And how is the weather

Här är man inte för ofta. Men ibland får man lusten tillbaka.
Som i dag. Ut på förmiddagsvarvet på blöta isen med spring i ben-jycken under idogt pinnkastande nynnande på typ Happy together och med mokabryggarens mullrande som belöning vid horisonten, och ett litet solskensstick stack fram genom gråmulenheten över udden och vi tände en tagg trots att vi slutat och trots att Greger Ölhaltes lagbygge inte längre är obesegrat och vi ibland funderat på om vi bryr oss, och vi gick i land och delade ut godis till jycken och satte på mokabryggaren med besked och drack första koppen ur den svarta förlustmuggen med det ursnygga emblemet eftersom det blev torsk i går och påtåren ur den vita segerkoppen med samma sköna klubbmärke på eftersom vi kände för det.
Så är det ibland: vi bara kände för det.
Max är alltså tillbaka. Max som var en otroligt betydelsefull komponent under de svängigt sköna Bajenår som följde på guldåret 2001 och då målet var något annat än nu och det kryllade av lirare och då hoppen mellan hopp och förtvivlan låg på en annan nivå än både före och särskilt efter. Man lär inte gå ned i samma flod två gånger, så det kanske inte är samma Max som är tillbaka, men vi håller av våra hjältar.

Annars är det ett idogt dragande av strån till stacken. Aktieägarna myser naturligtvis och rullar tummarna. Som vanligt funderar vi på att göra revolution. Som vanligt måste jycken ut.

Just nu har vi dessutom fått lusten tillbaka.

Funderade på att köra Zappas, men va fan: