Hallå?

Hallå?

Funderar på att komma igen...

Spela inte dum

Mannen har börjat blogga, och det för bara några dagar sedan. Det måste betyda något, om än oklart vad.

Mannen är såklart Lundell, tilltalsnamn Ulf. Själv har jag en gång i tidernas begynnelse också ägnat mig åt den oädla konsten att blogga, men att det skulle betyda något för mänskligheten har jag såhär i efterhand svårt att tro, vilket jag ska återkomma till om jag fortsätter att randa på, vilket jag alltså inte bestämt mig för eftersom jag har svårt att bestämma mig och förutom allmän förvirring lider av å ena sidan och å andra sidan. Men vaknar man alldeles för tidigt en kolsvart decembermorgon i dådens år 2014, när den första kylan för årstiden biter till i kinden på förstutrappen där man står och glor ut i mörkret och tystnaden och det enda som sprider sitt ljus över tillvaron och får andedräkten och det spröda snötäcket att glittra är den enögde grannens i backen gårdslampa samtidigt som man vet att rikets alla besatta fortfarande sover sött innan de ska fortsätta kampen för att fördärva landet vi ärvde och arvet vi förvaltar, ja då kan andan plötsligt falla på att ta ett fast grepp om tangentbordet för att få luft.

Om man som jag har bloggat, varför slutade man då att blogga när man väl har börjat?

Ett är självklart till och med för en annan: de sociala mediernas förändring; fejsbok, twitter etc tog över tiden och styr och ställer med människors behov av självbekräftelse.

Två är inte alldeles självklart för alla andra stackare men fullständigt begripligt för den som förstår sig på tillvaron utanför boxen: det gick rent ut sagt käpprätt åt helvete för Bajen; det var bra mycket roligare att med hjärtat i halsgropen ta sig an de grönvita heroerna Sulan, Runan och Hella än Zlojutro, Nathan och Gregg.

Tre är en komplicerad historia och egentligen snudd på ogripbart personligt: Vad hände inom mig när jag såg mig om i världen? Helt enkelt: Vad är det som pågår därute i mörkret? Vem sover och vem är vaken?

Två saker av tre är i alla fall på plats: mokabryggaren mullrar, jycken är på g.
Dessutom är Bajen åter med på tåget.
Sen får vi se om det betyder något.

Än går det vågor...

Vilken dag i går. Det är därför vi sitter här mittinatten och knappar på tangenterna fastän vi knappt kan sitta. Ont i kropp, rygg, leder, hals, näsa och tonvis med snor, kryddat med födelsedagskalas, feber och att jycken ska ut såg dagen ut. Jycken har för övrigt fått sällskap av katten, som var på väg att döpas till Sulan men fick namnet Messi. Så kan det gå. Men morgonpromenaderna får den sköta på egen hand, när det kommer att bege sig.

Så vi kom aldrig till Söderstadion. Vi hade gärna varit där. (Yngste sonen deltog i alla fall i det traditionsenliga tågandet från Medborgarplatsen.) Av vad vi kunde utläsa utsträckt framför förtitvåtumsdumburken i sonens lägenhet som vi var förpassade till på grund av födelsedagsståhejet och som stod tom eftersom sonen tågluffat till Deutschland för att öla och handbolla var det ett Bajen på plats som vi hade velat se för två år sedan. Det kändes som om de grönvita heroerna fått ett gäng karaktärsspelare i truppen som vet vad som gäller i Superettan. Och Greger Ölhalte tycks också ha karaktär. Och så Lallet, så klart. Den sköna karaktären vill vi inte vara förutan. Lalet tycks förstå att det finns inget vackrare på vår fotbollsjord än att beträda en grönvit hemmaplan. Och att man ibland måste dra till med en klackspark för annars är det inget kul.

Vi har dragit växlar förr på en match. Det kan vara outsägligt dumt. Men vi gör det i alla fall: Det finns chans att vi återkommer till denna blogg. Så skönt såg allt ut på Söderstadion. (Och dessutom är exempelvis Carl Bildt fortfarande på fri fot, om vi nu får för oss att blanda in livets andra väsentligheter.)

