korrektivet

Påminnelse om allt

2011-12-27T12:10:00.002+01:00

Kom just på att den här bloggen fanns.
Eller finns.
Eller kanske fanns; vi är inte helt på det klara med vad vi vill.
Jycken? Den finns.
Att blåsa bort är ingenting för oss, så dottern får morgonpromenaden runt udden på sin lott.
Just det, vi är något förskjutna i tiden, för sådan är julen. Middagens sista sillbit? Brukar vi tugga i oss runt midnatt.
Mokabryggaren har i alla fall gått på högvarv.
Dottern och sönerna har gett oss fin julklapp som vi får lägga vantarna på någon gång på nyåret. Man kan bli tårögd för mindre.
Bajen? Annandagsbandyn upplevde vi på plats, fattas bara. Oavgjort tycks numera var en tradition det med. Om Greger Ölhalte och superettansäsongen som väntar har vi än så länge bara det kan bara bli bättre att säga.
Dra strån till stacken har vi varit upptagna med till den milda grad att allt annat gått i stå eller fallit i glömska. Rena kulturskymningen alltså.
Som den här bloggen.
Det är därför vi sitter här i morgonrock och andas ut.
Och in.
För nu är det andra bullar som gäller.
Huruvida bloggen ingår är, som sig bör, oklart.

Men hallå

2011-03-29T16:02:00.009+02:00

Är säker på att vi haft samma rubbe förut på denna mysko blogg som verkligen varit nere i källaren och kanske inte vänt, men ibland får man en obetvinglig lust att uppdatera trots allt. Som det här med jycken. Pinngalen är bara förnamnet, men vi får skylla oss själva eftersom vi likt en annan pajaspawlov kastat dylika träbitar mest hela vintern för att få fart på morgonpromenerandet innan dagens andra balja kaffe skulle få fart på undertecknad – och jycken? Jo, hon har satt av efter dem i parti och minut där vi gått över isen och upp på udden och tänt en tagg, och nu vill hon aldrig lägga av. Hon ser pinnar överallt. Hela udden är en kolossal pinnreserv, har det visat sig när nästan all snö lämnat in och blottat föregående års alla lämningar. Och som det här med Runa plus Pålle. Vi är inte så dumma så att vi tror att vi tar hem Lennart Johansson pokal redan i år (och fyller den med nytt innehåll) bara för att ett skönt bajenhjärta hittat hem, men nästan. Så vi rodde alltså till slut, i dag närmare bestämt, hem ett säsongkort till Söderstadions sköna oas i den annars så bistra verkligheten. Och så det här med att kan vi inte bara bestämma oss för flygförbudszon och kärnkraftsfritt på Söderstadion? Nånstans kan man väl bara få njuta av livet? Och som det här med mustaschen. Vi tror att matchen mellan the Walrus och the Eggman kan ge politiken ett uns mer innehåll. I rätt många år har politiken inte haft något innehåll alls, nämligen, och hur kul har det varit? Bara idén om den enda vägen är orwellsk ända in i hjärteroten. Jag menar, vad lever vi egentligen för? Är det verkligen nån som verkligen vet? Kan man få be om bara liite mindre politisk och ideologisk idétorka? Och då menar vi inte en butler på bussen.

I dag har vi dessutom ringt ett ångestframkallande telefonsamtal och tack vare ett halvt om halvt ångestdämpande svar när vi förtjänade ett nackskott lyckats revidera sommarplanerna, som var alltför rigida för att få livet att gå ihop, för att inte tala om morgonpromenaderna med jycken, och sen har vi naturligtvis bälgat kopiösa mängder java över hela stan för att ladda inför samtalet, bland annat på Mazzarini, så vi har haft att göra, jag lovar.

Kärnkraft är för övrigt ur filosofisk, moralisk, praktisk, historisk, mänsklig och inte minst ekonomisk synvinkel inget annat än vägs ände, om man nu ska prata vägval. Med andra ord döden. Man kan ju nu som en annan Setterlind tänka sig döden på olika sätt. Men det enda som man kan vara helt säker på är att den ena välbetalda stollen efter den andra kommer att påstå att vi inte har något val.

Jycken vill köra en favorit i repris. Och nu tittar solen fram.

Gaffatejp

2010-11-20T09:54:00.006+01:00

Jepp, snön har fallit – men inte vi, vilket vi tackar den bastanta balja som mokabryggaren plägade förse oss med efter idogt mullrande. Sen spårade jycken på känt maner hejvilt med en hårt arbetande nos i diverse spår, och vi hängde på efter förmåga. Under tiden nickade vi med jämna mellanrum bifall åt att Bajen förlängt med Marcus Törnstrand och Fadi Malke och ger Matthias Olsson ny chans i A-laget. Och okej, vi nickade då och då också åt att en del spelare försvinner; vår takt och ton-känsla förbjuder oss dock att nämna någon vid namn och göra såna där glada gubbar som är populära i diverse sociala medier.

Så vi ser helt enkelt framåt.

I dag och i morgon är det julmarknad på dotterns plugg. Så är det nämligen; numera har vi två julmarknader att förse med böcker, spik, tid, glatt humör och dricka glögg på. Och det trots att äldste slyngeln lämnat Björklunds lekstuga och till och med flyttat hemifrån. Yngste slyngeln, som tillbringade gårdagskvällen på skoldisko och sov över hos kompis, hade för övrigt ringt två hundra gånger på vår hemmavarande mobil, upptäckte vi när vi kom hem från morgonpromenaden, eftersom han glömt träningskläder, vilket inte hör till ovanligheterna, det är ett som är säkert. Numera är fotboll utomhus åretruntsysselsättning i jämmerdalen minst fyra gånger i veckan, och då pratar vi om de yngre årgångarna. Skola, läxor, revolutionen, eventuella rockbandsdrömmar etc är bara att glömma, har vi förstått av tränarstabens iver. På den gamla goda tiden ägnade vi fem månader åt att glo på Tipsextra om lördagarseftermiddagarna och göra annat resten av tiden, och hjältarna som slirade runt i leran hette sköna saker som Billy Bremner och Derek Dougan eller Charlie Webb. Numera heter de sånt som Zlatan och Messi och lirar boll sju kvällar i veckan på dumburken på gräsmattor klippta med nagelsax. Vintern är inte vad den har varit. Så det är klart att tränarstaben för de yngre förmågorna hänger på Mourinhotåget. Och de yngre förmågorna är redan som Zlatan; nån annan plockar ihop träningskläderna före och efter.

Nej, vi ska inte tala om den tid som internet tar. Dvs all annan.

Fast helt död är inte rocken, trots skoldisko. I vardagsrummet står en rätt snygg telecasterkopia som yngste slyngeln med jämna mellanrum plägar gå loss på.

Fats nu är det julmarknad som står på agendan. Dottern knackar oss på axeln, och vi kör henne dit med extra silvertejp och batterier.

För övrigt konstaterar vi att Björklund inte tycker om ordet "rättvis". Skolämnet geografi ska inte syssla med sånt, det heller.

Apropå skoldiskotider....

Det var kul, sade Myllenberg

2010-11-16T13:31:00.006+01:00

Hahahaha, och jepp, håller med Panikbloggeri1, Myllenberg måste vara dödligt tråkig. Myllenberg är tydligen, om det nu inte är ett skämt, Helsingborg IF:s klubbdirektör. "Det var kul, sa Myllenberg", kan bli bevingat och bör hamna i nån bevingade ord-bok, med "Blod, svett och tårar", "tärningen är kastad", "man kan inte gå ner i samma flod två gånger" och annat tänkvärt. Jag ska i alla fall börja köra med det.

Har precis återvänt från utvecklingssamtal ("det var kul, sade Myllenberg") över yngsta sonen. Att denne inte är världens bästa barn i alla lägen framgick snudd på övertydligt av klasslärarens genomgång av tillståndet, men som sonen mycket riktigt påpekade: Ibland bara måste man kasta suddgummi på andra. Och det är man ju böjd att hålla med om.

Annars är hösthelvetet här ("det var kul, sade Myllenberg") på fullt allvar. Att det är så kan vidimeras av det faktum att styrpulpeten äntligen är på land, vilket skedde i fullt ösregn under gårdagen. Nästa år siktar vi på den 28 augusti. Fast det gjorde vi förstås även i år...

Och förra året.

Apropå Myllenberg (det var kul, sade Myllenberg") blev hösthelvetet akut när slutsignalen löd för cupfinalen på Söderstadion häromdagen. Vi har ju haft våra drömmar... Meningen var att vi skulle få matchen live i födelsedagspresent av familjen, men biljetterna rök som bekant direkt så vi fick följa fajten via dumburken med chips etc framdukat som tröst. Det var en helt okej present det med. Dessutom fick vi nya bajensolglajjor eftersom dom andra tagit slut. Dom bara lade av mitt i. Sprack pangbom. Helt otroligt ("det var kul, sade Myllenberg").

Traore, Söderberg, Bergman och Söderström försvinner alltså från Bajens trupp inför nästa säsong. Vi gråter inte direkt blod över detta faktum. Men att Filip Bergman återkom till Bajen var ju ändå på något sätt Bajen över det hela. Och han fixade ju en kvittering på övertid.

Jycken har löpt och är åter vid sina sinnens normala bruk. Mokabryggaren vilar i detta nu eftersom javat tatt slut ("det var kul, sade Myllenberg"). Och när man talar om trollen: solen skiner över nejden.

Så vi sätter på oss Bajenglajjorna och glider ut på vår jakt efter java...

Och, ja. Vi ska försöka återkomma till och från, för det är såna tider ("det var kul, sade Myllenberg").

2012

2010-10-28T10:13:00.004+02:00

Har lyckats missa varenda cupfajt i år (två gånger föräldramöten till exempel som bara krävde vår närvaro), och bra var nog det med tanke på vårt inflytande på resultaten i andra matcher, som till exempel sista motståndarnicken i årets serie som vi upplevde på plats.

Det ska tydligen vara allsvenskt motstånd för att Bajen ska få till det. Såhär dagen efter straffdramatiken mot Kalmar upplever vi, just det, "upplever vi", en viss rudimentär lycka. Det finns hopp. Vi har redan börjat planera för final på förslagsvis Parc des Princes mot förslagsvis Milan 2012. Vi är realister, men vi har också en fot i det blå. Eller om man så vill i det grönvita havet av möjligheter.

Jycken? Har fått sitt morgonpass. Mokabryggaren? Tji bönor, vi körde ett varv med kaffebryggaren. Det går det med. Nu ska vi ägna oss åt annat en stund.

Ett och ett är två...

2010-09-23T09:09:00.005+02:00

Det är som det är. Mokabryggaren mullrar, för all del, och jycken har tagit matten på promenad i ett slags förrädisk höstsol. Vi kom aldrig till Söderstadion förresten, när Degerfors fick på moppo, men tyckte ändå via dumburken att det såg – jepp, det stämmer, man får andra grönvita preferenser med tiden – hyggligt ut. Petters balja borde ha varit standard denna säsong.

Men så har det alltså inte varit.

Och därför är det som det är.

Vi följer valsammanräkningen i realtid med ögonbrynen en bra bit ovanför vårt ursvenska pannben. Just nu har Fantomen och kungen fått tre röster var. Det är stenhårt. 37 av 6063 valdistrikt är fortfarande inte slutgiltigt räknade. Gud har för övrigt fått två röster, men det har även Musse Pigg fått, så även där är det just nu jämt skägg.

Genus är sådär på tapeten: Manligt initiativ ståtar med två röster, men det gör även Kvinnopartiet. Kvinnliga höftböjarpartiet, som fick en röst förra valet, har vi inte lyckats lokalisera denna gång. Däremot har någon i Hasslö-Torsös valdistrikt i Mariestad lagt en röst på Onanister för fred. Kan det möjligtvis vara samma gök? Partibytarna är ju legio i detta val, har vi förstått.

Sen har förstås drygt trehundratrettiosex tusen dårar i skrivande stund röstat på Sverigedemokraterna.

Därför är det som det är.

I går drog vi strån till stacken. I dag ska vi passa på att dricka kaffe på favvofiket. Och fundera på varför det är som det är.

Svart och brun och osvensk

2010-09-20T18:54:00.006+02:00

Vilket val, va? Snacka om mörker och höst. Just i dag är det alltså ett faktum att det mest osvenska av alla partier tar plats i Sveriges riksdag. Osvenskt är nämligen sverigedemokraternas kännetecken. Det är deras livsluft och särart att till varje pris hålla fast vid det osvenska, för utan att vara fullt och fast övertygat osvenskt skulle partiet dö.

Men det har alltså lyckats överleva alla dessa år genom att hålla fast vid det osvenska och då och då byta ut mössa, symboler och annat osvenskt.

Att ett parti vars enda livsvillkor är att vara osvenskt tar plats i Sveriges riksdag är en stor sorg. Att det finns så många som lägger sin röst på dem i riksdags- och kommunalval är inte bara osvenskt utan även skämmigt, historielöst och... ja, osvenskt.

Men Sverige kanske egentligen är Osverige? Det kanske kryllar av osvenskar överallt?

I morgon kanske vi går på fotboll för att trösta oss. Eller nåt. För kan det verkligen bli värre?

Ja, det kan det.

Två dagar före valet

2010-09-17T19:28:00.004+02:00

Fulltecknad dag med bland annat presentutdelning. Druckit kaffe, bland annat i Götgatsbacken och på Mazzarini, i diverse varianter i solen och glott på stiliga Söderbönor och själlösa medieviktigpettrar som promenerat förbi fram och tillbaka, för det är numera sådana trakter. Jan Björklund, förhoppningsvis snart fd utbildningsminister, glodde återigen uppfordrande på mig från en stolpe nånstans, den här gången sydsydväst Muggen: "Sverige ska vinna Nobelpris – inte bara dela ut dem." Jag vet, jag tog upp det senast jag var här, men det sammanfattar faktiskt folkpartiets, och för all del alliansens, syn på kunskap – och mycket annat. Man vinner inte Nobelpris: man tilldelas dem. Länder vinner inga Nobelpris; individer erhåller dem. Men det är ju klart: det var nog ordet vinst som fick Björklund att se dubbelt. I detta anglicismernas tidevarv är det bara vinnare som räknas. IG rakt av, om ni frågar mig.

Just det, vi har klivit ner från vår piedestal och är, åtminstone för en stund, jag.

Att Roger Franzén är ny huvudtränare för Hammarby är bra. Det gör oss, jag menar det gör mig glad, så glad man nu kan vara detta förfärliga grönvita helveteshundår.

Nånstans ska man ju börja om.

Vi, jag menar jag har bland annat hälsat på Ture. Ture är fem månader och såg ut att trivas. Han fick en favvoblädderbok med hål i av Tove som ska läsas med dramatisk finsk brytning och helt utan björklundska anglicismer. Tures pappa är som klippt och skuren för uppdraget. Tures mamma också, för den delen, för jämlikt ska det vara.

Jycken vill ut. Matten? Lagar käk.

Jag, eller kanske vi, kanske återkommer.

...sex, sju, åtta...

2010-09-14T10:24:00.003+02:00

Höst. Bajen avhängt. Av Väsby. Och snart är det val.

Vi har en utbildningsminister som säger att Sverige ska "vinna" fler Nobelpris. Inte undra på att vi har den skola vi har när den som är högsta hönset tror att man vinner Nobelpris. Och räkna med att den kommer att bli sämre. Utbildning ska ju löna sig, tycker samme minister; det är helt i sin ordning att tjäna hundra tusen i månaden, och då ska man inte straffas med högre skatt för att man utbildat sig. Själv misstänker jag att ytterst få av dem som tjänar hundra tusen i månaden i det här landet gör det tack vare sin utbildning. De tjänar helt enkelt sina pengar på vad andra gör. Vem vet, dom kanske bedriver skolverksamhet med god marginal.

Men tillbaka till Bajen. Där kan ju allt bara bli bättre. För sämre kan det väl inte bli?

Mokabryggaren mullrar. Jycken snarkar.

Knäppt allting

2010-09-06T10:23:00.003+02:00

Ett tag sen man var här och joxade. Skrev att vi skulle återkomma om saken om vi får nåt slags lidnersk knäpp om saken. Saken i fråga är tillståndet i Hammarby Fotboll. Som det sett ut har man inte knappt hunnit få nån knäpp innan nåt nytt inträffar som omkullkastar knäppet. Vi vet alltså fortfarande inte vad som ska kunna vända skutan. Vi har alltså inte återkommit hit på riktigt. Vi är bara på besök...

Jorå, mokabryggaren har fått sig ett antal omgångar. Morgondopp senast i morse (dök i...) Jycken? Ser förvirrad ut. Jag vet hur det är.

Och jorå, vi ska på Hindi Zahras konsert när det beger sig och höstmörkret sänkt sig på riktigt. Biljetter inköpta.

Utan tvivel är man som sagt inte

2010-06-10T23:11:00.006+02:00

Vilken kväll. Vi glodde på eländet på Stora Valla på dumburken sönerna, kusinen och undertecknad, och yngst gick iväg nånstans mitt i för sms eller chat eller nåt annat roligare, och på den vägen var det. Okej, det fanns tendenser i andra halvlek, alltså tendenser till hur det alltid borde se ut i superettan när Bajen är på planen, men vad spelar sånt för roll. Ingen alls. För övrigt tog det ovanligt lång tid innan sonen uttryckte önskemålet "Avgå!" Men det kan beror på att hans tappade haka var ovanligt långt nere under första halvlek.

Om man bara snuddar vid tanken att säga att Israel beter sig lite dumt i fråga om Gaza kan man ge sig fan på att nån troglodyt skriker att man är antisemit. Och sen är Gaza liksom glömt. Vi brukar snudda vid tanken att det var just det som var meningen med det där skriket. Skulle vi ens snudda vid tanken att säga det kommer någon troglodyt skrika "antisemit" åt oss.

"...men Gaza..."
"ANTISEMIT!"

Jycken har varit ute. Och vi? Vi tog både morgon- och eftermiddagsdopp.

Mokabryggaren har vi naturligtvis satt på ett antal gånger.

Och vi har i vanlig ordning förälskat oss, och så till den milda grad att vi drog till Bengans på cd-jakt. France Gall har till barnens inneboende kusins oerhörda glädje fått flytta ut. För hur länge vet vi inte, men i alla fall. Hindi Zahra fick oss att falla pladask.

Annars vetifan.

Huga

2010-05-29T10:50:00.003+02:00

Söderstadion kallar, så vi kommer att vara där i eftermiddag.

Det är ju... derby.

Vad vi för vårt liv inte kan begripa är vad som ska lyckas vända Bajenskutan. Förutom spelare, tränare, fysen, inställningen, stålarna etc etc. Vi får återkomma om saken om vi får nåt slags lidnersk knäpp om saken.

Tomt

2010-05-26T10:23:00.002+02:00

Det är inte hela världen om vi förlorar, tyckte tränare Borgqvist om jag förstod honom rätt inför matchen mot Jönköping. Och när förlusten var ett faktum tyckte tränare Blomkvist att spelarna visat rätt inställning under matchen.

Det står alltså väldigt illa till i Bajen.

Symtomatiskt är att Bajen gjorde avspark genom att slå en passning till nån back som drog iväg en meningslös pastej till ingen. Det var inte första gången.

Kvitteringen var däremot vacker, och man undrar varför Bajen inte alltid spelar på detta viset.

Alla däruppe i toppen hoppar för övrigt av. Det finns väl inga pengar kvar.

På lördag kommer i alla fall vi att vara på Söderstadion. Frågan är om Hammarbys representationslag är på plats.

Jycken har fått sin morgonpromenad. Vitsipporna har packat ihop, däremot lyser liljekonvaljerna som aldrig för ute på udden. Kaffe har vi druckit. Snart ska vi dra strån till stacken.

Plus och minus

2010-05-21T20:45:00.005+02:00

Tiden går och på nåt konstigt vis vi med den. På väg hem från vårt dragande av strån till stacken (där vi katastrofalt nog glömde våra bajensolbrickor) hamnade vi på bolaget, fick nämligen en knäpp idé om lingon explorer (inget för blåbär) till tortellinin, men tji fick vi. Just denna sköna produkt tycks inte vara ett av bolagens måsten. Så vi bunkrade några kalla. Som vi nu bearbetar. Ovanligt? Kanske inte.

Och nu har vi badat bort allt kultursvett från dagens dragande. Med huvudet först, bara så ni vet. Morgondoppet? Klarade vi av redan i måndags. Men bara så ni vet: det är säkert fem grader på lika många dagar. Varmare alltså.

Fåglarna sjunger så fort vi är vakna. Och häromdagen såg vi en bäver på två meters avstånd. Bara en sån sak. Så nu har vi fått blodad tand. Dessutom gillar jycken nattliga eskapader. Vi går där, stannar, står stilla, och plötsligt försvinner allt jämra civilisationsbrus och tystnaden talar. Och då hör man, på heder och samvete, genom näktergalens knas hur gräset växer så det knakar.

Underbart. Trots att vitsippshavet packat ihop för i år.

Bajen? Tja, vart tar alla jämra stålar vägen? Shaaban verkar oskyldig, läser vi i en kvällsdrake. Och vi, vi begriper som vanligt ingenting.

Att Barça plockade hem La Ligan är vi däremot oerhört glada över. Det finns ingen anledning att zåga vår zvensk i årets uppställning, men förra årets utan dylika håller vi för ännu bättre. En sak till: nästa års kan bli ännu bättre...

Att Roma stöp snudd på mållinjen är däremot en smula sorgesamt. Och Chelsea är ju vårt gamla favvolag i fd imperiet, men det orkar vi inte längre hetsa upp oss över. Pengar är nämligen inte allt.

Och Bajen? Tja, vart tar alla pengar vägen?

Vi borde såklart sätta på mokabryggaren en gång för alla (för vi hann inte ens ge den en omgång i morse), men vi kommer, om vi känner oss själva rätt, att inventera kylskåpet. Än har vi inte tappat räkningen.

Gall bättre än Brage

2010-05-09T10:55:00.013+02:00

Jepp, Petter var på matchen, såg vi efteråt i vimlet, och man kan ju hoppas på att det är i Bajen som han en gång för alla gör comeback. Annars är det inte mycket att orda om. Noll noll hade varit rättvist eftersom eventuellt bollinnehav inte har med det hela att göra. Brage ger alltid kalla kårar. Fyrtornet längst fram, som fått den otacksamma uppgiften att ersätta Linus, har en utväxling och vändradie som gör att han når toppfarten efter ungefär en kilometer, men Holmqvist har ett visst mått av bollsinne, tyckte vi oss utläsa där vi stod och förundrades med barn, vänner och P, som undrade vad han, alltså P, gjorde där. Den enögde grannen i backen har det för övrigt inte heller så lätt. I början av mars var det bara snack om Champions League och raka spåret till årets buckla, men det var då det. Men om vi lämnar just det ämnet tycks HTFF begripa vad det handlar om. Fyra raka ger sköna vibbar. Vi hade naturligtvis hoppats på nåt liknande för representationslaget, men av vad vi sett är att hoppas något helt annat än vad som utspelar sig på planen och bredvid. Att vi var på matchen var för övrigt ett slags ventil eftersom vi drabbats av en stor sorg plötsligt och från ingenstans och inte tänkt gå men kom på att det kanske kunde vara skönt för alla. Livet går vidare, men vi är en aning ur balans.

Annars undrar vi över när och hur vi ska ta oss ur France Gall-febern som emellanåt slår ut oss blint och får oss att le barnsligt lyckliga (jyckens matte påstår frankt att det har med åldern att göra, men vi tänker inte skriva under på det). Vi var såklart på Serge Gainsbourg-rullen eftersom vi har en fäbless för den franske rebellen, men där framstod den goda Gall som mindre vetande. Originalet är, som alltid, i en klass för sig.

Men varför vi inte får klippet länkbart övergår vårt lilla förstånd.

Nu ska vi sätta på mokabryggaren.

http://www.youtube.com/watch?v=7Nr0dUcrAU0&feature=related

Målvakter att hålla i handen

2010-05-03T05:40:00.004+02:00

Arla fågelsång och kaffe slår det mesta. Solen leker i yrvakna trädtoppar. Sova? Går inte av någon anledning som vi inte riktigt får kläm på.

Jycken, däremot, snarkar på.

Vi borde analysera vad vi hittills sett. Frågan är om vi vill.

Behållningen so far är Söderstadions publik. Den håller åter högsta klass. Mot Peking var det också klasskillnad i första halvlek på den hyggligt sköna gröna planen. Fast fel lag lirade boll. I andra halvlek blev det möjligen bättre, men då gick också tempot ner. Plus att den grönvita keepern fortsätter att göra allt för att motbevisa att han besitter eventuella kvaliteter. Man får faktiskt lust att få svar på frågan: Vad var det för fel på Benny?

