”Förslagsvis torde Bajentruppen hämta inspiration från mötet på Söderstadion i våras”, skriver Bajens hemsida inför söndagens fajt. Tror vi det! Det har gått upp och ner sen dess, say no more – och redan innan om man ska vara ärlig, men den matchen vill man verkligen bli påmind om även vid sidan av planen. Vi njuter av filmklippet, av Erkans macka till Charlie och hans excellenta nedtagning i rörelse och pang i mål och Petters inspel till Dadomo (minns ni honom) som i sin tur pangar upp den i nättaket i 93:e! Ni har väl inte glömt den tillställningen! Och allt blir så mycket enklare när man kört över jurgårn igen, eller hur! Och eftersom vi som sagt gjorde det redan förra gången kanske vi kan få en upprepning i helgen även mot Gefle!
Okej, solen skiner måttligt, nu när vi äntligen är uppe och springer runt i könsmaktsoordningen efter vår dagliga dos sömn – och en halv miljard löv som vi krattat ihop har spritts för vindarna igen – men kaffet smakade himmelskt. Och redan nu bubblar mokabryggaren åter av glädje! Det känns som vi är på g! Eller hur!
Jycken nickar instämmande.
Vi är annars i full gång med att dra strån till stacken, vi håller alltså marknaden på gott humör efter förmåga men inte efter behov, och sånt kan påverka. Men i dag är vi inte bara starka, vi ska inventera skafferiet på jakt efter en, okej typ sju, starobno och sen ska vi umgås med valda delar av gamla klassen, om vi förstår det rätt två och ett halvt stenkast från Söderstadion, ett av Stockholms fem underverk. Vi tokladdar inte, vi har ju trots allt nått en viss grad av insikt, men av erfarenhet vet vi att man aldrig vet vad som kan hända. Så vi har att göra.
Simon Helg har förresten förlängt kontraktet fyra år. Det gillar vi.
Och så har vi lyckats ta oss ur Clashträsket som vi trampat omkring i ett tag. Ja, ja, ja, vi skämtar naturligtvis, vad vi vill ha sagt är att vi åter har börjat inventera vaxhögen. Och man kan ju alltid återvända när man gått varvet runt.
Dags för en runda förbi den gistna träbänken.
fredag, oktober 24, 2008
torsdag, oktober 23, 2008
Att vi är det visste vi ju iofs redan innan
Aaah, det är höst. Solen lyser tankspritt över jämmerdalsnejden när den väl vaknat, men morgnarna när den gäspande tar sig samman och svarta natten får vika är skarpa och biter ifrån i de sneda strålarna som skär igenom de spretande, alltmer tömda grenverken där årets sista äpple har lämnat in i gårdagsblåsten. Jycken gillar tillståndet, viftar på svansen och tar matten på promenad ut på udden. Vi dricker kaffe. En tagg. Alltid något.
Okej, vi är sist ut, men vi har naturligtvis bearbetat säsongens sista derby med emfas, fattas bara. Slutsats: Det var bara ett lag på planen, som sig bör. Ingen av de grönvita heroerna föll igenom, anser en annan. Äldste sonen, som var på plats, tyckte dock att Nathan är ett träben. Det kanske han är, men varför klaga när utfallet var så entydigt och glasklart. Killen jobbade och stod i med emfas han med.
Att vi inte var på plats har att göra med att vi drog strån till stacken. Vi slapp ta diskussionen med oss själva om huruvida vi skulle gå på fler derbyn. Vi gör inte tio tusen pers som saknades för att det ska vara anständigt, men visst är det en smula eländigt att det inte är mer än tolv tusen på ett derby där äran står på spel. Fascisterna som gillar att slänga in smällare och att slåss är såklart nöjda: Bajen förlorar miljonbelopp.
Så vi hade nog gått ändå.
Och vi vill också se derbyn på dagtid på söndagar. Vi vill fan alltid se fotboll på söndagar… Fulla omgångar…
Hur som helst var det ett okej derby på planen, om man får tro vad vi såg på dumburken med ett kvarts öga medan vi drog strån. Och Lolos frispark en världsklassdelikatess. Vinst är naturligtvis ett måste för att det ska vara okej, men det går inte att klaga på inställningen. Och emellanåt uppfattade vi det som att det trillades boll med ackuratess. Faktum är att på varje punkt var Bajen bättre.
Bäst var alltså Lolo. Och Erkan. Och Davies. Målskyttar är av naturen alltid bra. Och Törnstrand. Vänta, Törnstrand var nog ändå bäst eftersom vi ser honom som oskriven innan. Alla andra var bra. Och Poppen var tusen gånger bättre än han på andra sidan.
Att Tony kan snacka det vet vi – och så gillar vi att Tony alltid och i alla väder i dumburksintervjuer ställer upp för supportrarna.
Hände det nåt på den avstängda läktarsektionen? Tja, en par bajenflaggor brann upp. Det gladde säkert en och annan framför teven. Nånstans ska man ju göra av bengalerna.
Att jurgårdare saknar humor och dessutom inte kan sjunga framkom med all tydlighet när dom inte ens kunde bjuda Bajen på en sång.
Allsvenskans kris hänger såklart samman med att det är två lag från vischan som gör upp om Lennart Johanssons fula pokal. Med tanke på allsvenskans status kanske vi får lära oss att leva med det. Vi fyller på mokabryggaren, tänder en tagg och spår i sumpen: Trelleborg nästa topplag? Dom tycks ha förutsättningarna för att gå hela vägen.
Hur som helst: Bajen är bäst.
D visste vi ju iofs redan innan, men det är alltid skönt att få det bekräftat.
Apropå grönvita heroer tar vi tillfället i akt att bjuda på keltisk skönsång som kan ljuda på ett annat derby.
Okej, vi är sist ut, men vi har naturligtvis bearbetat säsongens sista derby med emfas, fattas bara. Slutsats: Det var bara ett lag på planen, som sig bör. Ingen av de grönvita heroerna föll igenom, anser en annan. Äldste sonen, som var på plats, tyckte dock att Nathan är ett träben. Det kanske han är, men varför klaga när utfallet var så entydigt och glasklart. Killen jobbade och stod i med emfas han med.
Att vi inte var på plats har att göra med att vi drog strån till stacken. Vi slapp ta diskussionen med oss själva om huruvida vi skulle gå på fler derbyn. Vi gör inte tio tusen pers som saknades för att det ska vara anständigt, men visst är det en smula eländigt att det inte är mer än tolv tusen på ett derby där äran står på spel. Fascisterna som gillar att slänga in smällare och att slåss är såklart nöjda: Bajen förlorar miljonbelopp.
Så vi hade nog gått ändå.
Och vi vill också se derbyn på dagtid på söndagar. Vi vill fan alltid se fotboll på söndagar… Fulla omgångar…
Hur som helst var det ett okej derby på planen, om man får tro vad vi såg på dumburken med ett kvarts öga medan vi drog strån. Och Lolos frispark en världsklassdelikatess. Vinst är naturligtvis ett måste för att det ska vara okej, men det går inte att klaga på inställningen. Och emellanåt uppfattade vi det som att det trillades boll med ackuratess. Faktum är att på varje punkt var Bajen bättre.
Bäst var alltså Lolo. Och Erkan. Och Davies. Målskyttar är av naturen alltid bra. Och Törnstrand. Vänta, Törnstrand var nog ändå bäst eftersom vi ser honom som oskriven innan. Alla andra var bra. Och Poppen var tusen gånger bättre än han på andra sidan.
Att Tony kan snacka det vet vi – och så gillar vi att Tony alltid och i alla väder i dumburksintervjuer ställer upp för supportrarna.
Hände det nåt på den avstängda läktarsektionen? Tja, en par bajenflaggor brann upp. Det gladde säkert en och annan framför teven. Nånstans ska man ju göra av bengalerna.
Att jurgårdare saknar humor och dessutom inte kan sjunga framkom med all tydlighet när dom inte ens kunde bjuda Bajen på en sång.
Allsvenskans kris hänger såklart samman med att det är två lag från vischan som gör upp om Lennart Johanssons fula pokal. Med tanke på allsvenskans status kanske vi får lära oss att leva med det. Vi fyller på mokabryggaren, tänder en tagg och spår i sumpen: Trelleborg nästa topplag? Dom tycks ha förutsättningarna för att gå hela vägen.
Hur som helst: Bajen är bäst.
D visste vi ju iofs redan innan, men det är alltid skönt att få det bekräftat.
Apropå grönvita heroer tar vi tillfället i akt att bjuda på keltisk skönsång som kan ljuda på ett annat derby.
fredag, oktober 17, 2008
”No baseball tonight”
Att vi inte tagit oss för att knacka ner några sanningar här på ett tag beror på att vi fortfarande är förstummade av nyheten som slog ner som en bomb förra helgen att var fjärde britt har bajs på händerna.
Börsen går upp och börsen går ner och tar ibland ett glädjeskutt.
Rent musikaliskt har vi tagit ett steg tillbaka för att kunna ta ett steg framåt. I runda slängar tjugosex bast. Och vi har baskern på när vi förflyttar oss i tid och rum. Så tro inte för den skull att vi står stilla.
Dessutom måste vi till och från dra strån till stacken. Lönearbete är som alla vet ett kapitel i sig och tar på krafterna. Vad gör man inte för att hålla marknaden på gott humör.
Fast i dag skiner solen över jämmerdalen. Bajenbrillorna är på, mokabryggaren har mullrat och jycken fått en extra godis. Morgonpromenaden tog matten hand om.
Vi sitter för en gångs skull på den gistna träbänken och funderar. Ett och annat löv säger tack och adjö och singlar eftertänksamt ner till alla polare som väntar, trots att vi redan krattat ihop ännu en miljard och lagt på den ständigt uppdaterade högen.
Livet går vidare.
Försöker finna någon nyhet att tala om efter förra helgens bomb men det är naturligtvis kört. En docent lär anse att storleken kan påverkas en hel del av det faktum att kaffe kan ge mindre lökar. Eftersom allt är en social konstruktion kan vi inte låta bli att delta i den något större kvällsdrakens undersökning ”Kvinna, skulle du avstå från kaffe för bevarad bröststorlek?” och klicka i ”nej”.
”Vi” är i klar majoritet.
I helgen kan det vara biodags. Eftersom vi blev tagna av Shane Meadows förra rulle ska vi ta dottern i hand för att se Somers Town, yngste sonen och kvinnan i hand för att glo på Flickan och räven och på egen hand ge oss på Woody Allens senaste, om inte annat för att Barcelona tydligen har något med saken att göra.
Så vi har att göra.
”No going for burgers…”
…och nu blir det reklam!
Börsen går upp och börsen går ner och tar ibland ett glädjeskutt.
Rent musikaliskt har vi tagit ett steg tillbaka för att kunna ta ett steg framåt. I runda slängar tjugosex bast. Och vi har baskern på när vi förflyttar oss i tid och rum. Så tro inte för den skull att vi står stilla.
Dessutom måste vi till och från dra strån till stacken. Lönearbete är som alla vet ett kapitel i sig och tar på krafterna. Vad gör man inte för att hålla marknaden på gott humör.
Fast i dag skiner solen över jämmerdalen. Bajenbrillorna är på, mokabryggaren har mullrat och jycken fått en extra godis. Morgonpromenaden tog matten hand om.
Vi sitter för en gångs skull på den gistna träbänken och funderar. Ett och annat löv säger tack och adjö och singlar eftertänksamt ner till alla polare som väntar, trots att vi redan krattat ihop ännu en miljard och lagt på den ständigt uppdaterade högen.
Livet går vidare.
Försöker finna någon nyhet att tala om efter förra helgens bomb men det är naturligtvis kört. En docent lär anse att storleken kan påverkas en hel del av det faktum att kaffe kan ge mindre lökar. Eftersom allt är en social konstruktion kan vi inte låta bli att delta i den något större kvällsdrakens undersökning ”Kvinna, skulle du avstå från kaffe för bevarad bröststorlek?” och klicka i ”nej”.
”Vi” är i klar majoritet.
I helgen kan det vara biodags. Eftersom vi blev tagna av Shane Meadows förra rulle ska vi ta dottern i hand för att se Somers Town, yngste sonen och kvinnan i hand för att glo på Flickan och räven och på egen hand ge oss på Woody Allens senaste, om inte annat för att Barcelona tydligen har något med saken att göra.
Så vi har att göra.
”No going for burgers…”
…och nu blir det reklam!
lördag, oktober 11, 2008
Senaste nytt
• Fick just ett mejl om att jag vunnit en miljon euro på min mejladress. Funderar på om jag ska köpa några, muahahah, aktier.
• "Through these efforts, the world is sending an unmistakable signal. We're in this together and we'll come through this together," har jänkarnas president meddelat.
• Marknaden har käkat för mycket kinesisk välling, sade kvinnan nyktert – och det redan häromkvällen.
• Lindsay flydde till paradiset, meddelar den något större kvällsdraken.
• Kriget i Irak har kostat jänkarna 562 miljarder dollar. Förresten, när du läser det här har det troligen kostat lite mer.
• Handeln med derivat uppgår till 1.000.000 miljarder dollar. Vet du inte vad derivat är? Det vet ingen annan heller.
• Klar seger för Barack i svenska riksdagen, meddelar tidningarna.
• Rafael Edholm har sparkat sönder en monter.
• Vad höll Rhapsody in Rock-gänget på med sommaren -99? Förutom att sjunga falskt? Tito, och då menar vi inte den där alliansfria gamle juggen som Slas byggde järnvägar åt, blir nio år senare finkad eftersom hovrätten sätter utomordentligt stor tilltro till samma utsagor om vad som hänt barnflickan, inklusive i ett senare skede det då sexåriga barnets berättelse, som tingsrätten underkände helt.
• Hjälp! (”Carola gör comeback”)
• Band med vänsterhänt gura eller bas har oftast nåt som andra inte har, uppger en säker på saken källa.
• "Through these efforts, the world is sending an unmistakable signal. We're in this together and we'll come through this together," har jänkarnas president meddelat.
• Marknaden har käkat för mycket kinesisk välling, sade kvinnan nyktert – och det redan häromkvällen.
• Lindsay flydde till paradiset, meddelar den något större kvällsdraken.
• Kriget i Irak har kostat jänkarna 562 miljarder dollar. Förresten, när du läser det här har det troligen kostat lite mer.
• Handeln med derivat uppgår till 1.000.000 miljarder dollar. Vet du inte vad derivat är? Det vet ingen annan heller.
• Klar seger för Barack i svenska riksdagen, meddelar tidningarna.
• Rafael Edholm har sparkat sönder en monter.
• Vad höll Rhapsody in Rock-gänget på med sommaren -99? Förutom att sjunga falskt? Tito, och då menar vi inte den där alliansfria gamle juggen som Slas byggde järnvägar åt, blir nio år senare finkad eftersom hovrätten sätter utomordentligt stor tilltro till samma utsagor om vad som hänt barnflickan, inklusive i ett senare skede det då sexåriga barnets berättelse, som tingsrätten underkände helt.
• Hjälp! (”Carola gör comeback”)
• Band med vänsterhänt gura eller bas har oftast nåt som andra inte har, uppger en säker på saken källa.
Dags att hitta baskern och annat smått och gott
I dag har vi som vanligt förlagt vår agenda. En del måsten är naturligtvis avklarade: vi har vaknat, kaffe har vi druckit (mokabryggaren gör jobbet och är redan åter på g!), jycken har fått sina behov tillgodosedda runt udden (där vi fick bekräftat att det är höst och att det inte finns någon återvändo), och vi har borstat tänderna. Allt annat som vi skulle göra, tja vad gör man är man inte vet vad man ska göra? Så vi funderar på saken. Fast vi ska till vår tobakist för att lägga lite krut på spel och dobbel. Vi tror inte på börsen. I stället helgarderar vi Zlatan & kompani mot de portugisiska bollartisterna i kvällens drabbning, inte för att de stoltaste av vikingar (just det, islänningarna är helt ute ur leken, man kan tydligen lägga ett bud på landet på Ebay) ska ha någon reell chans men som alla rättrogna vet så kan vad som helst hända i fotboll.
Däremot inte i ett system som hela tiden snackar om marknaden.
Vi är fortfarande tagna av räknandet av årsringar på den nedtagna almen, ett drama som vi följde på plats; runt 175 kommer vi ledigt upp till.
Jörg Haider har till slut kört ihjäl sig.
Och världens fetaste man har dött, meddelar den något mindre kvällsdraken.
Mona Sahlin har tagit DN:s ledarredaktions testuggeri om den enda vägen för att visa regeringsduglighet till sitt hjärta. Det vill säga göra samma sak som alliansen. Fast sen skulle visst Ohly få vara med kanske, eller nåt, när hon kanske insåg att det inte var ledarredaktionen som sitter inne med eventuella svar.
Vem tror han att han är, kanske ni undrar med anledning av att vi satt som limmade vid telefonen häromdagen och väntade på att få höra Horaces röst från andra sidan. Men det var helt enkelt så att någon hade läckt (möjligen nummer 7, det var liite svårt att höra liraren som ringde dan innan). Okej, vi kan ha hört fel, det kan ha varit nästa års pris det gällde…
Men okej, årets snubbe verkar sympatisk och inte bara grodlårsätare och med vidare vyer än så. Dessutom har ingen jänkare läst honom, vilket gör att han står utanför allt slags kulturskymning.
Nu kallar mokabryggaren.
Däremot inte i ett system som hela tiden snackar om marknaden.
Vi är fortfarande tagna av räknandet av årsringar på den nedtagna almen, ett drama som vi följde på plats; runt 175 kommer vi ledigt upp till.
