i tiden åttaåriga lagkamrat som kunde dribbla runt runt och ha kvar bollen ända tills han blev av med den.
De ende som uttalat såg sin chans med tränarbytet för typ sju omgångar sen, nämligen Haris, undrar nog om det verkligen var så lyckat med den saken. På planen var han i alla fall inte.
Längst fram fanns som vanligt – ingenting.
Vi som inte är med vår tid undrar ju förstås om man slutat med att ställa en gubbe vid varje stolpe vid motståndarnas hörnor, för där fick en annan stå under att antal pojklagsår. På nåt annat sätt kan vi inte tolka motståndarnas första balja.
Två omgångar kvar. Häcken och Trelleborg: två numera ständiga boogey team. Att inget av lagen har något att spela för talar emot Bajen. Om något av lagen skulle ha något att spela för talar det också emot Bajen. Allt talar emot Bajen, nämligen: vd, styrelse, träben, eventuellt väder, lutande planer, kombattanterna om kvalplatsen och troligen domaren.
Nu såg vi ännu ett löv singla ner mot sitt öde.
tisdag, oktober 20, 2009
Inte ens ironi
Pappersjobba och annat jämmerdalselände och sitter som limmad vid computern trots att man borde… Har visserligen druckit kaffe, svart som aska såhär dagen efter, men annars? Ingenting hjälper. Det är bara för uselt. Det är helt enkelt för uruselt.
Från start och till slut är alla matcher i allsvenskan lika viktiga, men gårdagens match på Örjans vall var faktiskt viktigare än så för Hammarby. Det kändes som om laget verkligen med kraft ville bevisa att årets Bajenupplaga är allsvenskans sämsta och fullt i paritet med det andra miserabla huvudstadslaget som vi hela säsongen påstått är seriens värsta brögäng, vilket till slut varit årets enda ljuspunkt. Det var då det – och vi har sett det komma sedan länge.
Om spelarna verkligen ville, vågade och försökte och vilt kämpade och fick åka hem med tre noll i baken skulle jag verkligen försöka se och ta till mig ljuset, inställningen, viljan, eventuella domarskandaler, träbenen, lusten och möjligen oförmågan. Men nu?
Värdelöst.
Från start och till slut är alla matcher i allsvenskan lika viktiga, men gårdagens match på Örjans vall var faktiskt viktigare än så för Hammarby. Det kändes som om laget verkligen med kraft ville bevisa att årets Bajenupplaga är allsvenskans sämsta och fullt i paritet med det andra miserabla huvudstadslaget som vi hela säsongen påstått är seriens värsta brögäng, vilket till slut varit årets enda ljuspunkt. Det var då det – och vi har sett det komma sedan länge.
Om spelarna verkligen ville, vågade och försökte och vilt kämpade och fick åka hem med tre noll i baken skulle jag verkligen försöka se och ta till mig ljuset, inställningen, viljan, eventuella domarskandaler, träbenen, lusten och möjligen oförmågan. Men nu?
Värdelöst.
måndag, oktober 19, 2009
Inga tankar alls
Strålande höst ute i jämmerdalen – om man är lagd åt det hållet. Till slut tog jycken ut matten på ”morgonpromenaden” – och vi fick med andra ord inget utrymme för att tänka till därute på udden.
Lika bra det.
Mokabryggaren har dock mullrat – med besked.
De grönvita heroerna lär ha nåt slags halvhygglig statistik när de gästat Örjans Vall, tror vi i alla fall, men i kväll är det inget att luta sig emot. En poäng är ju snudd på värdelöst att plocka med sig hem. Bättre än noll pinnar förstås, men just i dag räknas bara tre. Halmstad har dessvärre också något att spela för, nämligen att säkra nästa års allsvenska säsong – som innebär spel mot nya och gamla storheter som BP, Mjällby, Åtvidaberg och kanske Assyriska.
Misstänker att påfundet med sexton allsvenska lag av vissa sågs som en garanti för att en gång för alla slippa hotet om att åka ur.
Och att fler matcher skulle härda inför eventuellt framtida Champions League-spel.
Och ge mer klirr i kassan.