Att Andreas Dahl blev matchens lirare övergår vårt förstånd. I övrigt tycks de flesta inte riktigt ha något klipp i benen. God superettanklass? Kanske. Många mål hit och dit tycks vara melodin. Vi kan leva med tre mål i baken. Om det blir fyra framåt.

För övrigt har superettan visat sig vara jämnare än befarat. Eller vänta: kanske tack och lov?

Denna gång lyckades inte Linus leverera. Men han har steget och är där han ska vara. Vår Sebastian ger vi också godkänt. Simon och Petter vill man se mer av, och okej, det får vi nog, även om vi och de redan nu inser att deras motståndare inte kommer att vara rundningsmärken. I mitten vet vi inte, men några av alternativen förskräcker. Därbak är ordet stabilt inte det första man tänker på.

Och längst bak? Som sagt: Vad var det för fel på Poppen?

Och som Anders Linderoth, snyft, en gång sade efter en mysko tvåtvåtillställning på Söderstadion: Gör vi två mål på Söderstadion ska vi vinna.

En sak är säker: Inget kommer att gå som tåget. Och då menar vi förstås när tåget gick som tåget och inte som nu för tiden.

Äldste sonen blir för övrigt allt äldre och firades följaktligen i går traditionsenligt med mormors Gugelhopf och bland annat en prenumeration på Offside och byxor i modern kulör. För övrigt har vi ännu en gång blivit med inneboende från sydligare nejder, nej ingen typ schweizisk nia eller blivande dansess utan barnens något äldre kusin som bland mycket annat också kan mycket om kungars bolande, vilket vi uppskattar. Han var för övrigt med på förstamajrabaldret på Söderstadion eftersom han är grönvit, vilket vi också uppskattar. Sönerna var ju också på plats, men yngste sonens grönvita troll tycks ha spelat ut sin roll och fick stanna hemma.

Inte för att det gjorde någon skillnad på händelserna på planen.

Dottern och mamman gjorde för övrigt det enda rätta och demade runt. Regimbyte känns som en lämplig paroll inför hösten.

Nu har solen tagit ett bestämt grepp om morgonen, vilket vi gläds åt. Själva håller vi hårt om kaffemuggen och går ut en stund. Jycken? Snarkar.

Första fajten

2010-04-23T11:24:00.002+02:00

Jepp, vi var där. Och i god tid. Det blev helt enkelt så. I så god tid att vi gick vårt eget lilla tåg över bron till Söderstadion. Vi bestämde oss nämligen för vårt eget superettanmaner, nämligen. Så vi visiterades, lade en slant i en tifohink, glufsade i lugn och ro i oss en superettankorv med mycket bostongurka och tog med oss superettandrycken gånger två för säkerhets skull och mötte superettansolen bakom våra superettansolglasögon stegen uppför superettantrapporna ut på superettanläktaren och med Söderstadions superettnamatta grön och skön och snudd på lika tom framför oss som läktaren runt oss. Det var vi och tjugo vakter, som stod och superettanhängde högt uppe vid vid staketet i lugnet före stormen för att få syn på det stora riktiga Bajentågen över bron. Den stora väntan, för snart vet man att det är på riktigt.

Underbart.

Sen kom alla.

Framför stod sex sköna tjejer som mobilkommunicerade med allt och alla och fnittrade som bara sköna tjejer kan, och när giffarnas målis tog plats sjöng dom "Sundsvalls målvakt ser ut som en banan", vilket vi inte hört på år och dag och sjöng med i. Och solen sjönk och stämningen steg och sen kom Kenta och det hela var mycket vackert och började superbt.

I halvlek lyckade vi spåra upp P, som passerat tusen bajenmatcher och möjligen lika många proppar, och matchen gick i mål och slutade som den skulle, mycket tack vare Rami i baljan som av någon mysko anledning ville testa sitt målvaktsöga och lät motståndarna dunka bollen i stolpen efter en så kallad fösning till utspark. Att ägna sig åt spelarkritik kändes snudd på besserwisseraktigt, för vad kunde vi säga, så det enda vi konstaterade var att Linus spetskvaliteter är otvivelaktiga. Och ställde oss såklart frågan var Simon höll hus. Petter fick vi i alla fall se typ tio och en avlossad kanon av.

Sen drack vi en löwen i en knökfull mutter innan vi tog oss hem där dumburken stått på och yngste sonen såg nöjd ut. Nästa dag hade han på sig en snygg tröja i plugget.

Och i dag skiner solen.

Det finns alltså grönvitt hopp, men det gäller att ta fajten. Spelet kanske kommer, vem vet?

Mokabryggaren kallar.

Man tappar inte en ledning två gånger om.

2010-04-14T10:31:00.010+02:00

Sol! Just det, vi kan njuta av annat. Jycken har fått sitt runt udden, där vi njöt av ett gäng uppnosiga blåsippor. Och mokabryggaren mullrar. Men muggen vi valt är den svarta.

Nä, gårdagskvällen var väl inte riktigt det vi hoppats på. Vår i luften? Absolut! Kulan i luften? Tydligen. Eftersom vi tvångskommenderats på föräldramöte hade vi bett äldste sonen på plats framför dumburken att sms:a eventuellt fler grönvita mål för vi var såpass försenade att vi var med i bilradion tills David Johansson gjorde entré och stötte in lädret bakom en förbluffad Rami. Sedan lyssnade vi i skolbänken med ett halvt öra på fröken medan vi väntade på goda vibrationer i byxfickan. Ingenting hände. I bilen hem fick vi reda på sanningen. Om vi skiter i eventuellt lir så känns tappad ledning två gånger som rena natta.

David, som om vi inte minns fel gjort fler minnesvärda strutar i fel kasse som vi förträngt, förnekade sig alltså inte. Sportspegelbilderna av de två sista målen talar dessutom om ett ytterst stabbigt försvar på skånsk åker. Känns sådär. Linus såg bra ut eftersom han gjorde två, men motståndarförsvaret såg i ärlighetens namn rätt kasst ut det med vid de två strutarna i rätt mål. För att inte tala om keepern vid första baljan. Snacka om att böja rygg.

Eller för all del att bli tunnlad som Rami.

Sonen sade att Ängelholm var bättre.

Det hela är ganska enkelt. Kravet är att Bajen ska göra jobbet i Superettan. Varje match ska sluta 3–1 eller 4-1.

Men de senaste tretton seriematcherna för Hammarbys del har gett en seger och tolv förluster. Kan vara bra att veta.

Om Åsa och riktiga män

2010-03-24T10:39:00.004+01:00

Sol och vårkänslor! Språkkunniga som kan allt om särskrivningar och diviser förstår att vi talar om två vitt skilda saker som med tanke på årstiden hänger intimt ihop. Den lömska jycken tog vi runt udden i koppel, för man vet aldrig vad som kan hända, är vår erfarenhet. En bit slog vi följe med favoritskådisen och hennes jycke, som än så länge är för liten, vi menar förstås för ung men han är rätt liten också och kommer inte att bli mycket större, för att haja läget. Halvvägs tillbaka vek vi av för att titta in hos vår favorithökare; en påse räkor och massor med vitlök spetsat med chili kommer att bli dagens lunch i solgasset mot den snyggt målade söderväggen nån gång om ett par timmar. Kaffe? Har vi druckit. För övrigt har vi sett tussilago med och utan solglasögon.

Och så har vi sett intervjun i htv med Åsa Sånemyr, Bajens nya vd som vi tror stenhårt på. Alla vd-ar som lyfter fram att dom har tre ungar när dom ska tala om vem dom är tror vi stenhårt på. Hon har dessutom allt det där andra som behövs, är vårt intryck. Inte bara för att allt bara kan bli bättre, utan för att hon faktiskt känns som rätt person på rätt plats.

Bajentruppen lär vara komplett, är också något vi hört. Så länge Paulse gör… succé på annat håll har vi inget att erinra. Läget är som det är. Vi sätter vårt hopp till att Holmqvist eller Hallenius eller varför inte bägge kliver fram och… levererar.

Vi kom inte på något bättre än… levererar. I år måste nämligen Bajen… leverera.

Med Furuseth tillbaka känns mittfältet tillräckligt stabilt och bollkunnigt för att få fart på spelet och hygglig precision på inläggen och med tillräcklig konkurrens för att någon inte ska behöva spela mer än nödvändigt.

Därbak är vi fortfarande sjukt nyfikna på att få se vilka kvaliteter Monday besitter mer än en match då och då. Och drömmer om en hel Rami en hel säsong. Viss valuta för pengarna, alltså.

Annars har vi njutit av det faktum att ”Salle” är tillbaka. Fotbollskanalens intervju med suppleanten i fotbollsföreningens styrelse Alexander ”Jesus” Östlund är faktiskt ett måste. Om jag förstått det hela rätt kommer polaren Zlatan att ha ett finger med i spelet, på planen och bredvid, om ”Jesus” får som han vill. Han, Zlatan alltså, lär för övrigt ha hus nånstans i närområdet, bara en sån sak. Precis som Majstorovic. Och Mellberg…

”Salle” tycks för övrigt gilla riktiga män.

Lagerbäck är däremot inte ”Salles” likör, framkom med all önskvärd tydlighet.

Alla som läst Sture Dahlströms ”Den galopperande svensken” vet att innan det svenska popundret och Pagrotsky drabbade världen var export av nationalhymner till alla nya afrikanska stater en viktig inkomstkälla för vårt kära fosterland, eller i alla fall för Bergman-Wasa. Numera tycks exporten av landslagstränare till den kolossala kontinenten vara vårt lands postindustriella framtid (här hemma sätter som alla vet alliansen sitt hopp till den skattesubventionerade pigans återkomst). Om ”Svennis” följer Lagerbäcken i spåren och tar över Elfenbenskusten på den sköna VM-bänken blir beslutet att allsvenskan ska ha två månaders uppehåll när gräset är som grönast och skönast lättare att förstå. Det känns lite futtigt annars med ett speluppehåll där allt beror på att Danmarks tredjemålvakt ska till Sydafrika och göra litegrann som Lagerbäck.

Men vi som vet var årets bästa fotboll spelas skiter högaktningsfullt i det hela. Sköna Söderstadion och Superettan, bara namnet säger allt!

Filosofi i Guldhatt

2010-03-22T10:56:00.004+01:00

Bandyguldet är alltså hemma!

Som vanligt när vi är tårögda av förtjusning ägnar vi oss åt hobbyfilosoferande, ett visst mått av Kaffe och drabbas dessutom av Versalsjukan. Typ Lyckan, Vägen, Meningen och Målet.

Dagens citat får "Salle" bidra med: "Ingenting är gott nog nu, så enkelt är det. Det är hög tid att visa vilka vi är."

Alexander Östlund är alltså tillbaka i Bajen. Som suppleant i fotbollsföreningens styrelse. Vi läser intervjun på Bajens hemsida. Det är bra. Vi tror på en kombination av hårt arbete och klacksparkar. Grönvita heroer och Gamänger i en och samma båt. Det tredje G:et heter Glädjen.

Vi har alltså druckit kaffe. Vi har sett till att yngste sonen är i skolan om än något försenad. Vi har sugit på gårdagens bandykaramell gång på gång. Symtomatiskt nog skiner Solen. Jycken? Fick matten ta hand om.

Gårdagen var knökfull och genomfördes i ett moln av Kaffe, men vi hade radion på och lyckades se första tjugo minuterna av sista kvarten på Studenternas på dumburken och två herostratiskt snygga Bajenmål innan vi var tvungna att kasta oss i bilen för att forsla yngste sonen till en snöyrematch i Snöbollscupen (det är sant, och aldrig har ett namn på en turnering varit mer adekvat!) på nån IP i Långtbortihelvete. Halvvägs var Bandyguldet bärgat, och vi tutade av bara helvete. Sen gick Sonen ut och tog plats mellan stolparna och gjorde den ena fantomräddningen efter den andra och var klart bäst på planen och fick en björnkram av den nye tränaren som ska ha en eloge för att han känner igen jobbig ung nervositet innan och lättnaden efteråt när allt gått bra och man vunnit och man vet att man gjort allt man kan och gjort det rätt och spänningen släpper och munnen går och man under bilresan hem går igenom den ena räddningen efter den andra även under den toksena middagen med en pappa som ler och höjer glaset med…kaffe.

"Man skall veta att man måste ut på planen under hård press och veta vad det innebär att spela för Hammarby. Där måste man helt klart skilja mellan pojkar och män." Säger Östlund.

Tolvåringar är fortfarande pojkar, och laget ifråga som sonen står vakt mellan stolparna i är inte Bajen. Vi anser att tre träningar i veckan och ibland två matcher är åt helvete. Så vi säger nej ibland; du får inte. Vi bestämmer alltså fortfarande: Svensk fotbolls verklighet är sex månader på en Grusplan i bästa fall omgiven av upplogade Snöhögar. Och livet är så mycket mer. Hur många Messi finns det i jämmerdalen? Ändå får krönikörer och de fyra miljoner som vet bättre än landslagstränaren hur laget ska formeras Tuppjuck när denna sibiriska avkrok inte lyckas ta sig förbi VM- och EM-kvartar stup i kvarten.

Ska prestationen få gå före Glädjen? Vi är övertygade om det inte ens går att prestera utan Glädjen. Det är helt enkelt en förutsättning för Prestationen.

SÅ är det.

En strålande glad tolvåring hade naturligtvis bajenhalsduken om halsen när vi för ett par timmar sen släppte av honom vid skolan.

Lustigt nog känns det som att vi är en bit på väg mot vår tre G. Vi vet inte, men det känns så.

Av resonemanget kan man i alla fall med säkerhet säga att vi inte blivit klokare.

Dagens youtubeklipp sitter såhär i vårdagjämningstider naturligtvis som en smäck!! Vet inte om Sophie Marceau är bajare, men omöjligt är det inte.

Mokabryggaren kallar.

Saken är Oscar!!

2010-03-20T22:49:00.004+01:00

Alltså, vi kunde inte låta bli, vi hade hinkat kaffe, kliat jycken, njutit av vårkänslor, det var en sån dag, vi kom hem, vi satte på dumburken för att glo lite på La Liga, vi såg att en kanal visade allsvenskan och vi såg sista tolv mellan ajk och Brommapojkarna för vi kunde inte låta bli. Vilken underhållning! Vilken åker! Vilket dravvel! Alltså, vi ska lämna eländet åt sitt öde, men fortsätter Eguren såhär är allt förlåtet!

Återkommande grönvita tecken

2010-03-12T11:47:00.006+01:00

Solen tittar fram då och då. Vi anar den även i dag och hör snön droppa. Dessutom har vi druckit kaffe. Jycken? Har fått kuska runt sjön med matten på skidor. Fotboll? Vi anar nåt i luften. Och att 40 centimeter snö kanske har blivit 37.

Att Petter Furuseth är tillbaka som grönvit kantspringargamäng gläder oss alldeles oerhört. Att Petter vinglat hit och dit hör till, livet är sånt (och vem vet, det kan ju varit fruntimmer inblandat), och vi ska väl lustigt nog vara tacksamma för att förra säsongens kval till allsvenskan slutade som det gjorde, för annars hade han nog inte varit grönvit han heller utan troligare assyrisk folkhjälte.

Att Sebastián Eguren, som inte kunde sätta ord på hur det kändes att springa in på Nou Camp inför 90.000 åskådare och där först se en och sedan en annan grönvit flagga i det katalanska publikhavet, väljer att sparka boll några månader i Mordors maskineri är naturligtvis deprimerande. Fast inte lika deprimerande som att femton pellejönsar genom att avbryta en träning än en gång lyckats sätta grönvit töntstämpel på alltsammans. Tror dom verkligen att det är dom, eller för den delen Eguren, som är Hammarby?

Tyvärr missade vi att vara på plats på Zinken under Bajens urladdning mot Sirius i veckan eftersom annat pockade på uppmärksamhet. Tanken var att vi skulle fira med vår gode vän P som enligt uppgift gjorde sin tusende Bajenmatch på plats. Vi har ännu inte lyckats konfirmera att han lyckades ta sig ur tältet innan Bajen ledde med 6–0. För övrigt är vi övertygade om att bucklan äntligen får följa med rätt lag hem från Studenternas.

Så nu vet ni vad vi är övertygade om.

För övrigt är det alldeles åt helvete för lite Serge nu för tiden. (För att inte tala om France Gall, vilket vi tänker göra något åt...) Allt är naturligtvis borgarnas fel. Den här länkar vi för P och hans tusen matcher.

Jepp!

2010-03-08T22:13:00.003+01:00

Jepp, massor av kaffe, sol, jycken runt udden. Hela programmet. Hela helgen. Sen kom hela basset hem från sportlovsskidkullen i Dalarna. Och jepp, vi avrundade det hela med konsert med Rickie Lee Jones. Rostar gammal kärlek? So what. Rickie Lee Jones är... Ricke Lee Jones.

En nyhet i OS-stormen

2010-02-28T09:18:00.003+01:00

Visst, bragdguld i curling och skrällbrons i slalom i all ära men DN:s toppnyhet till morgonkaffet måste väl ändå vara "Jimi Hendrix släpper ny skiva i mars".

Jycken ser för övrigt förväntansfull ut hon med och vill ut i snögloppet. Här i civilisationens yttre utkanter är det en halvmeter snö att hoppa omkring i ute på udden och leta efter exempelvis pinnar i trots det möjligtvis tillfälliga mildvädret. Vi har för övrigt sett asfalt på nytt. Utanför favorithökaren. Det var ett tag sedan.

Lugnet är förstås som alltid bedrägligt, men vi njuter likafullt. Övriga familjen har nämligen dagen till ära packat in sig i kärran och är på sportlovsresa norrut. Och här sitter vi. Dricker kaffe. Läser tidningen. Väntar in mokabryggarens andra varv.

Vilken helg. Vi missade Torvalla, men fem ett mot Väsby låter bra. Vi missade Zinken men avgörande strut på tilläggstid mot Sirius låter bra. Och vi missade Hovet, men fem tusen bajare på läktaren låter bra. Man är lite grann som Helena Jonsson, man siktar men lite för högt och skjuter lite grann bredvid målet. Men det är inställningen som räknas. Apropå OS, vi måste ändå kommentera det faktum att vi med äldste sonen har suttit framför dumburken och kommit fram till att curling handlar om 100 procent skicklighet och inget annat…

Helt sjukt, vi har sett mer curling än något annat. Vi har blivit helt förhäxade av stenarnas gång över isen och tänkt: "Varför gör dom på detta viset?" Vi har suttit där med tappad haka och trott att det inte är sant.

Annars älskar vi Kalla! Och Haag! Vilka tjejer! För att inte tala om tjejhockeyfinalen! Raka rör, full careta och pang på rödbetan!

Annars gillar vi att grabbarna far fram i skidspåren de med och med Södergren i spetsen. Vi gillade bisittare Olofssons tårar efter den svenska kollektiva uppvisningen i dubbeljakten. Såna är vi nämligen, och vi hymlar inte med det: vi gillar killarna men älskar tjejerna!

Nu reser vi på oss. Jycken ser förväntansfull ut. Allt kan hända. Men först en kaffe.

Treans växel

2010-02-23T11:16:00.001+01:00

Mokabryggaren bubblar av ren och skär lust. I dag har vi nämligen helt enkelt bestämt oss att stödja Bajens sak genom ett antal armhävningar med mera och sedan fortsätta framåt med kolossal fokusering på uppgiften och inte se oss om (och till exempel reta oss på att Emil Johansson snodde platsen som 00-talets vänsterback, vilket måste ha föregåtts av ett slags moderat värvningskampanj). En liten bit av oss påstår att fokuseringen på uppgiften har med Projekt Beach 2010 att göra, men det stämmer inte mer än högst delvis och i så fall omedvetet och i reptilhjärnan. Vi har helt enkelt insett att det är dags att sluta snacka. Ska man igenom superettan kräver det hårt jobb, och vi ska göra vad vi kan för att också nå toppen.

Möjligen klämmer vi även lagg som grädde på moset. Snön omöjliggör tester av vår förmåga att klara av tvåans och treans växel per långfärdsskridskor, som en hyllning till våra absoluta OS-älsklingar Haag och Kalla, så det får bli diagonalåkning eller nåt. Dessutom är sjön slät, om än vindpiskad.

Yngste sonen är förresten hemma och snorar och räknar 50-öringar och laddar för sportlov. Mamman bokför eller nåt och har tagit på sig jyckens tur. Vi har dessutom sällskap av A, som inte vill gå i skolan. Mokabryggaren bubblar, men det har vi redan konstaterat.

Okej, så här är det: Att Sebastián Eguren väljer Mordor framför evig kärlek är hans ensak. Eguren är en riktigt professionell fotbollsspelare. Riktigt professionella fotbollsspelare kysser klubbmärken i parti och minut. Man kan bli deprimerad för mindre.

Frågan är om man blir mindre deprimerad om man går på bio för att se "Det vita bandet", vilket vi planerar att göra framåt kvällen innan filmen försvinner ut i dvd-döden. Vi minns fortfarande med visst mått av illamående österrikarens "Funny Games" för drygt tio år sedan. Otäck var bara förnamnet. Jänkarna fick visst till en remake av rullen för några år sen, lustigt nog även den med Michael Haneke som regissör, men den har vi inte sett och tänker inte se. Filmer för amerikansk publik gör oss ofta också illamående, men av helt andra skäl.

Dottern har förresten film på schemat några veckor. Varje dag en ny film, vilket gläder en gammal filmvetare. "Nosferatu", "De 400 slagen" – och i går "Amarcord", bara en sån sak. Vi väntar med spänning på dagens rapport. Kanske "Borgarklassens diskreta charm"?

Nu ska vi göra armhävningar.

Men först en kaffe.

Den enögda grannen blir säkert glad

2010-02-17T17:41:00.003+01:00

Snön faller. Och mörkret. Ska hälla i mig en balja kaffe. Men först ska jag kanske lämna fejsbokgruppen "Det finns bara en Sebastian Eguren"...

Årets första Torvalla

2010-02-14T11:47:00.002+01:00

Häromkvällen var vi superkulturella och lyssnade på vår gamla jättefavvo James Ellroy på Kulturhuset. Ellroy passade på att dra världens roligaste vits. Men det var inte det vi skulle berätta.

Jepp, sladdade ut till Torvalla med sönerna, käkade en hamburgare grillad svart som synden på ena sidan och kompensationsrå på den andra, frös mest om tårna innan vi kom på att vi skulle ha dem i luften och hela tiden hålla dem i rörelse – och studerade under ett par minuters upptining i pausen konståkning i den närliggande ishallen där vi konstaterade att vi alltid haft sjukt svårt med vår lust att se tjejerna sätta sig på rumpan och samtidigt vilja att det ska gå bra med dubbelsalchoven för vi är otroligt empatiska och vill ju egentligen allas väl. Och världsfred. Men det var inte dit vi ville komma den här gången.

BP började möjligen bäst, och vi saknade Mikkel och till och med Pinones, som såg kralligare ut än vi mindes. Men till slut var det faktiskt inget snack om saken. Efteråt såg Bajen ut att ligga en division högre än motståndarna. Vi drar inga växlar på resultatet, men vi gladdes åt godkända insatser på rätt många fötter och en seger är alltid en seger. Det såg, hör och häpna, rätt bra ut i snöyran. Det var för en gångs skull förvånansvärt få träben på planen. Pigga HTTF:are har dessutom en vinnarkultur med sig, och vågar därmed. Och Mikkel? Han tröttnade.

Alltså, vi är inte säkra på saken, men det var väl Filip Bergman som klev in med kvarten kvar efter gott dagsverke av Traore på mitten? Om det var han så såg han stor, tung, väldig och dominant ut. Och det kändes bra att ha en sån lirare att ta till om det behövs och när Bajen jagar ett eventuellt två två-mål.

Castro ska naturligtvis fortsätta slå straffar. Inte Dahl. Elaka tungor lär påstå att Castro är världsbäst i slowmotion, men vi tycker att han har andra kvaliteter också.

Att herr Söderström blev utbytt såg vi som ett slags tecken. På vad vet vi däremot inte riktigt.

Efteråt var vi upplyfta. Det var med grönvita ögon sett faktiskt alldeles för länge sen. Vi lät våra nya favoriter gå varma i spelarn och fortsatte att sakteliga tina upp.

Ser vi ljuset? Kanske.

Mokabryggaren kallar. Jycken? Får ett av kidsen ta hand om. Vi har annat för oss.

Rupa & the April Fishes - LIVE at Babel Med from Cumbancha on Vimeo.

Sorry I'm late Jim...

2010-02-08T17:11:00.002+01:00

"De senaste veckorna har vi jobbat ganska mycket med defensiven", säger tränare Borgqvist efter 4–3-segern över Degerfors i årets första träningsmatch för Bajen. Vi vet inte om resultatet speglar detta slit, en anledning är att vi inte var på plats, men omöjligt är det ju inte. När offensiven är på schemat kanske matchen slutar 12–3. Fast troligen inte. Fast det är ju ett tag sen Bajen gjorde fyra baljor. Släppa in tre är vi däremot mer vana vid.

Annars konstaterar vi att det åter är mörkt. Dagen bara försvann. Fast vi pallrade oss runt isen på grillorna för några timmar sen, där vi hälsade på blomma och jycke varav den ena hasade runt på skidor, så nåt vettigt har vi i alla fall åstadkommit.

Och kaffe har vi druckit. Bara kaffe.

Svänger

2010-01-30T09:29:00.005+01:00

Rysligt kall morgonpromenad över isen. Jycken levde rövare och mådde som en kung. Snart mullrar mokabryggaren som vi satte på medan computern varvade upp... Vi är inte längre kompis med Igor på fejsbok. Så kan det gå.

Men det vi tänkte berätta är att vi är kulturella mest varje dag och därför trampar omkring i snömassorna med ett fånigt leende. Fishtank, till exempel, ett måste för en kulturknutte, är en lysande engelsk film i bästa diskbänksrealismtradition. Katie Jarvis är kanon som 15-åriga Mia. Alla fördomar om England uppfylls! Se den!

Och vi springer på konserter i parti och minut! På onsdag är det dags igen. Men vi har redan fått en ny favorit alla kategorier. Rupa & the April Fishes gick vi i gång på och med besked. Men nästa gång får dom lira på ett ställe där man kan svänga sina lurviga.

Oboy, nu mullrar mokabryggaren orgiastiskt!

Vem lurar vem på Facebook?

2010-01-19T16:37:00.010+01:00

Är man på fejsbok, vilket man är för det är rätt schysst sätt att hålla reda på kreti och pleti och en och annan lirare från förr har man stött på (är för övrigt ”vän” med Igor Armas), tar det tid att med högt ställda ögonbryn och tappad haka botanisera runt bland alla tappra själar. Man klickar på nåt namn. Och hamnar någonstans. Till exempel hos Göran Hägglund. Finns han på riktigt? På Facebook vet man nämligen aldrig. Det är han på bilden. På riktigt vet man faktiskt inte heller.

”14.30 invigs Medstop Apotek Påfågeln på Kungsholmen. Ett av 62 som Medstop köpt.” Söndag 10.32 meddelas detta via Iphone av Hägglund som är nåt slags driftkucku, läs ansvarig, för utförsäljningen av just denna produkt i jämmerdalen och hoppas väl på så sätt lyckas hålla näsan över fyraprocentsspärren vid höstens val.

På natten 00.22 kommenterar George Holmer detta faktum. ”Min fru och jag (min fru är från England, och vi har bott i fyra länder) såg lite Ipren etc på Statoil härmodagen och tänkte och sade båda att nu känns det ju som om man bor i ett normalt land.”

Skönt för George, som visar sig vara nåt slags kd-pelle på Gotland med fem barn. En annan av Görans fans är Lena Salva. Om henne får man inte veta mycket mer än att hon ligger behagfullt utsträckt i en tämligen minimal baddräkt. En av Lenas vänner är Nisse Hult som enligt uppgift är Rik & Vacker och vars stora intressen är Poker, Brudar, Party, Resor, Tattoo. Nisse stoltserar också med sin utbildning, som enligt honom själv är Porno gym, Analt, Buttman´s högre utb magister.

Nisse har 76 vänner (Göran har 779 fans...), merparten är vad man skulle kunna definiera som snygga brudar, alltså gärna lätt klädda och helst inte alls. Eller varför inte Burusera Usedunderwear, som paketerar och skickar följade om du händelsevis är intresserad: "We have a lot of Europeans Girls from differents countries that want sell you their personal used underwear. All girls are 18 older."

Nisse är också medlem i "Vi som dragit upp burkan till midjan och haft sex med en muslim”, som man kan hitta under Facebookgrupp-parollen ”Hushållstjänster”.

En av Nisses bilder i sviten ”muslimsk kvinna”, den som visar hennes bröst, har en kommentar, nämligen av Rebecka Törnqvist. ”Rätt söt ändå”, tycker Rebecka som också är medlem i burkasexgruppen. Om man får tro bilden av Rebecka så är det den Rebecka som kan sjunga. Hon är också med i "Terrornätverket Alliansen" som den 23 december kl 11.06 meddelar ”gräver klyftor som andra skottar snö. Svettigt!” nämnda allians tycks bestå av, om man får tro gruppbilden, tidigare nämnda Göran samt Maud, Fredrik och han som vill att man ska börja skolan senast vid ett års ålder. För alliansen ”tycker egentligen att mellanstadiet är lite väl sent att välja yrke, men okejdå. Helst ser vi ju att man väljer rätt föräldrar redan från början.”

Nisse är inte bara kompis med lättklädda damer och exempelvis Rebecka, utan även med Thorsten Av Föring, Svenne Apfjärth, Berit Klinga och kocken Jamie Oliver. Oliver har många järn i elden. I går fick han en present: "Jamie got a Butt Plug from Amanda Hansson using Sex Toys!”

Jamie Oliver kommenterade detta kl 10:34: ”kan su hjölpa mig att föra in den? jag lyckas då inte =(”

Grefve Rutger Von Pinkenstrååhle svarade tämligen omedelbart: ”Vilja, våld och vaselin ;)”

Grefven är förresten kompis med Kronprinsessan Victoria, som har 182 vänner. Är det Kronprinsessan, som påstår sig vara ”En glad kvinna eller tjej i sina bästa år?” Tja, hon är på bild och uppger som sina föräldrar Silvia Bernadotte och Carl XVI Gustaf Bernadotte "Pappsen". Andra vänner till Kronprinsessan är Hans Scheike, Helge Fossmo, Alexander Rybak (med fiol) samt Leif Silbersky, som har rätt många mysko grejer för sig. Jamie Oliver är också vän med Therese Danielsson, precis som Ronald Roppe Flödderberg, vars favoritcitat är "’One down, a million to go’ - Random amerikan efter ett negermord för en herrans massa år sedan.”
Therese, som syns på bild, står bakom gruppen 2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti som i skrivande stund har över 211.000 medlemmar. Det kan man ju förstå; det är minst sagt behjärtansvärt. ”Vi har precis förhandlat klart med våra sponsorer och kommer för varje medlem som går med skänka 2 kronor.
Vi klarar för tillfället att ta med 200 000 medlemmar men kommer förmodligen kunna ta in fler senare!
Enligt avtalet träder sponsorerna fram när donationen är klar.” Skriver Therese.

Hennes senaste logginlägg lyder: Pengarna kommer överföras ikväll. Vi kommer då publicera vem det är. Och en direkt länk till banköverförningen.”

Kul, och man tänker kanske "vad bra!" Eller nåt.

Just när jag skriver detta har just denna grupp, och Therese, gått upp i rök...

”Macks på Flashback och hans vänner kommer även ta en liten bit av pengarna och åka på en jordenrunt resa och köpa stora mängder kokain och minderåriga prostituerade för pengarna som vi samlat ihop.” Meddelas det.

Är det verkligen kul?

Nej. Men de drygt 211.000 personerna kan ju skicka en hundring till Läkare utan gränser i stället. Eller Rädda Barnen.

Nu ska jag dricka kaffe.

Uppdatering.

1) Gruppen är putz veg. Men den som vill kan hitta miljoner liknande grupper.

2) Skön journalistik?

"Blir det några Facebookpengar till Haiti?
Av Jonas Nyrén
Publicerad 19 januari 2010 11.32
Den omdiskuterade Facebookgruppen "2 kronor per medlem till jordbävningsoffren i Haiti" har nu nått 200 000 medlemmar.
Nu väntar alla på att gruppens skapare ska ge sig till känna - och berätta hur donationen ska gå till.
Som Sydsvenskan tidigare berättat lovar Facebookgruppen att skänka 2 kronor för varje person som anmäler sig på gruppens hemsida...."

Gilla läget

2010-01-13T10:55:00.003+01:00

Jepp, vi har varit på kasta pinn-tur med jycken över isen, druckit kaffe och insupit kall luft plus vackra vyer. Det är nytt år, till råga på allt. Att det dessutom är vinter skriver vi under på, men vi njuter lika fullt och hoppas på att få knäppa på oss skridskorna när mörkret lagt sig.

Tids nog sparkar superettan i gång.

Bajens eventuella tillkortakommanden den här säsongen eller spikraka väg tillbaka mot eventuellt framtida Champions League-spel hängde inte på vad Emil Johansson eventuellt skulle ha för sig (Molde är säkert bra så länge vi har en norsk förbundskapten, även om vi faktiskt tror att kapaciteten inte finns där). De bakre regionerna borde inte vara problemet. Däremot tror vi stenhårt på att någon, några eller många måste göra de sköna grönvita målen. Nathan Paulse lär förresten fortfarande tillhöra truppen, men superettan är inte rätt nivå för honom, om jag vill minnas vad han tyckte om saken.

Haahahahaa…

Fadi Malke, däremot, kanske kan axla något av ansvaret.

Kanske Sulan är intresserad av att spela på topp…?

En annan skön grej med Bajen är säsongkortspriserna. Det kostar att ligga i topp.

Det är ju förresten valår. Ingen kan väl ha undgått att det finns nån som modigt står upp för arbetslinjen: Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard (jepp, tunga moderater bär ofta namn som får ögonbrynen att åka upp) nämligen. Vår gamla favorit från förra valet Christer ”Ja nu har vi inte så mycket pooler i detta landet men annars den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal-Mart. Tack vare att man har en låglönesektor kan ju företagen anställa folk på en mycket, mycket lägre nivå. Sköter man sig jättebra när man packar kassarna på Wal-Mart, hamnar man kanske på lagret och sen packar man kanske upp varor i butiken och till sist kanske man hamnar i delikatessen” Wallin i Lund av alla ställen har alltså fått allvarlig konkurrens inom partiet. Någon måste naturligtvis torka upp när någon lägger en kabel i en trappuppgång, men idén att ge arbetslinjen credd för ”en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb" känns påtagligt… ärligt. Det är vad det handlar om, nämligen.

Unsgaard står i alla fall upp för arbetslinjen: ”Det finns de som tolkat det jag skrev som att invandrare bara ska torka bajs. Inget kan vara mer fel.” om man får tro SvD.

Okej, det var min kursivering.

Vågar vi tro att fru Borelius, ”sommarhus” i Vellinge, bara en sån sak, gör comeback och tar upp kampen om förstaplatsen?

Eller vänta: Vad är det här för filur? Han kanske kan bli nåt!

Nä, nu ska vi göra nytta. Vi drar alldeles för få strån till stacken. Men det är inte bara vårt fel. Det är liksom så mycket som vi tycker att vi borde göra i stället.

Bara därför det mullrar mokabryggaren.

Jepp!

2009-12-29T13:52:00.002+01:00

Jepp, vi kan ha länkat till den här förut, men det ger vi själva f*n. Vi har druckit kaffe, vi har inte gott ut med jycken. Men vi har badat och rakat oss för det var hög tid. I kväll blir det fransk cirkus på besök i de södra förorterna. Familjejulklapp. Nu ska vi dricka kaffe. Lila mokabryggare, det är det inte många som har! Sen ska vi koppla in guran.

Kanske det absolut sista inlägget?

2009-12-27T16:22:00.005+01:00

Julen? Tomten kände vartåt vindarna blåser och fick som tack för besväret värsta finkonjaken när han tittade in. Årets julklappar blev utan konkurrens en get, en cykel och typ tio kilo gröt, alltsammans till andra som behöver det mer än vi, även om det skulle vara kul med en get. Yngste sonen, som dessutom fick ett PS-jotaspel som nu går varmt, gav oss ett snyggt ölglas med Bajenlogga, som vi testat så klart, så alla blev nöjda. På julbordet rodde currysillen hem segern med en fingerlängd före jansson och den vitlöksgravade strömmingen. Marsipanen tog slut redan på själva julafton, otroligt nog. Allt avrundades med att alla plus goda vänner på annandagen tog sig till Zinken och såg de grönvita heroerna inför ögonen på drygt sex tusen grönvita lirare med knapp nöd fixa sex sex mot Haparanda medan termoschokladen plus tillbehör höll oss varma och glada, om man nu inte bryr sig om vad tårna tyckte. Bajen var naturligtvis bättre, borde ha knutit till säcken, och kunde ha gjort det flera gånger, så det var med andra ord ett stilenligt slut på det grönvita året med en andra halvlek som fick oss att gapa som frågetecken. Om man säger.

Vi har dessutom fått en ny mokabryggare, höll vi på att glömma att meddela omvärlden. Lila. Äldste sonen, som numera har en egen flådig gitarr, ansåg att vi behövde en vackert lila, och varför inte. Om en liten stund ska vi under passande former inviga den.

Men först vill jycken, som varit med förr, ut.

Då ska vi testa dotterns egenhändigt, vackert smidda skohorn, som också låg i tomtesäcken.

Sen kanske vi ska testa ölglaset på nytt.

Sen fortsätter vi räkna ned.

Årets sista?

2009-12-23T20:43:00.004+01:00

Vilket år. Snart är det över. Men först är det jul, och vi tillönskar traditionsenligt alla hedningar, agnostiker och alla andra en riktigt grönvit sådan. Currysillen är klar, jansson är i ugnen och vi har testat julknappen medan Django snurrar på spelarn och mellan varven Sundström som just nu färdas litegrann liksom i loopar på gamla hederliga 54:an. Det är lite hitchcockskt julrys över det hela: tre koltrastar sitter utanför i snöträdet och glor envetet in på oss och vi funderar på att släppa ut jycken för att se vad som händer. Vad som händer med den här halvdöda bloggen näst år är också oklart. Kanske dags att sätta. Ingen behöver ju läsa skiten, det är inte det, men något ska ju ändå gå att utläsa mellan raderna, i alla fall för den som randar ner dem. Numera är det mest tomt.

Vi får se.

Alla till Ängelholm

2009-12-08T15:32:00.004+01:00

Tränarfrågan är alltså besvarad. Borgqvist och Blomqvist ska ratta Bajen tillbaka till allsvenskan och, på sikt, Champions League.

Bägge har vunnit allsvenskan med fel klubbar. Det lägger vi dem inte i fatet, även om vi vet att om det går åt helvete kommer det att vara ett faktum. En av dem har vunnit olika serier som rattare. En av dem har dessutom vunnit en massa annat nonsens på planen, och då menar vi inte allsvenskan: typ Premier League. Det är för övrigt få lag som har en Champions League-mästare vid en av rattarna. (Jag menar: har ens Pep Guardiola en sån buckla hemma i hyllan från sin tid på fältet? Japp. Kollade: Mästarcupen -92.) Det känns som om en av dem kan konsten att glidtackla och att en av dem kan ta sig förbi dylika.

Det kan nog bli bra. Om man vill vara enögd kan allt bara bli bättre än det som varit. Att det numera ska vara två vid spakarna tycks vara en lokal trend i Tjockhult, men det känns ändå klart med ansvarsfördelningen, vilket vi ser som en fördel.

Man undrar förstås vilket spännande namn som sätter sig i vd-stolen. Vi hoppas naturligtvis på Sulan.

Den 10 april premiärsmäller det borta mot Ängelholm. Om vi kommer att vara där? Inte omöjligt.

Jycken? Ingen aning. Kaffe? Muggen står halvfull, eller halvtom, här bredvid. Kidsen? Två på plats i diverse plugg, medan en fick vara hemma för att fylla på energi och den fjärde precis vaknat. Nu ska vi lira en gammal favorit. Fråga oss inte varför, men vi älskar den. Nåt slags kärlek alltså. Ungefär som snubben som skriker besinningslöst mitt i två gånger om.

Blir det värre framåt natten?

2009-11-30T23:43:00.001+01:00

Visst, jag vet, man ska inte ha frågetecken i en rubbe men är det någon som vill ha ett svar så är det nu så en gång för alla. Vi har varit i selen och dragit strån till stacken hela helgen, vilket vi i ungdomligt oförstånd även räknar in fredagen i, och den här gången blev det alltså så. Varenda kväll blev det värre.

Och i dag har vi fått massage. Vi behövde det. Vi behöver det. Så vi ska dit igen. Vi rev av en lapp med telefonnummer, för hon som var på bilden såg rekorderlig ut – och var det också. För att tala klarspråk: Ryggen som behövde det fick sig en duvning som heter duga.

Vi håller på att tömma alla fickorna i garderoberna för vi tänkte faktiskt tjacka plåtar till Bajen nästa säsong. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss. Vi har säkert hittat fyra hundra femtiöringar, men vad har vi för det för dom ligger nu i en anklagande hög på skrivbordet. För i ett annat, tidigare ögonblick bestämde vi oss för att ge'rom till vår lokala rödakorstant som talade om för oss att hon ville ha'rom.

Så får det bli.

Vår gamla schweiziska nia (Tja, så gammal är hon vid närmare eftertanke förstås inte, det ska nog vara "vår schweiziska gamla nia". Tror vi. "Före detta" låter också mysko. Fan, vad svårt det blev.), alltså hon som bodde här för att känna på hur det är att leva med vikingar och som tyckte att "smör" var ett otroligt roligt ord, har gått med i fejsbokgrupp, såg vi alldeles nyssens när vi skulle kolla av fejsbokläget, en som vill riva upp besluten att förbjuda minareter i och tillåta vapenexport från gökklockornas förlovade land. Det hedrar henne.

Vi hade i och för sig inte väntat något annat.

Problemet med demokrati, och folkomröstningar, är att det kräver ett folk som har något i huvudet. (Det räcker liksom inte med att ett bysnille i ett land kommit på något så revolutionerande som till exempel toblerone för att landet i sig ska vara gott, för det säger ingenting om alla idioter i byn som utan känsla vräker i sig toblerone.) I det stora hela tycks demokrati som vi känner den så fort det är val dela folket i ungefär två lika stora grupper: dom som har något i huvudet och dom som inte har det.

Det är svårt att bestämma sig för om det är lustigt eller inte.

Dessutom: När det är fråga om överväldigande majoritet i nåt viktigt spörsmål brukar det handla om att av ungefär tio personer vill sex och fyra inte. (Vi höll på att skriva "vill ha sex och fyra inte", men det säger mer om oss än om demokratin.)

Hur som helst. I Schweiz tycks alltså en majoritet inte ha något i huvudet.

Fast va fan, religion är ju ändå ett opium för folket.

Fast då borde man ju ha tagit med kyrktorn.

Såna är vi: "Å ena sidan", och "Å andra sidan".

Tiger, Robin och – tack, gode gud – Zlatan. Det var alltså en sån helg. Dom stora elefanternas – även om Federer fick däng han med, om än inte med golfklubba. Men Bajen? Inte ett knäpp. Förutom att det blir Kling på årskortet, vilket vi, apropå demokratins alla sidor, röstade ja till. Just det: på fejsbok.

Jycken har tagit med oss ut i Geggiga skogen med jämna mellanrum när vi funnits till handa. (Fjorton timmar sol i november, läste vi. Inte en chans; möjligen tolv.) Och mokabryggaren har vi fått fart på till och från. Och säga vad man vill om att dra strån till stacken in på nattkröken en hel jämra helg: vi hade inte en chans att ta på oss ett vansinnespass på skolans julmarknad. Alltså dotterns som hon började på i höstas. Nästa helg är det yngste sonens. Där kommer vi inte undan. Som vanligt kommer vi att få stå i ur och skur och dila glögg utanför och dra på oss Stora snuvan. Man liksom räknar med det. Att vi står där och håller värmen med, och hur kul låter det, om jag får fråga, alkoholfri glögg.

Men vi köper det. Trots att vi kunde säga nej. För när vi är riktigt djupa ser vi det som priset för att leva i en demokrati. Vi kan säga nej. Men vi kan också säga ja.

Förresten, är det inte i dag som tokstollarna brukar säga hej till Kalle dussin?

Vi i världen

2009-11-13T12:43:00.003+01:00

Mitt i natten vaknade vi av att vi för andra gången i rad ätit för mycket ost kvällen innan. Eller nåt. Typ förskingrat vårt förstånd. Gårdagens Svenskan var tydligen så jävla optimal att man bestämde sig för att trycka den på nytt för det var den som damp ner i brevlådan även denna dag, upptäckte vi när vi lyckades masa oss upp. DN, däremot, kom med ny tidning, så vi kunde läsa en av de godkända intervjuerna med Zlatan i lugn och ro till andra koppen kaffe. Jycken har enligt uppgift morgonpromenerat, och det kan stämma för hon snarkar högljutt i ett hörn medan matten knåpar med diverse mejl, äldste sonen läser en morgontidning för andra gången och de kvarvarande skolbarnen, inklusive vårt inneboende blivande ess till dansös, sitter i respektive skolbänk och förkovrar sig. Antar vi. Allt rullar på. Det är som vanligt. Det är helt enkelt fantastiskt alltihop. Vi hade tänkt att se både bakåt och framåt, stå stilla och insupa, men just nu funderar vi på annat. Även den biten är precis som vanligt. Styrpulpeten lär också vara på gång upp på land. Vi har för ovanlighetens skull delegerat uppgiften i år. Nånting har vi i alla fall lärt oss.

Och i morgon är vi åter i selen.

Sen rullar det på.

Att värsta scenariot för hur årets allsvenska skulle sluta har blivit verklighet har vi så sakteliga också börjat förstå.

Hur ser det ut i övriga världen? Afrika? När hörde man nåt därifrån senast? Tja, vi har ju inte TV3, men det går ju bra att använda youtube för att hålla sig informerad om tillståndet.

PS. Uppdatering. Vid alla glödheta, styrpulpeten är redan på landbacken...

Elden, elden!

2009-11-08T16:36:00.005+01:00

I dag tycks vi få vänta förgäves på en slips. Vi har dock ätit en god fars dag-skapelse på favoritkaféet med dotter och vårt inneboende, blivande dansess. Och naturligtvis druckit kaffe. Mellan varven har vi med god hjälp av ipoden ägnat oss åt allsång med Lasse i stället för att göra allt annat vi borde.

I går var vi nämligen på konsert på Annexet. Vi lyckades smuggla in den något för unga yngste sonen. Dottern var med. Och mamman. Vet inte vad de riktiga hardkårwinnerbäckarna tycker om konserten, om det var ungefär den 37:e bästa han gjort, men vi tycker det var kanon, kanske för att vi bara varit på en. Yngste sonen gjorde som alla andra, sjöng med, och gav därmed sitt bidrag för att ge quadrofonin ett ansikte, om nu någon minns detta fenomen. Alla, och då menar vi alla, kan varenda textrad karln dragit till med. Det är lätt att älska Lasse. Dessutom var det bra tryck i den senaste plattans låtar live. Så vi klagar inte.

Jycken, däremot, tycks tro att livet handlar om att gå ut på nya äventyr och påtalar detta med idogt voffande.

Och plötsligt är det mörkt därute. Vi kopplar loss henne, letar oss ut mot udden och sjunger en stump på vägen.

Om konsten att hålla upp en dörr

2009-11-06T14:18:00.002+01:00

Det drar ihop sig.

Vi närmar oss en punkt i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kommer att stå stilla och glo åt bägge håll. Framåt och bakåt. Och smakar på konsekvenserna.

Inbillar vi oss i alla fall.

Vi har hur som helst kommit så pass långt i tillvaron att vi börjar få vissa perspektiv på saker och ting – utan att för den skull veta vad vi ska dra för konsekvenser. Som i natt, när vi inte kunde somna om för allt snor som pockade på uppmärksamhet (och som vi fortfarande inte förstår poängen med, och framför allt: Var kommer allt ifrån?). Helt plötsligt kom vi på att man inte längre kan döma folket som byggde landet efter dess förmåga att hålla upp en dörr för varandra. Det finns nämligen inte längre några dörrar att hålla upp. Det offentliga rummet där de flesta av oss stöts och nöts för att hålla konsumtionen uppe är numera som en räkmacka. In och ut och ut och in: man bara glider igenom. Eller förs in och ut enligt propellermodellen. Dörrar öppnas och stängs utan att vi behöver göra något annat än att styra våra steg mot dem och passera. Man är inne – och utan vidare spisning är man ute.

Möjligen möter man någon på väg åt motsatt håll – men disponent, börsklippare eller bergsråd: det är brett nog för oss bägge.

Vi funderade på om det kan ha något att göra med att motståndets estetik tycks vara en död konstart. Alltså att man inte längre tycks fundera på vad man gör och varför ska göra det. Sen var vi tvungna att snyta oss.

Sen satte vi på mokabryggaren för det fanns ingen poäng med att ligga kvar och fundera på saken.

Matten, däremot, fick jycken ta turen runt den hösttomma udden med, medan vi till vår fasa upptäckte att Foppas fot är rubrikstoff igen.

Nånting som vi i alla fall lärt oss under resans gång är att våra generaliseringar ser annorlunda ut än våra tidigare. Och en sak till: förr drog vi slutsatser av bara farten. Numera tycks vi undvika dem.

Om vi når den där punkten i livet där man i ett kort svindlande ögonblick kanske står stilla och glor åt bägge håll ska vi försöka komma ihåg att vi ska göra nånting åt just den saken.

Kaffet är slut, så nu ska vi glida in hos vår favorithökare.

Rensa ut

2009-11-02T15:38:00.002+01:00

Nej, vi hade annat för oss än att under sista omgången stå på Söderstadion och lida. Om vi ska vara ärliga fanns det inte ens med på kartan.

Men vi har all respekt för dem som var där. I alla fall de flesta. Resultatet kan hur som helst inte förvåna någon.

Just nu har hösten visat musklerna. Åttio miljoner av löven som vi krattat ihop har virvlat i väg och hamnat ungefär där dom var när vi en gång började, konstaterade vi till taggen och javan, som vi drog i oss med hjälp av den svarta muggen med det grönvita emblemet.

Annars rensar vi upp, vi med. Nånstans måste man börja. Massor av papper och mängder av ettor och nollor ska väck. Som en gammal G3:a som ska ge plats åt annat eller bara ge plats över huvud taget, och stenålders-cd-brännaren som också ska få somna in jobbar för högtryck för att spara en del gammalt mög för man vet aldrig. Några fynd ser dagens ljus. Äldste sonens en gång i tiden ”Hemmligt för mamma&pappa”-mapp vill man ju inte mista i något slags binär grav, till exempel. Eller hans typ tusensidiga berättelse om när han tog över Hammarby i nån tidig upplaga av dåvarande Championship Manager.

Det var tider.

Vi passade på att läsa några gamla brev till några gamla polare från tidigt nittiotal som vi totade ihop i MacWrite, som egentligen är det enda man fortfarande behöver, och vi var lika gnälliga då, visade det sig.

Till råga på allt är vi förkylda.

Inte ens jycken tycker synd om oss.

Laddar om

2009-10-30T23:16:00.003+01:00

Äntligen!

En, ooookej, två, staropramen på schyst hak med omvärldsanalytikern, och sen lunkade vi så småningom till Zinken, och ingen brydde sig om att kolla bengaler eller eventuell fickplunta och varför skulle dom det, här finns inga jävla idioter, och sen hamnade vi i viptältet där vi sprang på P på god väg mot tusende Bajenmatchen när som helst, och sen intog vi läktaren och det tog fyra minuter och sen hade Patrik Nilsson presenterat sig och det stod ett noll. Bara en sån sak: straff till Bajen! Vi hade en aning problem att fokusera bollhelvetet första kvarten men det blev bättre allt eftersom, och sen slog vi en drill i en buske, och när klockan klämtade nästan halvtid klämde Bajen in tre ett och vi tog fram fickpluntan och hällde i kaffet och mös, och allt slutade sex fem, och när såg vi Bajen göra sex pytsar på typ en månad senast och vända underläge sista fem?

Sen åkte vi hem för imorgon ska vi i selen, och på vägen snackade vi med den exalterade höstlovslediga yngsta sonen som från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen varit drevkarl under älgjakten på nån skärgårdsö som han hade åkt till med sälräknaren med skärgårdskryssaren, och det var skott på skott och en dö älg typ fyrataggare och slakt och typ skottkärra med blod, om vi förstod det hela rätt för förbindelsen var sådär och munnen gick i ett. Jycken lär för övrigt, om man får tro matten, ligga i bingen på verandan och snarka.

Så idag vi klagar inte.

Här är vi

2009-10-29T23:31:00.004+01:00

Jag vet att man kan tro att föregående inlägg på denna jämmerdalsblogg skrevs i affekt. Inte alls. Alla kunde dra åt helvete. Alla kan fortfarande dra åt helvete.

Allvarligt talat. Superettan är kanske det bästa som kan hända Bajen just nu. Typ ”Alla till Väsby”. Optimist i överkant? Men tänk efter. Bajen får nämligen en ny vd! Bajen får också ny tränare och förhoppningsvis nya spelare, och i en del fall och snudd på oavsett kvalitet kommer vi att utbrista Tack och lov.

Hur hamnade vi här?

Det avbrutna derbyt på Söderstadion för några år sedan var ett steg på vägen till källaren.

Det vi såg de första sjutton minuterna mot BP på ett disigt försäsongsstadshagen för lite drygt två och ett halvt år sedan ett annat.

Alla spelare som sedan dess lämnat planlösheten åt sitt öde ännu ett.

Allt som skett sedan Andersson tillträdde som vd ytterligare ett antal.

Och nu kan vi inte ens gå ut med jycken för att lufta av oss för den sitter på en höstlovskobbe i skärgården och glor ut i mörkret. Om den nu inte ligger och snarkar på bingen på verandan.

"Hammarby är dom..."

2009-10-28T20:40:00.002+01:00

Alla var sämst och kan dra åt helvete.

Kortfnattat

2009-10-27T15:05:00.001+01:00

Höstlöv. Jag menar höstlov, och dottern beordrades därför ta hand om jyckens morgonpromenad.

Den årliga ansamlingen av löv har förresten nått nya, historiska nivåer. Som vanligt börjar vi vårt sisyfosarbete med att låta mokabryggaren göra jobbet.

Eftersom vi slog en signal för att få bevis på att vi dragit strån till stacken eftersom vi tydligen måste bevisa sånt är vi åter i selen. Det tog en timme. Inte i galopp eller så, men ändå. Till och från framdeles, och det är ju vackert så. Men till och med en enda gång räcker för att vi ska börja grunna på semester.

Vi var för övrigt på Råsunda och överlevde derbyt. (Men vi vägrade kryssa i nån larvig inställelseorder på hemsidan.) Hur som helst: alla våra fördomar om träben etc blev bekräftade men vi kunde ändå inte undgå att tycka att det faktiskt fanns ett visst mått av engagemang på planen och att de grönvita heroerna mot alla odds verkligen försökte. När unge herr Helg dessutom knoppade in sin balja, just det, det är bara han som nu för tiden kan göra mål och man undrar ju förstås vad han gör nästa säsong, fick vi faktiskt en smula känsla av det här kunde gå vägen. Vi upplevde alltså typ tio minuter av osannolik och egentligen obegriplig glädjefnatt. Ja, den där vanliga ångesten försvann i en rökpoff och vi var inte vid våra vanliga sinnens bruk. Vi till och med skrattade vid ett tillfälle! Det som sedan inträffade underströk bara vår just då obefintliga förankring i jämmerdalen. Några av Saurons legionärer vill vi absolut inte se i målprotokollet, det är liksom för magstarkt, och att just Pavey hamnade där var på nåt sätt typiskt för denna jämra säsong som inte kan ta slut fort nog. Men i tio minuter…

DN:s krönikör sågade inhoppande ”skenbrassen” Rafael jäms med fotknölarna. Men nåt slags teknik har han faktiskt – påminner om yngste sonens en gång i tiden åttaåriga lagkamrat som kunde dribbla runt runt och ha kvar bollen ända tills han blev av med den.

De ende som uttalat såg sin chans med tränarbytet för typ sju omgångar sen, nämligen Haris, undrar nog om det verkligen var så lyckat med den saken. På planen var han i alla fall inte.

Längst fram fanns som vanligt – ingenting.

Vi som inte är med vår tid undrar ju förstås om man slutat med att ställa en gubbe vid varje stolpe vid motståndarnas hörnor, för där fick en annan stå under att antal pojklagsår. På nåt annat sätt kan vi inte tolka motståndarnas första balja.

Två omgångar kvar. Häcken och Trelleborg: två numera ständiga boogey team. Att inget av lagen har något att spela för talar emot Bajen. Om något av lagen skulle ha något att spela för talar det också emot Bajen. Allt talar emot Bajen, nämligen: vd, styrelse, träben, eventuellt väder, lutande planer, kombattanterna om kvalplatsen och troligen domaren.

Nu såg vi ännu ett löv singla ner mot sitt öde.

Inte ens ironi

2009-10-20T12:11:00.001+02:00

Pappersjobba och annat jämmerdalselände och sitter som limmad vid computern trots att man borde… Har visserligen druckit kaffe, svart som aska såhär dagen efter, men annars? Ingenting hjälper. Det är bara för uselt. Det är helt enkelt för uruselt.

Från start och till slut är alla matcher i allsvenskan lika viktiga, men gårdagens match på Örjans vall var faktiskt viktigare än så för Hammarby. Det kändes som om laget verkligen med kraft ville bevisa att årets Bajenupplaga är allsvenskans sämsta och fullt i paritet med det andra miserabla huvudstadslaget som vi hela säsongen påstått är seriens värsta brögäng, vilket till slut varit årets enda ljuspunkt. Det var då det – och vi har sett det komma sedan länge.

Om spelarna verkligen ville, vågade och försökte och vilt kämpade och fick åka hem med tre noll i baken skulle jag verkligen försöka se och ta till mig ljuset, inställningen, viljan, eventuella domarskandaler, träbenen, lusten och möjligen oförmågan. Men nu?

Värdelöst.

Inga tankar alls

2009-10-19T12:27:00.008+02:00

Strålande höst ute i jämmerdalen – om man är lagd åt det hållet. Till slut tog jycken ut matten på ”morgonpromenaden” – och vi fick med andra ord inget utrymme för att tänka till därute på udden.

Lika bra det.

Mokabryggaren har dock mullrat – med besked.

De grönvita heroerna lär ha nåt slags halvhygglig statistik när de gästat Örjans Vall, tror vi i alla fall, men i kväll är det inget att luta sig emot. En poäng är ju snudd på värdelöst att plocka med sig hem. Bättre än noll pinnar förstås, men just i dag räknas bara tre. Halmstad har dessvärre också något att spela för, nämligen att säkra nästa års allsvenska säsong – som innebär spel mot nya och gamla storheter som BP, Mjällby, Åtvidaberg och kanske Assyriska.

Misstänker att påfundet med sexton allsvenska lag av vissa sågs som en garanti för att en gång för alla slippa hotet om att åka ur.

Och att fler matcher skulle härda inför eventuellt framtida Champions League-spel.

Och ge mer klirr i kassan.

Den enögde grannen bortibacken, just i år mer enögd än nånsin eftersom han drabbats av lätt guldfrossa i förtid, sa när vi tidigt i morse körde honom till flygbussen för vidare leverans utsocknes att vi nog kunde smita in för att se kvällens drabbning hemma honom medan frun pysslade med annat, men vi pallar inte. Sportradion får stå på medan lasagnen puttrar och vi febrilt letar efter en, okej två, staropramen i skafferiet, så att vi verkligen får uppleva ångesten när eventuella målsignaturer drabbar oss.

Har Helg fått upp nog med ånga för att pytsa igen? Har han kvar krutet i benen? Annars vet vi faktiskt inte hur det ska gå till.

Runt köksbordet

2009-10-17T12:04:00.004+02:00

Tillbaka från udden i sällskap med flämtande jycke efter all pinnjakt och på vägen hann vi med en kaffe på favoritfiket som ännu inte öppnat men vars förföriska vaniljbullsdofter låg tunga över den höstklädda nejden indränkt i väta och röken från taggen och som fick oss att snika in för en rekorderlig kopp svensk java som vi misstänkte stod och puttrade för att vi och en och annan morgontidig jeppe med eventuell jycke kanske skulle komma förbi och fråga om det finns något kaffe. Ibland är kaffe kaffe och inget utländskt larv.

Veckan har varit rätt komplicerad. Som vanligt, alltså. Så när vi väl stod därute på udden i snygg Barçakepa ägnade vi Charlie Davies en grönvit tanke och en förhoppning om att han kan komma tillbaka på planen vid full vigör. Särskilt med tanke på att bilen som han färdades i klövs på mitten vid smällen. Sen funderade vi på de apatiska asylsökande barnen som fick svenska ministrar och andra myndighetspersoner att gå i spinn för ett antal år sedan. Att sverigedemokrater och andra kålsupare tycks ta för givet att asylsökande drogar sina barn för att komma åt svenskt barnbidrag är inget att chockeras över för det tycks ingå i deras världsbild, men att dåvarande s-märkta migrationsministern Barbro Holmberg tog täten är väl ändå rätt anmärkningsvärt.

Eller kanske inte. Det hela är egentligen rätt enkelt. Det måste vara så att den som tror att föräldrar är beredda att droga sina barn till fullständig apati för att komma över svenska barnbidrag troligen är beredd att göra samma sak själv, just för att det är svenska barnbidrag. Vem vet: det kanske ingår i den svenska identitet som vissa vill värna om?

Sen kunde vi vikingar när det kom till kritan naturligtvis inte lita på de jämra malteserna som vek ner sig i VM-kvalet mot Portugal. Det är väl också rätt typiskt för utlänningar? Att inte palla för trycket när det verkligen gäller?

Sen funderade vi en stund på vad Göran Hägglund diskuterar vid köksbordet. Låter maten tysta mun, kanske?

Nu mullrar mokabryggaren löftesrikt.

PS. Den som brinner för bengalernas vara eller inte vara i allsvenskan och särskilt på Söderstadion kan med fördel gå till Bajen Panikbloggeri1 som har en skön länk till en utländsk batalj vars inramning inte går av för hackor!

Dessutom kan ni på denna länk se hyllningarna av Charlie när USA spelade due due mot Costa Rica i VM-kvalet på andra sidan pölen.

Moment typ 23

2009-10-14T18:55:00.003+02:00

Fotbollförbundets disciplinnämnd håller ställningarna. Hammarby lämnade som bekant en skrivelse till nämnda nämnd för att få klarhet i huruvida den gode Wanderson hade på planen att göra när Gais gästade Söderstadion och plockade med sig alla poängen till makrilland. Vad händer? Jo, disciplinnämnden uppfattar skrivelsen som en protest och behandlar den därför som en sådan. Och hur går det då? Jo, enligt 10.2.1, andra stycket i SvFF:s tävlingsbestämmelser ska en protest mot okvalificerad spelares deltagande i tävlingsmatch ha inkommit senast inom fem dagar från matchdagen. Dessutom ska en protestavgift om 500 kronor erläggas inom samma tid. Enligt disciplinnämnden kom ”protesten” in för sent. Dessutom hade ingen protestavgift erlagts. ”Protesten” kunde därför inte tas upp till behandling, Beslutet blev alltså att disciplinnämnden avvisade ”protesten”.
Jo, jag vet att disciplinnämnden avslog Örebros protest mot Wandersons framfart mot kexlaget. Jo, jag vet att det är några dagar sedan och att jag alltid är i otakt med tiden. Men ändå. Örebros protest, som var en riktig protest enligt konstens alla regler, betald och allt, avslogs den 7 oktober. Dan innan, alltså den 6 oktober, behandlades Bajens ”protest”, som nu alltså inte var en protest.
Eller var den det?

På hemmaplan är könsmaktsoordningen för övrigt återställd med råge. Alla är åter på plats och bidrar. Vi funderar på att protestera, men vet inte riktigt åt vilket håll vi ska rikta oss. Vem skulle lyssna på oss just i denna fråga? Jycken, kanske?

Nånstans går hur som helst en gräns. I morgon lämnar vi diskberget åt sitt öde och följer med kvinnan och vår favoritkafétris ut i Tjockhultsnatten. Titiyo väntar på Strand.

Löjeväckande, som mycket annat

2009-10-13T15:12:00.003+02:00

Örgryte har alltså bötfällts av Svenska fotbollförbundets disciplinnämnd för att banderollen "Free Dawit Isaak imprisoned in Eritrea since 2001" funnits på läktaren på hemmamatcherna i Göteborg. Tio tusen spänn kostade det klubben, enligt SvF. Fotbollförbundet är, som vanligt är man böjd att tillägga, helt ur tiden. På alla sätt. Man använder sig nämligen av fax för att meddela sig med omvärlden, vilket har gjort att Öis inte haft möjlighet att yttra sig över ärendet eftersom faxet inte kom fram. Klubben fick helt enkelt en faktura med posten. Överklagan pågår. Under tiden lutar det åt att banderollen är på plats även nästa hemmamatch. Vi håller tummarna för det. Och att disciplinnämnden tar sig i kragen.

Hmm, för tydlighets skull: Hoppas Örgryte förlorar på planen. Força Bajen!

Klara färdiga gå!

2009-10-13T13:49:00.000+02:00

Solfan lyser. Vi suckar och blinkar för vi har glömt bajensolglasögonen där vi står utanför dörren för en liten jämmerdalspaus med en balja kaffe och en tagg och med jycken snusande runt närmaste buske. Vi har nämligen gett oss själva den på att strukturera upp tillvaron innan kvinnan i huset och äldste sonen dyker upp i skymningen, förhoppningsvis med en kolossal toblerone i presentpåsen. Så nu gäller det. Vi börjar i rätt ände. Nu eller aldrig: försöker para ihop en hög med 147 fullständigt olika nytvättade strumpor, några trots definitivt misstycke, innan könsmaktsoordningen är total. Var för övrigt inte s.k ungdomsprogram på tv bättre förr?

Okej, vi är inte felfira

2009-10-11T22:19:00.002+02:00

”Annars lutar vi oss starkt mot åsikten att årets upplaga av allsvenskan faktiskt är samma årtusendes tristaste i mannaminne. Så det så.” Skrev vi på denna blogg för ett år och fyra dagar sedan.

Vi hade fel.

Inte nog med det: Det är alldeles för lite Otis nu för tiden, konstaterade vi redan för elva dar sedan.

Det spöregnar och vi vill sova, men det bryr sig inte jycken om.

Fortsättning följer

2009-10-11T14:37:00.001+02:00

Veckan har gått i könsmaktsoordningens tecken. Som vanligt, alltså, fast ännu mer. Valda delar av familjen befinner sig nämligen i tobleronens förlovade land för att partaja; mostern fyller 90, och det hände en del på födelsedagslunchen, ryktas det: en gammal klasskompis kom aldrig och en annan fick åka ambulans därifrån innan kaffet. Annars lär det ha varit helt okej.

Så en annan har alltså allt annat på sin lott. Samtidigt som tåget för en vecka sedan lämnade Centralstationen tur och retur kontinenten och Basel åkte vi till Söderstadion där en gammal kumpan på väg mot tusen bajenmatcher när som helst mötte upp och surrade på om hur det var förr, hur det är nu och varthän det barkar, och vi kunde inte annat än hålla med. Simons kanon förgyllde tillställningen, som för övrigt höll god superettanklass men med viss charm och med en andra halvlek som lovade något, dock oklart vad. Någon måste ju göra målen, och gör Simon dem så okej för oss. Och gärna som han gör dem.

Kaffe har vi såklart klunkat baljvis av, kidsen har vi lyckats få iväg om morgnarna och jycken har vi följt efter ut på udden där vi tänkt till över det faktum att Björklund vill ha in betygen redan vid ultraljudsundersökningen, att vi inte fick Nobelpriset i år heller (okej för litteraturpriset men i år känns vi faktiskt lika aktuella för fredsditot som vem som helst) och att irländarna till slut gör som alla andra goda européer. Ger upp.

Vi ägnade också kommunalrådet i den svenska slutförvaringsorten för kärnkraftsavfallet en tanke, han som i somras var så jublande glad när beslutet kom för att ett antal jobb var tryggade i kommunen i minst hundra tusen år. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Sen har vi tagit ett steg tillbaka, nämligen in i systemet eftersom vi måste fylla på plånkan. Möjligen kommer vi att sysselsätta fyra fem jobbcoacher för det är såna tider, och på så sätt kommer vi att bidra, dock oklart till vad.

Av detta faktum kan man utläsa att vi är klara med inte bara skrapandet utan även målningen av husväggen samt ett antal fönster varav de två sista ska sätta på plats i dag. Typ när mokabryggaren mullrat klart.

Sen har vi troligtvis tagit årets sista dopp i böljan. I går, närmare bestämt. Kallt? Bara förnamnet.

Sen har vi naturligtvis gjort en massa andra grejer också.

Sen gillar vi på något sjukt sätt att Sveriges vidare öden i nästa års fotbolls-VM vilar i maltesiska händer.

Sen har vi druckit kaffe. Javisst, ja, det har vi redan talat om.

Hold on

2009-09-30T15:18:00.002+02:00

Vid alla glödheta, många måsten, fotbollen är åt helvete och mokabryggaren går glödhet och jycken har vita färgstänk i pälsen och vi har bestämt oss för något, typ nu jävlar, dock oklart vad. Plötsligt, vi står alltså vid ett halvmålat fönster med penseln i handen och börjar plötsligt nynna, kände vi för lite Eric Burdon. Det är för övrigt för lite The Animals i dag, är det inte? För att inte tala om Otis. Hur som helst, yngste sonen ville åtminstone ha texten till The house of… utskriven, nånstans ska man ju börja, så vi får se. Så jävla bra hur som helst, särskilt när han lättar på slipsen.

Just nu

2009-09-29T11:04:00.002+02:00

Mokabryggaren mullrar. Det är inte konstigt alls. Fotbollen är åt helvete. Konstigt nog tycks livet gå vidare. I alla fall om man får tro mokabryggaren. Vi väljer mugg, den svarta med det nedsolkade grönvita emblemet, och smyger ut. Höstkylan nyper till. För andra natten i rad vaknade vi av ett sjuhelvetes spöregn. Fast nu gläfser solen mot oss. Vi går runt huset, står på förstubron med en tagg i näven och huttrar i skuggan. Ingenting ska få oss på gott humör. Vi tänker sura så gott vi kan.

Jycken tog matten hand om.

Det finns så mycket annat som vi måste göra. Vi bestämmer oss på stående fot att sura ett tag till. Sen får det vara nog.

Fimpar. Går in. Jycken viftar på svansen. Mokabryggaren mullrar.

För sent

2009-09-24T12:49:00.004+02:00

Befann mig på Söderstadion i går. Jag vet inte vad jag ska säga om eländet, utom att det inte finns någon stolthet kvar. Men så fick jag följande mejl från en god vän som jag ibland lyckats lura med mig dit:

"Har en kollega som var på matchen i går med bland annat en 10-årig flicka. Kvällen slutade på sjukhus efter att galna Hammarby ”fans” kastat en sten i huvudet på henne. Sorgligt och för mig spiken i kistan. Inga mer matcher på söderstadion. Satsa på Zinken i vinter."

Jo, ännu ett mejl: från en annan god vän, trogen klubben i alla år i alla lägen, som "sprang rakt in i huliganjävlarna i går" och blev hotad av en maskerad skithög med stilett "mitt på läktaren".

Glädjen och ursinnet

2009-09-23T10:56:00.001+02:00

• Veckans definitiva stolpskott? Göran Hägglund. Vilket iofs inte kom som en överraskning.
• Zlatan? Tycks zmälta in zjyzzt i Barzelona. Vilket iofs inte kom som en överraskning men ändå.
• Statsskulden? Dess del av BNP forsätter enligt känt borgerligt maner att rusa i höjden. No surprise därvidlag.

Vi har inte morgondoppat oss på ett tag. Eller följt efter jycken ut på udden. Anledningen är det brev som brevbäraren överlämnade och som fick oss att infinna oss en morgon vid Skavstabussen utan en susning. Överraskningseffekten var närmast total. Omvärldsanalytikern och regissören tillika halvgaisaren mötte upp och tog oss i hand ända till Krakow, vilket vi uppskattar alldeles oerhört. Anledningen var förstås att vi ska fylla år, men att omvärldsanalytikerna och regissören tillika halvgaisaren också kommer att göra det de närmaste två åren och ribban därmed är lagd. Vi drack öl, njöt av livet och den goda maten och diskuterade på känt maner till exempel fruntimmer, förslagsvis polska och vad som utmärker dem, i sensommarvärmen. Nu är vi ju en gång för alla snälla killar, så vi gör inget annat än diskuterar dem. Sedan grät jag. Det som fick mig att gråta var ett hav av avrakat kvinnohår som användes för att tillverka bland annat filtar. Jag är tämligen påläst om nazismens alla vedervärdigheter, men besöket i dödsfabrikerna Auschwitz och Auschwitz-Birkenau gav mig en chock. Gaskamrarna och krematorierna och all ondska och fullständigt uttänkt förnedring i alla situationer och till och med efter döden fick mig att må illa och känna mig ursinnig – men ett helt rum fullt av kvinnohår fick mig att gråta av förtvivlan.

Det är fantastiskt att man fortfarande kan lära sig saker. Allt är meningsfullt. Livet, barnen, kvinnan, till och med jycken – för att inte tala om kaffet. Eller veckans stolpskott som fick oss att skratta tills tårarna rann. Och fotbollen. Bara en sån sak. I kväll väntar nämligen regissören tillika halvgaisarens halvfavoritlag på Söderstadion för de grönvita gamängerna, eller vad de nu är. Vi är hur som helst där.

Nu mullrar mokabryggaren.

2009-09-11T09:49:00.003+02:00

Saker man lär sig när man läser tidningen till dagens första balja kaffe medan ungarna kastar sig ut i skolvärldens kravfyllda tillvaro utrustade med danskläder, anteckningar inför dagens kemiprov och en fotboll under armen: Paul Ankas fru heter Anna Anka och kommer från typ Bjuv. Om det finns någon i släkten som heter Arne framgår inte, men det verkar vara en upplyftande pigg liten fru som vet att förgylla morgnarna för den 30 år äldre Paul.

Men det var naturligtvis inte det vi skulle prata om.

Årets kanske hittills skönaste morgondopp med huvudet före. Anledningen? Det rök om sjön i den snedställda solen.

Jycken? Tog matten hand om.

Husväggen är snudd på färdigskrapad. Dagens uppgift är att avsluta jobbet. Därför har vi satt på mokabryggaren för tredje gången. Sen återstår förstås allt det andra. Som att måla väggen snudd på chockrosa. Vi var naturligtvis inne på att måla allt i grönt och vitt, men vi kom på att vi ville ha något med prefixet chock-.

Karl-Petter lär vara klar för ”Kändisdjungeln”.

Ni vet väl att statsskuldens andel av BNP sjönk från 1994, när den dåvarande alliansen fick stiga åt sidan, till 2006, då den nuvarande alliansen tog vid. Ja, det tog förstås något år, men nu har den åter vänt uppåt.

De rika blir förresten allt rikare, har vi förstått. Medan dom som tjänar minst ska tjäna mindre.

Fler anteckningar från veckan. Miraklerna har duggat tätt i svensk landslagsfotboll, varav det förlösande målet på Malta inte alls fick rubriksättare och andra att ropa halleluja som de borde. Zlatans balja i sista tusendelen mot magyarerna handlade mest om tur, medan maltesernas självmål var något att falla på knä inför.

Skit samma, vi ser framåt. På söndag är det dags för Bajen att platta till Örebro på Söderstadion. Det borde inte kräva ett mirakel, men det är ju klart, bolluslingen ska i mål för att räknas som ett sådant.

Men redan i morgon kommer vi att vara kulturella. Varieté Velociped står på programmet på favoritfiket. Tre män med diverse mysko instrument och ljudbilder. Vi förväntar oss skidbas, muntrumsolo och flaskspel till vaniljbullen. Allt kan hända.

Ungefär som på Söderstadion.

Och nu till någonting helt annat. Temat, som vi lovar att återkomma till, är: Hur absurt var det inte?

Som en annan Cratz

2009-09-03T00:06:00.007+02:00

Yepp: morgondopp med huvudet före – och alltid kortärmat och kortbrallor, som alldeles nyss på kvällspromenad i månskenet med jycken. Och när mokabryggaren mullrade. Vi ger i alla fall inte upp bara för att nån sade att nu är hösten här. Mycket snack och liten verkstad. Vi har bestämt oss för att ånga på. Trots att vi borde ta oss an framtiden och plånkan väger nära noll. Men vi har varit med förr; det är lite Bajen över det hela.

Får man tro Janne Mian har Hammarby omsatt 79 spelare och ledare sedan 2006, om man får tro morgontidningens krönikör: ”…dom säljer spelare snabbare än man hinner skita.”

Nånting har onekligen hänt sen Anders Linderoth lämnade klubben. Spelidén, till exempel, har vittrat sönder. Ungefär som ekonomin. Trots, eller vänta, kanske tack vare, videoanalytikern. Det kan också vara så att så går det när man bygger en svällande verksamhet på att sälja spelare. De ekonomiska realiteterna kom i kapp storklubben som skulle ut i Europa.

Det är helt enkelt omöjligt att rakt av ge Tony Gustavsson skulden för att han får sparken. Även om vi skulle vilja. Frågan är helt enkelt för komplex. Men vi har länge, sen BP-debaclet på Stadshagen typ, haft en gnagande oro, trots Tonys verbala förmåga och alla hyllningar av nummer 12.

Trots våra rynkade ögonbryn har vi ändå på nåt mysko vis gillat Tony. Kanske för att han mitt i alltihopa framstått som…, ja, varför inte mänsklig?

Det är kanske därför som vissa spelare fått spela?

Vi kan också konstatera att fyra raka segrar över jurgården (lustigt nog med sammanlagt 9–1, vilket den som inte lyckats förtränga det vet är ett resultat som man inte gärna kommer dragande med) är plåster på såren och värt all heder och tack (men också att motståndarna varit totalt värdelösa – och om möjligt ännu mer ute i det blå än Bajen).

"Diskussionen har bara pågått under de sista dagarna", och alltså inte mer än så, säger Bajen-vd Andersson i fan-tv om att Tony Gustavsson fått sparken. Det tror vi så mycket vi vill på. Thom Åhlund kommer alltså in som en punktinsats för att "om möjligt skrapa ihop de poäng som behövs för att vara kvar i allsvenskan".

Att någonting gått helt snett råder det inget tvivel om. Att det är Tony Gustavssons fel är däremot tveksamt. Tony Gustavsson brann för uppgiften. Det tycks inte styrelsen ha gjort.

Men vi gillar Thom.

Att Thom Åhlund har semester några dagar, mitt i stormens öga om man så vill, tycker vi visar på ett visst mått av insikt om situationens allvar. Det är ju Bajen.

Verkställande direktör Andersson har förvisso spelat ihop med den gode Thom en gång i tiden i ett slags Bajenguldålder utan pricken över i, men har också haft en massa, ur ett Bajenperspektiv alltså, fuffens för sig i fotbollsvärlden på andra håll. Framför allt som tränare och klubbdirektör.

Allvarligt talat, där nånstans i styrelsens slutna rum tror vi oss kunna hitta den ansvarige för den uppkomna situationen. Tony Gustavsson har helt enkelt gjort det han har kunnat. Visst, han har kört fast, men vem skulle inte ha gjort det med de premisserna som Tony haft att jobba med.

Nio matcher återstår och vi börjar nu från noll. Vi har en förhoppning: att rätt spelare får spela. Ekonomin är som den är, vd:n håller våra ögonbryn rynkade, och en och annan dåre som påstår sig tillhöra nummer 12 kan ställa till trubbel för att den enda kvarvarande hjärncellen lämnar in – men vi har bara ett önskemål: Låt rätt spelare spela.

Fast mest av allt drömmer vi om en ny Herminator.

Thom i stället för Tony!

2009-08-31T12:23:00.004+02:00

Vi lär återkomma i ärendet. Vi säger inte att vi ser ljuset, för det är inte såna tider, men vi har satt på mokabryggaren med besked och kommer alldeles strax att ta en dopp i böljan för det gjorde vi inte i morse för det var så jäla träligt på nåt vis. Men nu... typ back to the roots.

Genomtröskat

2009-08-26T09:25:00.010+02:00

Jaha, regnet faller i sjok och vi som letar tecken i skyn tolkar det som att nya tider väntar. Hösten närmar sig alltså. Men vi har morgondoppat oss.

Och druckit kaffe.

Efter att ha ägnat gårdagen till att grundligt analysera Geflematchen som vi såg reprissändningen av på dumburken kan vi bara konstatera att det var ett lag på planen. Man kan tycka att det är fullkomligt obegripligt att Gefle är typ sexa i allsvenskan eftersom de inte kan spela fotboll, men så är det. De lyckades faktiskt få bolluslingen i mål och därmed vinna med ett noll.

Vänta nu, Gefle kanske kan spela fotboll?

Nej. Gefle vann matchen men kan inte spela fotboll.

Nu hjälper ju inte det Hammarby ett uns. Fast frågan är om vi vill att Bajen ska ligga sexa i tabellen tack vare att man inte kan spela fotboll.

Jo, om till exempel Gefle åker ut.

En annan fråga och ett tecken i skyn på att det stundar nya tider är förstås Foppas halvårsvis ständigt aktuella fot. Vi har ingen åsikt i frågan förutom att vi inte vill höra ett ord om saken förrän det hela är klart eller den möjligen trillat av.

För att inte tala om den där jeppen som ska ut i rymden för att, om vi förstått det hela rätt, spela schack. Dagens tredje fråga lyder alltså: Kan vi inte bara sluta att bry oss om saken?

Som vanligt har vi inga svar på nånting.

Inte ens på frågan om det verkligen räcker att ha en åsikt om Israel vilken som helst för att vara antisemit.

Jycken? Bra fråga. Den ska ut.

Hoppsan...

2009-08-24T09:55:00.006+02:00

Anledningen stavas nervositet. Visst, vi har morgondoppat oss i en allt snedare sol, och jycken tog matten på promenad och ungarna kom i väg. Och mokabyggaren har gått het. Och vi borde göra saker. Så vi borde alltså inte göra om layouten på vår jämmerdalsblogg för vad spelar det för roll. Men vi har bara en sak i huvudet (nåja, vi tänker som vanligt på en annan sak ungefär var tredje sekund): nämligen mantrat "Glöm aldrig Gefle" eftersom det står på spel på Strömvallen i kväll.

Egentligen borde Bajen bara köra över Gefle. Liksom en gång för alla. Visst?

PS. Barça ser bra ut även med Zlatan, om nu någon undrade.

Don’t play that song for me

2009-08-20T14:34:00.001+02:00

Helt absurt? Eller bara som det är?

I morse var det pang på rödbetan. Alla kidsen skulle i väg till höger och vänster för första gången på riktigt, utom äldste drasuten som tågluffar och befinner sig i riktning Paris för vidare transport London, om man får tro diverse rapporter, men inte bangade en annan för det. Nollsexfemton höll vi andan och dök i, och sen gällde det att få i sig en balja kaffe med dunder och brak.

Lustigt nog nynnade vi redan på väg uppför badstegen och hela vägen till kaffemaskinen på refrängen ”för hon har blommor i sitt hår”, vilket vi tog som intäkt för att vi trots allt inte var riktigt vakna än. Vi tyckte att det var så enormt lustigt att vi var tvungna att skriva en rad om det på denna plats.

Annars har vi skrapat husvägg, till tonerna av en Winnerbäck Greatest-cd som vi hittat på. Någon har förresten införskaffat två nya skrapor för dom som ”försvann” häromdagen, så vi kommer inte alltid undan.

Jycken? Har under dagens lopp haft fyra olika strumpor i käften som vi lagt på hög och som vi tolkar som ett försök att rubba våra cirklar som någon annan bestämt gäller.

Zlatan? Tja, i går vi glodde vi på burken på Barças generalmönstring mot Manchester City som inte fick någon människa att gråta av lycka. Vi är fast övertygade om att Barcelonas startelva förra säsongen var den historiskt sett bästa startelvan genom alla tider i alla världar hittills och till och med någonsin. Men även en sådan startelva kan ju behöva nytt blod. Kanske.

Om Zlatan eller Henry är ”sämst” i årets elva? Hugget som stucket.

Bajen? Det är som det är.

Hög tid att använda huvudet

2009-08-18T14:59:00.003+02:00

Morgondoppshysterin fortsätter och vi kör stenhårt med dyka i. Jycken, däremot, glömdes bort i villervallan, fast man kan ju tycka att nån annan kunde erinra sig att vi varit med jycke i fyra och ett halvt år. Kaffet? Lär vara bra mot demens, för det kom vi i alla fall ihåg.

Vi har skrapat en del husvägg, vilket måste vara ett slags guds straff för något, dock oklart vad.

Det finns ju en del att välja på.

I dag har vi dock valt att göra annat, emellanåt oklart vad.

Vi var naturligtvis på plats när Ellos drabbade Söderstadion, fattas bara, men yngste sonen behövde snabbslukad energi så vi fick klämma i oss en hamburgare på vägen och var fortfarande utanför världens elfte bästa fotbollsarena när det gäller publiktryck och stämning när Kentas sång dånade där inne, så följaktligen missade vi tokbanderollen som några tokar vecklade ut på norra stå om krigsförbrytaren Jackie Arklöv och som vi läst om i pressen och på hemsidor och inte fattat nånting av. Eller har vi förstått det rätt att det var menat som ett skämt? Att det finns en och annan riktig dåre runt Söderstadions sköna matta har vi lärt under årens lopp men inte riktigt att alla skruvar lossnat.

Hur som helst och subjektivt sett stod Bajen upp därute på planen – och objektivt sett borde de grönvita heroerna varit i pole position i paus, fast någonting sade oss att ett resultat aldrig ljuger, särskilt som en så kallad solnatattare och en bollartist tillika förbundskaptensfavorit (just det, Lagerbäck var på plats) stod för två klassmål som fick Rami att se ut som en flaxande stenstod. I andra halvlek var det inte mycket snack om saken eftersom Bajen trycktes ner i banan och vårdade bollen ungefär en sekund åt gången, men hoppet levde tills domaren som tydligen alltid ska straffa Bajen mot ellos (yepp, det var samma lirare som blåste straff i första omgången i våras…) trädde in i handlingarna.

En annan sak som vi redan tidigare visste men som tydligt accentuerades när bytet väl kom var att Nathan inte ska ha bollen på fötterna – men på huvudet! Det blev ju en och annan luftpastej när han kom in, men vad spelade det för roll: han vann ju varenda duell där uppe.

Vi tycker dock att Bajen var värt en poäng – trots massiv ellosdominans i andra innan domaren blandade sig i och Rafael strax därefter reducerade och Bajen plötsligt höll i taktpinnen och Söderstadion gjorde skäl för sin rankningsplats bland världens alla arenor.

Nathans skalle var naturligtvis på plats när Rafael spräckte sin nolla och snyggt rullade in Bajens tvåa bakom Covic, som nu vet hur det känns att bli kallad bland annat ”Lee Baxter”. (Fast vi gav honom faktiskt en väl avvägd avmätt applåd när han tog plats i buren inför andra halvlek.)

Vi tror fortsättningsvis på Rafael. Vi tycker oss ha sett potentialen och vi tror dessutom på att han kan bli nåt och att han kommit på att man inte måste sätta bollen i krysset för att det ska räknas som mål. Och vi tror därmed på Sebastian som spets på mittfältet.

För övriga lag i länet konstaterar vi att ett ligger där det bör och ett inte. BP har vi faktiskt ingen riktig koll på, förutom att de borde ligga någonstans där nere ett gäng placeringar nedanför Bajen.

Och det gör dom ju nu inte.

Och nu flåsar dessutom makrillarna Bajen i nacken…

Vi har för övrigt fått tillökning i familjen. Vi ska återkomma i saken när allt satt sig. För i morgon drar alla som får och måste åstad till respektive plugg.

Nu ska vi göra annat, oklart vad.

Här kommer en gammal favorit i dessa ångesttider:

I used to cry but now I hold my head up high

2009-08-10T17:12:00.007+02:00

Excuse me, do you know how to kill a fish?

Vi har gått ut på kaféets brygga för att glo på vattnet när en ung glad japan med metspö i handen tilltalar oss. Hans lika unga syster, fästmö, fru, älskarinna eller studiekamrat, sånt är svårt att veta, har också ett metspö i handen, biter sig i läppen och studerar oroligt det guppande flötet. Well, säger jag och ler tillbaka, man får knäcka nacken på den, som jag illustrerar med en knäcka nacken-rörelse med händerna, eller också får man använda en kniv. Jag drar med fingrarna längs min egen hals för tydlighets skull. Den glada japanen lägger ifrån sig metspöt och tar upp en konsumkasse som är fastknuten i bryggan. Där finns en 30 centimeters abborre som sprattlar för livet. Nice, säger jag. Japanen fiskar upp fisken, håller fram den mot mig med glada nickningar och jag glor in i munnen på den gapande fisken. Well, säger jag, tar ett steg tillbaka och skakar på huvudet, har man fångat en fisk får man också döda den. That’s the law. Japanen ler vänligt men besviket, lägger tillbaka fisken i kassen, knyter fast den i bryggan och återgår till metandet. Jag och jycken går vidare.

På udden har någon dåre klottrat på berget. Jag kan inte låta bli att fantisera om att jag slår in pannbenet på skithögen. För att inte tala om alla jävlar som lämnar skiten efter sig. Precis som om dom vore hemma, tänker jag.

Men snart är det höst.

Förlustmatchen mot Helsingborg var möjligen ett steg bakåt men ett fall framåt. Det gick inte att klaga på inställningen, och med lite bättre skärpa och precision, vilket Henkeborg besatt utan den gamle, hade Bajen vunnit eller i värsta fall kryssat, och vi bjöd trots allt de grönvita heroerna på en varm applåd efteråt och begrundade på vägen över Skanstullsbron Freddys stolpträff i 94:e. Derbyt mot jurgårn, som vi genomled i tv-soffan under ibland idogt svärjande, fick vi därför för oss handlade om gudomlig rättvisa när vi till slut konstaterade att ett självmål som för en gångs skull hamnade i rätt mål avgjorde. Första halvlek var en miserabel holmgång, där motståndarna inte lyckades knäcka nollan enbart för att de i grunden är så mycket sämre. I andra halvlek var det inte så mycket att snacka om, även om man vet att en av alla miljoner pastejer från mittlinjen mot straffområdet kan dimpa fel och att tiden ibland känns som om den står still. Fotboll är, för den fåkunnige, ett av de få tillfällen då tiden faktiskt kan stå still och få den nagelbitande fanatikern att förstå vad Einstein en gång i tiden menade. Tiden kan i och för sig också passa på att rusa fram och få klockan att följa med på tåget, vilket den gjort alltför ofta på senare tid på Söderstadion.

Hur som helst, vi fick andas ut tillsammans med yngste sonen, med Bajentröja, snygg halsduk och Hammarbytrollet i näven, och vi tyckte nog att Rafael höll måttet och att Haris gjorde skäl för lönen, trots att han i alla fall i första halvlek alltför ofta blev ensam i kampen om andrabollarna som damp ner lite här och var och någon nickspecialist är han ju inte. Trebarnsfarsan Rami gjorde vad han skulle med bravur: nämligen hålla nollan. Nathan har sin skalle att tacka för det mesta, har vi sedan länge insett, och han bör nog lära sig att så fort bollen är på marken klippa till direkt i stället för att ta emot, lägga till rätta, lägga fram bollen, lägga till rätta och sedan försöka skjuta.

Vad man än vill säga om Tony Gustavsson men när han inför matchstart hinner säga att matchen på läktaren har vi redan vunnit, nu gäller det att vinna den på planen också, så får han vårt fulla stöd. Vi hann inte avnjuta tifot till fullo, men det såg onekligen snyggt ut det som bildproducenten inte lyckades undvika. Att det lät mest och bäst det visste vi redan.

Vi borde för övrigt skrapa husvägg, men vi väljer att suga lite till på derbykaramellen.

Att vi inte skriver våra läsare på näsan om alla morgondopp beror på att de går som en dans. Men vi har också numera för vana att hoppa i under månens gång över vattenspegeln. 00.30 är en fantastisk tid att bada och en lyx som är få förunnat. Dessutom står tiden stilla den där tiondelen innan vi klyver vattenytan. Och tiondelen efter.

Och snart är det höst.

Men innan dess ska vi ta oss samman.

Mokabryggaren kallar.

Light has to shine, I said shine light

2009-08-02T21:21:00.005+02:00

Vilken dag. Morgondoppet gick för all del okej, och den där eländiga husväggen som vi borde ha börjat skrapa för drygt tre månader sen var faktiskt, hör och häpna, på tapeten eftersom vi tänkte passa på att samtidigt bättra på brännan eftersom det var sånt väder, men innan dess gick vi förbi vårt favvofik med, enligt gästboken, ”världens godaste bullar” och, enligt ”grabbarna från Odenplan” i samma gästbok, ”sjukt snygga servitriser”, vilket vi är böjda att hålla med om, och innan vi visste ordet av fick hjälpa till att plocka disk. I sju timmar. Lugn, FRA:s och Skatteverkets internetpejlare, vi skrev faktiskt upp oss i namnliggaren, som man numera måste ha utifall man får oväntat kafébesök.

Det var den dagen, som vi sköljde av oss med hjälp av ett snyggt dyk i böljan.

Så nu sitter vi här i den bortflyende solen och klämmer en, okej två, Åbro Sigill som vi tydligen glömt bort sen midsommar, upptäckte vi till vår ofantliga glädje. Jycken? Har vi skickat till grannens tomt för att lätta på trycket.

I går började vi som värsta kändisen helt plötsligt namedroppa offentliga personer. För den som tror att vi gjorde det för att få fler träffar med hjälp av Google vill vi bara tala om att om vi var intresserade av det skulle vi aldrig ha valt ”Göran Skytte” utan hellre ”världens största bröst”, för det har vi gjort förut och det gick bra. Men i dag fortsätter vi droppa namn. Nämligen en skön skådis med hjärtat på rätt ställe. För en gångs skull läste vi Aftonbladets rosa sidor, som nån vaniljbullsnarkoman lämnat kvar under bullfatet, med ett slags välbehag när vi såg bilden på Alexander Skarsgård och Zlatan i LA framför den blågula fanan med ”Hammarby” snyggt skrivet i det gula korset. Att Skarsgård junior lugnade ett konfunderat Barçagäng med att Bajen inte kommer att vara ett hot inom överskådlig framtid har vi överseende med. Det kan ju till och med vara så att det stämmer. Zlatan såg hur som helst glad ut, och Alexander såg cool ut.

I morgon är det alltså Söderstadion som gäller. Bägge brassarna och nye Vlado är med i 18-mannatruppen, som förstås ska bantas till 16 gubbar, men som det har sett ut ser vi gärna att de är med på tåget om så på bänken. Om vi förstått det hela rätt kan i värsta fall Bajen hamna på nedflyttningsplats och i så fall Helsingborg gå upp i serietopp. Men så illa kan det väl ändå inte gå?

Aprapå att plocka disk, och möjligen påverkad av Skarsgårds Bajenaktion i LA och ett vanvettigt hopp om att det kommer att gå bra, kom vi plötsligt på oss med att gå omkring med ett leende på läpparna bland häpna kafégäster och ”sjukt snygga servitriser” nynnande på en gammal slagdänga från ingenstans. Jakten på ett youtubeoriginal gick åt pipsvängen eftersom de tydligen av upphovs- eller andra löjliga skäl är förbjudna att glo på och lyssna till i jämmerdalens märkliga webbvärld, så ni får hålla till godo med nån jeppe som tydligen också helt plötsligt fick den här Cat Stevens-dängan på hjärnan, ni vet den där skäggiga liraren till poplåtssnickare med ögon som en katt och som behöll skägget och bytte religion och namn till typ Jösse. Risken finns förstås att jeppen som nu tar ton nu måste pröjsa en slant för sitt tilltag till nån oförvitlig upphovsrättsdödgrävare.

Med väggen bakom oss

2009-08-01T20:13:00.003+02:00

På väg hem från Henkeborg mötte vi äldste sonen vid Linköping C på väg med ett annat tåg destination Berlin och vidare utflykter i den europeiska häxkitteln under en månad, och vi vinkade febrilt i ett av SJ:s nedskitade fönster med mobilen i hand, och alldeles nyssens kom vi hem från Nynäshamn där vi lassat av övriga familjen som ska leka medeltid på Gotland i sex dar med två ton packning. Och för typ fem minuter sedan klöv vi solokvist den solfyllda spegelblanka kvällsljumna vattenytan på hemmaplan au naturel och det sista vi såg innan vi plumsade i och störde ron var vår spegelbild. Det sista vi gjorde var att dra in magen.

Sämre kan man ha det än att sitta med rufsigt hår på en gisten träbänk och höra mokabryggaren mullra med en, okej två, staropramen på kylning. Särskilt när man har den där eländiga väggen som man borde ha börjat skrapa för tre månader sen bakom ryggen. Jycken tycks vara på samma våglängd. Löpsk är hon också.

Vi fick en befängd tanke att på vinst och förlust kasta oss ut i Fjollträsknatten, det är ju sommarlördag gubevars, men sen kom vi på att just denna dag är det hart omöjligt att veta vem som man eventuellt kommer att stöta på och eventuellt kommer att stöta på oss. Skenet kan, som bekant, bedra.

Nästa år kan det, jag säger kan det, stå i Hammarbys grundläggande värderingar att klubben ska vara inte bara partipolitiskt utan även sexuellt obunden.

Att heteronormen är årets tema på Pride tycker vi är en intressant tanke. Alla är liksom med på tåget vare sig man vill eller inte, om vi förstått det hela rätt.

En annan intressant tanke är den som Göran Skytte förfäktar i dagens Svenskan. Nämligen att Pride börjar likna avgrundsvänstern när det begav sig. Att vi tycker den är intressant beror på att vi tycker att Göran Skytte, som enligt egen uppgift tillbringat veckan i talarstolen på Livets ords Europakonferens i Uppsala, fortfarande tillhör avgrundsvänstern.

Kaffet är urdrucket. Men den där första staropramen bör hålla runt nio och en halv grad nu.

Väggen

2009-07-31T18:50:00.002+02:00

Som sagt, glor på en husvägg som vi borde ha börjat skrapa för tre månader sen. Men just nu går det förstås inte: har en balja kaffe i ena och en tagg i andra handen. Och när som helst, inbillar vi oss, kan det börja regna.

Vilken sommar. Nyhetsinputen har dessutom i vanlig ordning varit till och från och av och på. (Vi noterade dock den nya epidemin på ett kvällsdrakslöp: ”Jacksons fans tar sina liv” och undrade förstås om Jacksons fans, precis som katten, också har nio liv.) Men att den enda spelaren som var kvar i Bajen som kunde slå en passning (okej, jag vet, han kunde slå dem sidledes och bakåt också, men i alla fall) numera spelar i BP ser vi däremot som ett tecken på att det var bättre förr. Vi insåg att något var på gång, eftersom det är såna spelidétider. Och vi noterar att Brommapojkarna tycks ha så pass solid ekonomi att man inte bara lånar honom säsongen ut utan också därefter skrivit ett tvåårskontrakt med den gode Mikkel Jensen, som skadad eller inte hängt med och gett Bajen ett slags stadga och tyngd och visdom – och viss dansk espri när det gäller att hantera en öl, som någon koko i Bajens publik tydligen inte har.

Vi saknar honom, trots att vi knappt sett honom på planen på ett tag. Själv får han återigen lira boll med Piñones Arce. Fast billiga Brommapojkarna är ju förstås ingen riktig konkurrent till Bajen. Och saknar säkert spelidé.

Eller har jag missförstått något?

Vi fortsätter att glo på husväggen, i brist på andra idéer. Jycken glor i sin tur på oss.

Lustigt nog var vi Helsingborg häromveckan. Ett av syskonbarnen, som kom förbi med en helgjuten single malt och som alldeles nyss sett barn nummer två komma till världen (bara bajare), såg Henke på håll, ungefär lika sommarorakad som en annan, som i samma ögonblick steg ur havet pyntad med sjögräs. Brännmaneter fanns det också i de upprörda vågorna, vilket yngste sonens hand blev varse. (I ett svagt ögonblick glodde vi för övrigt på en lokal skånsk löpsedel, som meddelade att Jacksons näsa försvunnit.)

Hur som helst, Henke är inte på plats på Söderstadion på måndag när Helsingborg står på menyn, men det är vi. Ska vi tro på att Vlado Zlojutro redan nu kastas in som frälsaren, vem det nu är? Och är bägge brassarna klara för spel? Och kommer Fredrik Söderström att vara på planen?

Bara för att det var bättre förr behöver det inte bli sämre i framtiden. Men just nu har vi liksom frusit fast. Vi glor på den där eländiga väggen. Kaffebaljan är tom, regnet tycks utebli, men jycken måste ut på udden.

Morgonblues i morgonrock

2009-07-21T06:44:00.005+02:00

Årets tidigaste morgondopp. Vi vaknade – och kunde inte somna om. Det blir så ibland när vi kommer till något slags insikt. Och nu sitter vi här och glor med en kopp kaffe och med jycken snarkande vid våra fötter.

En underbar julikväll, ett utsålt Söderstadion, den absoluta tabelljumbon på besök. Det kunde bara sluta på ett sätt.

Att det bara kunde sluta på ett sätt har allt pekat på under nu rätt lång tid.

Anledningen är naturligtvis att det under nu rätt lång tid saknats alla tillstymmelser till spelidé, kvalitet och hjärta.

Okej, det talas mycket om hjärta och spelidé och kvalitet men det är faktiskt inte samma sak som att det finns.

I går var som vanligt Hammarbys nummer 12 bäst. Alla andra var sämst.

Möjligen var någon lite mindre sämre än någon annan men på det hela taget var alla sämst.

Linus Hallenius fick debutera i den grönvita utstyrseln, som ett annat slags messias eller i brist på annat. Vi tänker inte säga något om honom mer än att han på något håll var till förväxling lik den andra forwarden där framme, till och med samma klonade hårband. Hallenius kanske kan bli något, men har ”spelat i ett lite annorlunda spelsystem den sista tiden än vi använder oss av”, säger vd Andersson på Bajens hemsida. Vad betyder det? Inte undra på att när vi väl föll i sömn drömde om ett Bajen med elva Freddy Söderberg.

Inte undra på att vi vaknade alldeles för tidigt.

Men det är klart, vi kunde ha drömt om ett Bajen med elva Fredrik Söderström i laget. Och alla lagkaptener.

Eller elva Nathan Paulse.

Sen förra året har Eguren, Petter, Paulinho, Lolo, Erkan och Charlie packat och dragit. Alla sex därframme. Och Sulan. Kvalitet och hjärta.

Mikkel Jensen kan fortfarande slå en passning med något slags tanke, men det kanske inte ingår i spelidén?

Vi stod där snett bakom östra målet och glodde glosögt. Yngste sonen sade ingenting, men han är ju fortfarande rätt ung även om han gjorde sin Söderstadiondebut i en annan oförglömlig 0–1-historia mot Örgryte för några år sedan. Äldste sonen kom däremot fram till samma sak som en annan. Mitt i andra halvlek, när Bajen fortfarande inte haft ett avslut på mål (det är kanske det som är spelidén?), sade vi med en mun: ”Fy fan vad jag saknar Fischbein.”

Allting var så mycket roligare då.

När sen Igor fick chansen men nickade bollen på sin egen mage kom verkligheten i kapp oss.

Elva spelare, alla var sämst – och ingen var ens rolig.

Det är kanske det som är spelidén?

Med halmhatten på

2009-06-20T15:25:00.004+02:00

I god ordning har vi firat midsommar. Fattas bara. Pyntandet av stången övervakades naturligtvis noga. Resultatet fick mycket väl godkänt även om antalet flaggor var färre än brukligt eftersom det internationella inslaget var mindre precis som stången. Ekologisk bärvodka och dito jordgubbar bar oss genom dagen som vi bland annat smyckade med ett antal högkvalitativa sillbitar som gästerna lagt mycken möda på till vår stora glädje och manifesterat i en av årets stora sånginsatser – ”Imbelupet glaset står på bräcklig fot…” – och en avrundande hetlevrad konjaksdiskussion i köket medan de som könsextremisterna framhärdar att kalla för det andra könet diskuterade gud vet vad i vardagsrummet avrundade det hela framåt morgonen, men innan vi slog igen butiken tog vi på egen hand en promenad nedför backen, hickade till, slog en drill och insöp tystnaden och droppandet från träd och buskar innan vi gick tillbaka och sa åt de översovande kidsen att nu var det dags att sätta punkt. Det är ju en dag i morgon också.

Och där är vi nu.

Och vi har inte ens ont i huvudet. (Hmm, första gången vi testade kombinationen ekologisk bärvodka och schyst konjak…)

Att Totte är tillbaka i Bajen ser vi också som glädjande. Att Lolo blivit dansk är ju mindre kul eller nåt. Men av det där sköna mittfältet som glatt oss ett antal år finns ju faktiskt ingenting kvar, så vi ser den förlusten som ett tecken på att något nytt är på gång. Det är ju faktiskt väldigt enkelt: nånting nytt måste ju komma… Eller hur?

Det räknas tydligen med att Emil försvinner. Vi får se.

Charlie Davies får ju för sin del, och än så länge, inte så många chanser att visa upp sig där nere i de sydafrikanska bikuporna. Och det är ju bra.

Annars vetifan.

Snart ska vi sätta fart ut på skäret. Hängmattan är paxad. Men innan vi för en tid tar den i besittning på heltid ska vi sitta ett par dar på klipporna och ljuga ihop ett antal fantasifulla skrönor med vår gode vän regissören tillika halvgaisarn medan solen försvinner bakom Möja.

Sämre kan man ha det.

Kärlekens ansikten och den talande tystnaden

2009-06-04T23:35:00.004+02:00

Yes, vi hade tänkt ta tag i hela skiten, men Aftonbladets löpsedel ”Bildextra: Här masserar polis naken kvinna” fick oss på andra tankar. Vilka tänker vi inte tala om, men så mycket tillstår vi att vi (ja, vi vet, vi borde veta bättre) tappade hakan, särskilt med tanke på Expressens matta löp som lockade med bildextra om vår stackars blivande kung. Vi hade också funderingar på kvällsdopp när vi väl kom hem, för det har vi ändå kommit igång med, men någonting fick oss ännu en gång på andra tankar. En ledtråd? Vädret slog till.

Man skulle kunna tro att Bajens vårsäsong borde föda stora tankar om stora ting, men vi har mest känt oss utlämnade och i sticket. Därav den talande tystnaden. Nog har vi tänkt, men vad lämpar sig inte att sätta på pränt.

Jo, det gör det nog, men vi erkänner: vi har inte kunnat få till det.

Dessutom har vi inte orkat.

Vi var på Camp Nou för ett par veckor sedan efter en kort men intensiv tågluff. Vi var nittiosex tusen. Drygt. Inklusive äldste sonen. Inte nog med det: ett kort ögonblick, efter Eto’os 2–1-mål, hade vi ögonkontakt med målskytten. Dessutom var, snyft, Eguren på planen och höll hygglig koll på Messi och grabbarna, även om 3–1-ledningen tretton minuter före full tid såg klockren ut för Barça. En minut in på tilläggstid var L'equip blaugrana fortfarande mästare – till vår och alla andras stora glädje – när Lloriente mästerligt kvitterade för Villarreal till 3–3. Nittiosextusen tappade hakor, och Puyol såg ut att börja gråta… men vi älskade varenda sekund av underhållningen.

Sen käkade vi tapas medan natten föll.

Sen åkte vi hem genom EU under diverse turer, kastade av oss ryggan, tog tricken till Söderstadion och såg Bajen kämpa ned MFF med 1–0 efter ett klassmål av Charlie. Underhållningsvärdet var av ett helt annat slag, kunde vi konstatera. Men vi kom också fram till att fotboll (för vilken gång i ordningen?) inte bara är underhållning. Och vi älskade Traore som visade vägen.

Sen såg vi Bajen spela noll noll mot HBK. I en match där båda lagen lät sekunderna ticka iväg vid inkast, frisparkar, insparkar… Ett tag trodde vi att det var Gefle som mötte Gefle. Men fotboll är ju inte bara underhållning. Kom vi fram till.

Sen var vi på Råttsunda och konstaterade för tusende gången eller lika många gånger som de ägnat sig åt det de senaste åren att Hammarbys spelare inte kan kasta inkast. Man kan aldrig någonsin ha tränat den detaljen. Möjligen tror Tony att han delegerat den uppgiften till någon annan, men det måste i så fall ha varit till Thom Åhlund. Och det är inte alls omöjligt, med tanke på hur bra det går för ungdomslagen.

Vi hade förresten tänkt och närmast lovat att aldrig mer gå på ett derby där. Men vi såg oss så illa tvungna.

Det är såna tider.

Eftersom ”Bajensupportrar” envisas med att tända bengaler och skjuta raketer minskar klubbens publikintäkter i derbyna, som man nu får stålar för även på "bortaplan". Det vet alla som kan tänka. Och då talar vi inte om böter och andra straff som kostar på. Dessutom, om man får tro hemsidans rapport från medlemsmötet häromdagen, hade klubben räknat med att ”bli av med ytterligare tre spelarkontrakt under vinterns transferfönster.
– Översatt i pengar blir det förlust med fem miljoner kronor, sa Michael Andersson med hänvisning till de två nämnda faktorerna.”

Vilka tre spelarkontrakt hade man räknat med att bli av med? Och hur räknar man då? Och: Hade man räknat med det redan när budgeten lades?

Varning!

2009-05-28T15:20:00.004+02:00

Vi funderar starkt på att återkomma här till och från – och gärna med fokus på det väsentliga. Bara så ni vet.

Dit...

2009-05-18T15:38:00.002+02:00

Tro’t eller ej men vi är på banan igen. Eller nåt sånt. Och vi längtar redan tillbaka. Trots gårdagskvällens batalj på Söderstadion.

Somt går utanför allt annat. Som att tågluffa vid mogen ålder med sonen som är i samma ålder som en annan när det begav sig för xx antal år sedan. Okej, den här gången körde vi liggvagn alla nätter, för numera behöver man sträcka ut sin halvtrötta lekamen även om sömnen inte alltid infinner sig, och vi höll igen på vinbuteljerna genom att köpa med oss små. Odören var hur som helst densamma; vi var alldeles för stolta för att byta strumpor en enda gång.

Paris var sig likt och som man kan både ha och mista, för att inte tala om det skamlösa priset för ett glas öl. Uppe till höger om Sacré-Coeur såg vi inte mindre än två Toulouse-Lautrec. Tyckte nog att Eiffeltornet lutade en aning där vi satt och tog igen oss ett antal timmar senare efter att ha gått oss igenom diverse måsten. Någon (en alban?) påkallade vår uppmärksamhet genom att hitta en guldring vid våra fötter som han ville erbjuda oss, en annan (en italienare?) påkallade vår uppmärksamhet genom ett bilfönster. Han var modedirektör på Versace på väg hem till Milano från en modemässa och ville ge oss en present och fina kläder som han ville bli av med. Det var ju snällt, men iklädd världens snyggaste solbrillor var det en enkel match att säga nej tack.

Quasimodo såg vi inte till.

Nästa morgon satt vi uppe bland Pyrenéerna och väntade på en ersättningsbuss vid en övergiven tågstation bland snöklädda toppar mitt ute i ingenstans. Det var vi och en indier, som vankade oroligt fram och tillbaka. Vid en skön kurva låg för övrigt en hel långtradare nedanför i det strida vattnet.

Sen var vi plötsligt i Spanien, och lika plötsligt var allting så mycket enklare. Plötsligt förstod man vad folk ville, och lika plötsligt förstod folk vad man ville.

Och sen var vi i Barcelona…

…där vi tappade räkningen på alla tapas och minst en paella om dan (för att inte tala om kaffet)…

…och landade till slut på Camp Nou...

På banan faktiskt, och snart på tåget

2009-05-04T16:22:00.002+02:00

Det har varit tunt med oomkullrunkeliga sanningar här ett tag. Och, jo, kaffe har druckits, jycken har promenerats och en och annan tagg har fimpats både här och där och på den gistna träbänken i högkaratig vår.

En och annan match har också upplevts.

Änglarna på Söderstadion var en resa bara den där språkförbistringen i det nykomponerade mittbacksparet Igor–Monday satte hjärtat i typ halsgropen första kvarten, men till slut vi tyckte nog att en pinne hade varit på plats om man ser till vissa bitar men kanske inte till helheten. Makrillarna borta var till helheten sett tre värt pinnar för Bajen, men vissa bitar gjorde att det blev en. Vi utlovar bättre analyser vad det lider, men både helheten och bitarna har ställt till det. Vi är, trots att vi ibland inte trott det, inte mer än människa.

Sen såg vi Barça ta sig an Real på dumburken, efter ett berg av grädde till tysk fintårta samma dag som äldste sonen för första gången kunde styra stegen mot systemet om han velat. Vi var i princip tårögda mest hela tiden, både när vi mindes första gången vi såg honom och när vi såg matchen, som vi såg med sonen, vilket sätter saker i perspektiv, jag lovar.

Sen har vi avslutat ett kapitel i konsten att dra strån till stacken, vilket avrundades med ”…så jävla bacon”. Som vanligt funderar vi på vad vi ska bli.

Inget nytt under solen, alltså.

Men styrpulpeten är i sjön, bara en sån sak.

Om två dagar stiger vi på tåget till Barcelona med interrailpåse runt halsen. Vi är två, med äldste sonen. Om sex dagar sitter vi på Camp Nou. Om vi räknat rätt kan matchen mot Villarreal bli guldmatchen, om Valencia gör jobbet mot Real dan innan. Vi ska på något sätt göra oss påminda när Eguren remmar förbi där nere i grytan på jakt efter nån av alla 1,69-snubbarna att försöka sno bollen av, vilket vi starkt ifrågasätter går ens för den gode Sebastián.

Möjligen kommer vi också att passa på att ta årets första morgondopp, glo på den där halvt nedsmälta kyrkan och på vägen mellan byte av tåg och station för vidare befordran ta oss tid att vinka till Quasimodo.

Karaktär är också ett bra ord

2009-04-23T11:17:00.003+02:00

Aaah, vi har alldeles nyssens låtit mokabryggaren jobba dubbla pass, och sugit på karamellen lite extra har vi också tagit oss för (både före, efter och till och med under morgonpromenaden med jycken där vi så sakteliga upptinade av tilltagande vårsol njöt av en tagg och den grönvita armén av vitsippor som med expressfart tar över längs vägen mot udden), för holmgångar mot lag i trakten är alltid något litet extra bedövande ångestframkallande, det är ett oomkullrunkeligt faktum, och vinner man – ja, då få man suga på karamellen lite extra, flera dagar faktiskt, det är tillåtet. Inte ens ännu en domares försök att på olika sätt stoppa årets Bajen fungerade, fast vi hade unnat Nathan Paulse att komma med i målprotokollet för det var han värd, och 4–1 speglade matchen bra mycket bättre än 3–1.

I går kväll domnade vi under det idoga karamellsugandet bort en stund framför dumburken eftersom vi på vägen till yngste sonens trumlektion lyssnade på bilradion och en ”toppmatch” i allsvenskan, och hemma tänkte vi att vi skulle kasta det berömda getögat en stund på andra halvlek ifråga medan vi passade på att ta igen oss på sofflocket, för det behöver vi. Vad som är en ”toppmatch” är därmed inte oomkullrunkeligt, blev vi snart varse. Ellos mot de himmelsblå var enligt vår mening och så länge vi var med en fullständigt värdelös, genomusel historia. Så det så. Bara så ni vet.

När vi sedan vaknade när domaren blåste av pinan bytte vi kanal och gick i gång på Barça mot Sevilla till den grad att vi blev tvungna att gå på Staropramenjakt i skafferiet, och vi vill inte gör några jämförelser i övrigt men vi har nog bestämt oss för att tjacka en Iniestatröja att bära när vi om ett par veckor är på plats för att med grönvit halsduk hålla upp vår ”Det finns bara en Sebastian Eguren”-skylt.

För övrigt måste det vara skönt att basa över ett lag där den med god marginal absolut sämsta spelaren i startelvan heter Thierry Henry.

Riktigt där är ännu inte Tony Gustavsson med sitt lagbygge, och vi har så smått börjat förstå att det så kan förbli. Efter derbytriumfen är det väl inte mycket att orda om. Men ska vi lyfta fram någon enskild prestation får det bli Lolos sköna 30-meters kalasmacka till Charlie som bytt kant och som med näsan mot målet tog emot den med känsla och gjorde det han skulle: utmanade stenstodsfyndet till ytterback från Örebro och dunkade in den i bortre. Förra gången Charlie gjorde det han nu gjorde (och nu talar vi om 2–0-derbyt förra säsongen) gjorde han det på andra kanten och avslutade distinkt med högern. Nu lät han alltså vänstern tala. Vilket vi njuter av ännu mer.

Att vi fortfarande suger på karamellen kan ha att göra med att vi ska till Söderstadion i kväll. Visserligen har Bajen haft det hyggligt lätt på senare på hemmaplan mot de så kallade änglarna från rikets baksida, och vi minns särskilt en första halvlek för ett par år sedan som slutade 3–0 och då vi faktiskt på fullt allvar trodde att Barça och Bajen bytt Uniceftröjor med varandra för så bra var det innan brötgänget fick matchen dit dom ville genom att börja skyffla upp bollen i luften och armbåga sig fram och hyfsade slutsiffrorna till 3–1.

Men det var då det.

Vi suger som sagt fortfarande på karamellen men vågar inte dra några som helst slutsatser av derbyvinsten eller besvara frågan om hur bra årets allsvenska är eller om Bajen redan mött seriens sämsta lag. Eller i premiären det bästa.

Däremot är vi glada över att de grönvita heroerna visar något som vi vill kalla karaktär. För att inte tala om Mikkel.

Nu talar mokabryggaren till oss.

Så är det

2009-04-15T12:28:00.003+02:00

Här ute pågår våren. Kaffe, en tagg, jycken snarkar. Än håller den gistna träbänken. Därinne står radion på. Det pågår nåt slags ekonomisk debatt.

I morgon...

2009-04-14T11:23:00.002+02:00

Vi håller i vanlig ordning på att ta oss samman. Eftersom Gefle inte kom över mittlinjen de första tio minuterna i den allsvenska hemmapremiären på Söderstadion mot ett energifyllt framochtillbakapassande Bajen förstod vi att det kunde gå åt helvete. En 38-årig Hasse Berggren är kanske vad Bajen behöver. Det här kan ju bli en säsong där Bajen bara måste vinna vissa matcher. Men man var inte beredd att göra jobbet i första hemmamatchen, trots solindränkt och röststark inramning och Sulan på planen i halvtid. Nummer 12 var bäst, så är det, och Sulan. Vi skulle gilla om de andra elva är bättre på att göra jobbet.

Krattat

2009-04-11T15:15:00.002+02:00

Hur vet man att det är vår? Enkelt. Våra bärfisar vid trädgårdsdörren har lockats fram av värmen, kopplat ihop sig och ägnar sig ohämmat åt orgier i solen. Själva har vi druckit kaffe på den gistna träbänken. Och jycken, som fick sig morgonduvningen runt udden av dottern? Befinner sig inomhus för att finna svalka.

I natt vaknade vi mitt i (hade drömt något mysko om allsvenskan och ÖSK, fråga mig inte varför, fråga mig inte vad, allt är ett töcken) och blev tvungna att tassa ut i månskenet och tända en tagg innan vi kunde fånga sovtåget på nytt. Vackert var det.

Våren är glädjens tid, på olika sätt, och det går att njuta av den, på olika sätt. Just nu leder ett bröt- och benknäckargäng från Sveriges baksida över ett onämnbart gäng från trakten med 4–0, och det är bara halvtid. Sånt gläder naturligtvis. Annars laddar vi naturligtvis för morgondagens äkta vårstartskott. Möjligen kommer vi inte att knalla med den stora sköna grönvita massan över bron till undersköna Söderstadion för vi har bestämt träff med en kumpan i muttern för att ladda på sedvanligt sätt. Det vill säga som sig bör när vi inte har kidsen med, för de fick inga biljetter.

Vad känner vi? En naturlig oro. En viss ångest. En stor glädje. Och en massa tillförsikt. Man är ju inte mer än människa.

Uppladdning

2009-04-09T13:45:00.003+02:00

I dag är det kalasdag i familjen, så vi har inte tid att sitta här och knacka ner några sanningar. Lustigt nog får dottern numera övningsköra legalt.

Men vi tänkte bara tala om att…
Sicket mål! Messis, Eto’os, Sennas, Tevez och Adebayors i all ära, men veckans pärla (och årets mål?) var Emils mot Ellos och som fick vårkänslorna att löpa amok. I övrigt går det bra att konstatera att allsvenska resultat tycks handla om vem som får en straff och varför. Inget lag tycks ha kunskap nog att göra vanliga hederliga spelmål utan får enbart lita på att någon kan spela döende svanen i straffområdet för att kunna sätta dit den. Eller ta med sig bollen med handen och inte bli avblåst. Och få tre poäng.

Ja, förutom Gais, som pytsade in fem, och Örgryte, som inte hade mycket för det.

Och Bajen. Som dock fick två straffar mot sig eftersom man nu ledde med 1–0, och det får man inte göra ostraffat.

Med tanke på spelbilden var kanske en poäng bra nere i Borås. Med tanke på den undersköna inramningen får vi hoppas att alla andra klubbar inser värdet av grönvit skönsång på läktaren och kommer överens med Hammarby om hur kostnaderna för bortasupportrarna ska fördelas.

Vi har kastat ett halvt getöga på vissa premiärdrabbningar för att kunna utläsa tendenser. På Råsunda utspelades ett sömnpiller mellan tjugotvå träben. På Stadion var det ännu värre. På Olympia såg det emellanåt riktigt underhållande ut på några fötter. På Gamla Ullevi var det rätt mycket fart och fläkt men med högst oklar kvalitet. Och på Borås arena blev vi understundom trots allt glatt överraskade. Vi erkänner: vi var en smula oroliga. Därmed inte sagt att vi inte längre är oroliga, för det är vi, men vi är inte längre enbart oroliga.

Mellan tårtor och presenter och påtåren laddar vi för fullt för Söderstadion på söndag. En sak till: Att yra nåt om att aldrig glömma Gefle känns i år mest patetiskt. För årets Bajen vet nog vad som gäller.

Först ut!

2009-04-04T10:50:00.006+02:00

Äntligen! Elitserien drar i gång!
Nä vad är detta, vi menar förstås allsvenskan.
Det är någonting i luften i dag igen. Otroligt! Kaffemuggen gick i grönt och vitt! Och den gistna träbänken tycks hålla för ännu en säsong smekt av sol och vinden som kommer in från sydväst.
Jycken snarkar. Ungarna är satta på tidigt morgontåg till farmorn och ordentligt avvinkade, och det var faktiskt en och annan grönvit själ på plats runt om som skulle med tågen till Ellosland och som matchade yngste sonens fina halsduk. Alldeles strax ska vi snarka vi med en stund innan vi ska dra strån till stacken. När vi gör det ska vi låta dumburken stå på. Möjligen får vi anledning att jubla. I värsta fall kan det gå som vi misstänker.

Vad misstänker vi? Nä, vi tar inte ut något i förskott. Vi tar en match i taget.

Åter ljuset i tunneln

2009-04-02T21:46:00.001+02:00

Nyss hemkommen från begynnande månskenspromenix med jycken kan vi inte annat än konstatera att det luktade vår. Och att ljuset hängde i så gott det kunde rätt länge. Och att vi ler en smula.

Från udden luktade det naturligtvis rök: över noll grader så går tonårsgrillarna igång. Fast skränet är det tydligen för kallt för.

Har det hänt nåt annars, såhär en torsdag mitt i allt? Äldste sonen blev arg som ett bi när dom ändrade hans knegarschema till enbart omöjligt snortidig uppgång och sa att då får det vara när dom inte ville lyssna på honom utan istället sa att det är sådana tider och det är många som vill ha jobb, vilket vi anser att han gjorde rätt i; Dottern jobbar och står i med pluggandet och allt annat och fick skjuts i morse för att vara i god tid till matteprovet men fick lämna mamma och bil stående mitt i livligt trafikerad korsning med soppatorsk och hitta en lämplig buss och kom en halvtimme försent men hann bli klar i tid med provet och med allt annat som hon ska göra, vilket gläder oss alldeles förbannat; Yngste sonen har under dagen haft tre trumkonserter i AB fd kommunala musikskolans regi från tio i morse till åtta på kvällen och dessutom hunnit med veckans lektion i piano och följt med oss till stan och tillbaka och lyssnar nu på hög volle halvvägs ur kläderna ner i bingen på ”Skönast är ändå gamla Hammarby”, vilket får oss att taktfast nynna med; Jycken tycks fullständigt skita i att hon skar sig i tassen, för på något annat sätt kan vi inte tolka hennes bångstyriga rännande under promenixen i det begynnande månskenet och andra under dagens soliga lopp, vilket vi njutit av; Matten lyckades få hem sig själv och bil efter en runda till närmaste mack med dunken och har sedan dess som vanligt haft fullt upp, vilket som vanligt inte förvånar oss.

Och vad har vi gjort? Förutom att upprätthålla könsmaktsoordningen? Försökt koncentrera oss på att få snurr på det hela, naturligtvis bälgat i oss kaffe och alldeles nyss en, okej två, starobno och samtidigt lyckats räkna ut att vi missar Bajens uppläxning av Kalmar på Söderstadion, för då är vi inte här. Då är vi på väg till Camp Nou för att se Eguren försöka ta bollen från Messi.

Oomkullrunkeligt nog

2009-04-01T12:38:00.002+02:00

Det är någonting därute som påminner om vår. Jycken, till exempel, har skurit sig i tassen under sina berusande irrfärder genom doftrika snår och rådjurs- och ölflasksbuskage och har den fint förbandad i väntan på att vi ska införskaffa en ny tratt att ha runt skallen för att tassen ska få luft och inte ständigt bli slickad. Så fort matten använt bilen färdigt ska vi ta tag i saken. Under tiden dricker vi naturligtvis kaffe och funderar och lyssnar på diverse bevingade krabater som tränger igenom Europavägsbruset. Vilket vi ändå tar till oss eftersom det betyder att vinden kommer in från sydväst…

Genrepet i söndags på Söderstadion gav, för att vara explicit, inga svar alls. Är vår ståndpunkt. Möjligen var det en hygglig match av Bajen, om nu motståndet verkligen var något att räkna med eftersom det hade en gammal landslagshjälte och granitkäke där framme (som dock såg ut att ta det lilla lugna eller nåt), men vi erkänner att vi numera tycks ha tappat all känsla för vad som är bra och vad som inte är det på en fotbollsplan med grönvitt intresse. Vi efterlyser något, frågan är bara vad.

Vågar vi sätta det på pränt?

Kanske är det så enkelt som att vi behöver ett par nya bajenglasögon, eftersom dom andra fortsatt är bortssupna? Eller nåt.

Hur som helst, det känns som om det finns sex sju lag i allsvenskan som Bajen ska kunna slå eller spela oavgjort mot – om inga grönvita misstag begås och vi får typ en frispark i schyst läge och Lolo tar den och ingen annan. De övriga lagen gör det ont att ens spekulera över ett resultat mot. Möjligen är det mot dem som Charlie ska sätta fart och komma till skott – och med dem och med näsan åt rätt håll också få snurr på Maic och Simon och till och med Haris eftersom vi behöver få snurr på mitten och framför allt på kanterna.

Så är det: Vi saknar farten.

På lördag kan dock Bajen koppla ett litet men dock grepp om Lennart Johanssons pokal. Det kan också vara så att motståndarna gör detsamma. Ellos väntar nämligen på bortaplan för de grönvita heroerna, och motståndarna är tämligen unisont utsedda till guldfavoriter av alla allsvenska tränare, inklusive vår egen Tony (och nästan av alla andra medietyckare, som iofs aldrig brukar ha ett rätt när det är dags att summera). Man kan alltså se det som att guldstriden i allsvenskan kan avgöras redan i säsongens första match. Snacka om planering av matchprogrammet.

Första målet? Igor Armas knoppar in säsongens första hörna efter 3.26.

Allvarligt talat: det är ett oomkullrunkeligt faktum att det är ett slags vår därute, men att vi dricker kaffe och inte riktigt vet vad vi ska tro om Bajen.

Och bara så ni vet: Vi har utsett ordet ”oomkullrunkeligt” till vårens vackraste ledstjärna i språket och ett sätt att ta strid mot förflackningen, bonushysterin, anglicismerna, depressionen, alliansen och vår grönvita oro över sakerna tillstånd.

Och om ni inte visste det redan innan: "...och det får man göra om man inte kan vinna på annat sätt."

”Jag vill fundera på det här”

2009-03-26T14:23:00.003+01:00

Det kanske är vår i luften.

Om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….

Vi har hällt i oss kaffe. En sak till: att gå ut med jycken kan ha sina sidor. Fråga matten, som gjorde det i kylan i går kväll. På vägen försvann mobilen. Ingen vet hur. Så i morse klev runt i samma spår, och bortanför äppellundarna satt en man och glassade i den begynnande solen och sa när han såg oss och jycken vilset ströva omkring och glo i backen: ”Har ni tappat en telefon?”

Sen åkte vi med äldsta sonen för att reklamera dotterns sedan en vecka införskaffade mobil, vars skärm fått spel. Närå, den ska skickas in och kollas och gud vet allt som kan ha hänt som gör att garantin inte gäller och räkna med tre veckor och sen får vi se. Att äldste sonen tar hand om dylika diskussioner med pulloverklädda typer bakom disken beror på att han kan allt om konsumentköpslagen. Det kan behövas: den här nissen tycks inte ha insett att han och elektronikkedjan är på väg att missa några presumtiva kunder för alltid. Jag menar, en kedja som vi sen ett tag bojkottar har just gått i konken, så…

Sen körde vi sonen till kneget och tog oss hem för att ta igen oss och sitta på den gistna träbänken och glassa i solen. Otroligt. En tagg. Och kaffe därtill. Glasvegas på spelarn. Ännu en kaffe. Vi blundade.

Vi passade naturligtvis på att fundera över det här med att ”om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….

Mer kan man inte göra än att fundera på saken.

Bajenbrickorna? Fortfarande spårlöst försvunna. Vi kanske ska ta en ny promenad med jycken och vilset ströva omkring och glo i backen. Det kan ju dyka upp nån lirare som säger ”Haru tappat ett par schysta bajenbrillor?”

Annars har vi ett bra tag inte gjort annat än dragit strån till stacken. Vi är rätt så körda i botten. Trött är bara förnamnet. Snudd på less. Vi orkar inte ens reta upp oss på till exempel dom som skor sig på försvunna AMF-pensioner eller tömda bankkonton som den naturligaste sak i världen. Det är ju inget nytt under solen direkt, det är ju alltid samma gäng, och det är ju ändå ingen som är intresserad av att göra revolution. Nä, vi skulle behöva en kickstart i jämmerdalen. Vi hoppas naturligtvis på snabba ryck, men i värsta fall: Kan Söderstadion på söndag ge oss vad vi behöver?

Till dess passar vi på att sitta en stund i solen och blunda.

Ett i minne

2009-03-15T13:20:00.004+01:00

I går öppnade vi väl hemma från utflykten till Torvalla IP en dunk rödtjut och tuggade välhängd biff från ekologisk rättvisemärkt och glad ko med svarta bönröran till med imixat chilifrön och rödlök samt diverse andra tillbehör, som att såsen får sig en försvarlig skvätt kubarom som bas och vars distinkta smak det sedan handlar om att kalibrera med hjälp av kryddor, salt, socker, vinäger, smör, grönpeppar, senap, lingonsylt und so weiter för att få den rätta tatchen och ett himmelskt aaaah från alla munnar när allt är på plats på tallriken. Och hela familjen på plats runt bordet en lördagskväll, bara en sån sak. Lite kd-varning, om man ska vara ärlig. Vi drog nåt gayskämt, ovanför barnens huvud förstås, för att vara på den säkra sidan.

Sen var det förstås melodifestivalen som hägrade. Vi ställde upp, sjasade ner jycken och tog plats i soffan.

För en gångs skull vann rätt låt. Inte nog med det: låt nummer 2 kom dessutom tvåa. Övriga familjen höll inte med. Kvinnan gjorde sig dessutom lustig över att en annan tyckte att tvåan ”hade något att berätta”.

Sen letade vi upp plektrumet och kopplade in guran och mikrofonen och sedan ipoden till stereon, och yngste sonen, som fick välja repertoar helt enligt eget tycke och smak, tog ton. Med tanke på att dunken blivit åtskilligt lättare under resans gång höll vi tämligen god takt och så nära man kan komma rätt tonart. Det blev Hey hey my my, 800 grader, Staten och kapitalet (i den där moderna 80-talsversionen), Johnossis Man must dance, Rock the Casbah, Stay Free (där gick det åt helvete med besked, vi skyllde naturligtvis på plektrumet) och slutligen Imagine, där vi slutade att föra oväsen och tillsammans plinkade oss fram på pianot (Lite kd-varning igen. Eller friggebodito kanske).

Slutsats: yngste sonens musiksmak går från klarhet till klarhet och snart är melodifestivalens saga all.

Och i morse vaknade vi alldeles för tidigt av att någon efter bästa förmåga lirade Imagine på pianot.

Har man barn för att de ska förverkliga ens egna, något kantstötta drömmar? Inte omöjligt. Äldste sonen ska bli minst mångmiljonär och statsminister, dottern minst konstnär och statsminister och yngste sonen ska forfarande bli fotbollsproffs, rockmusiker och minst statsminister. Om vi får bestämma alltså.

Om utflykten till Torvalla IP när Gefle kom på besök kan man säga följande: Bajens anfallsspel ser minst sagt trubbigt ut. Det blev iofs bättre fart på fler fötter i andra halvlek, när en minst sagt osynlig Charlie lämnade plats åt en ovanligt aktiv och stark i bollmottagningen Nathan, men sistapassen tycks vara ett kapitel för sig, och på alla fötter: ska den smekas fram fem meter blir det en tvåhundrameterskanon; ska den slås med kraft blir det en tvåmeterspetning. Varför?

Vi stod så till eftersom vi flyttade på oss att vi att i bägge halvlekarna hade Igor Armas så långt bort från oss man kan tänka sig eftersom vi ville avnjuta alla tänkta mål på nära håll, men vi tyckte allt att han fortsätter att göra rätt. Försvarsspelet var över lag stabilt, och ska man tro något av vad vi hittills sett så kan det bli rätt många 0–0-fajter så länge ingen gör något individuellt misstag.

Om sen Lolo får ett frisparksläge per match vinner vi. Som på Torvalla i går.

Kul? Tja…

Tiden går, för övrigt. Men att man glömmer allt är inte sant. Var en stund på kalas häromveckan, en god kumpan från tidig grundskola som vi tyvärr ser alltför sällan (typ i tioårscykler) fyllde jämnt. Om det finns mycket att säga, som att vi fortfarande kan telefonnumren till alla kumpaner när man gick i klass 2 men i princip inga andra nummer, men vi nöjer oss med det faktum att vi diggade loss en stund över gamla vax där varenda töjning fortfarande sitter som berget dom med.

Svenskt värre

2009-03-10T12:51:00.005+01:00

Lite på g. Desto mer snö. Jämmerdalen är sig lik. Närmare bestämt: svensk vit blasksnö. Dock: Vi är en smula lediga, mokabryggaren har mullrat, matten tog jycken på promenad och vi har till tretåren efter första taggen i det största morgonbladet läst att partiledare Åkesson tycker att Jackie Arklöv utan tvivel är svensk men att Maciej Zaremba enligt samma partiledare inte riktigt hör hemma i den kategorin. Alltså ”svensk”.

Är partiledare Åkesson i sin tur riktigt ”svensk”? Vi är inte säkra på det.

Ryggen som sade ifrån har tagit sig. Vi har naturligtvis hängt med i tidens gång, men inte riktigt kunnat stå upp för saken som för dagen varit aktuell. Internationella kvinnodagen, för att ta ett exempel, firade vi genom att sova en timme extra. Mellan varven har vi till råga på allt dragit strån till stacken. Mellan varven har vi dessutom ansett att tennismatchen mot Israel skulle ha stoppats, eftersom politik och idrott hör ihop, särskilt med tanke på hur matchen slutade.

I vår summariska genomgång av tidens gång sedan sist har vi kommit fram till att vi faktiskt har gjort årets hutterdebut på läktaren, när Bajen besegrade Örebro på Stadshagen. Vi såg nu inte hela tillställningen eftersom vi sista kvarten var tvungna att efter bästa förmåga rusa iväg för att dra strån till stacken, men vi säger bara: Igor Armas! Killen, eller om man så vill ”fyrtornet”*, visade klass på alla punkter: Koncist passningsspel, läcker räddande bizikleta på mållinjen, kalasmålnick på hörna och offensiv tjurrusning efter bolluslingen som fick publiken att äntligen jubla.

Annars var det inte mycket bevänt med offensiven på de fötter (läs ”för dagen träben”) som ska tillhandahålla den. Men det är klart, det utmynnade trots allt i två fasta situationer som gav mål. Lolos patenterade frisparksbalja var för övrigt intressant att följa, särskilt förspelet. Ett par av kexjepparna höll på att mixtra med avstånd, boll, knuffande, vad ni vill i all oändlighet, men vad hjälpte det? Alvbåge stod staty när bollen singlade ner i hans vänstra hörn.

Drar vi några växlar på det vi såg? Inte många. Att Davies snackade till sig rött kort kanske beror på att han numera är svensk nog för att tala klarspråk på hjältarnas språk? Och ordentligt svenskt vinternedtränad?

Sen lär ett slags Bajen 2 lirat en match direkt efteråt, men den har vi redan förträngt. Eller nåt.

Vi har haft glädjen att le en smula åt annat. Schweiziska nian har varit på återbesök i sportlovstider för att fraternisera en smula med diverse goda vänner som håller igång kontakten efter bästa förmåga. Det gläder oss. Svenskan sitter dessutom fortfarande som en smäck, med diverse intressanta mysko böjningar och betoningar här och var. Vi ska försöka få in ”på momenten” i nästa Saol, för att ta ett exempel. Eftersom vi är med vår tid bjöd vi bland annat på köttbullar med fårost i.

Yngste sonen står bland mycket annat numera även för musiken. Mikrofonen går glödhet till Johnossis Man must dance och, tack och lov, Stay Free. Ett musikval som för övrigt föll nian i smaken. Trummor, piano, fiol och fotboll i all ära: ”partiet” har tagit allt fastare form. Vi har registrerat en domän där manifestet med tiden ska presenteras. Partikassan fylls på med tomburkar. En demo (på Medborgarplatsen) är på g. Partistyrelsen (fem klasskamrater) kör hårt. Vad månde bliva?

Hela detta blogginlägg genomsyras som ni ser av ”svensk” kultur, tro inte annat. Och snart är det dags för allas vår hollywoodska Che att åter ta våra biografer i besittning. Del två är på ingång alltså, och Steven Soederberghs rulle i all ära, men vem kan nånsin slå Omar Sharifs rolltolkning av ”The Most Controversial Rebel Of Our Time! With a dream of justice, he created a nightmare of violence!” (eller för all del Jack Palance som Fidel…) i rullen från -69, som tagit plats i "The Fifty Worst Films of All Time (and how they got that way)" där den får samsas med storheter som ”Godzilla vs. the Smog Monster” , ”Dick Tracy vs. Cueball” och ”Santa Claus Conquers the Martians”, för att nämna några.

Vi reser oss, ser ut, går ut – och ser att snön fortsätter falla. Men en rosslig svensk koltrast tar upp kampen.

*Dansk högkultur, kom vi på, och ska vi vara ärliga så kändes Armas ”mer svensk”.

Om intet

2009-02-28T15:23:00.001+01:00

Jaha, snön faller – och vi med den? Tja, ryggen fri eller så det vet vi inte, men vi känner av den. Dock tog vi en liten promenad, och det var på tiden. Vi överlevde och lyckades parera ett och anat snedsteg på isiga promenadstigar utan att falla omkull eller skrika högt.

Alltid något.

Vi kom alltså aldrig till Stadshagen. Däremot pröjsade vi en slant för att se Bajen lira boll mot Peking på nåt som heter S24 på nätet. Kvaliteten på sändningen var emellanåt bedrövlig. Första kvarten, till exempel, såg vi ingenting alls, om man nu inte tror på att svart är alla färger på en gång. Till andra halvlek hade man lyckats ställa in något slags vitbalans eller vrida på nån spak så att det åtminstone såg ljust ut på bildskärmen, dessutom fungerade ljudet – kommentatorn var för övrigt helt okej – och kameramannen hade insett vad man insåg ungefär 1911 i filmens värld: att man kan låta kameran följa skeendet åtminstone någorlunda. Av vår idé att vara först med en skarpsinnig analys av årets första fajt i jämmerdalen blev med andra ord inget.

Av vad vi till slut såg såg Peking ut att vara minst lika bra, och dom gjorde en snygg strut sedan Emil tappat boll (Charlies får ni läsa om någon annanstans). Men Monday kommer att bli en tillgång. Tyckte vi det såg ut som.

1–1 alltså.

Just nu lirar Bajen match 2. Äldste sonen tog med sig en gnagarvän för att kolla övriga läget i truppen. Om hans eventuella analys är tillför något, kommer vi att meddela detta.

Vänta, här kommer senaste nytt i form av en sms-analys: ”0–0 i halvlek. Vi fryser och går.”

Jaha.

Vi konstaterar att Hamas – som alltså vann valet för ett par år sedan och som sedan dess fått palestinierna att veta vad omvärlden anser om palestinier – kan få vara med på ett hörn av eventuella samtal och EU-stöd till palestinierna – om organisationen erkänner en tvåstatslösning. Lustigt nog har Israel också haft val, och deras regim erkänner inte en tvåstatslösning.

En man har erhållits för ”Mord i Mellerud”, läser vi. Det är nu inget att skämta om men vart tog dom där kioskdeckarna vägen som dom gjorde reklam för på tuben förr i tiden?

Vad gjorde vi i natt? Slaggade. Det var dumt. I natt höll kungen tal för alla, läser vi. Det serverades champagne i vackra kristallglas från silverfat, läser vi vidare. För i natt var det dags för familjen att känna på förlovningsglädjen. När det står kaffe och avec – konjak, calvados, likör eller Bailey's – på programmet brukar kungen vara i högform, meddelar en säker källa i den något mindre kvällsdraken.

Nu mullrar mokabryggaren uppmuntrande.

Tomt

2009-02-27T16:37:00.002+01:00

Hade allt gått som vi vill hade vi inte suttit här och knackat ner detta. Ryggen sade ifrån. I stället för staropramen paraflex. Och så vidare. Inget kul alls. Ett straff för att vi ett ögonblick trodde vi var på g? Vem vet.

Tack Sulan, förresten. Sista guldhjälten försvinner från planen. Om vi inte var så deprimerade skulle vi brista ut i skönsång för att han varit Bajen trogen.

Jycken är lika deprimerad hon med.

Oss kungar emellan ("Cheat you fair")

2009-02-25T22:25:00.008+01:00

I går låg vi på sofflocket en stund på förmiddagen för att ta igen oss och för att se svenska vikingar härja runt i skidspåren, eftersom vi sedan Wassbergs och Mietos glansdagar har ett visst känslomässigt intresse för såna bravader och gärna med norrmän som vurpar, kolliderar med träd eller vad som helst bara dom hamnar bakom i spåren. Medan vi låg där och tänkte att fan var det ändå inte bättre på Wassbergs tid blev vi hela tiden påminda om att Rapport i den andra kanalen hade extrasändningar 10.30, 10.45, 11.00, 11.15, 11.30 und so weiter. Vi drog slutsatsen att antingen har tredje världskriget utbrutit eller så lever Palme i all välmåga på någon hittintills okänd helt igenom socialistisk Söderhavsö och numera internationellt efterlyst som bigamist. Vi blev helt enkelt tvungna att ta reda på vilket.

Det tog ett par extra nyhetssändningar innan vi förstod att nyheten var att två jeppar förlovar sig.

Som vanligt är vi efter vår tid, oftast minst en dag. Vi klämde alltså i oss årets första semla i dag, ”Stora fetonsdagen”, samtidigt som vi smälte gårdagens stora nyhet, som vi i och för sig, liksom semlan, funderade på redan under gårdagen – allt detta samtidigt som vi med gräddkladdig tumme fick bläddra sammanlagt trettio sidor i de bägge nyhetstidningar som vi håller oss med för att komma fram till eventuella tredjevärldskrigs- eller Palme lever-notiser.

Nada. Inte ens nåt om till exempel Gaza.

Något som vi också med grädde på näsan kom fram till är att vi aldrig sett maken till underdånighet. Vi fick i alla fall tillfälle att emellanåt skratta högt, vilket är en konst med mycket grädde i käften och runtomkring.

Medan vi, inspirerade av jycken, försökte slicka näsan kom vi fram till att somt, som monarkin, hör hemma på historiens skräphög.

Sedan fick jycken slicka våra fingrar. Inte av nåder utan för att vi är liksom kompisar.

För övrigt är vi lediga ett gäng dagar. Vi behöver det. Vi ska passa på att leva som kungar: slappa då och då, ta en tagg eller lägga på en fis när vi vill, gräva i skafferiet efter eventuella staropramen, pilla lite i naveln, lura ut nån gammal kumpan på krogen, sova lite extra, bälga i oss kaffe som aldrig förr. Och på lördag gå på två gånger riktig fotboll.

Att vi är lediga och håller ställningarna på hemmaplan samtidigt som i stort sett hela familjen är sportlovsaktiva upp och ner bland Dalarnas kullar känns på något sätt… rätt och riktigt.

Möjligen kommer vi också att mellan skridskovarven runt sjön koppla in guran för några så kallade licks.

Den kungliga disken?

Vi återkommer i frågan.

En sak till: Köp aldrig musik eller nåt annat från Warner Music Group, som inte vill att vi ska kunna se eller lyssna på gammalt mög på till exempel Youtube. Eller sjunga Happy Birthday när nån fyller år, för då vill dom ha lite kulor för det.

Dream on

2009-02-18T22:46:00.002+01:00

Käkat räkor i röd curry och pasta. Kollat mejl. Konstaterat att Bajen fortfarande är obesegrat i år. Handbollen tar sig. Bandyn osäkert kort. Tagg på förstutrappen. Bingen väntar.

It's just a silly phase I'm going through

2009-02-18T15:26:00.004+01:00

Fan, vi drömmer så det knakar om nätterna. Sent i säng, tror inte man nånsin ska somna – och så plötsligt vaknar man mitt i. Jämt och ständigt. Och det är inte ens fullmåne, som brukar ställa till det.

Det hälsosamma mullret från mokabryggaren talar om att vi är lite på g. Särskilt med tanke på att vi tämligen tidigt tog jycken och matten på en skridskotur över sjön i ett lågt stående underskönt solgass som fick oss att blinka. En viss motvind i kylan lyckades inte lägga sordin på hemfärden, men tårade ögonen.

Att vi blinkade och kisade oss fram beror på att vi fortfarande inte lyckats lokalisera våra bajenbrillor. Det är nu ingen riktig katastrof. Bara nästan.

Yngste sonen tog med sig mik och stativ och mixer och sladdar inklusive min gitarrdito till skolan för att repa inför morgondagens maskerad (”60-tal”). Vi pluggade in kopplingscheman för att klasspolaren ska kunna lira gura samtidigt. Om jag förstått det rätt står ”Help” på programmet, för det är den han sjungit ihärdigast de senaste dagarna. Mamman har dessutom hittat ett par schysta Lennonbrillor, runda, och en snygg tidsenlig kepa i manchester i gömmorna. Dotterns klass (”70-tal”) tar sig an Life on mars, om jag förstått saken rätt, och vår teaterintresserade granne har bidragit med lite outfit för att styra upp det hela (vi var båda för övrigt en gång i tiden på Zappa på Skansen, där halva menageriet lär ha fått missfall av ljudmassan, om jag minns dåtidens rubriker rätt.…).

Just 70-talet får naturligtvis alla rättrådiga musiktalibaner att orera om olika dåtida potenta band och vad som kännetecknade det decenniet ”på riktigt”. ”Typ punken”. Jorå, erkänn! (10cc, anyone!)

I kväll är det två viktiga Bajenfajter och en något mindre. Både bandyn och handbollen har en hel del att spela för – samtidigt. Schemateknik är inte att leka med, men det slaget av krockar är enbart korkade, särskilt när det det ska avgöras vem som får leka med vem i respektive kvartsfinal. Ekonomiskt och publikt kan det bli ett kännbart bortfall, inte bara i dag utan om platsen blir fjärde eller femte i respektive serie och en avgörande match hemma) och det är dessutom onödigt att alla rättrådiga denna sköna grönvita dag ska behöva välja ett av två goda.

I haschångornas regniga LA väntar ikväll vikingatid dessutom ett amerikanskt Dynamolag (med jättelånga brallor?) på de grönvita heroerna. Följer man Söderstadions och Bajens hemsidas teverapporter (All heder! Bara saker man är intresserad av!) från lägret slås man av ett slags avslappnad koncentration på uppgiften. Lugnet för stormen. Det är ju inte riktigt nu som det ska produceras. Ingen i hela välden slår heller Janne Mian på fingrarna när det gäller god medieträning. Eller vänta, han kanske helt enkelt är sådär?

För övrigt vill vi bara meddela att vi såhär i FRA-, Ipred- och Pirate Bay-tider beslutat oss för att allt vi säger och skriver betyder nånting helt annat. Ingen kommer trots massiv genomlysning och datorkörning av vad vi säger att kunna beslå oss med att vi faktiskt har sagt det vi sagt. Vi ljuger inte, men allt vi säger betyder något helt annat, bara så ni vet.

Att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza behöver inte nödvändigtvis vara terrorism, lär vi oss dagen till ära av Malmö tingsrätt, som bland annat skriver om det faktum ”att det kan vara svårt att få fram handfasta bevis i denna typ av mål medför inte, som åklagaren antytt, att tingsrätten kan sänka beviskraven”. Inte heller det faktum att den som åtalats för att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza haft en bild av en död Hamasledare på kylskåpsdörren har något bevisvärde, om man får tro tingsrätten.

Säpo och åklagaren vill alltså vara med och leka med dom stora grabbarna. Vänta bara…

”Ever been to Wyoming?”

2009-02-14T13:37:00.001+01:00

I dag har vi redan fått ett geléhallonhjärta – kravmärkt – men det var inte det vi skulle skriva om.

”Bajens rensningar håller 2001-klass – når över halva plan”, berättar Bajens hemsida i den 28:e minuten i sin direktrapportering från årets första träningsmatch, mot makrillarna av alla lag i änglarnas stad där ”haschångorna” hänger tunga bland alla silikonopererade lirare på beachen. Vi ser det som positivt med den typen av rensningar, även om det kanske inte är det, men 2001 gick det ju som det gick.

Annars tycks det ha varit hygglig fart på matchen. Vi hade naturligtvis drömt om cirka 7–0, men våra drömmar har alltför ofta inget med verkligheten att göra.

Tyvärr.

Eller vänta förresten, vadå tyvärr, i natt drömde vi om att vi blev jagade av en tiger. Varför? Ingen aning, trots att vi låg vakna en stund och funderade på saken.

Vi har för övrigt druckit kaffe och tagit jycken på dagens första promenad redan för ett bra tag sedan. Som vanligt hade den på vägen upplockade och och hit och dit-kastade pinnen pulveriserats när vi åter landade på fast mark efter att ha sträckt ut över isen.

Vi har för övrigt så ofta vi kunnat inte bara knallat på den utan också farit runt sjön på grillor. Gärna på kvällskvisten och i månsken. Gärna med dottern som sällskap och ibland jycken och matten. Och i princip alltid när vi inte jobbar.

Snart ska vi ut på den igen.

Jag antar att också du, kära bloggläsare, inte heller hinner uppdatera dig i verkligheten. Det är ju som bekant mycket nu. Här är allt du behöver veta för att få vatten på kvarnen:

• Let’s Dance-Irving har utsatts för en homoattack av en före detta boxare.
• Bagge blev skräckslagen när hon såg sin bakdel på löpen.
• Flera polischefer lär ha hånat död transsexuell. Just det, i Skåne.
• President Obama är naturligtvis vänsterhänt.
• Två satelliter har krockat. Ingen trodde, just det, att det kunde hända.
• Bråding is back.
• En gränsö har försvunnit utanför Mexiko, till amerikanska oljeintressens fromma förmodar man här och var.
• Gaza?
• Bajen är obesegrat i år.

Vi kalibrerar för fulla muggar

2009-02-06T10:57:00.001+01:00

Om man får tro Tony Gustavsson är det ”materialarna” som delar ut tröjnumren i Bajen, om man nu funderat på att Carlos fått Sulans gamla nummer. Så mycket för alla konspirationsteorier.

Eller vänta, vad ligger bakom materialarnas plötsliga makt över tanken? Som vanligt anar vi en konspiration…

Och brasilianska provspelare? Kan dyka upp hipp som happ, troligen för att materialarna…

I dag är det för övrigt Royal League-väder. Tyvärr hittade vi ingen boll att sparka på i snöregnet så vi tog jycken och en redan vältuggad pinne ut på udden. Begreppet blöt hund har nått en ny, rent av formidabel nivå, upptäckte vi väl hemma igen där vi naturligtvis satte fjutt på mokabryggaren det första vi gjorde.

Medan vi väntar på att den ska puttra klart läser vi i ekonominyheterna att oxfilén blir billigare till grillsäsongen.

Vill man istället läsa en blogg som såhär långt håller högsta klass så kan man gå hit. Hammarbys nya arena känns faktiskt i allra högsta grad påtaglig. Färgsättning är dessutom ingen lek, vet alla som sysslat med sånt via kassa eller ännu kassare bildskärmar. Visst vore det snyggt med stolar i de rätta grönvita färgerna...

65000 ton uran från en miljövänlig del av världen

2009-02-05T15:12:00.002+01:00

Drömde. Händer att det handlar om den sociala konstruktion som en del envisas med att kalla för kvinnor. Inte denna gång. Började skriva en bok. Titel: Män utan kaffe.

Vaknade – och kastade oss över mokabryggaren.

Och nu åter från en tur över isen med jycken och matten. Ett visst snöfall ackompanjerade det hela och konstigt nog både fram och tillbaka bakifrån.

Vi håller på att betala räkningar till förbannelse. Anledningen stavas plötslig insikt om vad som döljde sig bakom ett berg av allt möjligt på skrivbordet och som fick oss att ställa frågan: Lever vi för att betala räkningar eller betalar vi räkningar för att leva?

Har det hänt nåt annars? Tja, Alliansen har som bekant slängt all ideologi över bord sedan dag 1, men det är iofs inget nytt: det finns ju bara en väg. Samtidigt som dottern ägnar denna skoldag och många andra åt nationella prov (det stämmer, för att förenkla tillvaron har man också hivat alla eventuella frågor om pedagogik och annat tjafs över bord) omfamnar de fyras gäng tillsammans kärnkraften. Kärnkraft är nämligen en underbar uppfinning: visst, den kan få oss allihop att gå upp i rök en gång för alla, men så länge den inte gör det är allt annat som har med den att göra något som man kan skjuta på framtiden. Halveringstiden för Maud Olofsson? Kanske väl lång, tycker en del som gärna vill ha en kontrollstation även i den frågan eftersom vi och framför allt kommande generationer får leva med resultatet ett bra tag – troligen resten av livet – men halveringstiden för vad vi kort och gott kan kalla för kärnkraften? Tja, det är ju liksom inte riktigt vårt problem. För om man nån gång i framtiden går upp i rök är det ju liksom inte vårt problem, eller hur? Då är vi ju ändå döda. Eller hur?

Hägglund hoppas naturligtvis på att gud hör bön: ”Det är viktigt att vi målar upp en vision för Sverige med tydliga mål över vart vi ska.”

Inte en krona ska gå till att subventionera kärnkraften, hör vi också. Vem ska då betala?

Sparar på krutet

2009-02-03T12:18:00.003+01:00

Vi är stolta att meddela att ryktet om bloggdöden är betydligt överdrivet: en favvo är på banan igen, vilket gläder oss alldeles oerhört. Insiktsfulla analyser av tröjnummer är alltid en av årets höjdpunkter. Nummer 7 är som bekant bara det värt ett eget kapitel.

Vi har också återigen tagit oss över isen med jycken. Solen sken något alldeles oerhört, särskilt som vi förlagt våra bajenbrillor nån gång när det var som mörkast och herr dysterkvist regerade, och den en gång så stolta pinnen som vi slogs med jycken om och däremellan kastade hit och dit till jyckens fromma blev alltmer söndertuggad och återförd till kretsloppet. Eller nåt. Den försvann helt enkelt i atomer. Vilket vi nu känner av i kasta pinn-armen.

Sen drack vi naturligtvis kaffe. En balja. Och lyssnade till en talgoxe eller nåt dito som vårkvittrade i en buske medan vi tände en tagg och kände oss en smula mogna för stordåd av nästan vilket slag som helst.

Fast snart ska vi iväg för att dra strån till stacken. Vi sparar såklart stordåden men tar med oss känslan av att det rör på sig...

I was a hum-drum person

2009-02-01T23:26:00.005+01:00

Aah, ny månad. Tro’t eller ej, men vi närmar oss en ny vår.

Fast vadå? Vi har just återkommit med jycken från en månskenspromenad över isen. Sämre kan man ha det. Jycken har fått löpa amok, medan vi knallade på därute i ensamheten och log åt allt. Ett och annat stjärnljus bröt igenom kylan, en och annan pimplare hade lämnat spår, och en och annan hare hade korsat jyckens vägar, så hon hade att göra. Vi tände en tagg nedanför längst ut på udden och stod där ett tag och glodde upp där vi brukar stå och glo ner.

Så kan det gå.

Annars jobbar vi för mycket, och det kan ju låta konstigt med tanke på att vi varit lediga några dar. Eller just därför.

Yngste sonen har fått mikrofon. En schyst sennheizer, för ska det vara så ska det vara på riktigt. En försenad julklapp från mostern som vi fått i uppdrag att införskaffa. Och vi har tjackat en liten mixer så att vi kan koppla in guran samtidigt. Tv-rummet ser ut som en studio. Äntligen. Som vanligt förlade vi plektrumet omedelbart. Det första han gjorde var att sjunga ”Balladen om konsekvenser”. Hela. Alla verser. Utan vidare spisning. Och en annan som aldrig kan mer än max dom första fem sex orden ens i ens egna favvolåtar.

(Fast dottern är ännu värre. Hon skulle kunna sjunga den baklänges.)

Sen körde vi lite Red Hot chili med medhörning från ipoden, för det gillar han också. Det lät minst lika bra.

Eftersom han nu dessutom förutom allt annat lirar trummor på fd kommunala musikskolan har vi som upprätthåller könsmaktsoordningen på hemmaplan till slut bestämt oss för att fixa ett trumset. Snart. Men tyst, det är en hemlighet.

Det får helt enkelt stå framför dumburken.

Där såg vi förresten igår ”Vi som älskade varandra så mycket”, för den fick dottern i julklapp. Hon tyckte om den, fattas bara.

Och dan innan lyssnade vi på Anna Stadling på Mosebacke. Och hällde i oss en, okej två, mojitos på Gondolen.

Vi jobbar helt enkelt för mycket.

Särskilt som vi kommit på idén att vi borde tjacka vad vi envisas med att kalla för en ny spansk gitarr istället för det gamla skrället som varit ospelbar i tio år och måste ha tid att presentera idén lika nödvändig som en… tja, ny diskmaskin.

"My fellow citizens"

2009-01-22T09:46:00.002+01:00

Vi ska inte tjata om saken, men som alla vet har vi alltså börjat ett nytt liv. Lustigt nog gör vi som president Obama: lägger i högsta växeln direkt. Vi har redan druckit kaffe.

I går var vi på (nej, vi har inte helt plötsligt blivit gay) Dansens hus. Anledningen stavas Cirkus Cirkör. Vi tyckte att det emellanåt var oförskämt kul. Egentligen var det en rätt sorglig historia som berättades fast liksom ändå hoppingivande, och vi tillstår att vi fick en tår i ögat när hon den där tjejen med sitt stora hjärta gjorde en volt på gungbrädan. Vissa saker står över vår horisont, som att man kan hänga i en trapets och göra märkliga saker, och där ger vi oss med tappad haka för vi skulle inte ens i vår vildaste ungdom kunnat tänka oss hur det går till eller vågat eller velat. Men jonglörer! Det ni! Man har ju ändå flyhänt jonglerat med tre apelsiner och funderat på att göra det med fyra. Så den rackarn som nu stod på scenen och höll typ åttiåtta bollar eller bowlingklot i luften samtidigt kan vi inte annat än ge oss för. Ungefär som i fotboll, alltså: vi har väl inte helt gett upp hoppet om att göra en omvänd Fimpen, dvs att Åby-Lagerbäck ringer och att man ger käppen till fjärdedomaren, hoppar in och sedan avgör VM-finalen genom att tunnla Buffon, men man har väl samtidigt lyckats inse att man inte är någon Messi längre, och någonting åt det hållet tyckte vi oss uppleva när vi såg den rackarns jonglören.

Hur som helst, dom spelar sin föreställning till och med den 27 januari, så spring dit.

Nu är vi på språng igen.

Jycken? Har matten tagit hand om.

Inget snack om saken

2009-01-21T13:45:00.003+01:00

I dag har vi bestämt oss för att, hör och häpna, börja ett nytt liv. Det känns helt naturligt och självklart, trots gråvädret: 1) Vi har druckit kaffe och just fyllt på koppen, 2) USA har en ny president (som just nu kanske dricker sitt morgonkaffe och lajjar med de välartade kidsen i Ovala rummet medan frun ringer på direktlinjen om påtår), 3) Om 23 dagar spelar Bajen första träningsmatchen för säsongen, mot Gais av alla lag. Det finns fler anledningar, men de här ovan uppräknade är nog så viktiga.

Obama Baracks installationstal var som sig bör en hyllning till amerikanska myter och ideal och utfört med klass, stringens och det slags återhållsamhet som kännetecknar en god talare som inte kan dölja sitt patos, sin vilja till förändring och sin medieträning. Alla fick sig något till livs: de som väntat sig mycket fick lite mindre men tillräckligt för att känna sig i centrum, de som väntat sig mindre fick tillräckligt för att nicka instämmande. Traditionstyngt men ändå förändring i luften, för nu är det allvar. Typ ”Alla ska med”.

Problemet med dessa myter och ideal är inte att de skulle vara kassa, utan att det är just jänkare som har lagt beslag på dem som sina. Men till och med vi (den klassiska gnällspiken personifierad: ”Allt, och då menar vi verkligen allt, är en komplott”) tänker en smula gott om president Obama. Han känns på något sätt… genuin. Förhoppningsvis kan presidenten påverka det faktum att bra mer än en miljon amerikaner står på USA:s terrorlista, som innebär att man till exempel får en särskild stämpel på sitt boardingpass när man till äventyrs ska ut och flyga. Och då talar vi enbart om amerikanska medborgare. För att ta ett exempel. Det finns hur många som helst.

Att omedelbart lösa Palestinas problem begriper till och med vi inte är att vänta. Och en del annat ”smått och gott” som den förra amerikanska regimen lämnat efter sig.

Från det ena till det andra, skulle man kunna tro, men så är det inte: allt hänger ihop…

…Marcus Törnstrand är numera A-lagare på riktigt och inte längre enbart på tillväxt med enstaka inhopp i hetluften. Vi hoppas att han växt in i den skönt grönvita kostymen. Bajens backlinje var förra säsongen en ovanligt svajig konstellation, och egentligen tyckte vi att det var som roligast när den på grund av skador och diverse annat ett antal matcher innehöll typ en back, två mittfältare och en anfallare direkt från division två som brukade dribbla sin snubbe och sen sätta fart framåt. Då gick det rätt hyfsat, dvs det släpptes in mål men det gjordes fler än så. Igor, Måndag och nu Marcus ska alltså ge mer stadga åt de bakre regionerna, men Sulan? Vi vill ha Sulan kvar, punkt slut, om inte annat för att han förra säsongen med årets mål med eftertryck bevisade att han numera kan användas på topp, men vi anser samtidigt att man kanske inte ska bygga en backlinje runt honom. Vi förstår valen och kvalen, men ändå… Spelare med grönvit magi ska man vara rädd om.

… Och Erkan är alltså inte heller längre med oss. Jo, förresten, kontraktet är förlängt, och vem vet, efter sommaren kanske han är tillbaka med nya sköna manér och dribblingar. Vi har ingen aning om hur den turkiska ligan är, mer än att vi hjälpligt kan uttala namnet på ungefär tre av lagen, men vi misstänker att det inte är någon lek. Och att man genomskådar den där patenterade dragningen bakom vänster ben tämligen omgående.

…och Pålle och Charlie…?

… Eventuella Trelleborgsbackar, Mjällbyanfallare och någon ”norrländsk målmaskin” från Mariehem, som enligt egen uppgift är klar för Bajen, är bara en del som vi har att ta ställning till. Eller det faktum att ännu en lottovinnare hittats i Helsingborg, nån som firade sina sex mille med lättöl, om man får tro den något större kvällsdraken. Eller det faktum att ”världens bäste handbollsspelare” laddar med espresso och en och annan tagg (säger det något om oss eller säger det något om handboll?).

Men nu ska vi fortsätta med det som vi en gång beslutade oss för för en stund sedan. Att vi är lata av naturen kan vi inte göra något åt, men resten…

Jycken drömmer och rycker med ena benet, och vi kliver försiktigt förbi.

Andrum

2009-01-16T12:37:00.003+01:00

Till slut går vi upp. Solen skiner, kallt. En tagg bakom bajenbrillorna. Vår teaterintresserade granne lånar jycken för en långpromenad. Vi dricker zapatistkaffe, och mokabyggaren mullrar redan uppmuntrande en andra, förlåt, en tredje gång.

I dag ska vi in till Tjockhults gamla kärna och, tja, varför inte dricka kaffe. Vi har jobbat för mycket och behöver göra annat. Det är också en anledning till att denna eminenta bloggs sömniga intryck. Men vi väljer alltså att sätta på oss palestinasjalen och på vägen dra till, tja, varför inte Mazzarini för en, okej två, espresso och lite surr.

Vi vill bara tala om att vi å mänsklighetens vägnar skäms för vad som pågår i Gaza. Att Israel passar på att bomba FN-byggnader och sjukhus hör samman med att en vapenvila kan vara på gång. Det gäller att passa på att slå ut infrastrukturen så gott det går. Ungefär som när man under senaste Libanonkrigets sista dagar för ett par år sedan hivade ut ett antal miljoner klusterbomber som man fortfarande får leva med där nere på marken.

Annars tycks Sulan möjligen bli dansk, deprimerande nog. Vi får se. Pinones Arce, däremot, kanske blir svensk igen. Och Erkan turk. Och Touma svensk. Och Davies? Vi håller alla tummar vi kan för att han stannar i jämmerdalen. Vi är inte särskilt förtjusta i en del jänkare, det ska gudarna veta, och tycker att några, till exempel den nuvarande presidenten, vicepresidenten och ett antal ”rådgivare” till dem, ska ställas inför krigstribunalen i Haag. Men vissa jänkare älskar vi. Så är det. Vi tänker gärna kollektivt, men vi ser individen i det hela.

Vilken elva som Bajen till slut kommer att ställa upp när årets allsvenska sparkas igång står som vanligt skrivet i stjärnorna, fast i år mer oläsligt än nånsin. Två nya backar, ”med internationell” erfarenhet, kan ju finnas att tillgå, varav den ena åtminstone ska kunna nicka, om jag förstått saken rätt. För att citera Tony: ”Sen är det som det är i den här branschen – man kan aldrig riktigt veta.”

Lolos skada tycks vara av det slaget att den kan ställa till det, och runt om honom och där framme?

Vi är oroliga, och håller alla tummar vi kan.

Som vanligt, alltså.

Men det är fortfarande långt kvar till premiären, så vi ligger lågt.

Så småningom kanske vi ser allt i guldgrönt skimmer. Bara möjligheterna, inte problemen.

Som vanligt, alltså.

Nu har mokabryggaren mullrat klart. Jycken är åter hemma och vi går ut i solen.

Lite fotboll, trots allt

2009-01-12T14:05:00.002+01:00

Ledig, trodde ni, men kaffe, jycke, tvätt, glömda räkningar och den allmänna könsmaktsoordningen kräver sin tribut även en dag som denna, och bingen står alltså tom trots idéer om annat denna gråmulna dysterdag i jämmerdalen där vintern abdikerat för hösten.

Den finns liksom ingen ände på eländet, men vi gör så gott vi kan.

Inte mycket att glädjas åt kanske, men vi är glada att dottern tog oss i hand för helgens demonstration på Sergels torg.

Vi ställer in siktet

2009-01-09T10:32:00.005+01:00

Vafalls, Gais?

Bajen möter alltså bland annat makrillarna i LA, ni vet där de grönvita heroerna förra året ”festade med Paris” på sitt ”lyxläger” på Home Depot Center och ”hängde på en strand späckad av droger och plastikopererade människor” – och, som grädde på moset, trivdes i haschångorna.

Allsvenskan närmar sig alltså med stormsteg.

Och Gais är ett steg på vägen. Snart kommer proffskrönikörerna i press och andra medier att placera Bajen på i runda tal åttonde plats när högsta serien i jämmerdalen ska gå i mål nästa vinter…

Muahahahah…

Just nu är vi relativt sett glada. Allsvenskan lurar alltså om hörnet, solen skiner och det blir faktiskt ljusare för var dag, kaffet smakade helt okej alldeles nyssens, för att inte tala om taggen, jycken har fått sitt – och vi ska dra på oss grillorna en stund och dra ut på isen innan vi måste dra till stan för att dra strån till stacken. Vi har till råga på allt bestämt oss för att göra ett par saker som vi borde gjort för länge sen, och så har vi fått ett mejl från den schweiziska nian som gladde oss. Vi vill helt enkelt att folk ska må bra och vara happy. Och det är dom här och var.

Barnen är förresten i skolan och förkovrar sig. Och i helgen ska dottern demonstrera mot dårskapen i Gaza. Och lille Viggo, det är sant, som vi är på nåt vis släkt med, ska få fira namngivningsfest med min för saken hitkomna syrra, som numera alltså är mormor ett par gånger om. Vi har naturligtvis köpt present till den lilla krabaten: en grönvit haklapp med texten "Bajare på tillväxt".

Och så räknar vi ned ("Hey svejs, eleven days"):

Åter Gaza

2009-01-08T21:46:00.003+01:00

Jag skulle vilja skriva om fotboll, jycken eller kaffe, men jag har inget val just nu.

Från den 6 november har journalister förhindrats att rapportera inifrån Gaza. De har helt enkelt inte släppts in. Från den 27 november har Israel stängt Gaza för journalister. I november alltså. Varför? Vad var det som man räknade med skulle hända?

“The Foreign Press Association expresses its grave concern about a five-day-old closure that has made the Gaza Strip inaccessible to the foreign media. It is absolutely essential that international journalists be allowed to enter the territory and deliver their news reports to Israel and the rest of the world.
The Israeli government has offered no plausible explanation for the extended lockdown and current hostilities need not preclude movement of journalists. We note that humanitarian cases are still going in and out, proving safe passage is possible. ”