Jörg Haider har till slut kört ihjäl sig.
Och världens fetaste man har dött, meddelar den något mindre kvällsdraken.
Mona Sahlin har tagit DN:s ledarredaktions testuggeri om den enda vägen för att visa regeringsduglighet till sitt hjärta. Det vill säga göra samma sak som alliansen. Fast sen skulle visst Ohly få vara med kanske, eller nåt, när hon kanske insåg att det inte var ledarredaktionen som sitter inne med eventuella svar.
Vem tror han att han är, kanske ni undrar med anledning av att vi satt som limmade vid telefonen häromdagen och väntade på att få höra Horaces röst från andra sidan. Men det var helt enkelt så att någon hade läckt (möjligen nummer 7, det var liite svårt att höra liraren som ringde dan innan). Okej, vi kan ha hört fel, det kan ha varit nästa års pris det gällde…
Men okej, årets snubbe verkar sympatisk och inte bara grodlårsätare och med vidare vyer än så. Dessutom har ingen jänkare läst honom, vilket gör att han står utanför allt slags kulturskymning.
Nu kallar mokabryggaren.
fredag, oktober 10, 2008
Bit för bit förstår vi mer och mer
Hörde på radio nån expertpelle förklara att G7-mötet nu i helgen kan ”ge tröst åt marknaden”. Jo, det är sant: marknaden är ledsen och reagerar ”irrationellt”. Som alla vet är det som pågår ett gigantiskt falsarium. Marknaden lever inte sitt eget liv; det är en mängd psykfall, jo det är sant, det är inte jag som hittar på det, psykologiska mekanismer lär vara boven i dramat, som bestämmer över våra tillgångar. Nån vill få oss att tro att ekonomi och politik inte hör ihop, som om riksbankens ”objektiva” ”experter” som tillsattes i början av nittiotalet inte är politiskt tillsatta eller att dina pensionsfondspengar inte tillförts systemet som bränsle för att maximera vinsten och konkurrensutsätta arbetsmarknaden för att kunna flytta jobben till billigare länder för att hålla konsumtionen i gång. Det är kapitalismens idé att hamna i psykchock. Finanskris innebär nämligen att man privatiserar vinsten och socialiserar förlusten. När det gäller att rädda kapitalet finns inget statligt utgiftstak nämligen, varken här eller för all del i Iran. Utgiftstaket finns för att psykfallen ska dra av kostnaderna för att till exempel tjänstesektorn ska kunna välla fram i all sin färgrikedom. Till slut måste alla konkurrensutsatta stackare ha två jobb för att ha råd att låna till sin konsumtion och stödja marknadens expansion. Låna på – Jobblinjen upphöjt till två.
Vänta bara tills chocken har lagt sig.
Kaffe och bullar runt köksbordet. Det är sorgligt men trevligt. Tre arborister från Nya Zeeland, dreadlocks, mössa på inomhus, ringar i öronen, och som reser världen runt allt efter behov och nu i vinter drar till Tyskland, tar ner vårt stora fina kolossalt gamla almträd som i våras plötsligt tappade alla löv och dog i almsjukan och som nu bit för bit försvinner. Trettio meter upp i luften kliver dom runt i grenverket med motorsågen hängande från midjan i ett rep. Det är inget jobb för ett psykfall, jag lovar. Dessutom vet dom vad dom gör. I pausen häller vi i oss kaffe och pratar träd. Nyzeeländska är ballt. Killen med dreadlocks är alldeles lyrisk över våra träd. Killen med ringar i öronen blir tårögd när han beskriver linden upp i backen. Killen med mössa på inomhus är mest tyst men gillar våra ”bulls” och tar för sig.
Inga träd växer till himmelen, jag vet, men ändå. Det är en smula sorgligt och vi har lovat att hämta yngste sonen lite tidigare så att han ska få vara med.
Tremetersbitar av trädet vinschas ned med millimeterprecision och så småningom ska vi såga till dem – hur det nu ska gå till – med andra ord ännu ett av alla projekt som samlas på hög.
För att inte tala om alla pinnar som får jycken att gå i spinn.
Vänta bara tills chocken har lagt sig.
Kaffe och bullar runt köksbordet. Det är sorgligt men trevligt. Tre arborister från Nya Zeeland, dreadlocks, mössa på inomhus, ringar i öronen, och som reser världen runt allt efter behov och nu i vinter drar till Tyskland, tar ner vårt stora fina kolossalt gamla almträd som i våras plötsligt tappade alla löv och dog i almsjukan och som nu bit för bit försvinner. Trettio meter upp i luften kliver dom runt i grenverket med motorsågen hängande från midjan i ett rep. Det är inget jobb för ett psykfall, jag lovar. Dessutom vet dom vad dom gör. I pausen häller vi i oss kaffe och pratar träd. Nyzeeländska är ballt. Killen med dreadlocks är alldeles lyrisk över våra träd. Killen med ringar i öronen blir tårögd när han beskriver linden upp i backen. Killen med mössa på inomhus är mest tyst men gillar våra ”bulls” och tar för sig.
Inga träd växer till himmelen, jag vet, men ändå. Det är en smula sorgligt och vi har lovat att hämta yngste sonen lite tidigare så att han ska få vara med.
Tremetersbitar av trädet vinschas ned med millimeterprecision och så småningom ska vi såga till dem – hur det nu ska gå till – med andra ord ännu ett av alla projekt som samlas på hög.
För att inte tala om alla pinnar som får jycken att gå i spinn.
torsdag, oktober 09, 2008
Man vet aldrig
I dag är vi overksamma. Anledningen är att vi sitter och väntar på något slags erkännande. Om vi ska vara ärliga: Man vet aldrig. När som helst kan Horace ringa. För att få tiden att gå har vi till och från lirat lite gura. Sexmånadersrycket (se tidigare drapor) har gått i stå. Dock består könsmaktsoordningen.
Vi vaknade snortidigt. Jyckens nos rörde sig oroligt när vi tassade förbi. Sen mullrade mokabryggaren. Funderade ett svagt ögonblick på det här med morgondopp, men kom på bättre tankar. Sen vaknade jycken och kom brummande med en försvunnen homerstrumpa i käften. Sen kom alla andra mer eller mindre sömndruckna nerför trappan innan dom försvann åt alla håll.
Och nu sitter vi här och väntar på att något ska hända.
I kväll ska vi lyssna på Greider på ett bibliotek. Chockdoktrinen står på dagordningen. Vi tror i alla fall att vi ska göra det.
Om en stund vet vi…
Vi vaknade snortidigt. Jyckens nos rörde sig oroligt när vi tassade förbi. Sen mullrade mokabryggaren. Funderade ett svagt ögonblick på det här med morgondopp, men kom på bättre tankar. Sen vaknade jycken och kom brummande med en försvunnen homerstrumpa i käften. Sen kom alla andra mer eller mindre sömndruckna nerför trappan innan dom försvann åt alla håll.
Och nu sitter vi här och väntar på att något ska hända.
I kväll ska vi lyssna på Greider på ett bibliotek. Chockdoktrinen står på dagordningen. Vi tror i alla fall att vi ska göra det.
Om en stund vet vi…
tisdag, oktober 07, 2008
Rensar upp
Emellanåt lirade Bajen klart bättre boll än änglarna på Ullevi. Som under första kvarten av andra halvlek. Men när det verkligen gällde var lirarna tvåa på bollen.
Från att utan vidare ha gjort två baljor per match gör vi nu numera inga.
Vi har numera också lärt oss att ett skott i krysset, alltså där ribba möter stolpe, inte räknas som skott på mål, alltså explicit Erkans senaste kanon, om man får tro matchstatistik och experter på frågan. Det stod nämligen noll i Bajens kolumn över dylika. Och då gör man inga mål.
Och som grädde på moset: vi vet inte om vi sett så många skitmål trilla in under en säsong under det här årtusendet. Det ska väl möjligen vara under Linderoths första säsong.
Annars lutar vi oss starkt mot åsikten att årets upplaga av allsvenskan faktiskt är samma årtusendes tristaste i mannaminne. Så det så.
Hur som helst kan Bajen inte längre åka ur. Nej vänta, dom har inte avskaffat kvalet…
Faktum är dock att Bajen är enda laget i länet som vunnit en derbymatch i år, om vi nu ska lyfta fram något fint i jämmerdalen. Det vore förnämligt om det håller i sig.
Förutom att sura har vi sysslat med fortsatt rengöring på hemmaplan, det så kallade sexmånadersrycket som vi beskrev redan i gårdagens drapa. I dag stod köket på tur. Kvinnan visade vägen. Vi lade naturligtvis på en tupplur mitt i.
Däremellan har mokabryggaren jobbat på. Solen har som bekant behagat lysa även denna dag över den gistna träbänken.
Utvecklingen rusar i väg, och vi planerar redan nu morgondagens tunga insats, nu när köket börjar likna nåt. Vi har nämligen införskaffat plattskärm och bestämt oss för att kånka i väg med två diskbråcksframkallande åbäken till skärmar, gamla präktiga G3:an och tre bärbara reliker varav en med färgskärm från förra årtusendet till nån lämplig insamling. Samt en miljon gamla sladdar och laddare och adaptrar, scusikontakter, ett hysteriskt antal tangentbord och historiska musar och zipdrajvern som samlat damm i åtta år (”för man vet ju aldrig…”). Classicen däremot får bo kvar där den står under bordet, för den lägger vi då och då upp fötterna på när vi tänker stora tankar och den var liksom med från början när vi blev med computer och väckte pc-nollornas avund med multifinder och en megabajt internminne. Att vi behåller denna vackra pjäs beror på att vi trots allt då och då drabbas av åsikten att det var bättre förr och inte vill klippa banden helt med forntiden. Ni vet tiden innan till exempel den där amerikanske professorn Francis Fukuyama meddelade att historien är slut.
Vi trodde inte på det. Vi tror inte på det nu heller.
Däremot undrar vi varför inte revolutionen står för dörren. Hur ska vänstern kunna ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet från dem som gärna ruinerar alla som måste betala kapitalets kalasande; från dem som vill sälja ut allt, idéer, grödor, gener, patent, arbete, luft, och vi menar verkligen allt; från dem som lyckats sätta likhetstecken mellan frihet och att låna och som fått oss att tro att det är samma sak som att äga? Är det någon som lagt beslag på makten över folkets förmåga att tänka efter och att handla därefter? Vem har fått oss att tro att egenintresset handlar om något annat än att låna? Vem har fått oss att tro att det alltid är någon annan som ska betala?
Från att utan vidare ha gjort två baljor per match gör vi nu numera inga.
Vi har numera också lärt oss att ett skott i krysset, alltså där ribba möter stolpe, inte räknas som skott på mål, alltså explicit Erkans senaste kanon, om man får tro matchstatistik och experter på frågan. Det stod nämligen noll i Bajens kolumn över dylika. Och då gör man inga mål.
Och som grädde på moset: vi vet inte om vi sett så många skitmål trilla in under en säsong under det här årtusendet. Det ska väl möjligen vara under Linderoths första säsong.
Annars lutar vi oss starkt mot åsikten att årets upplaga av allsvenskan faktiskt är samma årtusendes tristaste i mannaminne. Så det så.
Hur som helst kan Bajen inte längre åka ur. Nej vänta, dom har inte avskaffat kvalet…
Faktum är dock att Bajen är enda laget i länet som vunnit en derbymatch i år, om vi nu ska lyfta fram något fint i jämmerdalen. Det vore förnämligt om det håller i sig.
Förutom att sura har vi sysslat med fortsatt rengöring på hemmaplan, det så kallade sexmånadersrycket som vi beskrev redan i gårdagens drapa. I dag stod köket på tur. Kvinnan visade vägen. Vi lade naturligtvis på en tupplur mitt i.
Däremellan har mokabryggaren jobbat på. Solen har som bekant behagat lysa även denna dag över den gistna träbänken.
Utvecklingen rusar i väg, och vi planerar redan nu morgondagens tunga insats, nu när köket börjar likna nåt. Vi har nämligen införskaffat plattskärm och bestämt oss för att kånka i väg med två diskbråcksframkallande åbäken till skärmar, gamla präktiga G3:an och tre bärbara reliker varav en med färgskärm från förra årtusendet till nån lämplig insamling. Samt en miljon gamla sladdar och laddare och adaptrar, scusikontakter, ett hysteriskt antal tangentbord och historiska musar och zipdrajvern som samlat damm i åtta år (”för man vet ju aldrig…”). Classicen däremot får bo kvar där den står under bordet, för den lägger vi då och då upp fötterna på när vi tänker stora tankar och den var liksom med från början när vi blev med computer och väckte pc-nollornas avund med multifinder och en megabajt internminne. Att vi behåller denna vackra pjäs beror på att vi trots allt då och då drabbas av åsikten att det var bättre förr och inte vill klippa banden helt med forntiden. Ni vet tiden innan till exempel den där amerikanske professorn Francis Fukuyama meddelade att historien är slut.
Vi trodde inte på det. Vi tror inte på det nu heller.
Däremot undrar vi varför inte revolutionen står för dörren. Hur ska vänstern kunna ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet från dem som gärna ruinerar alla som måste betala kapitalets kalasande; från dem som vill sälja ut allt, idéer, grödor, gener, patent, arbete, luft, och vi menar verkligen allt; från dem som lyckats sätta likhetstecken mellan frihet och att låna och som fått oss att tro att det är samma sak som att äga? Är det någon som lagt beslag på makten över folkets förmåga att tänka efter och att handla därefter? Vem har fått oss att tro att egenintresset handlar om något annat än att låna? Vem har fått oss att tro att det alltid är någon annan som ska betala?
måndag, oktober 06, 2008
Räkna rätt
Det är inte så att vi försöker härma en storhet på just denna planhalva, men vi passade på att lägga på en slapp mitt på blanka förmiddan eftersom vi plötsligt blev tvungna (aaah, det är minst sagt…underbart…) eftersom vi för att säkerställa könsmaktsoordningen sedan tidig morgon kollektivstädar huset tillsammans med ledig kvinna (det sk sexmånadersrycket, en del ungdomliga badattiraljer har äntligen hittats, och det är ju så dags nu) – och det just en dag som denna när man måste ha bajenbrillorna på under de små pauser som uppstår i det för årstiden kolossala solgnistrandet på den gistna träbänken till mokabryggarens idoga mullrande, för den får ligga i den med. Hur som helst, vi knoppade resolut in, för det behöver man när man kört dammsugare, och vi vaknade till slut utvilade och på hugget med
But as the wind changed direction
The temple band took five
The crowd caught a wiff
Of that crazy casbah jive
i skallen.
Varför?
Ingen aning. Det är inte mycket man vet, faktiskt. När vi rattade dammsugaren som den värsta Jacky Ickx nynnade vi på Julia (…So I sing a song of love, Julia…), och varför vi gjorde det har vi inte heller nån aning om.
Så nu sitter vi åter på den gistna träbänken, har slutat gäspa, har brickorna på och väntar på mokabryggarens vackra sång. Vi laddar nämligen för full mugg, den vita med världens snyggaste emblem, och kliar jycken i nacken under tiden. Ifk skattefusk, änglarna, glennarna, kalla´rom vad ni vill, väntar de grönvita heroerna i kväll där nere på rikets baksida. Vi har läst att Tony G varit däckad men tar tåget för att han inte vill missa matchen, som han kommer att se från läktaren iförd typ headset för att inte smitta ned truppen. Vi håller tummarna för de rätta direktiven. Och vi håller samma tummar för att se Castro-Tello på planen. Vi tycker att han hör hemma där.
Fredrik Söderström stannar för övrigt hemma.
Förra årets tillställning där nere väcker ett visst obehag, när vi tänker närmare på saken. Den gången gjorde Bajen det väl enkelt för älgarnas, förlåt, änglarnas kantspringare att komma runt och hiva in bollen i boxen. Årets säsong väcker förvisso (nu låter vi som Kalle Bildt men så är det) också ett visst mått av eftertänksamhet, men vi har inte gett upp. Det är arton poäng kvar att plocka hem och Bajen kan… bli fyra.
Allvarligt talat: just nu nöjer vi oss med en seger.
Mokabryggaren har sjungit färdigt. Dammsugaren har tystnat. Och nu kom yngste sonen hem från plugget iklädd snygg mössa käckt på svaj.
Apropå den finansiella härdsmältan kunde vi redan för hundra år sedan tala om att det skulle gå åt helvete. Och vem som skulle få betala kalaset.
But as the wind changed direction
The temple band took five
The crowd caught a wiff
Of that crazy casbah jive
i skallen.
Varför?
Ingen aning. Det är inte mycket man vet, faktiskt. När vi rattade dammsugaren som den värsta Jacky Ickx nynnade vi på Julia (…So I sing a song of love, Julia…), och varför vi gjorde det har vi inte heller nån aning om.
Så nu sitter vi åter på den gistna träbänken, har slutat gäspa, har brickorna på och väntar på mokabryggarens vackra sång. Vi laddar nämligen för full mugg, den vita med världens snyggaste emblem, och kliar jycken i nacken under tiden. Ifk skattefusk, änglarna, glennarna, kalla´rom vad ni vill, väntar de grönvita heroerna i kväll där nere på rikets baksida. Vi har läst att Tony G varit däckad men tar tåget för att han inte vill missa matchen, som han kommer att se från läktaren iförd typ headset för att inte smitta ned truppen. Vi håller tummarna för de rätta direktiven. Och vi håller samma tummar för att se Castro-Tello på planen. Vi tycker att han hör hemma där.
Fredrik Söderström stannar för övrigt hemma.
Förra årets tillställning där nere väcker ett visst obehag, när vi tänker närmare på saken. Den gången gjorde Bajen det väl enkelt för älgarnas, förlåt, änglarnas kantspringare att komma runt och hiva in bollen i boxen. Årets säsong väcker förvisso (nu låter vi som Kalle Bildt men så är det) också ett visst mått av eftertänksamhet, men vi har inte gett upp. Det är arton poäng kvar att plocka hem och Bajen kan… bli fyra.Allvarligt talat: just nu nöjer vi oss med en seger.
Mokabryggaren har sjungit färdigt. Dammsugaren har tystnat. Och nu kom yngste sonen hem från plugget iklädd snygg mössa käckt på svaj.
Apropå den finansiella härdsmältan kunde vi redan för hundra år sedan tala om att det skulle gå åt helvete. Och vem som skulle få betala kalaset.
måndag, september 29, 2008
Ännu ett av alla perspektiv på tillvaron
Är det eller är det inte årtusendets tristaste allsvenska? Bra fråga, eller hur? Bajens första halvlek mot Trelleborg bar i alla fall syn för sägen. För att inte tala om publiksiffran. Andra halvlek var något helt annat och ingav hopp – och förtvivlan. Men ändå. Frågan kvarstår – och vi fruktar ett av svarsalternativen.
Men först lyfter vi på hatten för Mikkel: han var bäst på Söderstadion på bästa lördagstid som gjord för att gå på fotboll, tillsammans med nummer 12. Lolo var såklart bra. Mittlåset i försvaret höll ställningarna. Poppen gjorde en klassräddning, vill vi påstå. Men vi undrar ändå…
Rätt många har en del att bevisa.
Varför inte Erkan spelar från start måste ha något att göra med inställningen på träningarna. Eller nåt. Har han gett Tony onda ögat för att han måste hämta konerna? Annars kan vi inte begripa vad Fredrik Söderström gör på planen. Faktiskt. Eller det faktum att vi äntligen fick se lite grann av Castro-Tello. Gäspade han under någon taktisk genomgång för ett halvår sedan? Eller vem som ska fylla hålet bredvid Charlie. Sitter Freddy längst fram och nickar instämmande åt magnetförflyttningarna på whiteboardtavlan? Nog gråter vi över Petter, men frågan är om inte Paulinho saknas minst lika mycket. Som det är nu borde minst träben spela. Eller varför inte göra slag i saken? Upp med Sulan på topp.
Vi kommer aldrig att bli kloka på vad vi tycker om David. Inte ens under en och samma match. Äpplen eller päron. Svart eller vitt. Nära döden-upplevelse eller the sky is the limit. Fan vet.
Emil höll ställningarna. Bra så.
Hammarby här under rätt många omgångar i princip inte tagit några poäng – två på sju matcher och en vinst på de senaste tio – och är fortfarande femma. Fråga mig inte hur det kan komma sig men så är det. Än är det för tidigt att pusta ut: sex matcher kvar och Bajen kan fortfarande åka ut, om vi räknat rätt. Och tyvärr – vi kan inte längre bli etta. En och annan torsk på hemmaplan blir det alltid, av olika anledningar. Däremot är fem oavgjorda såhär långt några för många. Som matchen mot Trelleborg.
Men man har ju, suck, varit med förr. Och okej: ibland är det faktiskt tillåtet att skylla på domaren. Ibland ska det vara straff och ibland ska det inte vara det.
Och just i dag – då vi låtit mokabryggaren mullra och druckit vårt kaffe i solen bakom bajenbrillorna på den gistna träbänken i höstsolen och nästan lyckats inbilla oss att det här med mera mörker och så småningom modd och isfläckar och kalla taggar i snöglop inte är så farligt – är det en månad till nästa match på Söderstadion.
Eller får vi ännu ett derby på Söderstadion?
En annan fråga som vi ställt oss, som när vi häromkvällen tillsammans med äldste sonen och under livfulla diskussioner glodde på Milan–Inter på dumburken, är vilken Bajenelva som beträtt planen samtidigt som är årtusendets bästa.
Det tål att fundera på om man är på humör att sätta perspektiv på saker, och vi lutade åt någon 2003:a, med Mikkel på planen. Eller vänta, någon 2001:a kanske? Ni vet: tråkiga Bajen.
Men först lyfter vi på hatten för Mikkel: han var bäst på Söderstadion på bästa lördagstid som gjord för att gå på fotboll, tillsammans med nummer 12. Lolo var såklart bra. Mittlåset i försvaret höll ställningarna. Poppen gjorde en klassräddning, vill vi påstå. Men vi undrar ändå…
Rätt många har en del att bevisa.
Varför inte Erkan spelar från start måste ha något att göra med inställningen på träningarna. Eller nåt. Har han gett Tony onda ögat för att han måste hämta konerna? Annars kan vi inte begripa vad Fredrik Söderström gör på planen. Faktiskt. Eller det faktum att vi äntligen fick se lite grann av Castro-Tello. Gäspade han under någon taktisk genomgång för ett halvår sedan? Eller vem som ska fylla hålet bredvid Charlie. Sitter Freddy längst fram och nickar instämmande åt magnetförflyttningarna på whiteboardtavlan? Nog gråter vi över Petter, men frågan är om inte Paulinho saknas minst lika mycket. Som det är nu borde minst träben spela. Eller varför inte göra slag i saken? Upp med Sulan på topp.
Vi kommer aldrig att bli kloka på vad vi tycker om David. Inte ens under en och samma match. Äpplen eller päron. Svart eller vitt. Nära döden-upplevelse eller the sky is the limit. Fan vet.
Emil höll ställningarna. Bra så.
Hammarby här under rätt många omgångar i princip inte tagit några poäng – två på sju matcher och en vinst på de senaste tio – och är fortfarande femma. Fråga mig inte hur det kan komma sig men så är det. Än är det för tidigt att pusta ut: sex matcher kvar och Bajen kan fortfarande åka ut, om vi räknat rätt. Och tyvärr – vi kan inte längre bli etta. En och annan torsk på hemmaplan blir det alltid, av olika anledningar. Däremot är fem oavgjorda såhär långt några för många. Som matchen mot Trelleborg.
Men man har ju, suck, varit med förr. Och okej: ibland är det faktiskt tillåtet att skylla på domaren. Ibland ska det vara straff och ibland ska det inte vara det.
Och just i dag – då vi låtit mokabryggaren mullra och druckit vårt kaffe i solen bakom bajenbrillorna på den gistna träbänken i höstsolen och nästan lyckats inbilla oss att det här med mera mörker och så småningom modd och isfläckar och kalla taggar i snöglop inte är så farligt – är det en månad till nästa match på Söderstadion.
Eller får vi ännu ett derby på Söderstadion?
En annan fråga som vi ställt oss, som när vi häromkvällen tillsammans med äldste sonen och under livfulla diskussioner glodde på Milan–Inter på dumburken, är vilken Bajenelva som beträtt planen samtidigt som är årtusendets bästa.
Det tål att fundera på om man är på humör att sätta perspektiv på saker, och vi lutade åt någon 2003:a, med Mikkel på planen. Eller vänta, någon 2001:a kanske? Ni vet: tråkiga Bajen.
lördag, september 27, 2008
Rena grekiskan
Vaknade med en melodi i skallen. Och nu vet jag att det tar tio minuter att bli förkyld. Men så går det när man går av bussen och står där och väntar på att bli hämtad i bara kortbyxor och i stället för vågorna hör bilarnas dån. Tillbaka från solen, värmen, havet, kontemplationen. Aaahhh…
Grekerna är stolta, med all rätt. Hör bara: dom uppfann alfabetet, demokratin, bögeriet, olympiska spel och de grekiska gudarna, för att ta några exempel. Att sitta på en balkong och glo på havet väcker nämligen tankar. Penna och papper, man påbörjar något lätt pekoralt, vet att man gör det, lägger ned idén, och när man filosoferat halvfärdigt kommer syrran från jobbet och sen går solen ner och man sitter fortfarande i bara linnet och käkar grannens oliver och pokulerar och lyssnar till havet och skrönorna och allt är svart därute där havet hörs och en liten raki (okej, två) därtill. Man vaknar i natten och hör fortfarande havet.
Sen tar man ett morgondopp medan solen åter tar allt i besittning och man hittar en fin sten och kastar en macka. Långt där borta på andra sidan står kanske Khadaffi och gör detsamma. Funderar han på samma sak som en annan? Kliver vi verkligen ner i samma hav? Man undrar; man blir lätt tänkare av rang under omständigheter som dessa.
Detta om detta.
”Välkommen tillbaka till verkligheten”, sms:ade kvinnan när det var dags att vända åter, och man insåg att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. I dag väntar alltså Trelleborg på Söderstadion. Med skånska ögon är det ett lag som lämnat de himmelsblå pågarna bakom sig i tabellen, vilket iofs kanske inte säger så mycket. Hur som helst, Anledningen stavas troligen Prahl. Trelleborg är alltid en präktig Bajenmina. Av erfarenhet vet vi att det kan gå hur som helst. Vilket lag som är bäst råder det dock inget tvivel om. Det hjälper inte. På senare tid har de grönvita heroerna gjort allt annat än samlat poäng i ladorna. Sånt sysslar alltid Prahls lag med. Vem vet, Trelleborg skulle kunna bli ett nytt Kalmar. Man börjar med åtta mittbackar…
Huga.
Men vi ska göra vad vi kan redan i dag för att hjälpa till att återställa ordningen. Halsduken är med. Och snytpapper.
Melodin i skallen? Tja, ibland är det liksom lite måndag hela veckan över det hela. Eller nåt.
onsdag, september 17, 2008
Fantastico partido Eguren
Vi ska till varmare breddgrader en släng. Vi behöver det. Vi ska umgås med syrran. Leta upp en barstol under ett parasoll och glo på havet. Fundera. Fotbollen är som den är. Och kidsen har nästan snorat klart och letar sig tillbaka till plugget. Jycken tar matten hand om.
För den som missat Eguren landslagsbalja mot Colombia finns den här. Förutom målet kan man fundera på om inte polisens agerande för att skydda hörnläggaren kan vara nåt att ta efter för svenskt vidkommande. Särskilt rörelsemönstret.
Den som är lite mer slängd i spanska kan klicka här , se målet ännu en gång och få en intervju med Sebastián på köpet.
Nu ska vi packa.
Men först en kaffe.
För den som missat Eguren landslagsbalja mot Colombia finns den här. Förutom målet kan man fundera på om inte polisens agerande för att skydda hörnläggaren kan vara nåt att ta efter för svenskt vidkommande. Särskilt rörelsemönstret.
Den som är lite mer slängd i spanska kan klicka här , se målet ännu en gång och få en intervju med Sebastián på köpet.
Nu ska vi packa.
Men först en kaffe.
måndag, september 15, 2008
Publik
(Om ni vill kan ni läsa slutet först. Det är lite lustigt.)
Måndag morgon. Jycken hälsar gäspande men förhoppningsfullt. Vi tassar ut i morgonrock och äldste sonens flippflopp som gör skäl för namnet, nedför backen, riktning bryggan, plockar ett äpple på vägen, mumsar. Vi är ensamma på planen. Alla rättrådiga sover. Doppet hålls kort, kallt men intensivt. Det är tidigt som attan, ett slags halvmörker, man vaknar, kan inte somna om, men tro det eller ej; vi håller på att starta ett nytt liv. Huvudet under vattenytan hjälper till.
Var ska vi börja? I går, kanske? Vi kom aldrig till Söderstadion, det är delvis vårt fel att det inte blev tio tusen på plats, men delar av familjen drabbades plötsligt av hög feber medan livets lott för andra just nu är att dra strån till stacken. Så vi fick vackert stanna hemma, med febertermometern i ena och kaffet i andra handen.
Först som sist: tack, publiken som var på plats! Ni lät underbart och fick emellanåt tyst på kommentatorerna. Det var liksom ni som var Hammarby!
Vad har hänt annars? Man är ju gubevars trådlös, och ibland sitter man vid köksbordet. När man inte sitter på den gistna träbänken. Som i veckan som gick. Yngste sonen dundrar in från skolan och berättar målande att han tappat busskortet på bussen och att han inte hittade det men att det sen kom en annan buss och att den föraren stannade och frågade om det var hans busskort. Vilket det var. Jag får inte ihop det riktigt mer än att han har busskortet, men en annan har försökt syssla med viktiga saker mest hela dagen, som vanligt oavbrutet avbruten av telefoner och spleen och annat som tar tid som man inte har och som får synapserna att tappa omdöme och fart, som att kvinnan i huset frågar om det ser bra ut, och det är ju klart, hon ska ju på begravning och då vill man ju veta hur man ser ut. Hur ofta dricker jag sprit? Bra fråga. Man vill ju, man drömmer liksom, man tänker drinkar och La Floridita och så vidare, men man gör det inte, och efteråt kommer man på, till exempel när man vaknar nästa dag, att man inte gjort det – för att man gjort andra grejer i stället, sånt som tar över. Alltså, som till exempel könsmaktsoordningen, den håller en i gång hela tiden när man i stället kunde ha blandat drinkar iklädd pipa och rökrock, jag lovar. Som häromdan, en present, två biljetter till Sverige–Ungern, kul! Nä, inte jag utan yngste sonen och kvinnan i huset åker i väg, den ene i Larsson-tröja och bajenhalsduk, och en annan håller ställningarna medan sms-rapporterna trillar in om att ”vi sitter mitt emot klacken, om det finns någon, puss” och ”inte e de någon lysande match direkt, puss i regnet” och slutligen ”glöm allt jag sagt det är en underbar match och det har slutat regna, puss” medan en annan ser det hela hos den enögde grannen i backen – och sen fick äran att åka och hämta upp vid korvmojen vid Solna station. Apropå allt som hela tiden händer: sen kom dottern hem från plugget via en tripp till stan och berättar nåt, typ att man missat ett föräldramöte, hur som helst, man koncentrerar sig och fortsätter läsa, svarar max tvåstavigt, brummar lite, tänker så det knakar; man ska nämligen åka utomlands för att hälsa på en syster som bestämt sig för att bo i solen och det dimper ner en spritstinn katalog som man får köpa av innan (okej, godis och mascara också, det har man fått beställning på när alla andra kastade sig över den omfångsrika katalogen, dom visste direkt vad dom skulle ha) och som man får i en påse i handen när man är framme eller hemma igen och man drömmer såklart om olika drinkar man ska mixa när man väl är hemma igen. Och så funderar man: Hur mycket tjänar jag på det här? Eftersom man får var fjärde flaska gratis.
Så man har att göra. Att man inte skulle ha druckit just den spriten nånsin är av mindre och snudd på akademiskt intresse.
Dottern är socialt lagd, berättar på, en annan fortsätter brumma. Yngste sonen har smällt i sig ett gäng mackor och choklad och dundrat ut igen, den här gången i Larssonutstyrseln. Emellanåt fladdrar en jota förbi fönstren. Dottern talar om att hon ska lira flöjt. Sen börjar hon lira flöjt.
Nå, vad tyckte då husets expert på landslaget om matchen – och vi är fortfarande på Råsunda – hemma igen, visar det sig, och talför – och jycken vill ha käk. Jag ställer frågan innan hon går ut med jycken som skällt ett tag för att visa vad hon vill när hon rensat matskålen. Rynkade ögonbryn: ”Första halvlek gjorde dom ingenting utan sprang bara omkring och jagade en boll. I andra halvlek lyckades dom få bollen i mål.”
Yngste sonen dyker åter upp, vill spela dator, får inte, vi har våra regler för sånt, och just när jag väljer mellan gin och tequila och räknar procent och kronor: ”På söndag är det Hammarby–Kalmar. Kan vi gå på den?”
Det kunde vi alltså inte, visade det sig.
Och nu sitter vi här med vår kaffekopp och ser hur det ljusnar. Summerar. Börjar ett nytt liv. På vägen ska vi åka ett tag till solen. Inte än, men snart.
Begravningen var för övrigt fin. Damens vägar korsade kvinnans en gång i tiden. Pianot som sonen och en annan dunkar på emellanåt fick vi av henne, när fingrarna inte längre ville. Livets lotter fördelas olika. När hon var tretton år gick hon plötsligt ensam kvar genom ett Dresden i ruiner efter ett dygns ihållande bombregn. Det fanns ingenting kvar. Bara döda och ruiner.
Bara döda och ruiner.
Om Kalmarmatchen tycker vi nog att Bajen till slut försökte. Man kan tycka att Bajen föll på två skitmål, och det stämmer, men det hjälper inte. Numera finns en skillnad mellan Bajen och Kalmar, och den syns om inte annat i tabellen. Bajen vill, men det räcker inte. Kalmar gör mål ändå.
Saknade vi Petter? Så in i helvete.
Men publiken var bäst.
Och nu är det morgon. Plötsligt är alla uppe trots att ingen ska i väg. Febern varierar här och var, visar det sig. Jycken viftar förväntansfullt på svansen.
Men först påfyllning.
(Annars är väl meddelandet som mötte oss på Bajens hemsida värt att begrunda: "Felaktigt resultat på hammarbyfotboll.se
Matchen mot Kalmar slutade 1-2 och inte 0-2 som står på förstasidan på hammarbyfotboll.se. Vi felsöker våra system. hammarbyfotboll.se")
Måndag morgon. Jycken hälsar gäspande men förhoppningsfullt. Vi tassar ut i morgonrock och äldste sonens flippflopp som gör skäl för namnet, nedför backen, riktning bryggan, plockar ett äpple på vägen, mumsar. Vi är ensamma på planen. Alla rättrådiga sover. Doppet hålls kort, kallt men intensivt. Det är tidigt som attan, ett slags halvmörker, man vaknar, kan inte somna om, men tro det eller ej; vi håller på att starta ett nytt liv. Huvudet under vattenytan hjälper till.