Den enögde grannen bortibacken, just i år mer enögd än nånsin eftersom han drabbats av lätt guldfrossa i förtid, sa när vi tidigt i morse körde honom till flygbussen för vidare leverans utsocknes att vi nog kunde smita in för att se kvällens drabbning hemma honom medan frun pysslade med annat, men vi pallar inte. Sportradion får stå på medan lasagnen puttrar och vi febrilt letar efter en, okej två, staropramen i skafferiet, så att vi verkligen får uppleva ångesten när eventuella målsignaturer drabbar oss.
Har Helg fått upp nog med ånga för att pytsa igen? Har han kvar krutet i benen? Annars vet vi faktiskt inte hur det ska gå till.
Lika bra det.
Mokabryggaren har dock mullrat – med besked.
De grönvita heroerna lär ha nåt slags halvhygglig statistik när de gästat Örjans Vall, tror vi i alla fall, men i kväll är det inget att luta sig emot. En poäng är ju snudd på värdelöst att plocka med sig hem. Bättre än noll pinnar förstås, men just i dag räknas bara tre. Halmstad har dessvärre också något att spela för, nämligen att säkra nästa års allsvenska säsong – som innebär spel mot nya och gamla storheter som BP, Mjällby, Åtvidaberg och kanske Assyriska.
Misstänker att påfundet med sexton allsvenska lag av vissa sågs som en garanti för att en gång för alla slippa hotet om att åka ur.
Och att fler matcher skulle härda inför eventuellt framtida Champions League-spel.
Och ge mer klirr i kassan.
Den enögde grannen bortibacken, just i år mer enögd än nånsin eftersom han drabbats av lätt guldfrossa i förtid, sa när vi tidigt i morse körde honom till flygbussen för vidare leverans utsocknes att vi nog kunde smita in för att se kvällens drabbning hemma honom medan frun pysslade med annat, men vi pallar inte. Sportradion får stå på medan lasagnen puttrar och vi febrilt letar efter en, okej två, staropramen i skafferiet, så att vi verkligen får uppleva ångesten när eventuella målsignaturer drabbar oss.
Har Helg fått upp nog med ånga för att pytsa igen? Har han kvar krutet i benen? Annars vet vi faktiskt inte hur det ska gå till.
lördag, oktober 17, 2009
Runt köksbordet
Tillbaka från udden i sällskap med flämtande jycke efter all pinnjakt och på vägen hann vi med en kaffe på favoritfiket som ännu inte öppnat men vars förföriska vaniljbullsdofter låg tunga över den höstklädda nejden indränkt i väta och röken från taggen och som fick oss att snika in för en rekorderlig kopp svensk java som vi misstänkte stod och puttrade för att vi och en och annan morgontidig jeppe med eventuell jycke kanske skulle komma förbi och fråga om det finns något kaffe. Ibland är kaffe kaffe och inget utländskt larv.
Veckan har varit rätt komplicerad. Som vanligt, alltså. Så när vi väl stod därute på udden i snygg Barçakepa ägnade vi Charlie Davies en grönvit tanke och en förhoppning om att han kan komma tillbaka på planen vid full vigör. Särskilt med tanke på att bilen som han färdades i klövs på mitten vid smällen. Sen funderade vi på de apatiska asylsökande barnen som fick svenska ministrar och andra myndighetspersoner att gå i spinn för ett antal år sedan. Att sverigedemokrater och andra kålsupare tycks ta för givet att asylsökande drogar sina barn för att komma åt svenskt barnbidrag är inget att chockeras över för det tycks ingå i deras världsbild, men att dåvarande s-märkta migrationsministern Barbro Holmberg tog täten är väl ändå rätt anmärkningsvärt.
Eller kanske inte. Det hela är egentligen rätt enkelt. Det måste vara så att den som tror att föräldrar är beredda att droga sina barn till fullständig apati för att komma över svenska barnbidrag troligen är beredd att göra samma sak själv, just för att det är svenska barnbidrag. Vem vet: det kanske ingår i den svenska identitet som vissa vill värna om?
Sen kunde vi vikingar när det kom till kritan naturligtvis inte lita på de jämra malteserna som vek ner sig i VM-kvalet mot Portugal. Det är väl också rätt typiskt för utlänningar? Att inte palla för trycket när det verkligen gäller?
Sen funderade vi en stund på vad Göran Hägglund diskuterar vid köksbordet. Låter maten tysta mun, kanske?
Nu mullrar mokabryggaren löftesrikt.
PS. Den som brinner för bengalernas vara eller inte vara i allsvenskan och särskilt på Söderstadion kan med fördel gå till Bajen Panikbloggeri1 som har en skön länk till en utländsk batalj vars inramning inte går av för hackor!
Dessutom kan ni på denna länk se hyllningarna av Charlie när USA spelade due due mot Costa Rica i VM-kvalet på andra sidan pölen.
Veckan har varit rätt komplicerad. Som vanligt, alltså. Så när vi väl stod därute på udden i snygg Barçakepa ägnade vi Charlie Davies en grönvit tanke och en förhoppning om att han kan komma tillbaka på planen vid full vigör. Särskilt med tanke på att bilen som han färdades i klövs på mitten vid smällen. Sen funderade vi på de apatiska asylsökande barnen som fick svenska ministrar och andra myndighetspersoner att gå i spinn för ett antal år sedan. Att sverigedemokrater och andra kålsupare tycks ta för givet att asylsökande drogar sina barn för att komma åt svenskt barnbidrag är inget att chockeras över för det tycks ingå i deras världsbild, men att dåvarande s-märkta migrationsministern Barbro Holmberg tog täten är väl ändå rätt anmärkningsvärt.
Eller kanske inte. Det hela är egentligen rätt enkelt. Det måste vara så att den som tror att föräldrar är beredda att droga sina barn till fullständig apati för att komma över svenska barnbidrag troligen är beredd att göra samma sak själv, just för att det är svenska barnbidrag. Vem vet: det kanske ingår i den svenska identitet som vissa vill värna om?
Sen kunde vi vikingar när det kom till kritan naturligtvis inte lita på de jämra malteserna som vek ner sig i VM-kvalet mot Portugal. Det är väl också rätt typiskt för utlänningar? Att inte palla för trycket när det verkligen gäller?
Sen funderade vi en stund på vad Göran Hägglund diskuterar vid köksbordet. Låter maten tysta mun, kanske?
Nu mullrar mokabryggaren löftesrikt.
PS. Den som brinner för bengalernas vara eller inte vara i allsvenskan och särskilt på Söderstadion kan med fördel gå till Bajen Panikbloggeri1 som har en skön länk till en utländsk batalj vars inramning inte går av för hackor!
Dessutom kan ni på denna länk se hyllningarna av Charlie när USA spelade due due mot Costa Rica i VM-kvalet på andra sidan pölen.
onsdag, oktober 14, 2009
Moment typ 23
Fotbollförbundets disciplinnämnd håller ställningarna. Hammarby lämnade som bekant en skrivelse till nämnda nämnd för att få klarhet i huruvida den gode Wanderson hade på planen att göra när Gais gästade Söderstadion och plockade med sig alla poängen till makrilland. Vad händer? Jo, disciplinnämnden uppfattar skrivelsen som en protest och behandlar den därför som en sådan. Och hur går det då? Jo, enligt 10.2.1, andra stycket i SvFF:s tävlingsbestämmelser ska en protest mot okvalificerad spelares deltagande i tävlingsmatch ha inkommit senast inom fem dagar från matchdagen. Dessutom ska en protestavgift om 500 kronor erläggas inom samma tid. Enligt disciplinnämnden kom ”protesten” in för sent. Dessutom hade ingen protestavgift erlagts. ”Protesten” kunde därför inte tas upp till behandling, Beslutet blev alltså att disciplinnämnden avvisade ”protesten”.
Jo, jag vet att disciplinnämnden avslog Örebros protest mot Wandersons framfart mot kexlaget. Jo, jag vet att det är några dagar sedan och att jag alltid är i otakt med tiden. Men ändå. Örebros protest, som var en riktig protest enligt konstens alla regler, betald och allt, avslogs den 7 oktober. Dan innan, alltså den 6 oktober, behandlades Bajens ”protest”, som nu alltså inte var en protest.
Eller var den det?
På hemmaplan är könsmaktsoordningen för övrigt återställd med råge. Alla är åter på plats och bidrar. Vi funderar på att protestera, men vet inte riktigt åt vilket håll vi ska rikta oss. Vem skulle lyssna på oss just i denna fråga? Jycken, kanske?
Nånstans går hur som helst en gräns. I morgon lämnar vi diskberget åt sitt öde och följer med kvinnan och vår favoritkafétris ut i Tjockhultsnatten. Titiyo väntar på Strand.
Jo, jag vet att disciplinnämnden avslog Örebros protest mot Wandersons framfart mot kexlaget. Jo, jag vet att det är några dagar sedan och att jag alltid är i otakt med tiden. Men ändå. Örebros protest, som var en riktig protest enligt konstens alla regler, betald och allt, avslogs den 7 oktober. Dan innan, alltså den 6 oktober, behandlades Bajens ”protest”, som nu alltså inte var en protest.
Eller var den det?
På hemmaplan är könsmaktsoordningen för övrigt återställd med råge. Alla är åter på plats och bidrar. Vi funderar på att protestera, men vet inte riktigt åt vilket håll vi ska rikta oss. Vem skulle lyssna på oss just i denna fråga? Jycken, kanske?
Nånstans går hur som helst en gräns. I morgon lämnar vi diskberget åt sitt öde och följer med kvinnan och vår favoritkafétris ut i Tjockhultsnatten. Titiyo väntar på Strand.
tisdag, oktober 13, 2009
Löjeväckande, som mycket annat
Örgryte har alltså bötfällts av Svenska fotbollförbundets disciplinnämnd för att banderollen "Free Dawit Isaak imprisoned in Eritrea since 2001" funnits på läktaren på hemmamatcherna i Göteborg. Tio tusen spänn kostade det klubben, enligt SvF. Fotbollförbundet är, som vanligt är man böjd att tillägga, helt ur tiden. På alla sätt. Man använder sig nämligen av fax för att meddela sig med omvärlden, vilket har gjort att Öis inte haft möjlighet att yttra sig över ärendet eftersom faxet inte kom fram. Klubben fick helt enkelt en faktura med posten. Överklagan pågår. Under tiden lutar det åt att banderollen är på plats även nästa hemmamatch. Vi håller tummarna för det. Och att disciplinnämnden tar sig i kragen.
Hmm, för tydlighets skull: Hoppas Örgryte förlorar på planen. Força Bajen!
Hmm, för tydlighets skull: Hoppas Örgryte förlorar på planen. Força Bajen!
Klara färdiga gå!
Solfan lyser. Vi suckar och blinkar för vi har glömt bajensolglasögonen där vi står utanför dörren för en liten jämmerdalspaus med en balja kaffe och en tagg och med jycken snusande runt närmaste buske. Vi har nämligen gett oss själva den på att strukturera upp tillvaron innan kvinnan i huset och äldste sonen dyker upp i skymningen, förhoppningsvis med en kolossal toblerone i presentpåsen. Så nu gäller det. Vi börjar i rätt ände. Nu eller aldrig: försöker para ihop en hög med 147 fullständigt olika nytvättade strumpor, några trots definitivt misstycke, innan könsmaktsoordningen är total. Var för övrigt inte s.k ungdomsprogram på tv bättre förr?
söndag, oktober 11, 2009
Okej, vi är inte felfira
”Annars lutar vi oss starkt mot åsikten att årets upplaga av allsvenskan faktiskt är samma årtusendes tristaste i mannaminne. Så det så.” Skrev vi på denna blogg för ett år och fyra dagar sedan.
Vi hade fel.
Inte nog med det: Det är alldeles för lite Otis nu för tiden, konstaterade vi redan för elva dar sedan.
Det spöregnar och vi vill sova, men det bryr sig inte jycken om.
Vi hade fel.
Inte nog med det: Det är alldeles för lite Otis nu för tiden, konstaterade vi redan för elva dar sedan.
Det spöregnar och vi vill sova, men det bryr sig inte jycken om.
Fortsättning följer
Veckan har gått i könsmaktsoordningens tecken. Som vanligt, alltså, fast ännu mer. Valda delar av familjen befinner sig nämligen i tobleronens förlovade land för att partaja; mostern fyller 90, och det hände en del på födelsedagslunchen, ryktas det: en gammal klasskompis kom aldrig och en annan fick åka ambulans därifrån innan kaffet. Annars lär det ha varit helt okej.
