Nån där uppe måste gilla oss

Det påstås så mycket. Som att Bajen låg under med 5–0 efter tjugo minuter. Det är inte sant. Bajen låg under med 5–0 efter sjutton minuter. Några tappra trotsade gråvädret och sjöng ”BP åker ur i år”. Och visst, sju spelare som borde räknas till startelvan plus ett par som borde vara närmast en plats var inte med. Men ändå. Det här var ändå en möjlig startelva under en lång säsong. Eller vad vet jag; kanske den som ska starta. Och vad vet jag; BP-gänget kanske spelade med tre ordinarie; kanske var nedtränade; kanske spelade efter sina intentioner; kanske sparade på krutet, kanske koncentrerade sig på vissa spelsituationer, kanske tänkte på annat.

Till andra halvlek lämnade vi den mållösa betongläktaren och gick bort till hörnflaggan på andra sidan för att få en skymt av anfallsspelet eftersom vi inte hade sett något av försvarsspelet. Vi stod där och huttrade medan tre tonåringar ägnade sig åt att värma upp och såg långt där borta i diset på andra sidan ett inbytt grönvitt fyrtorn då och då nicka bort bollen.

Med kvarten kvar avslutade vi kvällen som börjat på Löwenbräu med att gå till Dovas, och vi tog alltså inte chansen att kontrollera påståendet om att ”när vi tar slut de sista 10-15 minuterna så kommer vi hålla i bollen och bevaka den där 4-0-ledningen vi har”. Min gode vän, som sett det mesta på väg mot 1000 bajenmatcher av olika slag, och troligen på handboll i kväll och tillbaka på Stadshagen på söndag när tjejerna tar sig an Gideonsberg, jämförde med årgångarna några år in på nittitalet. Vi slog vad över en öl om tabelläget nån gång i juni, och vi låg obehagligt nära varandra. Min gode vän, som brukar ha koll, han var typ den ende som drog rätt slutsatser av träningsmatcherna inför säsongen 2001, tyckte att det enda som jag borde skriva om jag mot förmodan skulle blogga om saken var tränarens namn och inget annat.

Och det kunde man ju ha gjort.

Sen åkte vi hem, och på vägen hittade jag en tjuga.