Var ska vi börja? I går, kanske? Vi kom aldrig till Söderstadion, det är delvis vårt fel att det inte blev tio tusen på plats, men delar av familjen drabbades plötsligt av hög feber medan livets lott för andra just nu är att dra strån till stacken. Så vi fick vackert stanna hemma, med febertermometern i ena och kaffet i andra handen.
Först som sist: tack, publiken som var på plats! Ni lät underbart och fick emellanåt tyst på kommentatorerna. Det var liksom ni som var Hammarby!
Vad har hänt annars? Man är ju gubevars trådlös, och ibland sitter man vid köksbordet. När man inte sitter på den gistna träbänken. Som i veckan som gick. Yngste sonen dundrar in från skolan och berättar målande att han tappat busskortet på bussen och att han inte hittade det men att det sen kom en annan buss och att den föraren stannade och frågade om det var hans busskort. Vilket det var. Jag får inte ihop det riktigt mer än att han har busskortet, men en annan har försökt syssla med viktiga saker mest hela dagen, som vanligt oavbrutet avbruten av telefoner och spleen och annat som tar tid som man inte har och som får synapserna att tappa omdöme och fart, som att kvinnan i huset frågar om det ser bra ut, och det är ju klart, hon ska ju på begravning och då vill man ju veta hur man ser ut. Hur ofta dricker jag sprit? Bra fråga. Man vill ju, man drömmer liksom, man tänker drinkar och La Floridita och så vidare, men man gör det inte, och efteråt kommer man på, till exempel när man vaknar nästa dag, att man inte gjort det – för att man gjort andra grejer i stället, sånt som tar över. Alltså, som till exempel könsmaktsoordningen, den håller en i gång hela tiden när man i stället kunde ha blandat drinkar iklädd pipa och rökrock, jag lovar. Som häromdan, en present, två biljetter till Sverige–Ungern, kul! Nä, inte jag utan yngste sonen och kvinnan i huset åker i väg, den ene i Larsson-tröja och bajenhalsduk, och en annan håller ställningarna medan sms-rapporterna trillar in om att ”vi sitter mitt emot klacken, om det finns någon, puss” och ”inte e de någon lysande match direkt, puss i regnet” och slutligen ”glöm allt jag sagt det är en underbar match och det har slutat regna, puss” medan en annan ser det hela hos den enögde grannen i backen – och sen fick äran att åka och hämta upp vid korvmojen vid Solna station. Apropå allt som hela tiden händer: sen kom dottern hem från plugget via en tripp till stan och berättar nåt, typ att man missat ett föräldramöte, hur som helst, man koncentrerar sig och fortsätter läsa, svarar max tvåstavigt, brummar lite, tänker så det knakar; man ska nämligen åka utomlands för att hälsa på en syster som bestämt sig för att bo i solen och det dimper ner en spritstinn katalog som man får köpa av innan (okej, godis och mascara också, det har man fått beställning på när alla andra kastade sig över den omfångsrika katalogen, dom visste direkt vad dom skulle ha) och som man får i en påse i handen när man är framme eller hemma igen och man drömmer såklart om olika drinkar man ska mixa när man väl är hemma igen. Och så funderar man: Hur mycket tjänar jag på det här? Eftersom man får var fjärde flaska gratis.
Så man har att göra. Att man inte skulle ha druckit just den spriten nånsin är av mindre och snudd på akademiskt intresse.
Dottern är socialt lagd, berättar på, en annan fortsätter brumma. Yngste sonen har smällt i sig ett gäng mackor och choklad och dundrat ut igen, den här gången i Larssonutstyrseln. Emellanåt fladdrar en jota förbi fönstren. Dottern talar om att hon ska lira flöjt. Sen börjar hon lira flöjt.
Nå, vad tyckte då husets expert på landslaget om matchen – och vi är fortfarande på Råsunda – hemma igen, visar det sig, och talför – och jycken vill ha käk. Jag ställer frågan innan hon går ut med jycken som skällt ett tag för att visa vad hon vill när hon rensat matskålen. Rynkade ögonbryn: ”Första halvlek gjorde dom ingenting utan sprang bara omkring och jagade en boll. I andra halvlek lyckades dom få bollen i mål.”
Yngste sonen dyker åter upp, vill spela dator, får inte, vi har våra regler för sånt, och just när jag väljer mellan gin och tequila och räknar procent och kronor: ”På söndag är det Hammarby–Kalmar. Kan vi gå på den?”
Det kunde vi alltså inte, visade det sig.
Och nu sitter vi här med vår kaffekopp och ser hur det ljusnar. Summerar. Börjar ett nytt liv. På vägen ska vi åka ett tag till solen. Inte än, men snart.
Begravningen var för övrigt fin. Damens vägar korsade kvinnans en gång i tiden. Pianot som sonen och en annan dunkar på emellanåt fick vi av henne, när fingrarna inte längre ville. Livets lotter fördelas olika. När hon var tretton år gick hon plötsligt ensam kvar genom ett Dresden i ruiner efter ett dygns ihållande bombregn. Det fanns ingenting kvar. Bara döda och ruiner.
Bara döda och ruiner.
Om Kalmarmatchen tycker vi nog att Bajen till slut försökte. Man kan tycka att Bajen föll på två skitmål, och det stämmer, men det hjälper inte. Numera finns en skillnad mellan Bajen och Kalmar, och den syns om inte annat i tabellen. Bajen vill, men det räcker inte. Kalmar gör mål ändå.
Saknade vi Petter? Så in i helvete.
Men publiken var bäst.
Och nu är det morgon. Plötsligt är alla uppe trots att ingen ska i väg. Febern varierar här och var, visar det sig. Jycken viftar förväntansfullt på svansen.
Men först påfyllning.
(Annars är väl meddelandet som mötte oss på Bajens hemsida värt att begrunda: "Felaktigt resultat på hammarbyfotboll.se
Matchen mot Kalmar slutade 1-2 och inte 0-2 som står på förstasidan på hammarbyfotboll.se. Vi felsöker våra system. hammarbyfotboll.se")
måndag, september 08, 2008
Norr om kvarteret Grishuvudet
Vem f*n fick in ”hästuppvisningar” som en poäng i Stockholms inriktningsbeslut för att stärka Globenområdet som evenemangsområde med sikte på 2030? Nån centerpartist? Han som vill bygga om Stadion till jurgårdens fromma?
Hur som helst, 2012 kan det, vi säger kan det, finnas en ny arena söder om Globen som gjord för att lira boll på. Även vintertid (Royal League…? Eller är det då som kusarna ska ströva omkring och beta… plastgräs?) Staden håller i tömmarna. Kalkyler är alltid kul och som alltid: intäktssidan är naturligtvis käpprätt åt h*lv*t* ; och vem vet: jurgårdare kanske också kommer att drälla omkring, kanske inte så mycket för att lira utan för att planlöst sparka på bollen. Det hålls val om två år, och med ny majoritet kan man ha sina misstankar om vad som kan hända. Det kan faktiskt bli så även utan. Och kan hockeyn så...
Stockholmsarena AB blir alltså aktören som ska ro projektet i hamn. Underställt Globe Arena Fastigheter. Om man så vill: AEG Facilities. Som alltså sköter driften av evenemangsbiten. Om man så vill: Rolling Stones och Bajen. Varav den ena kan lira så det sjunger om det.
Hur som helst: staden äger rubbet.
Alla som drömt om ett nytt Parken som i byn? Tjåru’ Bellman.
För Hammarby gäller det nu att sälja in Hammarby i projektet. Kanske korvmojen utanför? Eller nåt som motsvarar dom 250 millar som utebliven upprustning av Söderstadion beräknas till?
Hur som helst, 2012 kan det, vi säger kan det, finnas en ny arena söder om Globen som gjord för att lira boll på. Även vintertid (Royal League…? Eller är det då som kusarna ska ströva omkring och beta… plastgräs?) Staden håller i tömmarna. Kalkyler är alltid kul och som alltid: intäktssidan är naturligtvis käpprätt åt h*lv*t* ; och vem vet: jurgårdare kanske också kommer att drälla omkring, kanske inte så mycket för att lira utan för att planlöst sparka på bollen. Det hålls val om två år, och med ny majoritet kan man ha sina misstankar om vad som kan hända. Det kan faktiskt bli så även utan. Och kan hockeyn så...
Stockholmsarena AB blir alltså aktören som ska ro projektet i hamn. Underställt Globe Arena Fastigheter. Om man så vill: AEG Facilities. Som alltså sköter driften av evenemangsbiten. Om man så vill: Rolling Stones och Bajen. Varav den ena kan lira så det sjunger om det.