Planen såg med Söderstadionmått rätt taskig ut. Men vad gjorde det: alla får minst väl godkänt.

Mokabryggaren, och eventuell jycke, får vänta. Vi sträcker ut oss, snorar, konstaterar att dottern börjar bli vuxen och tycker att det ser ut som om det kan bära i väg åt rätt håll den här säsongen, den sista på Söderstadion?

And how is the weather

Här är man inte för ofta. Men ibland får man lusten tillbaka.
Som i dag. Ut på förmiddagsvarvet på blöta isen med spring i ben-jycken under idogt pinnkastande nynnande på typ Happy together och med mokabryggarens mullrande som belöning vid horisonten, och ett litet solskensstick stack fram genom gråmulenheten över udden och vi tände en tagg trots att vi slutat och trots att Greger Ölhaltes lagbygge inte längre är obesegrat och vi ibland funderat på om vi bryr oss, och vi gick i land och delade ut godis till jycken och satte på mokabryggaren med besked och drack första koppen ur den svarta förlustmuggen med det ursnygga emblemet eftersom det blev torsk i går och påtåren ur den vita segerkoppen med samma sköna klubbmärke på eftersom vi kände för det.
Så är det ibland: vi bara kände för det.
Max är alltså tillbaka. Max som var en otroligt betydelsefull komponent under de svängigt sköna Bajenår som följde på guldåret 2001 och då målet var något annat än nu och det kryllade av lirare och då hoppen mellan hopp och förtvivlan låg på en annan nivå än både före och särskilt efter. Man lär inte gå ned i samma flod två gånger, så det kanske inte är samma Max som är tillbaka, men vi håller av våra hjältar.

Annars är det ett idogt dragande av strån till stacken. Aktieägarna myser naturligtvis och rullar tummarna. Som vanligt funderar vi på att göra revolution. Som vanligt måste jycken ut.

Just nu har vi dessutom fått lusten tillbaka.

Funderade på att köra Zappas, men va fan:

Påminnelse om allt

Kom just på att den här bloggen fanns.
Eller finns.
Eller kanske fanns; vi är inte helt på det klara med vad vi vill.
Jycken? Den finns.
Att blåsa bort är ingenting för oss, så dottern får morgonpromenaden runt udden på sin lott.
Just det, vi är något förskjutna i tiden, för sådan är julen. Middagens sista sillbit? Brukar vi tugga i oss runt midnatt.
Mokabryggaren har i alla fall gått på högvarv.
Dottern och sönerna har gett oss fin julklapp som vi får lägga vantarna på någon gång på nyåret. Man kan bli tårögd för mindre.
Bajen? Annandagsbandyn upplevde vi på plats, fattas bara. Oavgjort tycks numera var en tradition det med. Om Greger Ölhalte och superettansäsongen som väntar har vi än så länge bara det kan bara bli bättre att säga.
Dra strån till stacken har vi varit upptagna med till den milda grad att allt annat gått i stå eller fallit i glömska. Rena kulturskymningen alltså.
Som den här bloggen.
Det är därför vi sitter här i morgonrock och andas ut.
Och in.
För nu är det andra bullar som gäller.
Huruvida bloggen ingår är, som sig bör, oklart.

Men hallå

Är säker på att vi haft samma rubbe förut på denna mysko blogg som verkligen varit nere i källaren och kanske inte vänt, men ibland får man en obetvinglig lust att uppdatera trots allt. Som det här med jycken. Pinngalen är bara förnamnet, men vi får skylla oss själva eftersom vi likt en annan pajaspawlov kastat dylika träbitar mest hela vintern för att få fart på morgonpromenerandet innan dagens andra balja kaffe skulle få fart på undertecknad – och jycken? Jo, hon har satt av efter dem i parti och minut där vi gått över isen och upp på udden och tänt en tagg, och nu vill hon aldrig lägga av. Hon ser pinnar överallt. Hela udden är en kolossal pinnreserv, har det visat sig när nästan all snö lämnat in och blottat föregående års alla lämningar. Och som det här med Runa plus Pålle. Vi är inte så dumma så att vi tror att vi tar hem Lennart Johansson pokal redan i år (och fyller den med nytt innehåll) bara för att ett skönt bajenhjärta hittat hem, men nästan. Så vi rodde alltså till slut, i dag närmare bestämt, hem ett säsongkort till Söderstadions sköna oas i den annars så bistra verkligheten. Och så det här med att kan vi inte bara bestämma oss för flygförbudszon och kärnkraftsfritt på Söderstadion? Nånstans kan man väl bara få njuta av livet? Och som det här med mustaschen. Vi tror att matchen mellan the Walrus och the Eggman kan ge politiken ett uns mer innehåll. I rätt många år har politiken inte haft något innehåll alls, nämligen, och hur kul har det varit? Bara idén om den enda vägen är orwellsk ända in i hjärteroten. Jag menar, vad lever vi egentligen för? Är det verkligen nån som verkligen vet? Kan man få be om bara liite mindre politisk och ideologisk idétorka? Och då menar vi inte en butler på bussen.

I dag har vi dessutom ringt ett ångestframkallande telefonsamtal och tack vare ett halvt om halvt ångestdämpande svar när vi förtjänade ett nackskott lyckats revidera sommarplanerna, som var alltför rigida för att få livet att gå ihop, för att inte tala om morgonpromenaderna med jycken, och sen har vi naturligtvis bälgat kopiösa mängder java över hela stan för att ladda inför samtalet, bland annat på Mazzarini, så vi har haft att göra, jag lovar.

Kärnkraft är för övrigt ur filosofisk, moralisk, praktisk, historisk, mänsklig och inte minst ekonomisk synvinkel inget annat än vägs ände, om man nu ska prata vägval. Med andra ord döden. Man kan ju nu som en annan Setterlind tänka sig döden på olika sätt. Men det enda som man kan vara helt säker på är att den ena välbetalda stollen efter den andra kommer att påstå att vi inte har något val.

Jycken vill köra en favorit i repris. Och nu tittar solen fram.

Gaffatejp

Jepp, snön har fallit – men inte vi, vilket vi tackar den bastanta balja som mokabryggaren plägade förse oss med efter idogt mullrande. Sen spårade jycken på känt maner hejvilt med en hårt arbetande nos i diverse spår, och vi hängde på efter förmåga. Under tiden nickade vi med jämna mellanrum bifall åt att Bajen förlängt med Marcus Törnstrand och Fadi Malke och ger Matthias Olsson ny chans i A-laget. Och okej, vi nickade då och då också åt att en del spelare försvinner; vår takt och ton-känsla förbjuder oss dock att nämna någon vid namn och göra såna där glada gubbar som är populära i diverse sociala medier.

Så vi ser helt enkelt framåt.

I dag och i morgon är det julmarknad på dotterns plugg. Så är det nämligen; numera har vi två julmarknader att förse med böcker, spik, tid, glatt humör och dricka glögg på. Och det trots att äldste slyngeln lämnat Björklunds lekstuga och till och med flyttat hemifrån. Yngste slyngeln, som tillbringade gårdagskvällen på skoldisko och sov över hos kompis, hade för övrigt ringt två hundra gånger på vår hemmavarande mobil, upptäckte vi när vi kom hem från morgonpromenaden, eftersom han glömt träningskläder, vilket inte hör till ovanligheterna, det är ett som är säkert. Numera är fotboll utomhus åretruntsysselsättning i jämmerdalen minst fyra gånger i veckan, och då pratar vi om de yngre årgångarna. Skola, läxor, revolutionen, eventuella rockbandsdrömmar etc är bara att glömma, har vi förstått av tränarstabens iver. På den gamla goda tiden ägnade vi fem månader åt att glo på Tipsextra om lördagarseftermiddagarna och göra annat resten av tiden, och hjältarna som slirade runt i leran hette sköna saker som Billy Bremner och Derek Dougan eller Charlie Webb. Numera heter de sånt som Zlatan och Messi och lirar boll sju kvällar i veckan på dumburken på gräsmattor klippta med nagelsax. Vintern är inte vad den har varit. Så det är klart att tränarstaben för de yngre förmågorna hänger på Mourinhotåget. Och de yngre förmågorna är redan som Zlatan; nån annan plockar ihop träningskläderna före och efter.

Nej, vi ska inte tala om den tid som internet tar. Dvs all annan.

Fast helt död är inte rocken, trots skoldisko. I vardagsrummet står en rätt snygg telecasterkopia som yngste slyngeln med jämna mellanrum plägar gå loss på.

Fats nu är det julmarknad som står på agendan. Dottern knackar oss på axeln, och vi kör henne dit med extra silvertejp och batterier.

För övrigt konstaterar vi att Björklund inte tycker om ordet "rättvis". Skolämnet geografi ska inte syssla med sånt, det heller.

Apropå skoldiskotider....

Det var kul, sade Myllenberg

Hahahaha, och jepp, håller med Panikbloggeri1, Myllenberg måste vara dödligt tråkig. Myllenberg är tydligen, om det nu inte är ett skämt, Helsingborg IF:s klubbdirektör. "Det var kul, sa Myllenberg", kan bli bevingat och bör hamna i nån bevingade ord-bok, med "Blod, svett och tårar", "tärningen är kastad", "man kan inte gå ner i samma flod två gånger" och annat tänkvärt. Jag ska i alla fall börja köra med det.

Har precis återvänt från utvecklingssamtal ("det var kul, sade Myllenberg") över yngsta sonen. Att denne inte är världens bästa barn i alla lägen framgick snudd på övertydligt av klasslärarens genomgång av tillståndet, men som sonen mycket riktigt påpekade: Ibland bara måste man kasta suddgummi på andra. Och det är man ju böjd att hålla med om.

Annars är hösthelvetet här ("det var kul, sade Myllenberg") på fullt allvar. Att det är så kan vidimeras av det faktum att styrpulpeten äntligen är på land, vilket skedde i fullt ösregn under gårdagen. Nästa år siktar vi på den 28 augusti. Fast det gjorde vi förstås även i år...

Och förra året.

Apropå Myllenberg (det var kul, sade Myllenberg") blev hösthelvetet akut när slutsignalen löd för cupfinalen på Söderstadion häromdagen. Vi har ju haft våra drömmar... Meningen var att vi skulle få matchen live i födelsedagspresent av familjen, men biljetterna rök som bekant direkt så vi fick följa fajten via dumburken med chips etc framdukat som tröst. Det var en helt okej present det med. Dessutom fick vi nya bajensolglajjor eftersom dom andra tagit slut. Dom bara lade av mitt i. Sprack pangbom. Helt otroligt ("det var kul, sade Myllenberg").

Traore, Söderberg, Bergman och Söderström försvinner alltså från Bajens trupp inför nästa säsong. Vi gråter inte direkt blod över detta faktum. Men att Filip Bergman återkom till Bajen var ju ändå på något sätt Bajen över det hela. Och han fixade ju en kvittering på övertid.

Jycken har löpt och är åter vid sina sinnens normala bruk. Mokabryggaren vilar i detta nu eftersom javat tatt slut ("det var kul, sade Myllenberg"). Och när man talar om trollen: solen skiner över nejden.

Så vi sätter på oss Bajenglajjorna och glider ut på vår jakt efter java...

Och, ja. Vi ska försöka återkomma till och från, för det är såna tider ("det var kul, sade Myllenberg").

2012

Har lyckats missa varenda cupfajt i år (två gånger föräldramöten till exempel som bara krävde vår närvaro), och bra var nog det med tanke på vårt inflytande på resultaten i andra matcher, som till exempel sista motståndarnicken i årets serie som vi upplevde på plats.

Det ska tydligen vara allsvenskt motstånd för att Bajen ska få till det. Såhär dagen efter straffdramatiken mot Kalmar upplever vi, just det, "upplever vi", en viss rudimentär lycka. Det finns hopp. Vi har redan börjat planera för final på förslagsvis Parc des Princes mot förslagsvis Milan 2012. Vi är realister, men vi har också en fot i det blå. Eller om man så vill i det grönvita havet av möjligheter.

Jycken? Har fått sitt morgonpass. Mokabryggaren? Tji bönor, vi körde ett varv med kaffebryggaren. Det går det med. Nu ska vi ägna oss åt annat en stund.

