Pärlor vi minns

Vilken vecka. Hade inte slutat snarka när jag morgondök i från bryggan, och den efterföljande baljan kaffe drack jag upp innan jag upptäckte att den höll 800 grader och saknade mjölk. För tydlighets skull: trött, men det är det ju inte bara jag som är. Dessutom kan man ju alltid i såna lägen fundera på hur det ser ut i världen för att man ska förstå att man är rätt privilegierad som har en säng att fundera över könsmaktsordningen och att sova i. Om än i behov av ny madrass.

Det tog sig, och till slut kunde det ha blivit riktigt bra. Vi satt där på Råsundas läktare när Bajen ännu en gång skulle kvalificera sig vidare för att få kvalificera sig vidare till Uefacupen och hade för en gång skull lagt lite mera kulor på att sitta på långsidan och trodde att Bajen vid 2-0 spelade på internationellt Bajenmanér, det vill säga enligt Gustavssons döda matchen-taktik som dom använder i till exempel Barça, men sanningen är nog att orken tröt. Det är numera tätt mellan givarna, om man säger, och två dagar mellan matcherna och dessutom ett skitderby i benen sätter sina spår, till och med på dem som bara spelar fotboll på heltid och inte bara i huvudet på dem på läktarplats varav i alla fall en höll sig vaken med en och annan tagg som man enligt en skylt i all betongen inte fick röka men man är ju född rebell eller nåt sånt.

Fredrikstad på Råsunda bjöd på försiktig fotboll innan Bajen helt enligt planerna tog hand om taktpinnen för att understundom styra och ställa efter behag och med besked. ”Aristokraten” i norsk fotboll håller sig med en riktig kalasmålvakt, och det ska dom vara glada över, annars hade det ledigt stått fem noll innan tröttheten tog över hos dom grönvita heroerna. ”Våga skjuta, tufft att göra mål” är numera definitivt Bajens melodi, och bland alla projektiler som den svenske landslagskeepern flög omkring och styrde just utanför kryss och ribba krävdes det två volleypärlor för att få Shaaban att vända sig om och böja rygg.

Sen blev det ett tag för bekvämt och för mycket duttande och för övermodigt mot en utspelad norsk ligaåtta tillika norska mästare, som när en Petterklack i ett trångt läge vid långsidan resulterade i en reducering som inte såg alltför märkvärdig ut att kunna avstyra – i alla fall om man hade hetat Rami.

Men det gjorde man nu inte.

Gerrbrand hade vi ingen riktig koll på. Han såg ut som vilken norrman som helst.

Paulinho har allt som oftast inga rätt – men vi förlåter allt så länge han gör det han ska, och gärna lika grant och distinkt som i går. Och tametusan, var det inte David som återigen levererade den patenterade sveparn till Pålles fot!

Castro Tello är ingen raket men ska så klart ha bollen nära eller i straffområdet där hans teknik kommer till sin rätt. För att inte tala om volleytakterna.

Hade tvånolledningen blivit tre fyra eller fem noll hade det liksom inte varit Bajen på riktigt, så reduceringen kändes på så sätt naturlig. Hjärtat ska alltid vara med, och gärna i halsgropen.

Att Haris och allsvenskans bäste spelare Lolo är avstängda i returen om två veckor är däremot inte bra.

Vet inte om Grönhagen grinade när han såg vad som hände på planen, men det var kul att höra Kling marschera in på nytt.

Annars hade norrmännen i alla fall på avstånd en trevlig och uppspelt klack med sig som både lät och syntes och som lagt en hel del lax- och oljepengar på röda och vita serpentiner som städpatrullen fick ägna några sekunder åt att kratta ihop. Det såg till och med ut som om dom hade såna däringa välkoordinerade cheerleaders med stora röda muffar som dom snurrade med.

Fast jag kanske drömde ihop just det.

Att jycken vill ut råder det däremot inget tvivel om.

Avslutningsvis hade jag tänkt att sy ihop dagens inlägg med hjälp av ”De 400 slagen”, Trauffauts pärla från nådens och grisens år 1959, eftersom det här är bloggbidrag nummer 400 och Truffauts rulle är en riktig höjdare och det nånstans måste finnas ett samband. Frågan är bara vad.