Hur som helst: staden äger rubbet.
Alla som drömt om ett nytt Parken som i byn? Tjåru’ Bellman.
För Hammarby gäller det nu att sälja in Hammarby i projektet. Kanske korvmojen utanför? Eller nåt som motsvarar dom 250 millar som utebliven upprustning av Söderstadion beräknas till?
Fortsättning följer
Ruskväder. Det är förstås hösten som är här. Äldste sonen är ledig, som en annan. Vi slöstirrar på dumburken mitt på blanka förmiddan, en paus i det stora hela, och republikanernas konvent rullar förbi i repris; först talar McPain, sen fembarnsmorsan som ser ut att ha en limpa i frillan. Jubel och skrän, cowboyhattar, hockeymorsor, mycket snack och liten verkstad. Vi stirrar storögt. Och lyssnar. Inte för att det är så mycket att lyssna på men man vill ju vara med sin tid. Eller nåt. Skriv på din blogg att alla är idioter, tycker sonen. Så då gör vi väl det.
Annars har det inte hänt ett smack, förutom att vi gjort en lång lista på saker som ska göras. Flera sidor faktiskt. Kvinnan är delaktig i processen. Vi har liksom kommit efter efter en lång intensiv sommars dragande av strån till stacken. Kaffemaskinen går varm. Så visst händer det saker.
Jycken? Snarkar i ett hörn. I morgon satsar vi på att komma ut på udden. Men nu har vi inte tid med det här längre.
Jo förresten, Eguren nickade bollen i mål när Uruguay VM-kvalspelade. På bortaplan. Vi lyfter på hatten (bildligt talat). Sen skulle det visst tas nåt beslut om en ny arena. Eller?
Annars har det inte hänt ett smack, förutom att vi gjort en lång lista på saker som ska göras. Flera sidor faktiskt. Kvinnan är delaktig i processen. Vi har liksom kommit efter efter en lång intensiv sommars dragande av strån till stacken. Kaffemaskinen går varm. Så visst händer det saker.
Jycken? Snarkar i ett hörn. I morgon satsar vi på att komma ut på udden. Men nu har vi inte tid med det här längre.
Jo förresten, Eguren nickade bollen i mål när Uruguay VM-kvalspelade. På bortaplan. Vi lyfter på hatten (bildligt talat). Sen skulle det visst tas nåt beslut om en ny arena. Eller?
söndag, september 07, 2008
Spelsystem
Kaffe. En tagg. Stilla. Vi glor på gräsklipparen. Det är ju söndag. En koltrast fjantar runt. 0–0 mot Albanien. Kenta fyller 60. Jycken väntar tålmodigt. Snart ska vi sätta fart.
lördag, september 06, 2008
Inget att dölja?
Visst, vi ska strax hoppa i bingen men vill inte undanhålla någon denna läsvärda länk om FRA-debatten. Skynda och läs innan ni blir pingade av nån FRA-stolle som reagerar på att man kallar honom stolle.
fredag, september 05, 2008
Vi sitter inte kvar på den gistna träbänken
Varför är Carl Bildt och jänkarna så kåta på Georgien? Ja, jag vet, ryssarna är suspekta på det hela taget (dom brände upp halva Möja en gång i tiden), men ändå. Jag vet inte hur många procent av ryssarna som röstade på Putin som president, men I Georgien röstade tydligen 96 procent på Saakasjvili, om man får tro Der Spiegel. Det låter ju demokratiskt. Samme Saakasjvili som tydligen tyckte det var läge att bomba lite, kanske för att få dom resterande fyra procenten att tycka som han.
Sen bombade ryssarna till exempel staden Gori, där Stalin en gång i tiden såg dagens ljus. Stalinstatyn klarade sig hur som helst.
Ja, vad ska man tro?
Sen bombade ryssarna till exempel staden Gori, där Stalin en gång i tiden såg dagens ljus. Stalinstatyn klarade sig hur som helst.
Ja, vad ska man tro?
Drifting...
Man borde koncentrera sig på allvaret i det hela, men man är som man är: skulle man, skulle man troligen bli sittande på den gistna träbänken och olyckligt stirra ut i intigheten.
Ibland mår man direkt fysiskt illa. Det är kanske ett tecken på empati, men vad hjälper det?
Som att vi till exempel såg en dokumentär på dumburken häromdagen om Kongo och alla systematiska mord och framför allt våldtäkter som milisgrupper, banditer, landets egen militär och gud vet vilka andra ägnar sig åt. Hela tiden. Oavbrutet.
Och vi som bara knäppte på burken för att försöka låta bli att se allt i svart och zappa lite.
I jämmerdalen går livet vidare.
Tack och lov har man i alla fall lyckats klä av utbildningsministern en del av hans nya kläder. Kejsaren är alltid naken när det kommer till kritan, det kan vara bra att veta. Vi vill inte ens sätta betyg på hans uppförande och språk.
Vi sitter naturligtvis på den gistna träbänken och funderar. Yngste sonen är hemma och snorar. Ingen match för honom i morgon mot jurgården av alla lag. Och jycken snarkar. Och vi har morgondoppat oss. Det börjar bli kyligt och vi dyker inte längre i men vi gör vad vi kan för att vakna.
Och nu sitter vi här igen. Espressomaskinen har naturligtvis sonkat ihop och nån måste få den till butiken men kaffe går att fixa på andra sätt så vi får se vad som händer. Vi har under årens lopp samlat på oss ett gäng olika modeller att ta till varav några faktiskt fortfarande kan göra jobbet. En tagg därtill. Solen skiner.
Vi suckar.
Har alla som sparkar på en fotboll i jämmerdalen en klausul i kontraktet som gör att dom kan gå för vilken obetydlig struntsumma som helst till världens alla Enschede? Troligen. Åtminstone från division fyra och uppåt.
Eller bara de i Hammarby?
Om nio dagar väntar Kalmar på Söderstadion. Det finns alltså tid att ladda om efter debaclet i Henkeborg och vissheten om att Petter är på nya äventyr, men för all del, även Kalmar har ju gott om tid att ladda om.
Inte för att dom tycks behöva det.
Tiden går. För inte så länge sedan kunde vi kosta på oss att raljera över Kalmars 8–2–0-uppställning, men det var då det. Eller över Sibyllamannen, ni vet Dede om ni minns snubben som inte gick av för hackor när han fick till det i de rätta färgerna.
Om typ åtta dagar kanske vi ser allt i rosenrött igen, men till dess sitter vi där vi sitter.
Ibland mår man direkt fysiskt illa. Det är kanske ett tecken på empati, men vad hjälper det?
Som att vi till exempel såg en dokumentär på dumburken häromdagen om Kongo och alla systematiska mord och framför allt våldtäkter som milisgrupper, banditer, landets egen militär och gud vet vilka andra ägnar sig åt. Hela tiden. Oavbrutet.
Och vi som bara knäppte på burken för att försöka låta bli att se allt i svart och zappa lite.
I jämmerdalen går livet vidare.
Tack och lov har man i alla fall lyckats klä av utbildningsministern en del av hans nya kläder. Kejsaren är alltid naken när det kommer till kritan, det kan vara bra att veta. Vi vill inte ens sätta betyg på hans uppförande och språk.
Vi sitter naturligtvis på den gistna träbänken och funderar. Yngste sonen är hemma och snorar. Ingen match för honom i morgon mot jurgården av alla lag. Och jycken snarkar. Och vi har morgondoppat oss. Det börjar bli kyligt och vi dyker inte längre i men vi gör vad vi kan för att vakna.
Och nu sitter vi här igen. Espressomaskinen har naturligtvis sonkat ihop och nån måste få den till butiken men kaffe går att fixa på andra sätt så vi får se vad som händer. Vi har under årens lopp samlat på oss ett gäng olika modeller att ta till varav några faktiskt fortfarande kan göra jobbet. En tagg därtill. Solen skiner.
Vi suckar.
Har alla som sparkar på en fotboll i jämmerdalen en klausul i kontraktet som gör att dom kan gå för vilken obetydlig struntsumma som helst till världens alla Enschede? Troligen. Åtminstone från division fyra och uppåt.
Eller bara de i Hammarby?
Om nio dagar väntar Kalmar på Söderstadion. Det finns alltså tid att ladda om efter debaclet i Henkeborg och vissheten om att Petter är på nya äventyr, men för all del, även Kalmar har ju gott om tid att ladda om.
Inte för att dom tycks behöva det.
Tiden går. För inte så länge sedan kunde vi kosta på oss att raljera över Kalmars 8–2–0-uppställning, men det var då det. Eller över Sibyllamannen, ni vet Dede om ni minns snubben som inte gick av för hackor när han fick till det i de rätta färgerna.
Om typ åtta dagar kanske vi ser allt i rosenrött igen, men till dess sitter vi där vi sitter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