Ett och ett är två...

Det är som det är. Mokabryggaren mullrar, för all del, och jycken har tagit matten på promenad i ett slags förrädisk höstsol. Vi kom aldrig till Söderstadion förresten, när Degerfors fick på moppo, men tyckte ändå via dumburken att det såg – jepp, det stämmer, man får andra grönvita preferenser med tiden – hyggligt ut. Petters balja borde ha varit standard denna säsong.

Men så har det alltså inte varit.

Och därför är det som det är.

Vi följer valsammanräkningen i realtid med ögonbrynen en bra bit ovanför vårt ursvenska pannben. Just nu har Fantomen och kungen fått tre röster var. Det är stenhårt. 37 av 6063 valdistrikt är fortfarande inte slutgiltigt räknade. Gud har för övrigt fått två röster, men det har även Musse Pigg fått, så även där är det just nu jämt skägg.

Genus är sådär på tapeten: Manligt initiativ ståtar med två röster, men det gör även Kvinnopartiet. Kvinnliga höftböjarpartiet, som fick en röst förra valet, har vi inte lyckats lokalisera denna gång. Däremot har någon i Hasslö-Torsös valdistrikt i Mariestad lagt en röst på Onanister för fred. Kan det möjligtvis vara samma gök? Partibytarna är ju legio i detta val, har vi förstått.

Sen har förstås drygt trehundratrettiosex tusen dårar i skrivande stund röstat på Sverigedemokraterna.

Därför är det som det är.

I går drog vi strån till stacken. I dag ska vi passa på att dricka kaffe på favvofiket. Och fundera på varför det är som det är.

Svart och brun och osvensk

Vilket val, va? Snacka om mörker och höst. Just i dag är det alltså ett faktum att det mest osvenska av alla partier tar plats i Sveriges riksdag. Osvenskt är nämligen sverigedemokraternas kännetecken. Det är deras livsluft och särart att till varje pris hålla fast vid det osvenska, för utan att vara fullt och fast övertygat osvenskt skulle partiet dö.

Men det har alltså lyckats överleva alla dessa år genom att hålla fast vid det osvenska och då och då byta ut mössa, symboler och annat osvenskt.

Att ett parti vars enda livsvillkor är att vara osvenskt tar plats i Sveriges riksdag är en stor sorg. Att det finns så många som lägger sin röst på dem i riksdags- och kommunalval är inte bara osvenskt utan även skämmigt, historielöst och... ja, osvenskt.

Men Sverige kanske egentligen är Osverige? Det kanske kryllar av osvenskar överallt?

I morgon kanske vi går på fotboll för att trösta oss. Eller nåt. För kan det verkligen bli värre?

Ja, det kan det.

Två dagar före valet

Fulltecknad dag med bland annat presentutdelning. Druckit kaffe, bland annat i Götgatsbacken och på Mazzarini, i diverse varianter i solen och glott på stiliga Söderbönor och själlösa medieviktigpettrar som promenerat förbi fram och tillbaka, för det är numera sådana trakter. Jan Björklund, förhoppningsvis snart fd utbildningsminister, glodde återigen uppfordrande på mig från en stolpe nånstans, den här gången sydsydväst Muggen: "Sverige ska vinna Nobelpris – inte bara dela ut dem." Jag vet, jag tog upp det senast jag var här, men det sammanfattar faktiskt folkpartiets, och för all del alliansens, syn på kunskap – och mycket annat. Man vinner inte Nobelpris: man tilldelas dem. Länder vinner inga Nobelpris; individer erhåller dem. Men det är ju klart: det var nog ordet vinst som fick Björklund att se dubbelt. I detta anglicismernas tidevarv är det bara vinnare som räknas. IG rakt av, om ni frågar mig.

Just det, vi har klivit ner från vår piedestal och är, åtminstone för en stund, jag.

Att Roger Franzén är ny huvudtränare för Hammarby är bra. Det gör oss, jag menar det gör mig glad, så glad man nu kan vara detta förfärliga grönvita helveteshundår.

Nånstans ska man ju börja om.

Vi, jag menar jag har bland annat hälsat på Ture. Ture är fem månader och såg ut att trivas. Han fick en favvoblädderbok med hål i av Tove som ska läsas med dramatisk finsk brytning och helt utan björklundska anglicismer. Tures pappa är som klippt och skuren för uppdraget. Tures mamma också, för den delen, för jämlikt ska det vara.

Jycken vill ut. Matten? Lagar käk.

Jag, eller kanske vi, kanske återkommer.

...sex, sju, åtta...

Höst. Bajen avhängt. Av Väsby. Och snart är det val.

Vi har en utbildningsminister som säger att Sverige ska "vinna" fler Nobelpris. Inte undra på att vi har den skola vi har när den som är högsta hönset tror att man vinner Nobelpris. Och räkna med att den kommer att bli sämre. Utbildning ska ju löna sig, tycker samme minister; det är helt i sin ordning att tjäna hundra tusen i månaden, och då ska man inte straffas med högre skatt för att man utbildat sig. Själv misstänker jag att ytterst få av dem som tjänar hundra tusen i månaden i det här landet gör det tack vare sin utbildning. De tjänar helt enkelt sina pengar på vad andra gör. Vem vet, dom kanske bedriver skolverksamhet med god marginal.

Men tillbaka till Bajen. Där kan ju allt bara bli bättre. För sämre kan det väl inte bli?

Mokabryggaren mullrar. Jycken snarkar.

Knäppt allting

Ett tag sen man var här och joxade. Skrev att vi skulle återkomma om saken om vi får nåt slags lidnersk knäpp om saken. Saken i fråga är tillståndet i Hammarby Fotboll. Som det sett ut har man inte knappt hunnit få nån knäpp innan nåt nytt inträffar som omkullkastar knäppet. Vi vet alltså fortfarande inte vad som ska kunna vända skutan. Vi har alltså inte återkommit hit på riktigt. Vi är bara på besök...

Jorå, mokabryggaren har fått sig ett antal omgångar. Morgondopp senast i morse (dök i...) Jycken? Ser förvirrad ut. Jag vet hur det är.

Och jorå, vi ska på Hindi Zahras konsert när det beger sig och höstmörkret sänkt sig på riktigt. Biljetter inköpta.

Utan tvivel är man som sagt inte

Vilken kväll. Vi glodde på eländet på Stora Valla på dumburken sönerna, kusinen och undertecknad, och yngst gick iväg nånstans mitt i för sms eller chat eller nåt annat roligare, och på den vägen var det. Okej, det fanns tendenser i andra halvlek, alltså tendenser till hur det alltid borde se ut i superettan när Bajen är på planen, men vad spelar sånt för roll. Ingen alls. För övrigt tog det ovanligt lång tid innan sonen uttryckte önskemålet "Avgå!" Men det kan beror på att hans tappade haka var ovanligt långt nere under första halvlek.

Om man bara snuddar vid tanken att säga att Israel beter sig lite dumt i fråga om Gaza kan man ge sig fan på att nån troglodyt skriker att man är antisemit. Och sen är Gaza liksom glömt. Vi brukar snudda vid tanken att det var just det som var meningen med det där skriket. Skulle vi ens snudda vid tanken att säga det kommer någon troglodyt skrika "antisemit" åt oss.

"...men Gaza..."
"ANTISEMIT!"

Jycken har varit ute. Och vi? Vi tog både morgon- och eftermiddagsdopp.

Mokabryggaren har vi naturligtvis satt på ett antal gånger.

Och vi har i vanlig ordning förälskat oss, och så till den milda grad att vi drog till Bengans på cd-jakt. France Gall har till barnens inneboende kusins oerhörda glädje fått flytta ut. För hur länge vet vi inte, men i alla fall. Hindi Zahra fick oss att falla pladask.

Annars vetifan.

Huga

Söderstadion kallar, så vi kommer att vara där i eftermiddag.

Det är ju... derby.

Vad vi för vårt liv inte kan begripa är vad som ska lyckas vända Bajenskutan. Förutom spelare, tränare, fysen, inställningen, stålarna etc etc. Vi får återkomma om saken om vi får nåt slags lidnersk knäpp om saken.

Tomt

Det är inte hela världen om vi förlorar, tyckte tränare Borgqvist om jag förstod honom rätt inför matchen mot Jönköping. Och när förlusten var ett faktum tyckte tränare Blomkvist att spelarna visat rätt inställning under matchen.

Det står alltså väldigt illa till i Bajen.

Symtomatiskt är att Bajen gjorde avspark genom att slå en passning till nån back som drog iväg en meningslös pastej till ingen. Det var inte första gången.

Kvitteringen var däremot vacker, och man undrar varför Bajen inte alltid spelar på detta viset.

Alla däruppe i toppen hoppar för övrigt av. Det finns väl inga pengar kvar.

På lördag kommer i alla fall vi att vara på Söderstadion. Frågan är om Hammarbys representationslag är på plats.

Jycken har fått sin morgonpromenad. Vitsipporna har packat ihop, däremot lyser liljekonvaljerna som aldrig för ute på udden. Kaffe har vi druckit. Snart ska vi dra strån till stacken.

Plus och minus

Tiden går och på nåt konstigt vis vi med den. På väg hem från vårt dragande av strån till stacken (där vi katastrofalt nog glömde våra bajensolbrickor) hamnade vi på bolaget, fick nämligen en knäpp idé om lingon explorer (inget för blåbär) till tortellinin, men tji fick vi. Just denna sköna produkt tycks inte vara ett av bolagens måsten. Så vi bunkrade några kalla. Som vi nu bearbetar. Ovanligt? Kanske inte.

Och nu har vi badat bort allt kultursvett från dagens dragande. Med huvudet först, bara så ni vet. Morgondoppet? Klarade vi av redan i måndags. Men bara så ni vet: det är säkert fem grader på lika många dagar. Varmare alltså.

Fåglarna sjunger så fort vi är vakna. Och häromdagen såg vi en bäver på två meters avstånd. Bara en sån sak. Så nu har vi fått blodad tand. Dessutom gillar jycken nattliga eskapader. Vi går där, stannar, står stilla, och plötsligt försvinner allt jämra civilisationsbrus och tystnaden talar. Och då hör man, på heder och samvete, genom näktergalens knas hur gräset växer så det knakar.

Underbart. Trots att vitsippshavet packat ihop för i år.

Bajen? Tja, vart tar alla jämra stålar vägen? Shaaban verkar oskyldig, läser vi i en kvällsdrake. Och vi, vi begriper som vanligt ingenting.

Att Barça plockade hem La Ligan är vi däremot oerhört glada över. Det finns ingen anledning att zåga vår zvensk i årets uppställning, men förra årets utan dylika håller vi för ännu bättre. En sak till: nästa års kan bli ännu bättre...

Att Roma stöp snudd på mållinjen är däremot en smula sorgesamt. Och Chelsea är ju vårt gamla favvolag i fd imperiet, men det orkar vi inte längre hetsa upp oss över. Pengar är nämligen inte allt.

Och Bajen? Tja, vart tar alla pengar vägen?

Vi borde såklart sätta på mokabryggaren en gång för alla (för vi hann inte ens ge den en omgång i morse), men vi kommer, om vi känner oss själva rätt, att inventera kylskåpet. Än har vi inte tappat räkningen.

Gall bättre än Brage

Jepp, Petter var på matchen, såg vi efteråt i vimlet, och man kan ju hoppas på att det är i Bajen som han en gång för alla gör comeback. Annars är det inte mycket att orda om. Noll noll hade varit rättvist eftersom eventuellt bollinnehav inte har med det hela att göra. Brage ger alltid kalla kårar. Fyrtornet längst fram, som fått den otacksamma uppgiften att ersätta Linus, har en utväxling och vändradie som gör att han når toppfarten efter ungefär en kilometer, men Holmqvist har ett visst mått av bollsinne, tyckte vi oss utläsa där vi stod och förundrades med barn, vänner och P, som undrade vad han, alltså P, gjorde där. Den enögde grannen i backen har det för övrigt inte heller så lätt. I början av mars var det bara snack om Champions League och raka spåret till årets buckla, men det var då det. Men om vi lämnar just det ämnet tycks HTFF begripa vad det handlar om. Fyra raka ger sköna vibbar. Vi hade naturligtvis hoppats på nåt liknande för representationslaget, men av vad vi sett är att hoppas något helt annat än vad som utspelar sig på planen och bredvid. Att vi var på matchen var för övrigt ett slags ventil eftersom vi drabbats av en stor sorg plötsligt och från ingenstans och inte tänkt gå men kom på att det kanske kunde vara skönt för alla. Livet går vidare, men vi är en aning ur balans.