Så en annan har alltså allt annat på sin lott. Samtidigt som tåget för en vecka sedan lämnade Centralstationen tur och retur kontinenten och Basel åkte vi till Söderstadion där en gammal kumpan på väg mot tusen bajenmatcher när som helst mötte upp och surrade på om hur det var förr, hur det är nu och varthän det barkar, och vi kunde inte annat än hålla med. Simons kanon förgyllde tillställningen, som för övrigt höll god superettanklass men med viss charm och med en andra halvlek som lovade något, dock oklart vad. Någon måste ju göra målen, och gör Simon dem så okej för oss. Och gärna som han gör dem.
Kaffe har vi såklart klunkat baljvis av, kidsen har vi lyckats få iväg om morgnarna och jycken har vi följt efter ut på udden där vi tänkt till över det faktum att Björklund vill ha in betygen redan vid ultraljudsundersökningen, att vi inte fick Nobelpriset i år heller (okej för litteraturpriset men i år känns vi faktiskt lika aktuella för fredsditot som vem som helst) och att irländarna till slut gör som alla andra goda européer. Ger upp.
Vi ägnade också kommunalrådet i den svenska slutförvaringsorten för kärnkraftsavfallet en tanke, han som i somras var så jublande glad när beslutet kom för att ett antal jobb var tryggade i kommunen i minst hundra tusen år. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Sen har vi tagit ett steg tillbaka, nämligen in i systemet eftersom vi måste fylla på plånkan. Möjligen kommer vi att sysselsätta fyra fem jobbcoacher för det är såna tider, och på så sätt kommer vi att bidra, dock oklart till vad.
Av detta faktum kan man utläsa att vi är klara med inte bara skrapandet utan även målningen av husväggen samt ett antal fönster varav de två sista ska sätta på plats i dag. Typ när mokabryggaren mullrat klart.
Sen har vi troligtvis tagit årets sista dopp i böljan. I går, närmare bestämt. Kallt? Bara förnamnet.
Sen har vi naturligtvis gjort en massa andra grejer också.
Sen gillar vi på något sjukt sätt att Sveriges vidare öden i nästa års fotbolls-VM vilar i maltesiska händer.
Sen har vi druckit kaffe. Javisst, ja, det har vi redan talat om.
Så en annan har alltså allt annat på sin lott. Samtidigt som tåget för en vecka sedan lämnade Centralstationen tur och retur kontinenten och Basel åkte vi till Söderstadion där en gammal kumpan på väg mot tusen bajenmatcher när som helst mötte upp och surrade på om hur det var förr, hur det är nu och varthän det barkar, och vi kunde inte annat än hålla med. Simons kanon förgyllde tillställningen, som för övrigt höll god superettanklass men med viss charm och med en andra halvlek som lovade något, dock oklart vad. Någon måste ju göra målen, och gör Simon dem så okej för oss. Och gärna som han gör dem.
Kaffe har vi såklart klunkat baljvis av, kidsen har vi lyckats få iväg om morgnarna och jycken har vi följt efter ut på udden där vi tänkt till över det faktum att Björklund vill ha in betygen redan vid ultraljudsundersökningen, att vi inte fick Nobelpriset i år heller (okej för litteraturpriset men i år känns vi faktiskt lika aktuella för fredsditot som vem som helst) och att irländarna till slut gör som alla andra goda européer. Ger upp.
Vi ägnade också kommunalrådet i den svenska slutförvaringsorten för kärnkraftsavfallet en tanke, han som i somras var så jublande glad när beslutet kom för att ett antal jobb var tryggade i kommunen i minst hundra tusen år. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Sen har vi tagit ett steg tillbaka, nämligen in i systemet eftersom vi måste fylla på plånkan. Möjligen kommer vi att sysselsätta fyra fem jobbcoacher för det är såna tider, och på så sätt kommer vi att bidra, dock oklart till vad.
Av detta faktum kan man utläsa att vi är klara med inte bara skrapandet utan även målningen av husväggen samt ett antal fönster varav de två sista ska sätta på plats i dag. Typ när mokabryggaren mullrat klart.
Sen har vi troligtvis tagit årets sista dopp i böljan. I går, närmare bestämt. Kallt? Bara förnamnet.
Sen har vi naturligtvis gjort en massa andra grejer också.
Sen gillar vi på något sjukt sätt att Sveriges vidare öden i nästa års fotbolls-VM vilar i maltesiska händer.
Sen har vi druckit kaffe. Javisst, ja, det har vi redan talat om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