Annars undrar vi över när och hur vi ska ta oss ur France Gall-febern som emellanåt slår ut oss blint och får oss att le barnsligt lyckliga (jyckens matte påstår frankt att det har med åldern att göra, men vi tänker inte skriva under på det). Vi var såklart på Serge Gainsbourg-rullen eftersom vi har en fäbless för den franske rebellen, men där framstod den goda Gall som mindre vetande. Originalet är, som alltid, i en klass för sig.

Men varför vi inte får klippet länkbart övergår vårt lilla förstånd.

Nu ska vi sätta på mokabryggaren.

http://www.youtube.com/watch?v=7Nr0dUcrAU0&feature=related

Målvakter att hålla i handen

Arla fågelsång och kaffe slår det mesta. Solen leker i yrvakna trädtoppar. Sova? Går inte av någon anledning som vi inte riktigt får kläm på.

Jycken, däremot, snarkar på.

Vi borde analysera vad vi hittills sett. Frågan är om vi vill.

Behållningen so far är Söderstadions publik. Den håller åter högsta klass. Mot Peking var det också klasskillnad i första halvlek på den hyggligt sköna gröna planen. Fast fel lag lirade boll. I andra halvlek blev det möjligen bättre, men då gick också tempot ner. Plus att den grönvita keepern fortsätter att göra allt för att motbevisa att han besitter eventuella kvaliteter. Man får faktiskt lust att få svar på frågan: Vad var det för fel på Benny?

Att Andreas Dahl blev matchens lirare övergår vårt förstånd. I övrigt tycks de flesta inte riktigt ha något klipp i benen. God superettanklass? Kanske. Många mål hit och dit tycks vara melodin. Vi kan leva med tre mål i baken. Om det blir fyra framåt.

För övrigt har superettan visat sig vara jämnare än befarat. Eller vänta: kanske tack och lov?

Denna gång lyckades inte Linus leverera. Men han har steget och är där han ska vara. Vår Sebastian ger vi också godkänt. Simon och Petter vill man se mer av, och okej, det får vi nog, även om vi och de redan nu inser att deras motståndare inte kommer att vara rundningsmärken. I mitten vet vi inte, men några av alternativen förskräcker. Därbak är ordet stabilt inte det första man tänker på.

Och längst bak? Som sagt: Vad var det för fel på Poppen?

Och som Anders Linderoth, snyft, en gång sade efter en mysko tvåtvåtillställning på Söderstadion: Gör vi två mål på Söderstadion ska vi vinna.

En sak är säker: Inget kommer att gå som tåget. Och då menar vi förstås när tåget gick som tåget och inte som nu för tiden.

Äldste sonen blir för övrigt allt äldre och firades följaktligen i går traditionsenligt med mormors Gugelhopf och bland annat en prenumeration på Offside och byxor i modern kulör. För övrigt har vi ännu en gång blivit med inneboende från sydligare nejder, nej ingen typ schweizisk nia eller blivande dansess utan barnens något äldre kusin som bland mycket annat också kan mycket om kungars bolande, vilket vi uppskattar. Han var för övrigt med på förstamajrabaldret på Söderstadion eftersom han är grönvit, vilket vi också uppskattar. Sönerna var ju också på plats, men yngste sonens grönvita troll tycks ha spelat ut sin roll och fick stanna hemma.

Inte för att det gjorde någon skillnad på händelserna på planen.

Dottern och mamman gjorde för övrigt det enda rätta och demade runt. Regimbyte känns som en lämplig paroll inför hösten.

Nu har solen tagit ett bestämt grepp om morgonen, vilket vi gläds åt. Själva håller vi hårt om kaffemuggen och går ut en stund. Jycken? Snarkar.